Bländad av solen

Vi är på den soldränkta balkongen kärleken och jag
och han har noga placerat sin balkongstol så att
jag inte ska bländas av kvällssolen.
”All sol på dig istället för mig” säger jag retsamt.
Han tittar bara lugnt på mig tillbaka och ler menande
och flyttar sitt huvud ett par cm åt höger så jag får solen
rakt i ögonen.
Jag börjar skratta men bli sedan allvarlig och säger:
”All sol på oss det är så jag vill ha det.”
”Jo”, svarar han, ”jag vet. Vi.”
Jag slås återigen av hur effektivt han använder sina ord.
Säger inte mer än han behöver men ser alltid till att
det som bör sägas blir sagt.
Precist och exakt.
Jag själv är istället en bubblande brunn av ord som aldrig tycks sina.
Många ord blir det.
Som alla får uttryckas till punkt.
Han lyssnar på dem alla oavsett om de sagts eller skrivits.
Med dem kommer också många insikter.
För mig.
Där en av de viktigaste är att i kärlekens sällskap
har har jag inte för ens en sekund känt mig ensam.
Oavsett vart vi varit, sagt eller gjort.
Eller låtit bli.
Från första sekund vi sågs så har känslan varit
tillsammans

Gilla och dela gärna!

Stjärnkarta

När vi står här själsligt nakna inför varandra
endast upplysta av stjärnljuset
från varandras ögon
Följ då mina hjärtslag med dina
Så följer jag dina andetag med mina
och låt oss som ett sända ljus över
den stjärnkarta som är våra själars ärrade hud
Låt oss gå på en varsam upptäcksfärd
med vetskapen att det som är störst av allt
i universums rymd är det som ännu inte syns
Vår själs materia
för oss gemensamt att upptäcka
att fylla
inte bara med handlingar och ord
utan framförallt med liv
tillsammans

Gilla och dela gärna!

kärlekens väv

När jag för kärleken berättar om trådarna av det som jag är jag.
Varp av mina rötter och historia.
Väft av framtidens förhoppningar och planer.
Mitt livs böljande väv i olika kulörer, mönster och strukturer.
Så lyssnar han tyst tills jag berättat klart
och besvarar sedan stilla mina frågor
och jag hans.
Han ger mig sedan diskret en helt ny gyllene tråd.
En mystisk ledtråd tagen från hans egen väft.
Och på en sekund så ändras hela väven till något nytt.
Till en bonad så dyrbar att jag bländas.
När jag åter öppnar ögonen
andlös och stum inser jag återigen
styrkan av att vara ”vi” och att väva
samman.

Gilla och dela gärna!

Självklart

Kärleken monterar upp körhandtagen på stolen, som inte riktigt vill samarbeta.
Den är lite uppkäftig stolen din säger han.
Ja men såklart svarar jag. Det är ju min stol.
Självklart svarar han allvarligt.
Innan vi båda börjar skratta.

Gilla och dela gärna!

Julimys

Morgonkaffet är urdrucket ute på altanen. Jag ser buset i hans ögon. Kärleken tar min hand i ett armbrytargrepp och lägger sin armbåge mot bordet. Jag höjer frågande mina ögonbryn och tittar leende mot honom och undrar med mina ögon om han verkligen vill försöka. Han kramar leende min hand till svar. Jag sätter i min armbåge och börjar le ännu större mot honom och utmanar med blicken.
Ta i då!
När han sedan börjar bryta så håller jag retsamt bara emot.
Fortfarande leende.
Innan jag till slut tar i ordentligt och bryter ned hans arm.
Kärleken skrattar högt och kysser min panna.
Förmiddagsmys en dag i juli.

Gilla och dela gärna!

Tomhet

När jag i gryningen öppnar mina ögon.
Alla mina sinnen minns dig levande ifrån sömnen.
Då jag leende sträcker fram min hand för att smeka ditt silverhår.
Men möter enbart luft.

Gilla och dela gärna!

saknad

När månens strålar bytt plats med solens.
Då den skärande saknaden bytt plats med tärande längtan.
Så räknar jag ned alla timmarna tills våra andetag är ett igen.

Gilla och dela gärna!

Bio och fördomar

Den första biofilmen tillsammans med kärleken var slut och det var dags att bege sig till bilen och sedan fara hemåt. Inte en minut utan kontakt hud mot hud hade gått så länge biosalongen stod i mörker. Lyckokänslan i magen. Glädjen över att ha sett filmen. Men trots det så hade jag något särskilt i tankarna. Det var dags för ett litet test för att bevisa för mig själv att jo, det här är faktiskt på riktigt.
När vi lämnade biosalongen tillsammans med alla andra människor i klungor, så sträckte jag mig efter hans hand, när vi var ute i fullt dagsljus. Där alla kunde se. Han tog den genast. Lagom hårt. Och släppte den inte förrän jag släppte först. Där och då var jag lite tårögd o smyg och helt uppfylld av känslor.
Dagen efter så berättade jag för kärleken hur mycket den gesten betydde för mig.
Påminde honom om vad jag berättat tidigare om vad han troligen kommer att behöva uppleva om vi väljer varandra.
Att det oftast inte är barnen som glor värst. Eller som fäller kommentarer. Att det oftast är vuxna människor.
Att det kan vara främlingar eller arbetskamrater.
Vänner ja till och med familj som ställer närgångna frågor.
Frågor som, om han verkligen tänkt klokt att ha mig som partner.
Hur vårt samliv ser ut och hur det går till. I detalj.
Om det inte är jobbigt att behöva ”ta hand om mig” och hur glad jag måste vara för att ha hittat ”någon”.
Främlingars kommentarer som med avsmak sägs bakom ryggen om att det är äckligt att se personer i stol ”hålla på”.
Personer som stirrar så att de går in i väggar eller stolar. Ja till och med cyklar omkull.
Att bli bemött som ett litet barn och att han troligen kommer få en skopa han med då och då av personer han inte känner. Eftersom vi är tillsammans.
Att många då tror att ”kaka söker maka”.
Att det måste vara något ”avvikande” hos båda.
Och jag ser hur hans ögon mörknar för varje mening.
Jag tillägger att jag verkligen kan förstå om han inte orkar ibland.
Att det har varit så tidigare i några andra förhållanden jag haft.
Om han ibland tar avstånd eftersom människors reaktioner blir för mycket.
Så förstår jag.
Att ständigt behöva förklara sig.
Att nästan dagligen behöva ”komma ut”.
Att då stå på sig för inte behöva förklara sig, ja nästan be om ursäkt. För att vi valt varandra.
Att behöva göra det inför personer vi aldrig mött, på allmän plats.
För det ska gudarna veta att det finns dagar då jag verkligen inte orkar heller.
Att det verkligen kan kosta på.
Han säger inte mycket. Munnen som ett streck. Men jag ser att han förstår.
Ett par dagar senare så var vi på bio igen. Den här gången var det ovanligt mycket folk i lokalerna. Efter att filmen var slut så lämnade vi återigen salongen för att börja ta oss mot bilen. Folks ögon brände mig i nacken och jag såg hur några till och med pekade så där halvt i smyg.
Automatiskt så ökade jag avståndet lite mellan kärleken och mig.
Mest för att skydda honom. Mot fördomarna och hatet.
När jag plötsligt känner att hans ögon söker mina. Bestämt.
Han sträcker ut sin hand och tar min. Drar mig närmare honom. Nära.
Och han släpper inte min hand, trots allas blickar, förrän jag släpper först.

Gilla och dela gärna!

Sång och familj

Jag borde egentligen börja sjunga igen sade jag med en suck för en dryg månad sedan.
Jaså svarade kärleken, så varför gör du inte det då.
Jag blängde på honom till svar och suckade igen innan jag svarade:
En gång i tiden så hade jag en ganska ok sångröst. Inte på något sätt bra, men i alla fall ok. Men spasticiteten gör att den för varje år blir sämre. Luften låser sig mellangärdet och det påverkar både tal och inte minst sång. Det låter inte bra längre. Det blir falskt och skakigt. Även om det är väldigt bra övning för min andning att sjunga. Som du vet så är en av mina favoritgrupper Garmarna. En gång i tiden för så där 20 år sedan så hade jag en sångröst som påminde aningens om hennes. Emma Härdelin. Men så är det verkligen inte längre. Min absoluta favoritlåt av alla är Bläck med Garmarna. Jag sjunger gärna den och några till när jag är nervös för att hitta tillbaka lugnet. Självklart när ingen hör.
Men JAG vill höra, kontrade kärleken bestämt.
Jag stelnade till och fnös till svar, men hjärtat mitt gladdes i hemlighet över hans ord.

Och jag kom på mig själv allt oftare under maj och juni att sjunga för att öva. Självklart när inga andra än arbetande assistent hörde. Resultatet lät inte vänta på sig. Nej sångrösten har inte blivit bättre, men andningen. Något som även sjukgymnast kommenterade för ett par veckor sedan. Att min röst är stadigare nu.
Tidigare under denna vecka, under mitt besök hos kärleken så var det dags att träffa hans föräldrar. Dagen innan hade jag träffat hans fina syster med familj och inte bara överlevt utan dessutom haft riktigt trevligt. Men föräldrar är ändå föräldrar. De gånger jag blivit introducerad till en partners familj så har det ofta blivit lite konstig stämning. Där ingen part är särskilt bekväm. I bästa fall så har det gett sig med åren, i andra fall inte alls. Så ja, jag var nervös. Det var minuter kvar innan vi skulle åka, inte timmar.

Medan jag bytte kläder till något lite mer passande och försökte få ordning på mitt trassliga hår så stängde jag till sovrumsdörren lite. Händerna mina skakade och hjärtat mitt slog hårt. Jag måste hitta ett sätt att lugna mig för det här började bli löjligt. Så jag, utan att tänka mig för, gjorde som så många gånger förr de senaste veckorna. Nästan som på instinkt. Slog på Garmarna på mobilen och började sjunga sången Brun. Först tyst, men sjungandet hade den där lugnande effekten på mig som jag så väl behövde och jag lät mig föras med i sången. Blundandes och lät sången komma fram som rösten själv ville.

Det tog en minut inte mer, så hade kärleken tyst och smidigt smugit sig in i rummet. Snabbt innan jag hann protestera så hade han lagt sig i sängen så han låg mitt emot där jag satt. Han lade sig bekvämt på rygg med armarna i kors bakom huvudet och följde noga varje ord jag sjöng med sin blick helt fixerad på mig. Hans långsamma leende blev bredare och bredare och ögonen började glimra. Jag blev först väldigt generad och kände mig fånig när han låg där. Men när min generade blick mötte hans glada så fortsatte jag ändå att sjunga. Lugnet kom tillbaka och jag sjöng sången färdigt. Jag hade tänkt att sluta när sången var slut men spellistan slumpade till nästa låt på spellistan.

Självklart var det Bläck. En av de sånger som betytt mest för mig i livet vid olika tillfällen. Det kändes surrealistiskt. Jag svor tyst för mig själv. Okej intalade jag mig, du har redan gjort bort dig och han vet hur du sjunger. Så sjung den också då. Så jag sjöng. Och för varje ord så blev jag allt lugnare. När Bläck var slut så var jag redo att möta världen.

I bilen på väg dit så var jag inte längre lika nervös. Inte ens när vi klev ur och först mötte hans mamma utanför huset. En vacker, energisk kvinna med strålande blå ögon och med en behaglig varm röst. Hon som det första hon gjorde så fort hon såg mig var att ge mig en stor kram och säga: Hej, dig har jag sett fram emot att träffa. Som om det vore den mest självklara saken i hela världen. Jag blev stum och svarade tack. Vi gick runt radhuset till den mysiga altanen där jag mötte jag hans pappa som satt och väntade. En man med samma ögon som kärleken och som sittandes på sin stol sträcker fram sina livserfarna händer och lägger dem om mina slitna, ser mig i ögonen och säger Välkommen.

Mötet gick på alla sätt bra och ingenting kändes konstigt i deras sällskap. Och när vi for hem till honom igen så sjöng mitt hjärta av lättnad och glädje över min utökade familj.

Gilla och dela gärna!

Avsked

Så var det dags att säga på återseende.
Denna stund tidigare idag som jag fasat för sedan jag kom dit.
Jag sittandes i bilen. Han ståendes utanför.
Jag söker hans blick. De mörka vackra ögonen som alltid speglar livserfarenheten men som oftast har humorglittret på lur.
De som nu är helt svarta och lite blanka.
Munnen med det lite långsamma sneda leendet.
En mun som nu är spänd.
Han sätter sig på huk och lägger armarna om mig och kysser mig hårt.
När jag besvarar hans kyss känner jag alla känslorna. Hur de rusar i kroppen.
Eufori, sorg, glädje, åtrå, saknad och tacksamhet slår emot mig som en stor våg.
En våg som tar andan ur mig.
Jag drar efter andan och intalar mig själv att jag måste samla mig.
Annars går jag sönder.
Jag har många mil att köra.
Så jag blundar, stillar mig och tar ett andetag till innan jag samlad öppnar ögonen.
Möter hans blick, stillad.
Men dras återigen till intensiteten när jag ser ögonen hans som talar så till mina. De som inte döljer några som helst av alla de känslor han känner för mig. Som inte döljer känslor alls.

Gilla och dela gärna!