Så var det dags att säga på återseende.
Denna stund tidigare idag som jag fasat för sedan jag kom dit.
Jag sittandes i bilen. Han ståendes utanför.
Jag söker hans blick. De mörka vackra ögonen som alltid speglar livserfarenheten men som oftast har humorglittret på lur.
De som nu är helt svarta och lite blanka.
Munnen med det lite långsamma sneda leendet.
En mun som nu är spänd.
Han sätter sig på huk och lägger armarna om mig och kysser mig hårt.
När jag besvarar hans kyss känner jag alla känslorna. Hur de rusar i kroppen.
Eufori, sorg, glädje, åtrå, saknad och tacksamhet slår emot mig som en stor våg.
En våg som tar andan ur mig.
Jag drar efter andan och intalar mig själv att jag måste samla mig.
Annars går jag sönder.
Jag har många mil att köra.
Så jag blundar, stillar mig och tar ett andetag till innan jag samlad öppnar ögonen.
Möter hans blick, stillad.
Men dras återigen till intensiteten när jag ser ögonen hans som talar så till mina. De som inte döljer några som helst av alla de känslor han känner för mig. Som inte döljer känslor alls.
