När jag för kärleken berättar om trådarna av det som jag är jag.
Varp av mina rötter och historia.
Väft av framtidens förhoppningar och planer.
Mitt livs böljande väv i olika kulörer, mönster och strukturer.
Så lyssnar han tyst tills jag berättat klart
och besvarar sedan stilla mina frågor
och jag hans.
Han ger mig sedan diskret en helt ny gyllene tråd.
En mystisk ledtråd tagen från hans egen väft.
Och på en sekund så ändras hela väven till något nytt.
Till en bonad så dyrbar att jag bländas.
När jag åter öppnar ögonen
andlös och stum inser jag återigen
styrkan av att vara ”vi” och att väva
samman.
