Jag borde egentligen börja sjunga igen sade jag med en suck för en dryg månad sedan.
Jaså svarade kärleken, så varför gör du inte det då.
Jag blängde på honom till svar och suckade igen innan jag svarade:
En gång i tiden så hade jag en ganska ok sångröst. Inte på något sätt bra, men i alla fall ok. Men spasticiteten gör att den för varje år blir sämre. Luften låser sig mellangärdet och det påverkar både tal och inte minst sång. Det låter inte bra längre. Det blir falskt och skakigt. Även om det är väldigt bra övning för min andning att sjunga. Som du vet så är en av mina favoritgrupper Garmarna. En gång i tiden för så där 20 år sedan så hade jag en sångröst som påminde aningens om hennes. Emma Härdelin. Men så är det verkligen inte längre. Min absoluta favoritlåt av alla är Bläck med Garmarna. Jag sjunger gärna den och några till när jag är nervös för att hitta tillbaka lugnet. Självklart när ingen hör.
Men JAG vill höra, kontrade kärleken bestämt.
Jag stelnade till och fnös till svar, men hjärtat mitt gladdes i hemlighet över hans ord.
Och jag kom på mig själv allt oftare under maj och juni att sjunga för att öva. Självklart när inga andra än arbetande assistent hörde. Resultatet lät inte vänta på sig. Nej sångrösten har inte blivit bättre, men andningen. Något som även sjukgymnast kommenterade för ett par veckor sedan. Att min röst är stadigare nu.
Tidigare under denna vecka, under mitt besök hos kärleken så var det dags att träffa hans föräldrar. Dagen innan hade jag träffat hans fina syster med familj och inte bara överlevt utan dessutom haft riktigt trevligt. Men föräldrar är ändå föräldrar. De gånger jag blivit introducerad till en partners familj så har det ofta blivit lite konstig stämning. Där ingen part är särskilt bekväm. I bästa fall så har det gett sig med åren, i andra fall inte alls. Så ja, jag var nervös. Det var minuter kvar innan vi skulle åka, inte timmar.
Medan jag bytte kläder till något lite mer passande och försökte få ordning på mitt trassliga hår så stängde jag till sovrumsdörren lite. Händerna mina skakade och hjärtat mitt slog hårt. Jag måste hitta ett sätt att lugna mig för det här började bli löjligt. Så jag, utan att tänka mig för, gjorde som så många gånger förr de senaste veckorna. Nästan som på instinkt. Slog på Garmarna på mobilen och började sjunga sången Brun. Först tyst, men sjungandet hade den där lugnande effekten på mig som jag så väl behövde och jag lät mig föras med i sången. Blundandes och lät sången komma fram som rösten själv ville.
Det tog en minut inte mer, så hade kärleken tyst och smidigt smugit sig in i rummet. Snabbt innan jag hann protestera så hade han lagt sig i sängen så han låg mitt emot där jag satt. Han lade sig bekvämt på rygg med armarna i kors bakom huvudet och följde noga varje ord jag sjöng med sin blick helt fixerad på mig. Hans långsamma leende blev bredare och bredare och ögonen började glimra. Jag blev först väldigt generad och kände mig fånig när han låg där. Men när min generade blick mötte hans glada så fortsatte jag ändå att sjunga. Lugnet kom tillbaka och jag sjöng sången färdigt. Jag hade tänkt att sluta när sången var slut men spellistan slumpade till nästa låt på spellistan.
Självklart var det Bläck. En av de sånger som betytt mest för mig i livet vid olika tillfällen. Det kändes surrealistiskt. Jag svor tyst för mig själv. Okej intalade jag mig, du har redan gjort bort dig och han vet hur du sjunger. Så sjung den också då. Så jag sjöng. Och för varje ord så blev jag allt lugnare. När Bläck var slut så var jag redo att möta världen.
I bilen på väg dit så var jag inte längre lika nervös. Inte ens när vi klev ur och först mötte hans mamma utanför huset. En vacker, energisk kvinna med strålande blå ögon och med en behaglig varm röst. Hon som det första hon gjorde så fort hon såg mig var att ge mig en stor kram och säga: Hej, dig har jag sett fram emot att träffa. Som om det vore den mest självklara saken i hela världen. Jag blev stum och svarade tack. Vi gick runt radhuset till den mysiga altanen där jag mötte jag hans pappa som satt och väntade. En man med samma ögon som kärleken och som sittandes på sin stol sträcker fram sina livserfarna händer och lägger dem om mina slitna, ser mig i ögonen och säger Välkommen.
Mötet gick på alla sätt bra och ingenting kändes konstigt i deras sällskap. Och när vi for hem till honom igen så sjöng mitt hjärta av lättnad och glädje över min utökade familj.
