Tidigare idag, den sista tillsammans innan jag återvänder hem till Uppsala där jag är nu.
Förmiddagens väder visade sig från sin bästa sida. Detta väder som inte varit att lita på under de dagar jag varit på besök. Så jag satt och njöt i solen med slutna ögon på altanen när jag hör att kärleken står vid min sida.
-Jag tänkte kidnappa dig en stund, säger han med de mörka ögonen glittrandes okynnigt.
-Jaså, svarade jag och lyfte frågande ett ögonbryn.
-Jo, jag har ju faktiskt inte visat dig tomten ännu svarar han mjukt.
-Nä, det stämmer faktiskt och det bör vi ju ändra på svarar jag och vänder mig leende mot honom.
Han ställer sig bakom mig och fixar smidigt till körhandtagen på stolen. När han ordnat dem så känner jag hans läppar lätt mot min högra axel.
Han frågar mig, redo? Och jag svarar Japp!
Innan han tar mig ned för de fyra trätrappstegen. Som inte är byggda för att en hjulbent ska kliva just där.
Han som säger att han aldrig kört en rullstol tidigare innan han träffade mig.
Han som när vi lätt tar oss ned för trappstegen märker att gräset är trögt att rulla på.
Han som då automatiskt höjer framhjulen på stolen och kör mig mjukt genom gräset.
Utan att ens reflektera.
Han som vanligtvis inte säger något i onödan men när han talar väljer orden klokt, berättar nu om allt vi ser.
Vi tar oss runt på tomten, systematiskt, blomma för blomma, träd för träd och buske för buske.
Han berättar, jag lyssnar och kommer med frågor och kommentarer.
Plötsligt har vi kommit till tomtens ände.
Han sätter sig på huk bredvid mig och möter tyst min blick, lägger sin hand mot min kind, stryker den lätt innan hans läppar lätt möter mina. Vi står där en stund och tittar ut över tomten över gräs, träd, blommor och buskar.
Tysta.
Plötsligt ser jag hur ögonen hans glittrar till och han säger att vi har en himla uppförsbacke tillbaka.
Jag håller med. Men jag tror att vi klarar det, säger jag. Vi hjälps åt.
Vi tar sats uppför slänt och kullar, runt garage och huset och sedan tar vi trappan upp i ett svep med när vi ändå har farten uppe.
När vi åter är på altanen så säger jag glatt: Vilket teamwork det där gick ju jättebra. Vi funkar bra ihop.
Han vänder sig mot mig och hans blick låser min och svarar med en nick: Mmmm
