Vi är på den soldränkta balkongen kärleken och jag
och han har noga placerat sin balkongstol så att
jag inte ska bländas av kvällssolen.
”All sol på dig istället för mig” säger jag retsamt.
Han tittar bara lugnt på mig tillbaka och ler menande
och flyttar sitt huvud ett par cm åt höger så jag får solen
rakt i ögonen.
Jag börjar skratta men bli sedan allvarlig och säger:
”All sol på oss det är så jag vill ha det.”
”Jo”, svarar han, ”jag vet. Vi.”
Jag slås återigen av hur effektivt han använder sina ord.
Säger inte mer än han behöver men ser alltid till att
det som bör sägas blir sagt.
Precist och exakt.
Jag själv är istället en bubblande brunn av ord som aldrig tycks sina.
Många ord blir det.
Som alla får uttryckas till punkt.
Han lyssnar på dem alla oavsett om de sagts eller skrivits.
Med dem kommer också många insikter.
För mig.
Där en av de viktigaste är att i kärlekens sällskap
har har jag inte för ens en sekund känt mig ensam.
Oavsett vart vi varit, sagt eller gjort.
Eller låtit bli.
Från första sekund vi sågs så har känslan varit
tillsammans
