Jag brukar säga att jag inte är särskilt förtjust i närhet.
Jag är inte den som ofta önskar bli kramad eller klappad på,
ligga sked, pussas eller hålla handen.
Kanske är det en del i min personlighet
men framförallt så är det ett aktivt ställningstagande
att min kropp tillhör mig.
Att jag själv bestämmer vem som får göra vad med mig, hur och när.
Som kvinna med omfattande rörelsehinder sedan födseln,
med stor erfarenhet av vård och omsorg
vare sig det behövts eller inte,
så har min kropp under hela uppväxttiden
och för all del ofta även som vuxen,
alltför ofta varit i någon annans händer.
Bokstavligen.
Där jag inte bestämt över vem som tar i mig, hur och när.
Att resa murar och försvar har varit nödvändigt.
Likaså att vara noga med tilliten.
Det har handlat om överlevnad.
Sex har alltid legat mig närmare än närhet.
Fram tills nu.
Nu vill jag ha allt.
Jag har ofta frågat mig varför.
Vad är skillnaden nu från tidigare?
Vad var det som gjorde att jag ändrade
inställning så oväntat och plötsligt?
Så slog det mig:
Vår första morgon tillsammans.
När kärleken och jag åt vår frukost ihop.
Så lade han försiktigt upp sina fötter på min fotplatta
så att de låg varmt, mjukt och stilla mot mina.
Som den mest självklara saken i världen.
Ingen annan har gjort så förut.
Att med en så pass enkel gest visat
att jag uppskattar hela dig.
Allt det som är du
och jag vill vara dig nära.
Likaså hur kärleken ofta
glider ned på huk,
så att hans mörka ögon kommer i
direkt kontakt med mina gröna.
Kommunicerande tydligt
innan han rör vid
eller kysser mig.
Hela mig.
Aldrig anonymt ”ovanifrån”
Alltid med samtycke
Ofta retsamt
så att jag ska lockas
att vilja ha mer.
Att bli sedd som en hel person
och inte uppdelad i attraktiva
och mindre attraktiva kroppsdelar.
Att slippa bli sedd som en kropp
med accepterade
och mindre accepterade
egenskaper.
Att av kärleken bli sedd
inifrån och ut och
därefter bli fullkomligt accepterad.
Älskad.
Det är skillnaden.
Idag är det jag som tar initiativ till
kramar, smek, kyssar och vara nära.
Inte enbart till sex.
Jag verkar aldrig kunna få nog.
Och kärleken verkar hela tiden vilja ge mig ännu mer.
