Jag fick häromdagen frågan. Hur vet du att det är kärlek och inte en förälskelse som du upplever? Med den intensitet som du verkar känna. Hur vet du att det inte enbart är en förälskelse? Ett bloss i mörkret. En flamma bestående av lust och bekräftelse, som brinner hett och snabbt för att sedan hastigt med dö ut. Framförallt nu när vardagen är en realitet i bådas liv.
Ja hur vet jag? Självklart så finns inga garantier någonsin för något här i livet. Allt kan ändras på en sekund. Med eller utan kärlek, för så är ett av livets villkor.
Men det här vet jag. Förälskelsen är intensiv. Ofta i början en vision, som en spegling i varandras ögon, där drömmar skapas och förhoppningar föds med varandra som verktyg. Ibland kommunicerade men alltför ofta inte. För i förälskelsens intensitet följer ockå bekräftelsen. Både av den andre och av sig själv. Ofta med känslor så starka att kommunikation som inte handlar om ömsesidig bekräftelse upplevs som onödig. För vi förstår varandra så bra ändå. Eller hur?
Det är ju så fantastiskt här och nu. Allt känns underbart. Förälskelsen den underbara är åtrå och det som framtidsdrömmar och hopp ofta byggs av. Men den är bedräglig. För det är så lätt om kommunikationen inte satts i första rummet och varje rosa dröm granskats noga gemensamt och ur flera synvinklar, att drömmarna faktiskt inte är gemensamma. Utan snarare två olika dagdrömmares respektive önskningar som har gemensamma beståndsdelar men inte delar samma slutvision.
När den första nyfikenheten på varandra då klingar av. När vardera part börjar bli medveten om den andres mindre charmiga personlighetsdrag och egenheter. När det rosa skimret lättar. När de första utmaningarna kommer. Så släpper magin och allt bli återigen grått. Grälen börjar komma och besvikelsen. Så brinner blosset ut. Kvar blir mörkret, tystnaden, besvikelsen och de sårade känslorna.
Men kärleken är inte alltid perfekt. Kärlek är oftast inte som tagen ur sagorna eller en film. Att älska har alltid utmaningar. Det kommer alltid dagar då kärleken är svår. Men att älska är också att gemensamt överkomma utmaningar och att vilja göra det. Att ha en plan tillsammans och kommunicera den. Att stötta varandra när livet skaver och att glädjas när saker går bra. Även de små sakerna.
Kärleken handlar också om att respektera olikheter både vad gäller behov i vardagen och i varandras framtidsdrömmar. Att tillsammans vilja hitta en gemensam väg som fungerar för båda. Kärlek är ofta arbete, varje dag, med grundstenen att det är denna människa jag vill vara med. Den jag valt och sedan valt igen och igen. Inte bara de dagar allt går lätt. Utan framförallt de dagar då livet gör att relationen prövas.
Kärlek är också att det är denna människa jag vill vända mig till först i stort och smått. Även i frågor som inte alltid är lätta eller smickrande. Att älska är också att göra sig sårbar och själsligt naken och kunna lita på att den andre klarar av att möta mig på samma sätt. Att se varandras sår och kunna acceptera dem. Att kunna gå vid varandras sida och tillåta varandra att utvecklas både tillsammans och individuellt.
Men jag vet också att kärlek är att uppfyllas av värme och åtrå i de små vardagshändelserna. Hur hela världen fortfarande gungar till när han kommer in i rummet. Hur en blick från honom kan ändra allt. Eller när hans armar runt mig får universum att stanna. Den är hur hans röst skapar ro och trygghet enbart med ett ”Hej, det är jag”. Eller när mina fingrar mot hans panna får hans ansiktsdrag att slappna av. Och hans beröring mot min hud ger mig gåshud av välbehag.
Men framförallt så är kärlek något som byggs på över tid. Något som med tiden föder nya gemensamma mål och drömmar. Som får nya dimensioner, vinklar och former. Något som för samman, respekterar, stärker och utvecklar. Tillsammans och för båda. Så att relationen tillsammans skapar något större, viktigare och bättre än hur livet troligen hade varit om det levdes var och en för sig. Så länge som det råder ömsesidig respekt, kommunikation, åtrå och vänskap. Så länge som varje stund tillsammans känns värdefull eftersom vi gör och gjorde allt det som är viktigt i relationen tillsammans och för varandra. Så länge som det är så. Ja då råder kärlek.
Så fantastiskt bra skrivet!
Tack!