Så har det snart gått ett halvt år
sedan blixten slog ned i mig
när dina ögon mötte mina
för första gången i min hall
och allting ändrades.
Nu kan jag oftast tolka
skillnaden i dina ögon
då du är fundersam, ledsen
eller enbart trött.
Jag kan bättre förstå
ditt tysta sätt att
kommunicera.
På ditt sätt att andas,
dina händers rörelser
och dina ansiktsuttryck.
Du känner alla mina assistenter
och de dig.
Alla har som i en tyst överenskommelse
hittat bra strategier för
att förhålla sig till varandra
med respekt, omsorg och omtanke.
Du har tydligt visat mig dina gränser
och lika tydligt respekterar du mina.
Börjat hitta en fungerande rutin
i den gemensamma vardagen
så att det som tidigare var mitt hem
numera är att se mer som vårt.
Trots att vi är väldigt mycket mer
ifrån varandra än samman.
Du har lugnt och tydligt börjat ta plats.
Metodiskt mejslat ut den roll du önskar ta
i vår vardag.
Lagt mycken tid för att passa ihop alla bitarna
för att få ihop hela vardagspusslet.
För att sedan därefter omsorgsfullt
försöka sammanfoga ditt pussel
med mitt.
Du ser ofta mina behov innan
jag själv är medveten om dem.
Ordnar, utmanar, servar,
fixar, lugnar eller manar på.
Allt eftersom du ser vad som behövs
för att det ska bli så bra
som möjligt för oss båda
och utan att en enda gång
på något sätt gjort mig ledsen eller illa.
Precis så som jag försöker se dina behov
och svara på dem efter min förmåga.
Du känner till de flesta av mina drömmar
och jag dina.
Vi är bekant med varandras sorger,
brister och rädslor.
Du har aldrig backat.
Inte en millimeter.
Oavsett hur mycket jag
tvekat och varit rädd.
Du har stått kvar.
Stått pall.
Varit trygg
Varit dig själv.
Blivit mitt allt.
Mitt huvud har hittat sin plats på din arm
och min kind mot ditt bröst
min arm om din bringa.
Dina trygga hjärtslag av liv
i mitt öra är nu en vaggsång.
Din mjuka röst som får mitt
hjärta att slå hårdare.
Jag kan fortfarande inte låta bli
att som förtrollad dras till din hud.
Som gräddvitt, sandtvättat siden.
Lugnet det skänker mig att känna dig
under mina händer och läppar.
Dina händer som så gärna verkar söka mina.
Du känner till de flesta av mina mindre
charmiga sidor och jag har sett flera av dina.
Men även när det rosenrosa flagnat
så ser jag guldet där bakom.
Jag behöver inte ens skrapa.
Det är så självklart där ändå.
För ordet hejdå är fortfarande
en kaststjärna som slungas hårt
in i min själ varje gång vi säger det.
Saknaden och längtan efter dig
när vi inte är i samma
rum är fortfarande som syra.
Du är ännu alltid närvarande i
alla mina tankar.
Mina händer letar fortfarande efter
dig i sömnen.
Och blixten slår fortfarande ned
varje gång du kliver in i min hall
och möter min blick.
