Lunch

Inget har riktigt fungerat som planerat under förmiddagen på jobbet.
Tekniken har inte varit på min sida.
Hastigt omkastade prioriteringar och möten.
Spänningshuvudvärken som ett magnetiskt fält kring käkar och huvud,
medan jag bokar om,
ställer om,
gör om och förhoppningsvis rätt.
Äntligen lunchdags.
Inte vilken lunch som helst.
Utan en sällsynt lunch med kärleken i köpcentret
där mitt arbetskontor ligger.

Vi möts utanför porten.
Det är kyligt och lite molnigt.
Vinddrag som kyligt leker kull
med varje centimeter bar hud.
Jag lite sammanbiten.
Du lugn och glad.
Går fram till mig, glider mjukt ned på huk.
Lägger din kalla nästipp mot min.
Dina ögon ler varmt mot mina.
Jag är den som kysser först.
Kärleken besvarar den innerligt.
Du väntar in mig tills jag är redo
att släppa ögon och hudkontakten.

Dagen innan så hade vi pratat om att gå
till en annan restaurang än den vi brukar luncha på.
För omväxlings skull.
Men ingen av oss hade koll på hur tillgänglig den är.
Jag frågar kärleken om han kikat hur det ser ut?
Han svarar med ett menande leende att ja, det har jag.
Men det får nog bli det vanliga stället.
Sedan räknar han snabbt upp vad han såg
och varför det inte fungerar för mig.
Jag imponeras återigen av hans förmåga att ögonblickligen tänka sig in i en annan persons situation
och vad som då är viktigt.
Utan att personen, denna gång jag,
behöver förklara genom vilka filter som omvärlden bör tolkas.

En våg av tacksamhet sveper över mig när vi går över torget för att ta oss till restaurangen.
Denna starka känsla av gemenskap.
Att vi är ett team.
Som hjälps åt.
Med allt.
Även med saker som först kan kännas udda.
Vi är ovanligt tysta under lunchen.
Inte för att något är fel.
Tvärtom
Utan för att just nu är närheten till den andre, mitt emot bordet,
det som är viktigt här och nu.
Återigen så slås jag av lättnaden.
Att inte behöva förklara eller prata.
Att ofta räcker en enda blick.

När vi ätit klart så tar han mina händer och smeker dem länge.
Vi pratar om den närmsta framtiden.
För det är ändå så, att många saker gör vi tillsammans för första gången.
Fortfarande.
Mycket handlar om att testa och försöka.
Fortfarande.
Ett ständigt planerande att få det så bra som det går för alla involverade.
Barn, assistenter, anhöriga och för oss.
Från och med i november prövar vi något nytt.
Med en fast inplanerad helg i månaden, varje månad, som enbart är för oss och de närmsta.
Familjetid.
Mitt favoritord just nu.
För första gången.
Och jag känner hur huvudvärken lättar.

Gilla och dela gärna!