strax fem

Klockan är strax innan fem på måndagsmorgonen
och det är strax dags för dig att åka.
Längtan blev för stor för oss båda
och du kom hem till ”oss” närmare midnatt.
Ljuvligheten när du klev genom dörren.
Friden i kroppen när vi strax därefter
somnade hud mot hud.
Trots att vi båda visste att
larmet kommer att ringa tidigt.
När mobilen så plågsamt ringer
så kliver vi båda upp.
Du retar mig lite snällt
för att jag är så trött.
Somnar nästan om,
när jag tittar på dig
då du klär på dig.

Jag smeker din kind till svar
på din kommentar,
för jag ser sorgen bakom orden,
den mentala förberedelsen
att återigen säga adjö.
Jag förklarar, som varje gång,
att det är bara att komma hit.
Komma in
Komma hem
Hem till ”oss”
Att han inte är ensam längre
Så länge som pendlingen
känns hanterbar.
Dessa mil som kan knäcka även den
mest uthålliga.
Som jag vet att jag själv
nog aldrig klarat.
Uppoffringen kärleken gör
som gör mig ödmjuk.

Jag ser kärleken i hans ögon
men även saknaden
när han lägger sin hand
mot min kind,
kysser min mun mjukt.
Jag fortsätter med allvar i rösten,
förklarar att hemmet är vårt.
Oavsett tid på dygnet.

Vi tar oss mot hallen
via köket.
Jag i pyjamas, huttrandes
medan han tar på sig vinterkläderna
och förbereder sig mentalt
inför jobbpasset.

Jag börjar kunna rutinen nu
och jag ler mot honom.
Han kollar av att allt ligger
där det ska:
nycklar,
passerkort,
plånbok, mobil.
Redo!
Men inte helt

Kyssen farväl är den värsta
och den ljuvligaste.
Den mörka blicken från oss
båda när kärleken kliver
ut genom dörren för att pendla
alla milen till jobbet.
Södertälje, en värld bort.

Sorgen för att ingen av oss
kan vara riktigt säker på
när vi ses igen.
Glädjen och tacksamheten över
de timmar natten ändå gav.
För jag vet att så länge vi båda
bara orkar så tar vi vara på de
få tillfällen som bjuds.
Och fram till dess vi ses igen,
oavsett,
så är vi ändå själsligen
tillsammans.

Gilla och dela gärna!