Sju

Det är tio minuter innan kärleken måste åka till jobbet.
Vi sitter som så många gånger förr i köket.
Hans händer om mina.
Vi är tysta.
Lite sammanbitna.
Laddar inför avsked.
Inga ord känns bra.
Den ena vet hur den andre känner
genom sina egna känslor.

Jag söker ögonkontakt och får den.
Bådas ögon är ledsna.
Han suckar
kysser min hand innan han släpper den.
Reser sig och tar sin tekopp
ställer den på diskbänken.
Jag dricker ur det sista ur min kopp.
Han tar den också.

Kärleken går långsamt ut till hallen.
Han sätter sig ned mitt emot mig.
Jag kramar honom länge.
Betraktar honom noga när han ställer sig upp
för att ta på sig
Jackan först.
Skorna sedan.
Checkar av att allt är med.

Kärleken går mot ytterdörren och ska precis sätta handen på handtaget.
Fastän jag enbart ser hans rygg hör jag hur han sväljer.
Han vänder sig om och sätter sig snabbt ned på huk.
Stäcker ut armarna.
De svarta ögonen möter mina.
Tar emot mig.
I hans famn.
Jag andas in.
Andas ut.
Biter ihop
Släpper sedan taget och backar.
Jag orkar inte möta hans blick när han reser sig.

Han går raskt ut genom ytterdörren.
Blinkar till mig innan han stänger den.
Vi båda försöker le mot varandra även om det är en ansträngning.
Det kommer att dröja länge tills nästa gång.
Hittills har vi inte vant oss.
Kommer vi någonsin?

Nattassistenten frågar mig efter en stund: Om jag är ok?
Jag svarar ärligt att det är bra men att det är jobbigt att säga adjö.
Hon ler varmt och säger: ”Ni är banne mig som nykära fortfarande.”
Jag svarar: Jo på sätt och vis. Men efter 7 månader ändå inte.
Hon nickar och säger med ett leende ”Ni vardagssliter ju inte på varandra direkt”.
Jag håller med att så är det ju.
Men det här är ändå något annat ändå.
Att tidigare i andra förhållanden som varat ungefär så här länge så har det funnits saker
som känts som frågetecken inför framtiden.
Alltid något litet som skavt.
Men inte här.
Inte ännu.
Det handlar inte om att vi är kopior av varandra.
För inget kunde vara mer fel.
Vi tycker inte heller alltid lika.
Vi har väldigt olika personligheter.

Jag funderar tyst vidare för mig själv när jag tar mig till köket.
Konstaterar att det skulle finnas massor av saker att irritera sig på
hos varandra i en annan situation eller relation.
På riktigt.
Men det enda jag känner är ett lugn.
Ingen tvekan.
Vi hör ihop.

Det enda som skett efter 7 månader är att jag är mer säker.
På oss.
På allt.
Banden mellan oss är starkare nu.
Oavsett vad det gäller.
När det gäller.
Jag censurerar inget för honom.
Har inget att dölja i vardagen.
Inte annars heller.
Oavsett vad vi gör.
Enskilt eller tillsammans.
Jag vet att jag alltid kan diskutera med kärleken utan att bli dömd.
Jag tror att han känner på samma sätt tillbaka.
Den ömsesidiga transparansen, respekten och tryggheten
skapar en solid grund.
En grund som är beredd att byggas vidare på.

Den andra stora skillnaden mot i början är att vi nu aktivt planerar en gemensam framtid.
I lugn och ro.
Vi har en fast ömsesidig vilja att leva ihop.
Även om det kommer att dröja flera år innan det är möjligt.
Minst två år, troligen mer.
Det vardagliga pusslet är för komplicerat att lösa snabbare än så.
Likaså den ekonomiska verkligheten.
Ibland räcker det inte att enbart vilja.
Det vet vi båda.
Men planeringen inför en framtid och hur den kan se ut är det som vi pratar mest om.
Med en självklarhet att det kommer att ske.
Olika alternativ granskas, diskuteras, förkastas eller läggs i högen för möjlig framtid.
Även om det ligger långt fram är känslan ändå hisnande.
Det är lätt att dras med i drömmarna.
Som inger tröst och hopp åt oss båda.
För att orka lite till.
En månad i sänder.

Gilla och dela gärna!

Fyr

Nej du kommer aldrig att vara mitt glitternagellack,
mitt strålkastarsken eller paljettfodral.
Inte heller min solnedgång, tomtebloss eller stjärnfall.

Du är solljusets glitter i sjön en stilla sommardag.
Ljusreflexen på vattenpölens ishinna i februari
Den milda månstrålen som skiljer natt mot dag
Solens första stråle över horisonten

Du är inte mitt fyrverkeri
Du är min fyr

Gilla och dela gärna!

Om du vore här

Om du hade varit här
så hade jag låtit min blick vila
på dina andetag.
Njutit av lugnet
från rytmen
dess stilla regelbundenhet
men du är inte vid min sida.

Istället sover du i en annan säng
förhoppningsvis djupt, skönt och stilla.
Du behöver all vila du kan få.
Hitta energin och orken.
I min kropp så härjar värken
som alltid så här års
inget nytt
en vardagsrealitet
som stjäl energi och sömntimmar från mig
och skapar oreda och olust.

Att tänka på dig då
ger mig frid
För jag känner förnimmelsen
av det som du
och din närhet.

Om jag blundar så minns
mina sinnen allt det som är vi
Får mig att le
slappna av
Ge värken ett stelt långfinger

Så jag blundar lite till
trotsigt
fokuserar på att minnas dina ord
skrivna och uttalade
som alltid noga valda
och fyllda av mening.
Hittar trösten i dem
och i vetskapen
att jag förstår dess värde.

Om du hade legat här
så hade jag sett
hur du ler i sömnen.
Så som du alltid gör
när du sover vid min sida.
Jag hade besvarat ditt
leende och med lätta fingertoppar
smekt din haka och din hud
försiktigt, försiktigt
så att du inte vaknar.

Sedan hade jag lagt mig nära
och somnat av din värme
hjärtats sång
Din arm om min midja
Mitt huvud på ditt bröst.
Så som jag sover som bäst.

Istället nu är jag klarvaken
mitt huvud och bröst fullt
av saknad och längtan
när jag istället räknar
dagar och timmar.
Som jag gör varje dygn.

Tiden går aldrig fort nog
tills du är här hos mig.
Fastän vi båda vet att
tiden gör som den vill.
Det är vi själva som skapar
dess mening.

Just nu så vill jag tro
att den tickar ned för oss
mot våren
värmen
vilan
och att i morgon är det en annan dag.

Gilla och dela gärna!

Norrsken

Efter 6 månader så var det som om förhållandet höll andan.
Det var som om vi tittade på varandra kärleken och jag.
Lite förvånat och nyfiket
som om vi undrade vad som kommer att hända nu.
Inte för att känslorna har svalnat
Inte för att allt känns hemtamt
Utan för att det så tydligt var dags för nästa steg
Utveckling
Fördjupning
Förädling
Men på vilket sätt?

Från ingenstans så ställde han frågan.
Den som förvandlades till en tankespiral.
Den som blev katalysatorn.
Frågan var oskyldig:
-Undrar vad som skett om vi mötts tidigare då vi båda var singlar?

Vi har båda mest haft långa förhållanden.
Så att vi båda varit singlar samtidigt
har inte skett så ofta i historien.
Men vi räknade bakåt till 1990.
Då var jag 20 och han 29 år.
Jag tog inte frågan på så stort allvar då han ställde den.
Men den hade ett eget liv och grep tag.
Gick inte att släppa.
Under ett par dagar så snurrade tankarna.
Undrar vad som hade skett, 1990?

För om vi hade mötts då.
Hade vi fallit för varandra?
Jag kan bara svara för mig
och svaret är: Högst troligt!
Hade jag älskat honom lika mycket?
Så gott som bergsäkert!
Men jag hade inte utyecklats
till samma person som jag är idag.
Jag hade inte blivit den person
som kärleken föll för 2016.

Hade vi blivit ett par 1990 så hade mina
livsval troligen kommit att bli helt annorlunda.
Hade jag varit lycklig?
Det är jag så gott som säker på.
Men jag tror inte att jag hade varit
samhällsengagerad på samma sätt.
Jag hade inte varit en lika mångfacetterad person.
Jag hade inte brunnit för samma saker.
Jag hade inte haft samma livserfarenhet.
Jag hade inte alls varit den jag är idag.
Bra eller dåligt beror ju på omständigheterna.

Men mest av allt.
Våra respektive barn hade inte funnits.
Hemska tanke.

Långsamt formade sig den förvånande
och för mig starka insikten
att allt det som jag gjort i mitt liv
på sätt och vis har varit en förberedelse
för mitt liv tillsammans med kärleken.

Jag hade inte varit redo förrän nu.
Inte på något sätt.
Det är som om jag hela tiden när jag är med honom
laddar på mig energi, insikter, visioner och kunskaper
om mig, om oss, om allt.
Om framtiden tillsammans.
Jag känner mig utvald, glad och stark.
Ord som jag inte känner har representerat mig
som person särskilt ofta tidigare i livet.

När jag berättade allt det här för honom
så var det som om förhållandet med ett tyst leende andades ut.
Det blev lugnt och stilla men ändå sprakande klart.
Som ett norrsken i natten.
Bandet av magnetisk eld som knutits mellan våra själar
lyste med förnyad glöd.
Starkare än någonsin.
Och kärleken tog min hand och sade:
Det här är bara början.

Gilla och dela gärna!

Fredag kväll

Det lilla i det stora
det där som inte är självklart
har i alla fall inte varit
inte för mig

Tacksamheten som fyller mig
när jag ser honom kika på sin mobil
vid köksbordet
med sina fötter mot mina
på min fotplatta

Jag känner hur ögonen tåras
över alla starka känslor.
Jag är sjuk sedan ett par dagar
en dum förkylning
Flera av mina assistenter likaså
Helgens pass var inte självklara
att fylla med vikarier

Så han säger jag tar de passen.
Åker hit
trots att han jobbat hela veckan
Ställer upp
Ställer om
Fixar till
Hela helgen
För mig
För assistenterna
Av omsorg och kärlek
som går rakt in i mig
och får mig omtumlad.
Igen

Båda lite ovana att kärleken
plötsligt ska vara assistent.
Lite fnissigt
Lite konstigt
Men jag känner mig trygg
Så trygg att jag plötsligt
somnar i hans famn utan att
jag själv märker det.

Förkylningen som satt spår
men även tilliten.
Han låter mig sova
på hans domnande arm
tills jag vaknar
och möter hans leende ögon.

Gilla och dela gärna!