Två långa veckor
med mycket vardag
men också ensamhet
som en smärtsam avgrundston i fjärran
som kan få vem som helst att tappa hopp.
Kommunikationen är det som håller oss samman
Får oss båda att mogna
som individer och i relationen
Kanske utan att vi märker det själva
Men det blir desto tydligare när vi är tillsammans
efter att veckorna har gått.
Jag sänker ytterligare mina murar
Du visar sidor av din personlighet
som tidigare för mig varit dolda.
Nu mycket välkomna
precis som jag tror att du
är glad att jag släpper in dig
utan förbehåll in i det mest privata
dit ingen annan fått vistas fritt.
Det vi skapar är för mig nytt
men väldigt välkommet.
Jag blir återigen förvånad
Över oss
När jag öppnar ögonen och inser vart vi faktiskt står.
Vart vi är i relationen
vad gäller tillit, acceptans och ömsesidig respekt.
Att det faktiskt är möjligt.
Du har gett mig ett smeknamn
som bara är ditt att säga.
Ingen annans.
Historien bakom är bara vår.
Tanken får mig att le och dina ögon att glittra retsamt.
Du påminner mig när vi lagat middag om hur vi möttes.
Att det är underligt att vi passar ihop så bra
när vi är så olika.
Att vi egentligen inte har några självklara
sätt att träffas på alls
Vi har inget gemensamt i vardagen, vänner eller umgängesmiljöer.
Om han inte hade besökt min sida på nätet så som han gjorde.
Om jag inte hade undrat varför.
Då hade vi aldrig mötts.
Garanterat
Jag inser lite omskakad
att det nästan går att kalla mirakel.
Så när han återigen åker
till jobb och till sitt hem
tidigt innan natten blivit morgon
hem till sitt eget
med julstök och vardagsbök
så känner jag mig ändå glad
För denna helg har pålat ännu mera grund
som känns stadig att stå på.
Nu behöver vi bara tiden på vår sida.
Låt oss hoppas att den vill oss väl.
