Det är inte du, det är vi.

Vi sitter i köket och dricker kaffe innan kärleken ska åka alla milen till jobbet. Han har gjort en kort visit på några timmar. Saknaden blev för svår för oss båda och hans korta besök var som balsam för min själ. Vi pratar om allt och ingenting tills vi kommer in på matlagning och bra hjälpmedel och verktyg för sådant.

-Jag kommer att köpa en till hushållet så fort jag har möjlighet säger jag.

Kärleken ler menande och korrigerar mig: -VI älskling, inte du.

-Jo men jag pratar om senare i år. Vi kommer inte att leva ihop då. Det kommer i bästa fall att dröja flera år till svarar jag.
Kärleken: -Nej det är sant. Han ser mig sedan i ögonen och ler varmt och säger lite retsamt: – Men du har ofta så korta perspektiv.

Jag svarar med sorg i mitt hjärta och rösten brister lite:
-Älskling i höst har jag min assistansomprövning. Mitt aktiva och självständiga liv kan ta slut då. Jag kan enbart leva mitt liv fullt ut så länge varje assistansbeslut varar. Vad som händer därefter kan jag aldrig planera för. Det kan gå bra eller dåligt. Jag vet inte. Mitt liv planeras och levs i 2 års cykler. Sedan vet jag ingenting.

Kärleken fångar tyst min blick och smeker min kind.
Sedan säger han: -Jo jag vet att du tänker och lever så. Men jag tänker längre. Och oavsett vad som händer i höst. Så kommer jag att finnas med dig.

Jag möter hans blick med tvivel i mina ögon. Med lika mycket tvivel i min röst svarar jag: -Men förstår du verkligen vad som kan hända? Vad det skulle innebära? Hur skulle du orka det? Det är inte rimligt.

Kärleken: -Jag förstår vad det innebär. Det har jag gjort länge nu. Det ändrar ingenting. För vet du. Det är inte du. Det är VI.

Gilla och dela gärna!