Sjuksällskap

Jag fick ett meddelande på söndagseftermiddagen.
Kärleken berättade att det uppstått en chans,
en oväntad lucka.
Att saknaden rev i honom.
Om det var OK att han kom sent,
men sov här och sedan åkte på morgonen?

Min glädje var utan gräns när jag svarade ja.
Välkommen!
Om så bara för en stund.
Snälla kom!

Han kom, vi drack vårt kvällste och samtalade.
Jag var trött efter helgens möten.
Han likaså efter veckans slit och måsten.
Så vi lade oss ganska tidigt
och somnade snabbt för att vara oss.

Jag vaknade vid fyra av att allt gjorde ont.
Min hals, mina bihålor och mitt huvud.
Nattens dunkla ljus rev så i mina ögon
att jag instinktivt blundade.

Kärleken, som på grund av sitt arbete
har har en sömnklocka som är olik de flesta andras
låg redan vaken vid min sida.
Jag lade min hand på hans bröst.
Kärlekens hud kändes sval under täcket.
Värken i hals och bihålor brann.

Att vara sjuk tillsammans med någon
är för mig en stark signal
om hur relationen ser ut.

Jag tycker inte om sällskap när jag är sjuk.
Jag vill inte att någon tar på mig.
Talar med mig.
Pockar på min uppmärksamhet.
Jag vill vara ifred.
Bara vara.

Kärleken smekte min panna
och drog mig till sig.
Trots att han såg hur snoret började rinna
när jag rörde huvudet.
Jag snöt mig och lade mig till ro på hans arm.

Jag kände där och då.
Att jag tyckte om hans beröring.
Att hans mjuka stämma inte gjorde ont i mitt huvud.
Att han inte pockade på min uppmärksamhet
utan lät mig bara vara.
Mig själv.
Hängig, snorig och ljuskänslig.
Inte det minsta charmig eller attraktiv.

Jag somnade så, jag vet inte hur länge.
När jag slog upp ögonen
så mötte mina trötta ögon hans utforskande blick.
Han sade mjukt att det var dags för honom att gå upp.
Att han skulle fixa vårt kaffe.
Att jag kunde ligga kvar så ropar han när det är klart.
Han klev upp
Jag låg kvar.

När han försiktigt stängde sovrumsdörren efter sig
så for en ilning av saknad genom kroppen på mig.
Där och då, denna måndagsmorgon,
så blev jag återigen påmind om,
att kärleken min går djupare än sällskap, samliv och samtal.

Att han är en del av min själ nu
och jag är en del av hans.
En varsin halva av en helhet
bortom tid, plats och kropp.

När jag berättade för honom
medan vi drack vårt kaffe
vad jag upptäckt.
Hur jag inte gillar sällskap när jag är sjuk
men att det inte gäller honom.
Alls.
Då smekte han min kind
och sade allvarligt
Kan du äntligen någongång förstå att det är vi nu.
Jag nickade tyst till svar.

Gilla och dela gärna!