maj 2017 – Kärleken

Rött

Min älskade make. Det slog mig när jag skrev mitt senaste blogginlägg här på www.karleken.nu att jag faktiskt hittills aldrig skrivit något publikt som är direkt riktat till dig. Inte för att jag tror att du skulle tycka att det är särskilt viktigt, men förhoppningsvis trevligt. Utan mer för att jag tycker att det nog är på tiden att jag berättar saker och ting direkt till dig istället för återberättelser från mitt perspektiv i en blogg.
Så den här texten är till dig.

Något som slog mig från början, när vi började lära känna varandra, var hur det inte är viktigt för dig vad jag arbetar med eller hur jag fyller mina dagar med sysslor. Utan det du sökte efter var att ta reda på vad jag längtar efter i livet och om jag har modet att följa min passion och mina drömmar.

Det var inte heller viktigt för dig hur många år jag fyllt. Istället tog du reda på hur jag levt och vad jag lärt av mina livsval och vad jag tyckte var viktigt.

Du undersökte också noga men försiktigt om det jag lärt mig under livets utmaningar gjort mig mer hämmad och rädd eller om det gjort mig mer världsvan och fri. Jag tror nog att det är lite av båda.

För dig är det inte viktigt varifrån jag har mitt ursprung eller var jag bor utan om jag är beredd att göra det som krävs varje dag för att få vardagens alla pusselbitar att gå ihop. Även när jag är trött, grinig och tjurskallig.
Allt det här jag skrivit ovan som är så viktigt för mig i alla mina relationer.

Men det som genomsyrar nästan allt med dig är ärligheten. Hur den än öppnar upp sig. Ärligheten mot oss själva, mot andra och framförallt varandra. Att inte backa även då sanningen gör ont ända in i varje cell. Din uppmuntran att då inte ljuga vare sig för sig själv eller inför den andre. För att inte än mer svika eller såra sin egen eller den andres själ, livsdröm eller mål. Även de gånger när sanningen gör att vi förlorar hoppet och fotfästet för en stund och vi, ensamma eller tillsammans, istället får lita till en av våra starkaste relationsgrundstenar. Den nakna tilliten till varandra. Tilliten även när sanningen gör oss fula. För livet och vår utveckling är inte alltid vacker.

Du har också varit noga att ta reda på om vi båda kan andas i smärtans och sorgens närhet, din eller min, utan att dölja den, förneka den eller för den sakens skull försöka ta bort den. Du förstår verkligen att varje människas smärta är sin egen. Men att ha någon vid sin sida, oavsett, är det som verkligen betyder något. Du finns alltid där.

Men likaså finns du där i glädjen. I den ärliga, bubblande, raka spontaniteten och lusten, den som på många sätt liknar ett barns livsglädje. Stunder som inte är självklara. Eftersom de påminner om en era som inte brukar höra det vuxna livet till. Just därför är det stunder som är så oändligt värdefulla.
För jag vet så väl att du ser skönhet där många tittar bort. Och du finner lust och glädje där andra funnit fel och brister. Skönheten sitter sannerligen i betraktarens öga. Dina ögon och ditt leende speglar skönhet varje dag. Du är det vackraste jag vet.

Jag vet ju så väl att din älsklingsfärg är rött. Lika rött som ditt dunkande vänsterhjärta i kontrast till mitt gröna. Jag vet ju också att du särskilt tycker om när jag målar mina naglar och läppar röda. Inte specifikt för din skull, bara lite grann, utan för att du främst tycker om när jag rätar på ryggen och fokuserar blicken. När jag utmanar världen och tar plats i allt det som är jag. Vem jag än möter. Vart jag än är. Då du när du står stolt vid min sida låter dina ögon kärleksfullt smeka allt det som är rött hos mig.
Jag älskar dig!

Gilla och dela gärna!

Frieri

Kärleken lindade in FRÅGAN redan tidigt i höstas.
På ett oskyldigt sätt i ett skämt.
Jag valde att tolka, ignorera och låtsas som att jag inte förstått.
Alls.
Bytte ämne
lirkade mig genast lätt ur allvaret.

För mig var svaret på frågan ett rungande NEJ.
Jag har varit gift två gånger tidigare.
De två äktenskapen har en sak tydligt gemensamt.
Efter vigseln så började saker och ting gå snett.
Med olika hastighet i och för sig.
Men ändå.
Det slutade inte bra.
Någon av gångerna.

Då efter den senare skilsmässan tog jag ett beslut.
Jag kommer aldrig att gifta mig igen.
Möjligen förlova mig.
Men gifta mig, nej tack.
Det är inte värt det.
FRÅGAN kramade om mitt hjärta i ett järngrepp.
Men jag lugnade mig själv med att jag nog hade övertolkat.
Det var nog ingen fråga ändå.

Några månader senare så frågade kärleken igen.
Den här gången rätt ut.
Som om det vore något självklart.
Jag svarade med att få panik.
För jag älskade ju honom så mycket.
Jag vill ju leva med kärleken.
Så länge det bara går.
Att det ska vara vi.
Men jag vill inte gifta mig
Jaha, svarade kärleken och vad står ett äktenskap för då,
för dig?
Jag hade inget bra svar på det.
Bara dåliga erfarenheter från verkligheten.

Försökte istället komma med argument emot.
Att få honom att förstå
att det är bara dumt att gifta sig med mig.
Att det räcker så bra så att bara vara ett par.
Men, jag vill att det ska vara vi på riktigt, svarade kärleken lugnt.
Det är vi, fräste jag till svar.
Jo, men jag vill dela allt med dig, svarade kärleken och strök min kind.
Jag har inte så mycket att dela med mig av, svarade jag.
Men jag kunde inte dölja rädslan i mina ögon när hans lugna blick mötte min.
Det har gått åt helvete båda gångerna förut lade till tjurigt.
Jag är inte någon av dem, svarade kärleken mjukt.
Det kunde jag inte svara emot.

Han hanterade mig så som han lärt sig är bäst.
Han lät mig fråga, vända, vrida, berätta tills jag var klar.
Han lyssnade, förklarade, gav perspektiv,
men mest av allt stod kvar.
Rubbade sig inte en millimeter.
För han såg hur rädd jag var.
Så sårbar.
Och att jag egentligen ville.
Att hela mitt hjärta sade JA!
Hur själen sjöng längtans sånger
Men att hjärnan den berättade med sin mest mässande röst
långa och många upplysande historier från förr
om hur det kan gå för kvinnor som fattar beslut
för tidigt och som lättvindigt låser sig fast i löften som inte går att hålla.

Kärleken väntade.
Besvarade varje lurig fråga från mig
hur han såg på äktenskapet
rakt, naket och ärligt.
För varje svar så blev min hjärna lite tystare.
Hjärtat lite mer högljudd och själens sånger ännu mer färgstarka.
Vi hade en samsyn, på allt kring vad ett äktenskap är och vad det inte är.
Hur viktigt det är att vi måste få vara självständiga individer
som väljer att vara vid varandras sidor.

Ja till och med hur vår vigsel skulle vara var vi överens om.
Liten, hemlig och ingen fest med gäster.
Vi och våra löften.
Inget annat.
Så jag sade jo jag vill bli din fru.
Men inte nu.
Längre fram när det är varmare ute.
Även det var vi överens om.

När våren kom så var det hans tur att tvivla.
Jag är en komplicerad person.
Alla sidor av min personlighet är varken trevliga eller önskvärda.
Gemensamt så upptäckte vi sidor hos mig som var så pass störande
att vi båda hamnade i en kris.
Samma anledning men av olika skäl.
Jag för att jag inte sett de här personlighetsdragen hos mig på ett ärligt sätt.
Han för att han insåg att det skulle bli svårt att kunna leva som ett gift par om jag inte ändrade på mig.
Inte för att vi inte älskar varandra.
Därom har det aldrig varit en tvekan.
Utan att det skulle kunna bli för komplicerat att leva våra liv gemensamt.
För det handlar om att ge och ta från båda håll
men det måste finnas någon slags jämvikt
i slutändan.
Han sade därför att jag vill inte gifta mig med dig som det är just nu.
Troligen någon gång längre fram.
Men inte nu.
Det går inte.

Orden kändes som att rymden sprack.
Men det var mitt hjärta som låg där i tusen skärvor
tillsammans med tårarna från min gråtande själ.
Hjärnan den sade, vad trodde du?
Äktenskap, det är inte för dig.

Krisen som varade i flera veckor skakade mig i grunden.
Jag såg mig själv i ett helt nytt, ärligt och väldigt osmickrande ljus.
Dels för att jag nu verkligen ville bli kärlekens fru.
Dels för att jag inte kunde förstå mina nyupptäckta personlighetsdrag.
Men framförallt att jag själv varit så blind.
Inte sett. Inte förstått.
Hur kunde jag inte göra det!
Hur kunde jag känna mig själv så dåligt?

Men fördelen med ny kunskap är att den går att använda för att ändra på sig.
Inte för kärlekens skull.
Utan för min egen.
Den person jag blivit var ingen person jag ville vara.
Det var inte jag.
Hjärtat och själen tog ett beslut.
Enhälligt.
De hade bestämt sig.

Jag berättade vad jag ville ändra för kärleken
Han lyssnade noga på det jag berättade
kom med förslag på saker att tänka på
om jag ville
Jag vidtog mått och steg
för att ändra på det jag hade makten att göra något åt.
Ett litet, smärtsamt steg i sänder.
Där varje steg kräver mod, envishet och framtidstro.
Han valde att lita på mig.

Efter en månad då jag visat att jag efter bästa förmåga menade allvar.
Att det inte var tomma ord eller falska löften från min sida.
Då friade han igen.
Jag svarade genast JA!
Men mer allvarsam och beslutsam den här gången.
Med insikten att detta inte är en lek eller något för stunden.
Detta är så länge vi båda vill vara samman.
Förhoppningsvis så länge vi båda andas.

Och aldrig har löften jag givit tagits på större allvar från min sida.
Aldrig har det heller känts mera rätt
Än då jag hörde honom säga ja till att älska mig i nöd och lust
och då jag själv, medan jag såg in i hans varma ögon, svarade ja tillbaka
i Uppsalas stadshus den sjätte maj 2017.

Gilla och dela gärna!

Tillbaka

Det har varit tyst i bloggen ett tag nu. Inte för att det inte har hänt saker i mitt liv. Tvärtom. Det har hänt väldigt mycket, på kort tid, som ändrat på saker och ting. En underskrift och så ändras allt men samtidigt ingenting.

Jag och kärleken har gift oss. Men vi bor inte samman. Det kommer vi inte att kunna göra på länge ännu. Kärleken är nu min make. Så vad ska hända med bloggen nu? För allt är ju ändrat och ändå inget alls.

Bloggen startade som ett experiment. För att jag skulle hitta tillbaka till att kunna skriva om något annat än aktivistiska texter eller jobbrelaterade sådana. Men även för att få en ventil för alla tankar och känslorna. De många, starka och ofta komplicerade. För allt var så nytt, så stort och magiskt. Men också smärtsamt, jobbigt och uttröttande.

Nu har det gått ett år och vi är gifta. Det är vi. Ingen tvekan. När jag startade bloggen så var jag inte säker på något alls. Inte på mig. Inte på honom. Inte på oss. Och verkligen inte på kärleken. För komplicerat. För smärtsamt. För jag hade ju facit färdigt för mig. Jag hade ju gått igenom allt det här förut. Trodde jag, som trodde fel.

Men även om det nu är vi. Så innebär det ändå inte att allt alltid är så lätt. Inte heller att det inte finns starka känslor. De är på många sätt lika starka men mer komplicerade än för ett år sedan. Även om jag idag har en tillit och en trygghet i kärleken och i min make. Han denna fantastiska man som inte vikt en millimeter vid min sida när jag behövt hans stöd. Även då det inte har varit lätt. För det har det inte. Inte för honom. Inte för mig. Inte för oss. Det har inte varit självklart. Det där med vi.

Idag är det självklart för mig. Det är vi. Men vi betyder för mig tillsammans. I kärlek. Eftersom tillsammans inte går fysiskt, utan enbart mentalt, så gör det ont.

Jag har för mig själv trott att det kommer att bli lättare med tiden. Jag kommer att vänja mig vid att vi ses ungefär 5 dagar i månaden, varannan helg och några timmar till. Men så är det inte. Det blir svårare och svårare för varje gång när vi skiljs åt. Det gör fysiskt och mentalt ont. Och längtan och saknaden klöser hårt i mitt hjärta och min själ så fort jag släpper känslorna fria att flyga fritt i mina tankar och sinne. Den jagar mig brutalt i drömmarna och han finns alltid i mina tankar. Vad jag än gör. Vart jag än är. Kärleken är där. Saknad.

Ibland känns priset overkligt högt att utstå. Även om alternativet, att inte känna eller inte vara tillsammans, självklart vore många gånger värre. En tanke jag knappt ens kan ta in. Jag vet ju att de starka känslorna visar på något bra. Men jag har ännu inte hittat något bra sätt att hantera dem utan att göra mig själv eller honom illa.

Du är nyfiken på vigseln? På hur det gick till? Jadå, det kommer ett inlägg om det också. Men inte idag. Berättelsen är klar vad gäller det historiska, vad som faktiskt hänt och hur vi förberedde oss. Men jag är inte klar med berättelsen inom mig. När jag processat det klart. Då kommer även en text här.

Utan det här inlägget handlar enbart om att visa att bloggen inte är död. Utan den kommer att leva kvar. Men med ett annat fokus. Som hustru och make, i ett distansförhållande, men där kärleken ändå är större än allt. Ett hjärteslag i sänder.

Gilla och dela gärna!