Min älskade make. Det slog mig när jag skrev mitt senaste blogginlägg här på www.karleken.nu att jag faktiskt hittills aldrig skrivit något publikt som är direkt riktat till dig. Inte för att jag tror att du skulle tycka att det är särskilt viktigt, men förhoppningsvis trevligt. Utan mer för att jag tycker att det nog är på tiden att jag berättar saker och ting direkt till dig istället för återberättelser från mitt perspektiv i en blogg.
Så den här texten är till dig.
Något som slog mig från början, när vi började lära känna varandra, var hur det inte är viktigt för dig vad jag arbetar med eller hur jag fyller mina dagar med sysslor. Utan det du sökte efter var att ta reda på vad jag längtar efter i livet och om jag har modet att följa min passion och mina drömmar.
Det var inte heller viktigt för dig hur många år jag fyllt. Istället tog du reda på hur jag levt och vad jag lärt av mina livsval och vad jag tyckte var viktigt.
Du undersökte också noga men försiktigt om det jag lärt mig under livets utmaningar gjort mig mer hämmad och rädd eller om det gjort mig mer världsvan och fri. Jag tror nog att det är lite av båda.
För dig är det inte viktigt varifrån jag har mitt ursprung eller var jag bor utan om jag är beredd att göra det som krävs varje dag för att få vardagens alla pusselbitar att gå ihop. Även när jag är trött, grinig och tjurskallig.
Allt det här jag skrivit ovan som är så viktigt för mig i alla mina relationer.
Men det som genomsyrar nästan allt med dig är ärligheten. Hur den än öppnar upp sig. Ärligheten mot oss själva, mot andra och framförallt varandra. Att inte backa även då sanningen gör ont ända in i varje cell. Din uppmuntran att då inte ljuga vare sig för sig själv eller inför den andre. För att inte än mer svika eller såra sin egen eller den andres själ, livsdröm eller mål. Även de gånger när sanningen gör att vi förlorar hoppet och fotfästet för en stund och vi, ensamma eller tillsammans, istället får lita till en av våra starkaste relationsgrundstenar. Den nakna tilliten till varandra. Tilliten även när sanningen gör oss fula. För livet och vår utveckling är inte alltid vacker.
Du har också varit noga att ta reda på om vi båda kan andas i smärtans och sorgens närhet, din eller min, utan att dölja den, förneka den eller för den sakens skull försöka ta bort den. Du förstår verkligen att varje människas smärta är sin egen. Men att ha någon vid sin sida, oavsett, är det som verkligen betyder något. Du finns alltid där.
Men likaså finns du där i glädjen. I den ärliga, bubblande, raka spontaniteten och lusten, den som på många sätt liknar ett barns livsglädje. Stunder som inte är självklara. Eftersom de påminner om en era som inte brukar höra det vuxna livet till. Just därför är det stunder som är så oändligt värdefulla.
För jag vet så väl att du ser skönhet där många tittar bort. Och du finner lust och glädje där andra funnit fel och brister. Skönheten sitter sannerligen i betraktarens öga. Dina ögon och ditt leende speglar skönhet varje dag. Du är det vackraste jag vet.
Jag vet ju så väl att din älsklingsfärg är rött. Lika rött som ditt dunkande vänsterhjärta i kontrast till mitt gröna. Jag vet ju också att du särskilt tycker om när jag målar mina naglar och läppar röda. Inte specifikt för din skull, bara lite grann, utan för att du främst tycker om när jag rätar på ryggen och fokuserar blicken. När jag utmanar världen och tar plats i allt det som är jag. Vem jag än möter. Vart jag än är. Då du när du står stolt vid min sida låter dina ögon kärleksfullt smeka allt det som är rött hos mig.
Jag älskar dig!
