Jag vaknade till i vid femtiden i morse, av att halva mitt ansikte och örngottet på kudden var kallt och slemmigt. Kärleken låg bredvid mig, klarvaken, troligen på grund av att jag snarkat så högt pga förkylningen som oinbjuden kom på överraskningskalas under natten. Efter att ha städat undan det mesta så somnade jag om med hans arm ömt om mig.
Jag vaknade mycket senare än normalt av att han försiktigt väckte mig med att han gjort kaffe och smörgås framdukat på bordet. När jag ömsint försökte säga tack, kom bara ett väsande över mina läppar. Följt av en hostattack. Han log, kysste mig och gick ut i köket. Det tog en bra stund för mig att ta mig ut i köket. Med det första bästa klädplagg i närheten slarvigt draget över huvudet. Kärleken påklädd och fräsch.
Vi åt frukost. Jag sade inte mycket eftersom rösten inte bär. För att jag frös. Och för att varje muskel i överkroppen högljutt sade: Håll käften. Huvudvärken dubblerade allt och alla ljud ekade.
Men kaffet gjorde mig gott och smörgåsen fick jag också i mig. Tugga för tugga. Sedan var jag slut. Utan att jag själv märkte det höll jag på att somna över bordet. En smekning från kärleken fick mig att vakna till. Du verkade glida iväg, frågade kärleken retsamt på rösten men med värme i ögonen. Jo, svarade jag, jag är seg.
Kärleken såg hur jag frös trots att det inte var så kallt inomhus. Huvudvärken gav allt en aura tyvärr inte på ett sätt som gav någon religiös upplevelse. Han gick tyst till kaminen och tittade forskande på mig en stund och sade. – Du jag tror vi gör en liten, liten eld. Jag nickade och log blekt tillbaka och sade Tack!
När elden tagit fyr och jag börjat bli mer varm och låtit ögonen vila in i eldens lågor. Så ställer han sig bakom mig och masserar igenom varje muskel från skulderblad till hårbotten. Han säger inget och jag behöver inget säga tillbaka. För varje minut så släpper värken lite till och frossan avtar med eldens hjälp. Nu är jag redo att orka ta i tu med även denna söndag och förbereda inför arbetsveckan.
All den respekt och tacksamhet jag känner inför honom. All den kärlek och omtanke han ger. Allra mest när jag förtjänar den som minst. Den gör mig ödmjuk. För den är inte självklar. Inget jag tar för givet. Inte nu, inte sen. Att även när jag är som minst charmig, som mest otrygg eller osjälvständig, så väljer han mig. Trots att jag då inte är den som jag försöker och önskar vara. Han väljer oss ändå. Ändå och igen. Ett aktivt val för att visa sin kärlek. Han är min make. Inte bara på ett papper utan framför allt i verklighetens gråa förkylningsvardag. Jag verkar aldrig kunna få nog av dig.
