Förkylt

Jag vaknade till i vid femtiden i morse, av att halva mitt ansikte och örngottet på kudden var kallt och slemmigt. Kärleken låg bredvid mig, klarvaken, troligen på grund av att jag snarkat så högt pga förkylningen som oinbjuden kom på överraskningskalas under natten. Efter att ha städat undan det mesta så somnade jag om med hans arm ömt om mig.

Jag vaknade mycket senare än normalt av att han försiktigt väckte mig med att han gjort kaffe och smörgås framdukat på bordet. När jag ömsint försökte säga tack, kom bara ett väsande över mina läppar. Följt av en hostattack. Han log, kysste mig och gick ut i köket. Det tog en bra stund för mig att ta mig ut i köket. Med det första bästa klädplagg i närheten slarvigt draget över huvudet. Kärleken påklädd och fräsch.

Vi åt frukost. Jag sade inte mycket eftersom rösten inte bär. För att jag frös. Och för att varje muskel i överkroppen högljutt sade: Håll käften. Huvudvärken dubblerade allt och alla ljud ekade.

Men kaffet gjorde mig gott och smörgåsen fick jag också i mig. Tugga för tugga. Sedan var jag slut. Utan att jag själv märkte det höll jag på att somna över bordet. En smekning från kärleken fick mig att vakna till. Du verkade glida iväg, frågade kärleken retsamt på rösten men med värme i ögonen. Jo, svarade jag, jag är seg.

Kärleken såg hur jag frös trots att det inte var så kallt inomhus. Huvudvärken gav allt en aura tyvärr inte på ett sätt som gav någon religiös upplevelse. Han gick tyst till kaminen och tittade forskande på mig en stund och sade. – Du jag tror vi gör en liten, liten eld. Jag nickade och log blekt tillbaka och sade Tack!

När elden tagit fyr och jag börjat bli mer varm och låtit ögonen vila in i eldens lågor. Så ställer han sig bakom mig och masserar igenom varje muskel från skulderblad till hårbotten. Han säger inget och jag behöver inget säga tillbaka. För varje minut så släpper värken lite till och frossan avtar med eldens hjälp. Nu är jag redo att orka ta i tu med även denna söndag och förbereda inför arbetsveckan.

All den respekt och tacksamhet jag känner inför honom. All den kärlek och omtanke han ger. Allra mest när jag förtjänar den som minst. Den gör mig ödmjuk. För den är inte självklar. Inget jag tar för givet. Inte nu, inte sen. Att även när jag är som minst charmig, som mest otrygg eller osjälvständig, så väljer han mig. Trots att jag då inte är den som jag försöker och önskar vara. Han väljer oss ändå. Ändå och igen. Ett aktivt val för att visa sin kärlek. Han är min make. Inte bara på ett papper utan framför allt i verklighetens gråa förkylningsvardag. Jag verkar aldrig kunna få nog av dig.

Gilla och dela gärna!

Tidvattenvågens rike

Så rann den återigen över oss tidvattenvågen.
Den som skapar vår möjlighet till tid och rum tillsammans.
Denna gång med en sällsam nåd i gåva.
2 veckor oavbruten tid tillsammans i paradiset.
Varje minut ovärderlig
Räknad
Kärleken och jag

Men tidvattnets nåd har sina villkor
Nu när vågen åter runnit över oss
Så står vi återigen på varsin vardagsö
Utom syn och hörhåll från varandra
Den elektroniska flaskposten står för informationsflödet

Fokus nu att återanpassa sig till vardagsrytmen
att återuppbygga paradiset då det är möjligt
5 dagar ebb i månaden tillsammans
Däremellan råder tidvattensvågens separerande flod
troligen till nästa sommar.
Kvar finns minnena av upplevelserna
Innerligheten
Samhörigheten
Kärleken

Saltet på våra kinder,
själens nedtystade rop av saknad,
vilsenheten utan den andre
den oroliga sömmen
det är priset för vårt äktenskap
som vi båda svurit att betala
vi lever i tidvattenvågens rike.

Gilla och dela gärna!

Zen

Väderprognosen sade regn men sommarvädret trumfade. Lade ut solen på den sommarblå himlen med en snärt. Mitt emellan en och annan molntuss. En vy så perfekt att den skulle kunna pryda vilken nationalromantisk målning som helst. Den rödvita sommarstugan i bakgrunden. Den gröna, nyslagna ängen. Gräset som börjat växa igen medan flugorna och bromsarna ivrigt surrande hejar på.

Kärleken har lagt sig på gräset under det frodiga päronträdet. Armarna bakom huvudet. Kisar mot mig och ler. Jag njuter av synen och ler tillbaka. Han blinkar mot mig och klappar på marken. – Kom
Jag tvekar och skakar på huvudet
– Kom!
-Och hur hade du tänkt att jag ska ta mig upp igen från kullrigt gräs under låga trädgrenar, frågar jag med en suck.
Han ger mig en blick menad att övertala och säger: – Äh, det löser sig. Kom!
Jag låter mig övertalas. Lägger mig på rygg i med hans hjälp. Hans arm om min midja. Gräset doftar och är uppblandat med torkade blomblad.
Vi ligger tysta så en stund.
Jag njuter av att känna samhörigheten med marken under mig.
Jordens dofter så nära.
Hans hud mot min.
En och annat kryp som passerar på nåder.
Inser hur vackra päronträdets grenar är.
Hur många frukter som redan växer mot sommarhimlens blekblå bakgrund.
Känner du det? Viskar han i mitt öra
Känner du dig grundad i jorden?
Jag nickar och ler till svar.
-Jo
-Släpp alla dina tankar och all stress och måsten, viskar han.
Känn efter, det är lätt att känna hur vi är ett sandkorn i universum. Allt vi har är här och nu. Det är det som betyder något. Inte sen.
Jag kysste hans kind till svar.
Lät sen bli Zen.

Gilla och dela gärna!

Regnbåge

Jag kom ut till makens lantställe mentalt slut.
Första helgen på semestern.
Ett dygn i min älskades närhet.
Det har varit alldeles för mycket under en alltför lång tid.
Saker som jag inte har kunnat styra men ändå behövt hantera hela vägen ut.
Händelser som krävt sitt pris.
Ända in i kaklet.
Både för förändring, så att historien inte återupprepar sig igen, men även för att praktiskt kunna hantera här och nu.
Livspusslet det trasiga.

Någonstans under sista månaden innan semestern så var det som alla känslorna inom mig tagit slut.
Stängts av utav ett inre säkerhetssystem.
Istället så har jag slagit på autopiloten.
Survival mode.
Do or die
Leverera!
Min make såg men kunde inget göra på distans.
Inte heller säker på att han har orken just nu.
Jag är inte heller alltid så lätt att styra.
Eller för den delen förstå sig på.

Även kärleken är trött, tärd och sliten.
Hur mycket slog mig med all kraft under eftermiddagen.
De mörka ringarna under hans ögon berättade sitt.
Linjerna i ansiktet som djupnat.
Att hans leende inte längre kommer med automatik likaså.
Tankarna oftare långt borta än nära.
Vi drack vårt kaffe.
Det efterlängtade.
Vår ritual.
Regnet slog mot rutorna och jag tog in dess lugna sövande rytm.
Lade mig att sova en middagslur i orolig sömn.
Kärleken observerade men sade ingenting.
Efter middagen så lugnade sig regnet något.
Vi pratade om vad vi skulle göra resten av dygnet.
Om vi skulle ta en tur med Spydern och i sådant fall när.
Kärleken betraktade mig tyst.
Sade sedan att jag ska se om den vill starta i fukten.
Om den gör det, sade jag, då vill jag väldigt gärna åka en tur nu. Du kör och jag åker med. Jag vet att du är trött, så du avgör hur långt vi kör.
Hans trötta ögon mötte tyst min blick, nickade och log sitt typiska korta leende.
Lite så där som vissa cowboys gör på film. Kunde nästan höra:-Yes Mam.
Spydern gick igång.
Solen tittade fram i horisonten.
Vi kom upp på Spydern.
Körde bakom en husvagn fram till samhället.
Där blev vägen enbart vår.
Kärleken tog tillfället i akt och ökade farten.
Njutningen av att känna den regnfräscha luften.
Vinden mot kläderna.
Mina ben mot hans.
Min överkropp tätt mot hans rygg.
Händerna kring hans midja.
Tystnaden ute.
Bara Spyderns motor.
Vi körde så några kilometer och jag njöt varje sekund.

Vi svängde av, in på en mindre väg.
Kärleken stannade in, lyfte visiret och tittade allvarsamt bakåt på mig.
-Är du OK? Vill du åka längre? Eller är du kall? Hans ögon iaktog mig noga.
Jag svarade att det var alldeles underbart och att jag gärna ville åka längre.
– Han nickade kort och sade, den här vägen har mycket kurvor. Följ min kropp.
-Jag log och nickade till svar.
Han drog ned visiret igen och satte sig till rätta.
Jag kröp ännu närmare hans kropp. För att vara säker på att kunna följa nära.
Bara efter några hundra meter så började vägen ändra karaktär.
Med många olika kurvor, många ganska tvära, andra långa och mer sugande.
Samtidigt som landskapet spelade upp sig framför oss.
Med regnvåt doftande skog.
Insjö grå som grafit och som fortfarande inte lugnat sig efter eftermiddagens oväder.
Åkrar och ängar där markens värme dansade i dimmorna med den kyligare luften.
Ögonen tog in allt och lite till.
Kroppen njöt av att känna hans muskler jobba för varje kurva.
Lårmusklerna som följde Spyderns rytm.
Hans magmuskler under mina händer som spände sig i varje kurva.
Ryggens värme mot mitt ansikte.
Den blandade doften av hans varma hud och Spyderns avgaser.

Helt plötsligt så uppenbarade den sig.
Regnbågen.
Som en tunnel tvärs över vägen.
Jag log stort för mig själv och när vi passerade igenom den.
Kände under stor förvåning hur mina mina känslor återigen slogs på.
Nästan som ett reglage som vreds om.
Hur hela jag fylldes av tacksamhet, glädje och kärlek.
Kände hur jag inte kunde låta bli att le.
Över friheten
Över kärleken
Över gemenskapen
Över att det finns någon som inte bara förstår utan även kan leda mig rätt när jag går vilse.
Och jag tänkte för mig själv, älskade make, du som oroar dig för att jag inte trivs på Spydern,
jag önskar så att du hade ögon i nacken och kunde se mig nu.
I all min kärlek till dig.

En kort stund senare så stannade han till igen.
Vred sig om för att se hur allt var med mig.
Jag tror att han förstod när han mötte min blick.
För han blinkade bara mot mig och sedan körde vi vidare.

Fortare nu, lekfullt och lät åklusten styra.
Testade Spyderns förmåga men även min att kunna följa de vägval och körlinjer som kärleken valt att följa.
Regnet började falla men jag kunde inte låta bli att fortsätta att le.

Vätan stod som vattenfall kring Spyderns hjul.
Molnen speglade sig i vattenpölarna.
Det blev ännu mörkare och regnet hårdare.
Jag kunde inte bry mig mindre.
Inte heller om kylan.
Dock hade vi andra att tänka på i stugan.
Det var dags att bege sig hem.
Väl inomhus med kläder som gick att vrida ur.
Skor som gick att hälla ur.
Regn som gått igenom både visir och glasögon.
Det spelade inte den minsta roll.
Maken tände eld i kaminen och gav mig en kopp te.
Lät mig bli varm och med hans närhet känna hur sömnen tog över min kropp.
För första gången på hela veckan så sov jag hela natten.
Utan att vakna, utan mardrömmar eller oro.
När jag vaknade av mig själv
Så var jag den lyckligaste hustrun i hela byn.

Gilla och dela gärna!

Midsommar

Lyxen att min make kör bilen o inte jag. Nu kan jag dansa fritt till bilradions hits o slipper störa mig på bilköerna längs E4.

Medan skymningen sakta lägger sig över åker, skog och äng i den sörmländska landsbygden. Så sitter jag med min kopp te vid kaminens brasa som långsamt jagar ut fukt och kyla ut ur stugan. Sonen har precis somnat i soffan bakom min rygg. Kärleken gör sig i ordning för natten. Ute hörs dämpat ljudet av ett rådjur? (räv? Hund?) Det där som hör midsommarnatten till. Många olika ljud som väcker varma känslor.

Jag vet att jag kommer att sova gott i natt. I morgon bestämmer ingen klocka när det är dags för en ny dag. Nej här är vi mästare över tiden och rummet. Och fyller den med vad vi själva behagar. Just nu är det en uppskattad och efterlängtad lycka och lyx. Att i tyst familjegemenskap, skapa minnen och gemensam glädje. Jag är tacksam.

Vissa har det bättre än andra. Jag och sonen blir bortskämda med pannkakstårta till exempel. Bara så där. Kärlekens eget förslag även fast han vet att det är han som får göra hela jobbet inklusive handdisken efteråt. En junilyx vi inte ätit på så där fem år. Jo det kom en glädjetår.

Jag har en make som har kört hoj hela sitt vuxna liv. Många fler mil på två hjul än fyra. En bättre lärare på Spydern kan jag nog inte få. Eftersom han, när han åker som passagerare, tydligt men mjukt ger mig tips och instruktioner med ett oändligt tålamod. Jo det går framåt. Övning ger resultat. Den får köras med b-körkort till min stora lycka.
Under turen vi tog idag på hans Spyder, så regnade och blåste det en stund. Jag som är så frusen av mig kunde inte bry mig mindre. Trots kastvindar och regnpiskat visir. Frihetskänslan och den besvarade Spyderlängtan var starkare än så.

Kärleken älskar fart precis som jag, men har en vuxens människas förstånd och många tusentals mils erfarenhet. Vilket gör att när han kör och jag är passagerare så blir det åka av. Men han tar aldrig dumma chansningar. Jag får krama honom länge och hur hårt jag vill. Känna hans muskler jobba under mc-kläderna. Följa hans rörelser. Så att vi två blir ett med Spydern. Det är njutning.

När han kysste mig nere i hamnen. Med smak av vind, regn, sol och pannkakstårta. Då tror jag att jag där och då var den lyckligaste hustrun i världen.

Så börjar den här helgen på landet långsamt gå mot sitt slut. Jag kom hit utsliten och trött på alla sätt möjliga. Nu, efter massor av sömn, lagom med aktivitet och bortskämd med rikligt av omtanke från kärleken så känns den kommande veckan inte riktigt lika tung längre.

På altanen finns en liten yta nära trappen, där solen når på eftermiddagen men dit den kalla vinden inte tar sig utan ansträngning. Där sitter jag så ofta jag kan som en nöjd katta och lapar sol. Tar tillvara på den sista stunden innan middagen, eftersom vi därefter ska ge oss ut i midsommartrafiken igen på fyra hjul. Åka hem för att i morgon fortsätta på min vardag och maken fortsätta på sin. På varsitt håll.

Men jag konstatera att jag har till och med fått färg. Bara en sådan sak som jag inte alls hade räknat med

Gilla och dela gärna!

Rött

Min älskade make. Det slog mig när jag skrev mitt senaste blogginlägg här på www.karleken.nu att jag faktiskt hittills aldrig skrivit något publikt som är direkt riktat till dig. Inte för att jag tror att du skulle tycka att det är särskilt viktigt, men förhoppningsvis trevligt. Utan mer för att jag tycker att det nog är på tiden att jag berättar saker och ting direkt till dig istället för återberättelser från mitt perspektiv i en blogg.
Så den här texten är till dig.

Något som slog mig från början, när vi började lära känna varandra, var hur det inte är viktigt för dig vad jag arbetar med eller hur jag fyller mina dagar med sysslor. Utan det du sökte efter var att ta reda på vad jag längtar efter i livet och om jag har modet att följa min passion och mina drömmar.

Det var inte heller viktigt för dig hur många år jag fyllt. Istället tog du reda på hur jag levt och vad jag lärt av mina livsval och vad jag tyckte var viktigt.

Du undersökte också noga men försiktigt om det jag lärt mig under livets utmaningar gjort mig mer hämmad och rädd eller om det gjort mig mer världsvan och fri. Jag tror nog att det är lite av båda.

För dig är det inte viktigt varifrån jag har mitt ursprung eller var jag bor utan om jag är beredd att göra det som krävs varje dag för att få vardagens alla pusselbitar att gå ihop. Även när jag är trött, grinig och tjurskallig.
Allt det här jag skrivit ovan som är så viktigt för mig i alla mina relationer.

Men det som genomsyrar nästan allt med dig är ärligheten. Hur den än öppnar upp sig. Ärligheten mot oss själva, mot andra och framförallt varandra. Att inte backa även då sanningen gör ont ända in i varje cell. Din uppmuntran att då inte ljuga vare sig för sig själv eller inför den andre. För att inte än mer svika eller såra sin egen eller den andres själ, livsdröm eller mål. Även de gånger när sanningen gör att vi förlorar hoppet och fotfästet för en stund och vi, ensamma eller tillsammans, istället får lita till en av våra starkaste relationsgrundstenar. Den nakna tilliten till varandra. Tilliten även när sanningen gör oss fula. För livet och vår utveckling är inte alltid vacker.

Du har också varit noga att ta reda på om vi båda kan andas i smärtans och sorgens närhet, din eller min, utan att dölja den, förneka den eller för den sakens skull försöka ta bort den. Du förstår verkligen att varje människas smärta är sin egen. Men att ha någon vid sin sida, oavsett, är det som verkligen betyder något. Du finns alltid där.

Men likaså finns du där i glädjen. I den ärliga, bubblande, raka spontaniteten och lusten, den som på många sätt liknar ett barns livsglädje. Stunder som inte är självklara. Eftersom de påminner om en era som inte brukar höra det vuxna livet till. Just därför är det stunder som är så oändligt värdefulla.
För jag vet så väl att du ser skönhet där många tittar bort. Och du finner lust och glädje där andra funnit fel och brister. Skönheten sitter sannerligen i betraktarens öga. Dina ögon och ditt leende speglar skönhet varje dag. Du är det vackraste jag vet.

Jag vet ju så väl att din älsklingsfärg är rött. Lika rött som ditt dunkande vänsterhjärta i kontrast till mitt gröna. Jag vet ju också att du särskilt tycker om när jag målar mina naglar och läppar röda. Inte specifikt för din skull, bara lite grann, utan för att du främst tycker om när jag rätar på ryggen och fokuserar blicken. När jag utmanar världen och tar plats i allt det som är jag. Vem jag än möter. Vart jag än är. Då du när du står stolt vid min sida låter dina ögon kärleksfullt smeka allt det som är rött hos mig.
Jag älskar dig!

Gilla och dela gärna!

Frieri

Kärleken lindade in FRÅGAN redan tidigt i höstas.
På ett oskyldigt sätt i ett skämt.
Jag valde att tolka, ignorera och låtsas som att jag inte förstått.
Alls.
Bytte ämne
lirkade mig genast lätt ur allvaret.

För mig var svaret på frågan ett rungande NEJ.
Jag har varit gift två gånger tidigare.
De två äktenskapen har en sak tydligt gemensamt.
Efter vigseln så började saker och ting gå snett.
Med olika hastighet i och för sig.
Men ändå.
Det slutade inte bra.
Någon av gångerna.

Då efter den senare skilsmässan tog jag ett beslut.
Jag kommer aldrig att gifta mig igen.
Möjligen förlova mig.
Men gifta mig, nej tack.
Det är inte värt det.
FRÅGAN kramade om mitt hjärta i ett järngrepp.
Men jag lugnade mig själv med att jag nog hade övertolkat.
Det var nog ingen fråga ändå.

Några månader senare så frågade kärleken igen.
Den här gången rätt ut.
Som om det vore något självklart.
Jag svarade med att få panik.
För jag älskade ju honom så mycket.
Jag vill ju leva med kärleken.
Så länge det bara går.
Att det ska vara vi.
Men jag vill inte gifta mig
Jaha, svarade kärleken och vad står ett äktenskap för då,
för dig?
Jag hade inget bra svar på det.
Bara dåliga erfarenheter från verkligheten.

Försökte istället komma med argument emot.
Att få honom att förstå
att det är bara dumt att gifta sig med mig.
Att det räcker så bra så att bara vara ett par.
Men, jag vill att det ska vara vi på riktigt, svarade kärleken lugnt.
Det är vi, fräste jag till svar.
Jo, men jag vill dela allt med dig, svarade kärleken och strök min kind.
Jag har inte så mycket att dela med mig av, svarade jag.
Men jag kunde inte dölja rädslan i mina ögon när hans lugna blick mötte min.
Det har gått åt helvete båda gångerna förut lade till tjurigt.
Jag är inte någon av dem, svarade kärleken mjukt.
Det kunde jag inte svara emot.

Han hanterade mig så som han lärt sig är bäst.
Han lät mig fråga, vända, vrida, berätta tills jag var klar.
Han lyssnade, förklarade, gav perspektiv,
men mest av allt stod kvar.
Rubbade sig inte en millimeter.
För han såg hur rädd jag var.
Så sårbar.
Och att jag egentligen ville.
Att hela mitt hjärta sade JA!
Hur själen sjöng längtans sånger
Men att hjärnan den berättade med sin mest mässande röst
långa och många upplysande historier från förr
om hur det kan gå för kvinnor som fattar beslut
för tidigt och som lättvindigt låser sig fast i löften som inte går att hålla.

Kärleken väntade.
Besvarade varje lurig fråga från mig
hur han såg på äktenskapet
rakt, naket och ärligt.
För varje svar så blev min hjärna lite tystare.
Hjärtat lite mer högljudd och själens sånger ännu mer färgstarka.
Vi hade en samsyn, på allt kring vad ett äktenskap är och vad det inte är.
Hur viktigt det är att vi måste få vara självständiga individer
som väljer att vara vid varandras sidor.

Ja till och med hur vår vigsel skulle vara var vi överens om.
Liten, hemlig och ingen fest med gäster.
Vi och våra löften.
Inget annat.
Så jag sade jo jag vill bli din fru.
Men inte nu.
Längre fram när det är varmare ute.
Även det var vi överens om.

När våren kom så var det hans tur att tvivla.
Jag är en komplicerad person.
Alla sidor av min personlighet är varken trevliga eller önskvärda.
Gemensamt så upptäckte vi sidor hos mig som var så pass störande
att vi båda hamnade i en kris.
Samma anledning men av olika skäl.
Jag för att jag inte sett de här personlighetsdragen hos mig på ett ärligt sätt.
Han för att han insåg att det skulle bli svårt att kunna leva som ett gift par om jag inte ändrade på mig.
Inte för att vi inte älskar varandra.
Därom har det aldrig varit en tvekan.
Utan att det skulle kunna bli för komplicerat att leva våra liv gemensamt.
För det handlar om att ge och ta från båda håll
men det måste finnas någon slags jämvikt
i slutändan.
Han sade därför att jag vill inte gifta mig med dig som det är just nu.
Troligen någon gång längre fram.
Men inte nu.
Det går inte.

Orden kändes som att rymden sprack.
Men det var mitt hjärta som låg där i tusen skärvor
tillsammans med tårarna från min gråtande själ.
Hjärnan den sade, vad trodde du?
Äktenskap, det är inte för dig.

Krisen som varade i flera veckor skakade mig i grunden.
Jag såg mig själv i ett helt nytt, ärligt och väldigt osmickrande ljus.
Dels för att jag nu verkligen ville bli kärlekens fru.
Dels för att jag inte kunde förstå mina nyupptäckta personlighetsdrag.
Men framförallt att jag själv varit så blind.
Inte sett. Inte förstått.
Hur kunde jag inte göra det!
Hur kunde jag känna mig själv så dåligt?

Men fördelen med ny kunskap är att den går att använda för att ändra på sig.
Inte för kärlekens skull.
Utan för min egen.
Den person jag blivit var ingen person jag ville vara.
Det var inte jag.
Hjärtat och själen tog ett beslut.
Enhälligt.
De hade bestämt sig.

Jag berättade vad jag ville ändra för kärleken
Han lyssnade noga på det jag berättade
kom med förslag på saker att tänka på
om jag ville
Jag vidtog mått och steg
för att ändra på det jag hade makten att göra något åt.
Ett litet, smärtsamt steg i sänder.
Där varje steg kräver mod, envishet och framtidstro.
Han valde att lita på mig.

Efter en månad då jag visat att jag efter bästa förmåga menade allvar.
Att det inte var tomma ord eller falska löften från min sida.
Då friade han igen.
Jag svarade genast JA!
Men mer allvarsam och beslutsam den här gången.
Med insikten att detta inte är en lek eller något för stunden.
Detta är så länge vi båda vill vara samman.
Förhoppningsvis så länge vi båda andas.

Och aldrig har löften jag givit tagits på större allvar från min sida.
Aldrig har det heller känts mera rätt
Än då jag hörde honom säga ja till att älska mig i nöd och lust
och då jag själv, medan jag såg in i hans varma ögon, svarade ja tillbaka
i Uppsalas stadshus den sjätte maj 2017.

Gilla och dela gärna!

Tillbaka

Det har varit tyst i bloggen ett tag nu. Inte för att det inte har hänt saker i mitt liv. Tvärtom. Det har hänt väldigt mycket, på kort tid, som ändrat på saker och ting. En underskrift och så ändras allt men samtidigt ingenting.

Jag och kärleken har gift oss. Men vi bor inte samman. Det kommer vi inte att kunna göra på länge ännu. Kärleken är nu min make. Så vad ska hända med bloggen nu? För allt är ju ändrat och ändå inget alls.

Bloggen startade som ett experiment. För att jag skulle hitta tillbaka till att kunna skriva om något annat än aktivistiska texter eller jobbrelaterade sådana. Men även för att få en ventil för alla tankar och känslorna. De många, starka och ofta komplicerade. För allt var så nytt, så stort och magiskt. Men också smärtsamt, jobbigt och uttröttande.

Nu har det gått ett år och vi är gifta. Det är vi. Ingen tvekan. När jag startade bloggen så var jag inte säker på något alls. Inte på mig. Inte på honom. Inte på oss. Och verkligen inte på kärleken. För komplicerat. För smärtsamt. För jag hade ju facit färdigt för mig. Jag hade ju gått igenom allt det här förut. Trodde jag, som trodde fel.

Men även om det nu är vi. Så innebär det ändå inte att allt alltid är så lätt. Inte heller att det inte finns starka känslor. De är på många sätt lika starka men mer komplicerade än för ett år sedan. Även om jag idag har en tillit och en trygghet i kärleken och i min make. Han denna fantastiska man som inte vikt en millimeter vid min sida när jag behövt hans stöd. Även då det inte har varit lätt. För det har det inte. Inte för honom. Inte för mig. Inte för oss. Det har inte varit självklart. Det där med vi.

Idag är det självklart för mig. Det är vi. Men vi betyder för mig tillsammans. I kärlek. Eftersom tillsammans inte går fysiskt, utan enbart mentalt, så gör det ont.

Jag har för mig själv trott att det kommer att bli lättare med tiden. Jag kommer att vänja mig vid att vi ses ungefär 5 dagar i månaden, varannan helg och några timmar till. Men så är det inte. Det blir svårare och svårare för varje gång när vi skiljs åt. Det gör fysiskt och mentalt ont. Och längtan och saknaden klöser hårt i mitt hjärta och min själ så fort jag släpper känslorna fria att flyga fritt i mina tankar och sinne. Den jagar mig brutalt i drömmarna och han finns alltid i mina tankar. Vad jag än gör. Vart jag än är. Kärleken är där. Saknad.

Ibland känns priset overkligt högt att utstå. Även om alternativet, att inte känna eller inte vara tillsammans, självklart vore många gånger värre. En tanke jag knappt ens kan ta in. Jag vet ju att de starka känslorna visar på något bra. Men jag har ännu inte hittat något bra sätt att hantera dem utan att göra mig själv eller honom illa.

Du är nyfiken på vigseln? På hur det gick till? Jadå, det kommer ett inlägg om det också. Men inte idag. Berättelsen är klar vad gäller det historiska, vad som faktiskt hänt och hur vi förberedde oss. Men jag är inte klar med berättelsen inom mig. När jag processat det klart. Då kommer även en text här.

Utan det här inlägget handlar enbart om att visa att bloggen inte är död. Utan den kommer att leva kvar. Men med ett annat fokus. Som hustru och make, i ett distansförhållande, men där kärleken ändå är större än allt. Ett hjärteslag i sänder.

Gilla och dela gärna!

Ett år tillsammans

Idag är det exakt ett år sedan
som kärleken klev in genom min dörr.
Jag tyckte att det skulle bli trevligt att ses.
Få ett ansikte på personen jag pratat med så mycket på nätet.
Den sista tiden även i telefon.
Trots att jag verkligen inte är en telefonmänniska.

Jag hoppades på början av en riktigt varm vänskap.
Men kärleken visste redan vart han stod.
Hans hjärta hade redan så gott som bestämt sig.
Det hade inte mitt.
Inte min hjärna heller.
För honom var bara detaljerna kvar.
För mig var allt mycket mer komplicerat än så.
Trodde jag.

Men allt detta visste vi såklart inget om.
För mig var det en första fikadejt.
Jag var nyfiken och ganska nervös på ett förväntansfullt sätt.
Vem var det jag skulle möta?

Han klev in genom ytterdörren på sitt
typiska tysta, mjuka och lite kattlika sätt.
Han tog av sig skorna, hängde av sig jackan.
Därefter var det som om han tog sats,
fångade min blick, log sitt fina leende och sade hej.

Blixten slog ned i mig i all sin overklighet
medan jag mötte hans blick och svarade hej.
Jag undrade inom mig medan vi var på väg till köket
vad är det som händer?
Sådant här är bara sagor.
Det är inte verkligt.

Vi drack vårt kaffe och åt någon bulle.
Som inte alls var så god som jag hoppats.
Pratade om helt oviktiga ting.
Men det spelade ingen roll.
Jag var som förtrollad.
Har aldrig upplevt något liknande.
Dejten gick fort, på ungefär en timme.
Men kändes som en minut och ett år på en och samma gång.
Där och då var det som om våra själar fick kontakt.

Men det märkliga var när kärleken gick.
Vi hade inte haft någon kroppskontakt alls
under timmen vi sågs.
Inte heller pratat om något personligt eller djupt.
Men när kärleken stängde dörren efter sig
så gjorde det ont.
Det blev tomt.
Allt inom mig blev tyst.
Jag kände saknad.
En saknad som höll i sig
tills vi hörde av varandra igen.

Känslostormen som jag upplevde när han efter ett tag frågade
om jag ville ses igen.
Den sade allt.
Då förstod även jag.
Så från och med 2016-04-30 så är vi ett par.
Även om jag behövde ganska många veckor till
innan jag var säker på att det här var en seriös relation.
Att kärleken gick att lita på och inte enbart sökte lite förströelse.

Jag hade problem med tilliten, sårbarheten, hudlösheten
allt det där som ingår i att våga älska fullt ut igen.
Att verkligen bestämma mig för att jag är beredd att satsa en gång till.
Att jag vågar släppa in en människa i mitt innersta igen, på sant.

Det har varit ett tufft år på många sätt.
Där våra vardagsliv ställer till det
med allt ansvar, avstånd och vuxna plikter.
En verklighetens gråa vardag
En vardag att hantera länge än.
Jag har verkligen fått lära mig vad orden längta och sakna innebär.
Att känna sig halv.
Men det har även varit ett fantastiskt år.
Jag har verkligen fått lära mig vad att älska osjälviskt innebär.
Det har varit utmanande, utvecklande, smärtsamt och underbart.

Men mest av allt har livet visat oss
att störst av allt är kärleken.

Tack för det här året.
Jag hoppas att vi får många, många fler lyckliga år.
Tillsammans.

Gilla och dela gärna!

Spyder on the road

En av mina största drömmar i många år har varit att få åka mc.
Jag åkte med kompisars moppar som jag hängde med en del med under tonåren.
Både sittandes på tanken och tolkandes på sidan av mopeden med stolen.
Jo, jag har alltid varit förtjust i allt som går fort.
Nä, jag har aldrig varit särskilt rädd av mig.
Men heller inte dumdristig.
Jag har varit nära gränser men inte överskridit dem.
Inte så ofta.

Men i vuxen ålder så har ingen vågat att jag hänger med på hojen.
Jag kan förstå det.
Det är en risk.
Det är en ansvar.
För mig har det varit en sorg.
För jag har velat så innerligt.

Kärleken är uppvuxen med hoj med sidovagn.
Intresset fanns i familjen.
Men det var ett bra tag sedan han hängde av vagnen.
Han har kvar en mindre hoj idag.
Inte särskilt märkvärdig men högst tillräcklig för hans behov.
Hans motorintresse har aldrig varit en nackdel hos mig.
Tvärtom
Det har gjort mig glad.
Även om jag förstod ganska omgående att någon tur på hans hoj
kommer aldrig att bli av.
Den för liten för oss båda.
Jag väger dessutom mer än vad kärleken gör.
Det hade inte känts säkert ens med mina mått mätt.

Men fantisera kan jag och så även han.
Därför har vi ömsint matat varandras drömmar med vackra fantasier.
Om saker och ting vore annorlunda och om allt var möjligt.
Berättelser om mil på asfalt, höga fjäll, susande skogar och blanka sjöar.
(Det där med flugsvärmar innanför visiret, mygg, hagel,
galna trafikanter och annat dumt det har varit för verklighetsnära)

En dag för inte så länge sedan
så dök det upp en CAN-AM Spyder
i en av grupperna på Facebook som jag är medlem i.
Ägaren sitter själv i stol precis som jag.
Därför var Spydern anpassad för hjulbenta som har ok handfunktion.
Jag själv hade aldrig sett en sådan variant på hoj tidigare så jag blev nyfiken.
Men jag insåg snabbt att den ligger långt utanför vad jag själv har möjlighet att betala i pris.
Men drömma går ju bra så jag visade den för kärleken.
Så att vi fick ny mat till våra drömmar.
Han med sin erfarenhet hade bra koll både på modellen och möjligheterna.
Framförallt så blev han nyfiken på anpassningarna.
Jag själv ville så gärna testa den.
så innerligt gärna.
Helt plötsligt så hade vi kommit överens med ägaren om att åka och kika på den.
Kärleken var dock bestämd med att det handlade om att testa.
Inget annat.
Jag själv förstod verkligen varför.
Hur ofta skulle vi ens kunna köra den?
Och så mycket pengar, är det värt det?

Vädret den dagen var inte lovande.
Det regnade och blåste när vi lämnade mitt hem.
Men när vi kom fram för att besöka ägaren av CAN-AM Spydern så sken plötsligt solen.
För mig så blev det kärlek direkt.
En trehjulig hoj som får köras på B körkort.
Blå och röd och glittrande i solen.
Att ta sig upp på den krävde lite tankemöda
men väl uppe så satt jag som en prinsessa.
Jag tog en tur runt kvarteret.
Det var fem minuter av ren lycka.
Jag kunde inte sluta le.
Kärleken åkte därför med bakom mig ett varv han också.
Allt inom mig kändes som ett lyckligt vårskrik.
Jag klev av och kärleken fick köra själv.
Jag försökte ta kontrollen över mina känslor.
När kärleken kom tillbaka så såg han sammanbiten ut.

Det hade börjat blåsa.
Jag var kall.
Vi blev erbjudna kaffe och gick in i ägarens mysiga hem.
Medan vi drack vårt kaffe så berättade kärleken plötsligt att han hade bestämt sig.
Han berättade att han varit intresserad av en CAN-AM Spyder i flera år.
Men att han inte riktigt ansåg att behovet var tillräckligt stort för att motivera
investeringen.
Något som jag verkligen kan förstå.
Kärleken fortsatte att berätta:
Att när han såg mitt leende när jag kom tillbaka efter min åktur så var valet lätt.
Han köper den.
Jag vågade inte riktigt tro att det var sant.
För var skulle den stå?
Hos mig finns ingen plats som det är nu.
Men kärleken visste på råd och berättade om minst två ställen där
Spydern kunde stå.

Inom en vecka så var Spydern hans.
Och jag har fått köra den.
Det kommer fortfarande att krävas övning för mig att ta mig upp på den.
Ned går lätt.
Men känslan att köra den.
Att få till samarbetet mellan kropp och maskin.
Hitta väglinjerna så bra som möjligt.
Känna vinden mot min hud.
Ljudet vibrera genom kroppen.
Farten som får sinnena att skärpas.
Det ger mig gåshud av lycka.
Det enda som gett mig en liknande lyckoupplevelse är att åka bi-ski.

Nu i helgen som var så körde jag mitt längsta pass hittills.
Övade kurvor, att stanna säkert, svängradie och att köra i olika hastigheter.
För säkerhet är viktigt för mig.
Först övar jag mig tillräckligt för att sätta ramarna.
Mina egna och lagens.
Inom dem kan jag sedan improvisera och njuta fritt.

Men vad som slog mig ju längre tiden gick var.
Att även om jag var så innerligt lycklig.
Så fattades det en sak.
En sådan lycka ska inte stå ensam.
Den ska delas.
Upplevas samman.
Jag saknade att ha kärleken med mig.
Med hans kropp nära min.
Som förare eller passagerare spelar ingen roll.
Det var en upptäckt som gjorde mig förvånad.
För i alla mina drömmar så har den största av dem varit att åka hoj ensam
Men ibland överträffar verkligheten fantasin.
För i mina drömmar idag vill jag helst åka nära tillsammans.

Gilla och dela gärna!