Ny stig

Så kom då dagen
då bubblan av ”vi” brast
Dagen då jag glömde att
våra stigar i livet
alltid är olika
att vi alltid måste gå dem
ensamma.
För varje liv är unikt.

Ett oskyldigt lekfyllt skämt
förvandlades till en stålmantlad kula
och den rosa vi-bubblan
som jag omsorgsfullt placerat
kärleken och mig själv i
brast
i tusentals skärvor

Ljudlöst
innan jag hann förstå
och kunde uttrycka
oj, vad menar du nu
aj, det där du sa gjorde så ont

instinktivt placerade jag mig
ensam
i vakuumet som uppstod
bland de vassa skärvorna
av det som varit tryggheten
av kärleken och jag
men som nu kändes som ett
tomt, ensamt och kallt hål.

Försiktigt tog jag upp
för att betrakta
i hjärtats ljus
varje skärva
och såg
i varje vasst fragment
berättelser från förr
som lämnat efter sig
blödande stick av
rädsla,
självförakt,
ensamhet,
utanförskap,
osäkerhet
och otrygghet

Jag vämjdes och blödde än mer.

Mitt bland skärsåren
mindes jag löftet.
Det jag givit till kärleken
att aldrig någonsin
stänga ute
även när det gör ont
så som jag brukat att göra
utan nu istället våga bjuda in

Så medan teet svalnade
fattade jag mod
och valde tilliten
Tog kärlekens händer i mina
och berättade allt om vad jag
känt och sett
och varifrån det kom

han lyssnade noga
sedan tog kärleken mjukt
mitt ansikte i sina händer
såg mig allvarligt in i ögonen
och sade sedan

vi gör det här tillsammans
vi tittar på och pratar om
en skärva i taget
Men du måste börja
lita på att jag går
vid din sida
hela vägen
på den livsstig
du väljer.

Och jag valde en ny stig.

Gilla och dela gärna!

Mer ändå

Jag är en känslig känsloperson
När något engagerar mig och berör mig så
ger jag allt.

Jag har en vilja som är starkare än de flestas.
Som oftast enbart ser möjligheter och
kan förflytta berg.

När förnuftet inte har lika kort
reaktionstid som mina känsloinstinkter.
Så är det lätt att gå vilse och riskera
att drunkna.

Då räcker det med en blick
ett leende från kärleken
så kommer jag till sans.
Förnuft och känsla möts.
Jag ser plötsligt klart

Det får mig att vilja ge dig ännu mer ändå.

Gilla och dela gärna!

Närhetstörst

Jag brukar säga att jag inte är särskilt förtjust i närhet.
Jag är inte den som ofta önskar bli kramad eller klappad på,
ligga sked, pussas eller hålla handen.
Kanske är det en del i min personlighet
men framförallt så är det ett aktivt ställningstagande
att min kropp tillhör mig.
Att jag själv bestämmer vem som får göra vad med mig, hur och när.
Som kvinna med omfattande rörelsehinder sedan födseln,
med stor erfarenhet av vård och omsorg
vare sig det behövts eller inte,
så har min kropp under hela uppväxttiden
och för all del ofta även som vuxen,
alltför ofta varit i någon annans händer.
Bokstavligen.
Där jag inte bestämt över vem som tar i mig, hur och när.

Att resa murar och försvar har varit nödvändigt.
Likaså att vara noga med tilliten.
Det har handlat om överlevnad.

Sex har alltid legat mig närmare än närhet.
Fram tills nu.
Nu vill jag ha allt.

Jag har ofta frågat mig varför.
Vad är skillnaden nu från tidigare?
Vad var det som gjorde att jag ändrade
inställning så oväntat och plötsligt?

Så slog det mig:
Vår första morgon tillsammans.
När kärleken och jag åt vår frukost ihop.
Så lade han försiktigt upp sina fötter på min fotplatta
så att de låg varmt, mjukt och stilla mot mina.
Som den mest självklara saken i världen.
Ingen annan har gjort så förut.
Att med en så pass enkel gest visat
att jag uppskattar hela dig.
Allt det som är du
och jag vill vara dig nära.

Likaså hur kärleken ofta
glider ned på huk,
så att hans mörka ögon kommer i
direkt kontakt med mina gröna.
Kommunicerande tydligt
innan han rör vid
eller kysser mig.
Hela mig.

Aldrig anonymt ”ovanifrån”
Alltid med samtycke
Ofta retsamt
så att jag ska lockas
att vilja ha mer.

Att bli sedd som en hel person
och inte uppdelad i attraktiva
och mindre attraktiva kroppsdelar.
Att slippa bli sedd som en kropp
med accepterade
och mindre accepterade
egenskaper.

Att av kärleken bli sedd
inifrån och ut och
därefter bli fullkomligt accepterad.
Älskad.
Det är skillnaden.

Idag är det jag som tar initiativ till
kramar, smek, kyssar och vara nära.
Inte enbart till sex.
Jag verkar aldrig kunna få nog.
Och kärleken verkar hela tiden vilja ge mig ännu mer.

Gilla och dela gärna!

Rörelsemönster

Dagar har blivit veckor, vidare till månader och mer än ett kvartal.
Ändå reagerar jag ännu på samma sätt när jag ser kärleken
som jag gjorde första gången han klev in genom min dörr.
Mina ögon fastnar i hans rörelsemönster.
Smidigheten, mjukheten, det tysta nästan kattlika.
Inte som en dansare, för det är inte skolat.
Nej det är mer som att rörelserna är ett med elementen.
Som en oskriven naturlag.
En njutning för sinnena att följa.
Som ger själen ro.

Gilla och dela gärna!

Garderob

Det kändes på något sätt redan i luften.
Som en utvecklad, självklar mogenhet.
Där det som tidigare var osäkerhet
men nu är insikt och acceptans.
Ändå kändes det mellan raderna att vi hade samtal kvar att göra.
Saker som tog emot av olika skäl.
För allt i livet är inte vackert.
Ibland inte ens meningsfullt.
Ändå sker det och vi får ta konsekvenserna.
Oftast ensamma med smärtan, skammen och insikten.
Ännu fanns skelett kvar som ilsket klapprade.
Händelser ur livet som vi båda anade men som ännu inte berättats högt.
Som det var dags att öppna på dörren till.
Solen på balkongen hjälpte till
lyste upp även de mest skumma vråna.
Jag började berätta.
Sårbart men utan tvekan.
Jag såg i kärlekens blick att han anat och nu fick bekräftat.
När mina ord tystnat så var jag rädd för avståndet.
Men kärleken kysste min panna och smekte min kind
och jag vågade andas igen.
Sedan berättade han för mig.
Det jag redan känt men nu fick berättat.
När vi båda talat till punkt.
Sett varandras tårar utan att dölja dem.
Rensat ut varje klapprande benbit
dammat ur hemligheternas garderob.
Med inget mer mörker att dölja
Stod vi båda beslutsamt kvar
i tystnaden
och såg ljuset och acceptansen
i varandras ögon.

Gilla och dela gärna!

Frihet

Hans ögon skiftar i uttryck som om de visade en spelfilm och
jag hinner inte med att läsa in och tolka av.
Så jag frågar vad han tänker.
Han ler sitt lite långsamma leende och tar mina händer i sina
och säger: ”Det är mycket intryck och lite avskedsblues.”
”Det har varit en fantastisk helg” säger jag.
Han nickar till svar.
Jag ler och så säger jag: ”Men vet du vad som hade varit värre än avsked nu?”
Han skakar på huvudet.
-”Att vi hade varit glada över att vara ifrån varandra säger jag retsamt.
Jag hur sorgen i ögonen försvinner och istället glimmrar till med humor.
Blixtsnabbt och retsamt greppar kärleken mina händer så att de för en sekund sitter fast.
Hans ögon kommunicerar med mina. Kom igen då, gör dig fri!
Jag gör mig loss på någon sekund och våra skratt blandar sig i luften.
Jag fascineras återigen av hans förmåga att oavbrutet
utmana mig utan att någonsin kränka.
Varken med ord eller handlingar.
Kommunikation
Som får mig att gång på gång anta utmaningen oavsett hur den sett ut.
Liten eller stor.
Istället för låta den ingrodda vanan säga nej, stoppa eller hindra mig själv.
Varje gång jag tvekar så säger kärleken till mig:
”Nej, begränsa dig inte, stäng inte in dig. Släpp loss allt det som är du! Jag säger ifrån om det behövs.”
Oavsett vad det gällt.
Hur svår utmaningen än tyckts mig vara.
Så har jag klarat den.
Vid varje seger över mig själv så har kärleken stått vid min sida
och inte en enda gång så har han sagt ifrån.
Jag tar hans händer och säger: Du får mig att känna mig så fri.
Han ser allvarligt in i mina ögon och svarar bestämt: Du kan inte leva på något annat sätt.
Jag nickar, möter lugnt hans blick och svarar:
Nej och det är också just därför jag släpper dig så nära.
Dit ingen annan fått gå.
Du har visat mig vägen hem.

Gilla och dela gärna!

Bländad av solen

Vi är på den soldränkta balkongen kärleken och jag
och han har noga placerat sin balkongstol så att
jag inte ska bländas av kvällssolen.
”All sol på dig istället för mig” säger jag retsamt.
Han tittar bara lugnt på mig tillbaka och ler menande
och flyttar sitt huvud ett par cm åt höger så jag får solen
rakt i ögonen.
Jag börjar skratta men bli sedan allvarlig och säger:
”All sol på oss det är så jag vill ha det.”
”Jo”, svarar han, ”jag vet. Vi.”
Jag slås återigen av hur effektivt han använder sina ord.
Säger inte mer än han behöver men ser alltid till att
det som bör sägas blir sagt.
Precist och exakt.
Jag själv är istället en bubblande brunn av ord som aldrig tycks sina.
Många ord blir det.
Som alla får uttryckas till punkt.
Han lyssnar på dem alla oavsett om de sagts eller skrivits.
Med dem kommer också många insikter.
För mig.
Där en av de viktigaste är att i kärlekens sällskap
har har jag inte för ens en sekund känt mig ensam.
Oavsett vart vi varit, sagt eller gjort.
Eller låtit bli.
Från första sekund vi sågs så har känslan varit
tillsammans

Gilla och dela gärna!

Stjärnkarta

När vi står här själsligt nakna inför varandra
endast upplysta av stjärnljuset
från varandras ögon
Följ då mina hjärtslag med dina
Så följer jag dina andetag med mina
och låt oss som ett sända ljus över
den stjärnkarta som är våra själars ärrade hud
Låt oss gå på en varsam upptäcksfärd
med vetskapen att det som är störst av allt
i universums rymd är det som ännu inte syns
Vår själs materia
för oss gemensamt att upptäcka
att fylla
inte bara med handlingar och ord
utan framförallt med liv
tillsammans

Gilla och dela gärna!

kärlekens väv

När jag för kärleken berättar om trådarna av det som jag är jag.
Varp av mina rötter och historia.
Väft av framtidens förhoppningar och planer.
Mitt livs böljande väv i olika kulörer, mönster och strukturer.
Så lyssnar han tyst tills jag berättat klart
och besvarar sedan stilla mina frågor
och jag hans.
Han ger mig sedan diskret en helt ny gyllene tråd.
En mystisk ledtråd tagen från hans egen väft.
Och på en sekund så ändras hela väven till något nytt.
Till en bonad så dyrbar att jag bländas.
När jag åter öppnar ögonen
andlös och stum inser jag återigen
styrkan av att vara ”vi” och att väva
samman.

Gilla och dela gärna!

Självklart

Kärleken monterar upp körhandtagen på stolen, som inte riktigt vill samarbeta.
Den är lite uppkäftig stolen din säger han.
Ja men såklart svarar jag. Det är ju min stol.
Självklart svarar han allvarligt.
Innan vi båda börjar skratta.

Gilla och dela gärna!