Julimys

Morgonkaffet är urdrucket ute på altanen. Jag ser buset i hans ögon. Kärleken tar min hand i ett armbrytargrepp och lägger sin armbåge mot bordet. Jag höjer frågande mina ögonbryn och tittar leende mot honom och undrar med mina ögon om han verkligen vill försöka. Han kramar leende min hand till svar. Jag sätter i min armbåge och börjar le ännu större mot honom och utmanar med blicken.
Ta i då!
När han sedan börjar bryta så håller jag retsamt bara emot.
Fortfarande leende.
Innan jag till slut tar i ordentligt och bryter ned hans arm.
Kärleken skrattar högt och kysser min panna.
Förmiddagsmys en dag i juli.

Gilla och dela gärna!

Tomhet

När jag i gryningen öppnar mina ögon.
Alla mina sinnen minns dig levande ifrån sömnen.
Då jag leende sträcker fram min hand för att smeka ditt silverhår.
Men möter enbart luft.

Gilla och dela gärna!

saknad

När månens strålar bytt plats med solens.
Då den skärande saknaden bytt plats med tärande längtan.
Så räknar jag ned alla timmarna tills våra andetag är ett igen.

Gilla och dela gärna!

Bio och fördomar

Den första biofilmen tillsammans med kärleken var slut och det var dags att bege sig till bilen och sedan fara hemåt. Inte en minut utan kontakt hud mot hud hade gått så länge biosalongen stod i mörker. Lyckokänslan i magen. Glädjen över att ha sett filmen. Men trots det så hade jag något särskilt i tankarna. Det var dags för ett litet test för att bevisa för mig själv att jo, det här är faktiskt på riktigt.
När vi lämnade biosalongen tillsammans med alla andra människor i klungor, så sträckte jag mig efter hans hand, när vi var ute i fullt dagsljus. Där alla kunde se. Han tog den genast. Lagom hårt. Och släppte den inte förrän jag släppte först. Där och då var jag lite tårögd o smyg och helt uppfylld av känslor.
Dagen efter så berättade jag för kärleken hur mycket den gesten betydde för mig.
Påminde honom om vad jag berättat tidigare om vad han troligen kommer att behöva uppleva om vi väljer varandra.
Att det oftast inte är barnen som glor värst. Eller som fäller kommentarer. Att det oftast är vuxna människor.
Att det kan vara främlingar eller arbetskamrater.
Vänner ja till och med familj som ställer närgångna frågor.
Frågor som, om han verkligen tänkt klokt att ha mig som partner.
Hur vårt samliv ser ut och hur det går till. I detalj.
Om det inte är jobbigt att behöva ”ta hand om mig” och hur glad jag måste vara för att ha hittat ”någon”.
Främlingars kommentarer som med avsmak sägs bakom ryggen om att det är äckligt att se personer i stol ”hålla på”.
Personer som stirrar så att de går in i väggar eller stolar. Ja till och med cyklar omkull.
Att bli bemött som ett litet barn och att han troligen kommer få en skopa han med då och då av personer han inte känner. Eftersom vi är tillsammans.
Att många då tror att ”kaka söker maka”.
Att det måste vara något ”avvikande” hos båda.
Och jag ser hur hans ögon mörknar för varje mening.
Jag tillägger att jag verkligen kan förstå om han inte orkar ibland.
Att det har varit så tidigare i några andra förhållanden jag haft.
Om han ibland tar avstånd eftersom människors reaktioner blir för mycket.
Så förstår jag.
Att ständigt behöva förklara sig.
Att nästan dagligen behöva ”komma ut”.
Att då stå på sig för inte behöva förklara sig, ja nästan be om ursäkt. För att vi valt varandra.
Att behöva göra det inför personer vi aldrig mött, på allmän plats.
För det ska gudarna veta att det finns dagar då jag verkligen inte orkar heller.
Att det verkligen kan kosta på.
Han säger inte mycket. Munnen som ett streck. Men jag ser att han förstår.
Ett par dagar senare så var vi på bio igen. Den här gången var det ovanligt mycket folk i lokalerna. Efter att filmen var slut så lämnade vi återigen salongen för att börja ta oss mot bilen. Folks ögon brände mig i nacken och jag såg hur några till och med pekade så där halvt i smyg.
Automatiskt så ökade jag avståndet lite mellan kärleken och mig.
Mest för att skydda honom. Mot fördomarna och hatet.
När jag plötsligt känner att hans ögon söker mina. Bestämt.
Han sträcker ut sin hand och tar min. Drar mig närmare honom. Nära.
Och han släpper inte min hand, trots allas blickar, förrän jag släpper först.

Gilla och dela gärna!

Sång och familj

Jag borde egentligen börja sjunga igen sade jag med en suck för en dryg månad sedan.
Jaså svarade kärleken, så varför gör du inte det då.
Jag blängde på honom till svar och suckade igen innan jag svarade:
En gång i tiden så hade jag en ganska ok sångröst. Inte på något sätt bra, men i alla fall ok. Men spasticiteten gör att den för varje år blir sämre. Luften låser sig mellangärdet och det påverkar både tal och inte minst sång. Det låter inte bra längre. Det blir falskt och skakigt. Även om det är väldigt bra övning för min andning att sjunga. Som du vet så är en av mina favoritgrupper Garmarna. En gång i tiden för så där 20 år sedan så hade jag en sångröst som påminde aningens om hennes. Emma Härdelin. Men så är det verkligen inte längre. Min absoluta favoritlåt av alla är Bläck med Garmarna. Jag sjunger gärna den och några till när jag är nervös för att hitta tillbaka lugnet. Självklart när ingen hör.
Men JAG vill höra, kontrade kärleken bestämt.
Jag stelnade till och fnös till svar, men hjärtat mitt gladdes i hemlighet över hans ord.

Och jag kom på mig själv allt oftare under maj och juni att sjunga för att öva. Självklart när inga andra än arbetande assistent hörde. Resultatet lät inte vänta på sig. Nej sångrösten har inte blivit bättre, men andningen. Något som även sjukgymnast kommenterade för ett par veckor sedan. Att min röst är stadigare nu.
Tidigare under denna vecka, under mitt besök hos kärleken så var det dags att träffa hans föräldrar. Dagen innan hade jag träffat hans fina syster med familj och inte bara överlevt utan dessutom haft riktigt trevligt. Men föräldrar är ändå föräldrar. De gånger jag blivit introducerad till en partners familj så har det ofta blivit lite konstig stämning. Där ingen part är särskilt bekväm. I bästa fall så har det gett sig med åren, i andra fall inte alls. Så ja, jag var nervös. Det var minuter kvar innan vi skulle åka, inte timmar.

Medan jag bytte kläder till något lite mer passande och försökte få ordning på mitt trassliga hår så stängde jag till sovrumsdörren lite. Händerna mina skakade och hjärtat mitt slog hårt. Jag måste hitta ett sätt att lugna mig för det här började bli löjligt. Så jag, utan att tänka mig för, gjorde som så många gånger förr de senaste veckorna. Nästan som på instinkt. Slog på Garmarna på mobilen och började sjunga sången Brun. Först tyst, men sjungandet hade den där lugnande effekten på mig som jag så väl behövde och jag lät mig föras med i sången. Blundandes och lät sången komma fram som rösten själv ville.

Det tog en minut inte mer, så hade kärleken tyst och smidigt smugit sig in i rummet. Snabbt innan jag hann protestera så hade han lagt sig i sängen så han låg mitt emot där jag satt. Han lade sig bekvämt på rygg med armarna i kors bakom huvudet och följde noga varje ord jag sjöng med sin blick helt fixerad på mig. Hans långsamma leende blev bredare och bredare och ögonen började glimra. Jag blev först väldigt generad och kände mig fånig när han låg där. Men när min generade blick mötte hans glada så fortsatte jag ändå att sjunga. Lugnet kom tillbaka och jag sjöng sången färdigt. Jag hade tänkt att sluta när sången var slut men spellistan slumpade till nästa låt på spellistan.

Självklart var det Bläck. En av de sånger som betytt mest för mig i livet vid olika tillfällen. Det kändes surrealistiskt. Jag svor tyst för mig själv. Okej intalade jag mig, du har redan gjort bort dig och han vet hur du sjunger. Så sjung den också då. Så jag sjöng. Och för varje ord så blev jag allt lugnare. När Bläck var slut så var jag redo att möta världen.

I bilen på väg dit så var jag inte längre lika nervös. Inte ens när vi klev ur och först mötte hans mamma utanför huset. En vacker, energisk kvinna med strålande blå ögon och med en behaglig varm röst. Hon som det första hon gjorde så fort hon såg mig var att ge mig en stor kram och säga: Hej, dig har jag sett fram emot att träffa. Som om det vore den mest självklara saken i hela världen. Jag blev stum och svarade tack. Vi gick runt radhuset till den mysiga altanen där jag mötte jag hans pappa som satt och väntade. En man med samma ögon som kärleken och som sittandes på sin stol sträcker fram sina livserfarna händer och lägger dem om mina slitna, ser mig i ögonen och säger Välkommen.

Mötet gick på alla sätt bra och ingenting kändes konstigt i deras sällskap. Och när vi for hem till honom igen så sjöng mitt hjärta av lättnad och glädje över min utökade familj.

Gilla och dela gärna!

Avsked

Så var det dags att säga på återseende.
Denna stund tidigare idag som jag fasat för sedan jag kom dit.
Jag sittandes i bilen. Han ståendes utanför.
Jag söker hans blick. De mörka vackra ögonen som alltid speglar livserfarenheten men som oftast har humorglittret på lur.
De som nu är helt svarta och lite blanka.
Munnen med det lite långsamma sneda leendet.
En mun som nu är spänd.
Han sätter sig på huk och lägger armarna om mig och kysser mig hårt.
När jag besvarar hans kyss känner jag alla känslorna. Hur de rusar i kroppen.
Eufori, sorg, glädje, åtrå, saknad och tacksamhet slår emot mig som en stor våg.
En våg som tar andan ur mig.
Jag drar efter andan och intalar mig själv att jag måste samla mig.
Annars går jag sönder.
Jag har många mil att köra.
Så jag blundar, stillar mig och tar ett andetag till innan jag samlad öppnar ögonen.
Möter hans blick, stillad.
Men dras återigen till intensiteten när jag ser ögonen hans som talar så till mina. De som inte döljer några som helst av alla de känslor han känner för mig. Som inte döljer känslor alls.

Gilla och dela gärna!

Tomtinspektion

Tidigare idag, den sista tillsammans innan jag återvänder hem till Uppsala där jag är nu.
Förmiddagens väder visade sig från sin bästa sida. Detta väder som inte varit att lita på under de dagar jag varit på besök. Så jag satt och njöt i solen med slutna ögon på altanen när jag hör att kärleken står vid min sida.
-Jag tänkte kidnappa dig en stund, säger han med de mörka ögonen glittrandes okynnigt.
-Jaså, svarade jag och lyfte frågande ett ögonbryn.
-Jo, jag har ju faktiskt inte visat dig tomten ännu svarar han mjukt.
-Nä, det stämmer faktiskt och det bör vi ju ändra på svarar jag och vänder mig leende mot honom.
Han ställer sig bakom mig och fixar smidigt till körhandtagen på stolen. När han ordnat dem så känner jag hans läppar lätt mot min högra axel.
Han frågar mig, redo? Och jag svarar Japp!
Innan han tar mig ned för de fyra trätrappstegen. Som inte är byggda för att en hjulbent ska kliva just där.
Han som säger att han aldrig kört en rullstol tidigare innan han träffade mig.
Han som när vi lätt tar oss ned för trappstegen märker att gräset är trögt att rulla på.
Han som då automatiskt höjer framhjulen på stolen och kör mig mjukt genom gräset.
Utan att ens reflektera.

Han som vanligtvis inte säger något i onödan men när han talar väljer orden klokt, berättar nu om allt vi ser.
Vi tar oss runt på tomten, systematiskt, blomma för blomma, träd för träd och buske för buske.
Han berättar, jag lyssnar och kommer med frågor och kommentarer.
Plötsligt har vi kommit till tomtens ände.

Han sätter sig på huk bredvid mig och möter tyst min blick, lägger sin hand mot min kind, stryker den lätt innan hans läppar lätt möter mina. Vi står där en stund och tittar ut över tomten över gräs, träd, blommor och buskar.
Tysta.

Plötsligt ser jag hur ögonen hans glittrar till och han säger att vi har en himla uppförsbacke tillbaka.
Jag håller med. Men jag tror att vi klarar det, säger jag. Vi hjälps åt.
Vi tar sats uppför slänt och kullar, runt garage och huset och sedan tar vi trappan upp i ett svep med när vi ändå har farten uppe.

När vi åter är på altanen så säger jag glatt: Vilket teamwork det där gick ju jättebra. Vi funkar bra ihop.
Han vänder sig mot mig och hans blick låser min och svarar med en nick: Mmmm

Gilla och dela gärna!

Insikt

När gryningens första strålar smeker din mage och din bröstkorgs mjuka välvning.
Gör huden din gyllene.
Då tror jag att allt är möjligt.
Och när jag sedan låter min blick långsamt vandra.
Fastnar vid ditt lilla mjuka leende i ditt avslappnade och drömmande ansikte.
Då inser jag att det faktiskt är sant.

Gilla och dela gärna!

Sommarmalva

Och när jag sitter i solen på altanen och funderar över livet så kommer ‪‎kärleken‬ tyst fram, böjer sig fram med leende ögon och ger mig en vacker rosa sommarmalva. Fortfarande med små regndroppar kvar i kronbladen. Sedan lämnar han mig åter till mitt tysta filosoferande.

Gilla och dela gärna!

Hur vi träffades

Av flera har jag nu fått frågan. Hur träffades ni? Var det kärlek vid första ögonkastet? Det här är såklart enbart min version. Hur träffades vi då? Och hur var det med kärlek i första ögonkastet?

Vi möttes på ett community som jag var medlem i ett tag, men där jag nu inte finns kvar på. En dag så upptäckte jag något konstigt med besöksstatistiken på min sida. Det var en person som verkligen stack ut från andra besökare. Som hade mer än dubbelt så många besök på min sida än någon annan person som besökt mig. Jag tyckte att det var lite konstigt. Jag gick in på hans sida och kikade runt lite och blev ännu mer förvånad. För det här verkade ju vara en vanlig, trevlig, vettig man. Så jag kände att jag måste skriva en rad och fråga rätt ut. Om det var slump eller om det medvetet att han besökt min sida så många gånger.

Svaret jag fick var att han nog besökt min sida några gånger, men eftersom jag varit så tydlig med att distansförhållanden inte är att tänka på, så hade han inte tagit kontakt. Av respekt för mig. Det var något med tonen i hans svar. Hans sätt att lägga orden som gjorde att jag blev nyfiken. Så jag svarade att det stämmer bra att jag inte tror att distansförhållanden är något för mig. Men nya vänner är alltid trevligt. Så vi kan ju skriva lite ändå.

Så vi började att skriva. Om vardagliga saker. Om jobb, om politik, om barn och skola. Om värderingar och om vad som verkligen är viktigt i livet. Lite om vad som varit för oss båda bakåt i tiden. Lite om våra intressen nu. Och för varje meddelande så kände jag mer och mer, oj, det här är ju en riktigt vettig man. På alla sätt.
Men jag har varit med förr. Och jag vet att mycket av min vardag alltför ofta skrämmer om man, som han påstod, inte har några större erfarenheter av att vara nära en hjulbent person. En person som dessutom lever med assistans och har en son med särskilda behov. Jag var så gott som säker på att när jag började lägga korten på bordet så skulle mailen och intresset svalna fort.

Så jag började lägga upp ”korten” ett efter ett. Ett meddelande i taget.
Jag är hjulbent.
Han svarade ungefär. Jahopp
Jag har en son som har särskilda behov och som behöver mig extra mycket. Han är alltid viktigast i mitt liv.
Han svarade ungefär. Det vet jag allt om.
Jag är en aktiv miljöpartist och på sätt och vis en officiell person. Jag har inte mycket fritid.
Han svarade ungefär. Bra att du berättar och bra att du är engagerad.
Jag lever med personlig assistans.
Han svarade ungefär. Jahopp.
Jag är inte flyttbar på många år.
Han svarade ungefär. Det är inte jag heller.
För varje ”kort” jag lade så var jag säker på att han skulle tacka för sig. När han inte gjorde det så började jag bli nervös på riktigt. Vem är den här personen egentligen, som inte låter sig skrämmas bort, vad jag än säger. Fattar han inte vilka utmaningar det här kan bli? Jag frågade honom rätt ut. Och han svarade ungefär: att för vänskap finns inga hinder.

Meddelandena på communityt hade sina begränsningar och vid det här laget hade vi gått över till mail. Ungefär ett om dagen. Men efter ett tag så kände jag att det var dags att faktiskt prata i telefon. För det är mycket ändå som ett skrivet mail inte berättar om en person. Efter en kort betänketid så bestämde jag dagen och han tiden. När han ringde mig så var jag faktiskt inte särskilt nervös. Mest nyfiken. Samtalet blev inte så långt. Ingen av oss är telefonmänniskor. Men det gav ändå en ny bild av personen som jag talat med. Efter samtalet så blev mailkonversationen tätare.
Till slut kom vi fram till båda två att det nog skulle vara trevligt att ses för en fika. Så vi bestämdes att ses denna lördag i april. Efter ganska många veckors mailande. Dagen innan vi sågs så blev vi vänner på Facebook. Jag var fortfarande helt inställd på att den här mannen har en stor möjlighet att komma att bli en av mina allra bästa vänner. Men, han bor strax söder om söder. En riktig relation kommer inte att funka. Ändå kände jag fjärilsfarmen i magen flera dagar innan vi sågs.
Vi hade inte bytt särskilt mycket bilder av varandra. Så jag hade inte en riktig tydlig bild av hur kärleken såg ut. Det hade inte heller känts viktigt.
Jag är också är väldigt tråkig och oromantisk person som inte tror på kärlek i första ögonkastet och sådant där, romantiskt ”bjäfs”. Inte jag. Alls.
Som jag har fått äta upp den inställningen.

När han ringde på min dörr och klev in. Tog av sig jackan och skorna. Vände sig om och såg på mig för första gången. Så var det som en elektrisk puls gick rakt igenom mig. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Hur töntigt det än låter. Han var så galet snygg. Hur han var byggd, hans röst, hans rörelsemönster, hans artighet och sociala förmågor. Jag blev bländad. Totalt. Och overklighetskänslorna fick mig nästan att fnittra.
Vi gick in i köket. Pratade om ditt och datt. Jag minns faktiskt inte om vad. För jag var så ställd. Men jag tror att det var en del om parkeringsplatser här i Uppsala och om grön politik. Vi drack vårt kaffe och åt vår bulle. Innan han artigt tackade för ett trevligt fika och började bege sig hemåt igen. Han tog på sig ytterkläderna och gick ut genom dörren och vinkade ett hejdå. (Nej, inget kramande här inte. Vi tog inte ens i hand)
När han sedan stängde dörren så var det som att det blev ett hål i mig. Något fattades mig genast. Medan jag själv fattade ingenting om varför jag reagerade som jag gjorde. Det blev ett hål som gjorde ont. Saknad.
När han kom hem till sig så skickade han mig ett nytt meddelande. Där han tackade för det trevliga besöket. Han undrade också om vi kunde ses igen. Jag svarade helt ärligt att det blev tomt när han gick. På riktigt. Och att jag gärna ses igen. Men att jag inte är ute efter något tillfälligt. Då är jag hellre enbart vänner.
Han svarade ungefär, att han är helt ointresserad av något tillfälligt. Utan att han ser en relation som något som ska vara länge. Så länge som det bara går.

På den vägen är det gott folk… Så var det kärlek vi första ögonkastet? Ja, jag måste nog erkänna att för mig var det så. När vi väl sågs. Men innan dess så var jag mer inställd på nära vänskap.

Idag ser jag bara kärlek som är baserad på vänskap, tillit, respekt, förtroende och åtrå. Men störst av allt är kärleken.

Gilla och dela gärna!