annandag

När kärleken kommer på en kort visit på annandagen så har han en
stor kasse med ett stort paket i med sig.
Den tar han fram och ställer på köksbordet när vi är själva.
-Det är inget märkvärdigt, säger han, men det är ju jul.

Paketet är så pass stort att jag inte klarar att öppna det själv.
Vackert och noga inslaget i rött och vitt.
Större än vad som får plats i min famn.
För att bevara stunden och känslan av ”vi”
istället för att kalla på assistenten i rummet bredvid.
Så hjälper han mig att öppna det.
Precis lagom mycket.
Bara det jag inte klarar själv.
När jag fått loss pappret och skurit upp kartongen
så gapar jag av förvåning.

Hela kartongen är fylld till bredden av Belgiska tryfflar
och annan kvalitetschoklad.
Allra överst en stor hjärtformad chokladkartong.
Enbart den mer än tillräcklig som gåva.
Vad då inget märkvärdigt, älskling, säger jag helt överrumplad.
Jag har aldrig sett så mycket choklad i en låda någonsin.
Än mindre fått något liknande.
Det är en årskonsumtion.
-Jo så är det kanske, säger kärleken och ler så att ögonen blir varma.

I kartongen finns också ett fint plättlagg.
Jag lyfter på den, och ler frågande mot kärleken.
-Jag har sett att du inte har något sådant och det kan ju vara bra att ha, säger han.
-Ja absolut! Plättar är jättegott. Men tyvärr är det ingen av mina assistenter som är så bra på det. Jag kan inte längre.
– Nä, jag vet, svarar han, men jag kan!

När han strax ställer sig upp och börjar göra i ordning plättsmet
som han sedan börjar steka.
En stor omgång.
Bara så där.
Som vi sedan äter till lunch.
Kärleken, sonen och jag
Så är det som om hjärtat växer sig för stort i bröstet på mig, att jag nästan får svårt att andas på grund av alla känslor.
När jag återigen påminns om vad kärlek i vardagen kan vara.
Vardagskärleken är inte enbart ett operativt fixande med vem som gör vad, hur och när.
Som ser till att få det gjort.
Den är också alldeles för mycket finchoklad som julklapp och plättar till lunch.
Bara för att det går.
Både det nödvändigt praktiska och det onödigt dekadenta.
Men framförallt är det märkvärdigt och dyrbart.
Tack!

Gilla och dela gärna!

Guld

När kärleken kliver upp på söndagsmorgonen och går ut i köket
så möter assistenten upp.
Med sorg i rösten säger hon: Kaffebryggaren är sönder.
Jag har 7 anställda assistenter som alla dricker kaffe.
Precis som jag.
Det går åt 2 paket kaffe i veckan i mitt hushåll.
Att kaffebryggaren inte fungerar är allvarliga saker.
När jag också kommer upp och ut i köket så kommer vi ganska raskt överens om att ge oss ut på stan så snabbt som möjligt kärleken och jag.
Det finns inte så väldigt många ställen att handla en kaffebryggare på i centrala Uppsala.
Men ingen av oss var direkt sugen att åka ut till köpcentren i industriområdena.
Framförallt inte eftersom vi befarade att julhandeln har tagit fart ordentligt.
Att trängas med folk i köer tillhör inte favoriterna för någon av oss.
Faktiskt är det så att jag brukar undvika affärer överhuvudtaget i december.
Men nu var det nödläge i vardagen.

Butikerna i centrala Uppsala hade precis öppnat.
Vi klädde på oss och begav oss ut på jakt.
Jag har aldrig tyckt om att bli körd i min stol av andra.
Det handlar om tillit.
Det handlar om att kunna läsa terrängen där stolen kör.
Det handlar om att inte köra i in folk.
Självklart alla saker som går att träna upp.
Men jag föredrar oftast att köra själv.
Men nu hade min kropp inte riktigt vaknat ännu.
Det var kallt ute.
Så utan att ens fråga, det räckte att han skannade läget med en blick.
Så fällde kärleken upp körhandtagen och så började vi ta oss mot stan.

Det är något särskilt med personer som är vana att köra mc och rullstolar.
Det är som att vana mc-förare läser terrängen och förstår balanseringen av en rullstol på ett bättre sätt än personer som inte har mc-vana.
En av kärlekens stora intressen i livet har varit motorcyklar.
Det tog ungefär en minut första gången han körde mig någonsin innan jag kände att här har vi en person som har rätt tänk och rätt fokus.
Han har aldrig sagt det rätt ut, men jag tror att han känner en viss mysighetsfaktor av att köra mig.
För mig har det iallafall blivit så.
Han kommer nära.
Jag kan känna hans andetag mot min hud
i kylan så blandades hans andedräktsmoln med min egen.

När vi kom fram till den första affären som kunde tänkas ha kaffebryggare
så konstaterade vi krasst att jo, nog hade julhandeln kommit igång alltid.
Här gällde det att vara effektiv.
Vi genvägade oss fram till hushållsavdelningen.
Jag började skanna av utbudet snabbt med ögonen
Konstaterade att det fanns inte så väldig många att välja mellan.
Kärleken pekade på en och sade med glittrande ögon
-Den här är liten, rund och guld. Det låter väl bra?
Jag höjde på ett ögonbryn och skrattade till och svarade
-att det låter helt ok. Men jag tror att det kan vara bra att kika
på den andra stället också. Även om det tar emot att trängas med fler människor.
Kärleken suckade och sade -jo, det låter vettigt.
Så vi tog oss ut ur affären och köpcentret.
Huttrade när kylan slog emot oss när vi gick till nästa butik.

Väl framme till hushållsavdelningen där så blev vi båda förvånade.
Det fanns två bryggare att välja mellan från ett enda märke.
Ingen av dem kändes varken prisvärd eller såg ut att hålla särskilt länge.
Så vi tackade för oss och gick tillbaka till affären vi nyss lämnat.
Köpte bryggaren och begav oss hem.
Jag med stora kartongen i knät.
Han körandes mig.
Jag nöjd med köpet.
Han lite kaxig när han vi tog oss fram.
Plötsligt vid övergångsstället så är där en kant
som ingen av oss noterade särskilt.
Men se det gjorde rullstolen.
Tvärstopp.
Som tur var hann jag känna vad som var på gång och
kunde parera lite.
Jag satt kvar i stolen
utan att tappa kartongen.
men åkte fram en bra bit i stolen pga krocken.
Jag satte mig upp igen och gav en liten gliring.
Han log tillbaka mot mig men konstaterade att det tack o lov gick bra.
Det höll jag med om och vi tog oss hem utan problem.

Väl hemma så hade jag knappt fått av mig ytterkläderna innan kärleken
hade stuvat undan den gamla bryggaren och packat upp den nya.
Denna nya lilla, runda bryggaren i guld.
Den nya behövde lite mer plats än den gamla på grund av ett annat sätt att fylla på kaffe på.
Vilket krävde att en hylla fixades om.
Vilket i sin tur krävde en stjärnmejsel och lite envishet.
Han frågade var mejseln fanns.
Log mot mig och fixade hyllan
Installerade bryggaren och satte på kaffe.
Till mig, sig och assistenten.
Klockan var ännu inte tolv.
Andra advent började bra.

Gilla och dela gärna!

Fredag kväll

Det lilla i det stora
det där som inte är självklart
har i alla fall inte varit
inte för mig

Tacksamheten som fyller mig
när jag ser honom kika på sin mobil
vid köksbordet
med sina fötter mot mina
på min fotplatta

Jag känner hur ögonen tåras
över alla starka känslor.
Jag är sjuk sedan ett par dagar
en dum förkylning
Flera av mina assistenter likaså
Helgens pass var inte självklara
att fylla med vikarier

Så han säger jag tar de passen.
Åker hit
trots att han jobbat hela veckan
Ställer upp
Ställer om
Fixar till
Hela helgen
För mig
För assistenterna
Av omsorg och kärlek
som går rakt in i mig
och får mig omtumlad.
Igen

Båda lite ovana att kärleken
plötsligt ska vara assistent.
Lite fnissigt
Lite konstigt
Men jag känner mig trygg
Så trygg att jag plötsligt
somnar i hans famn utan att
jag själv märker det.

Förkylningen som satt spår
men även tilliten.
Han låter mig sova
på hans domnande arm
tills jag vaknar
och möter hans leende ögon.

Gilla och dela gärna!

Lunch

Inget har riktigt fungerat som planerat under förmiddagen på jobbet.
Tekniken har inte varit på min sida.
Hastigt omkastade prioriteringar och möten.
Spänningshuvudvärken som ett magnetiskt fält kring käkar och huvud,
medan jag bokar om,
ställer om,
gör om och förhoppningsvis rätt.
Äntligen lunchdags.
Inte vilken lunch som helst.
Utan en sällsynt lunch med kärleken i köpcentret
där mitt arbetskontor ligger.

Vi möts utanför porten.
Det är kyligt och lite molnigt.
Vinddrag som kyligt leker kull
med varje centimeter bar hud.
Jag lite sammanbiten.
Du lugn och glad.
Går fram till mig, glider mjukt ned på huk.
Lägger din kalla nästipp mot min.
Dina ögon ler varmt mot mina.
Jag är den som kysser först.
Kärleken besvarar den innerligt.
Du väntar in mig tills jag är redo
att släppa ögon och hudkontakten.

Dagen innan så hade vi pratat om att gå
till en annan restaurang än den vi brukar luncha på.
För omväxlings skull.
Men ingen av oss hade koll på hur tillgänglig den är.
Jag frågar kärleken om han kikat hur det ser ut?
Han svarar med ett menande leende att ja, det har jag.
Men det får nog bli det vanliga stället.
Sedan räknar han snabbt upp vad han såg
och varför det inte fungerar för mig.
Jag imponeras återigen av hans förmåga att ögonblickligen tänka sig in i en annan persons situation
och vad som då är viktigt.
Utan att personen, denna gång jag,
behöver förklara genom vilka filter som omvärlden bör tolkas.

En våg av tacksamhet sveper över mig när vi går över torget för att ta oss till restaurangen.
Denna starka känsla av gemenskap.
Att vi är ett team.
Som hjälps åt.
Med allt.
Även med saker som först kan kännas udda.
Vi är ovanligt tysta under lunchen.
Inte för att något är fel.
Tvärtom
Utan för att just nu är närheten till den andre, mitt emot bordet,
det som är viktigt här och nu.
Återigen så slås jag av lättnaden.
Att inte behöva förklara eller prata.
Att ofta räcker en enda blick.

När vi ätit klart så tar han mina händer och smeker dem länge.
Vi pratar om den närmsta framtiden.
För det är ändå så, att många saker gör vi tillsammans för första gången.
Fortfarande.
Mycket handlar om att testa och försöka.
Fortfarande.
Ett ständigt planerande att få det så bra som det går för alla involverade.
Barn, assistenter, anhöriga och för oss.
Från och med i november prövar vi något nytt.
Med en fast inplanerad helg i månaden, varje månad, som enbart är för oss och de närmsta.
Familjetid.
Mitt favoritord just nu.
För första gången.
Och jag känner hur huvudvärken lättar.

Gilla och dela gärna!

halvår

Så har det snart gått ett halvt år
sedan blixten slog ned i mig
när dina ögon mötte mina
för första gången i min hall
och allting ändrades.

Nu kan jag oftast tolka
skillnaden i dina ögon
då du är fundersam, ledsen
eller enbart trött.

Jag kan bättre förstå
ditt tysta sätt att
kommunicera.
På ditt sätt att andas,
dina händers rörelser
och dina ansiktsuttryck.

Du känner alla mina assistenter
och de dig.
Alla har som i en tyst överenskommelse
hittat bra strategier för
att förhålla sig till varandra
med respekt, omsorg och omtanke.

Du har tydligt visat mig dina gränser
och lika tydligt respekterar du mina.
Börjat hitta en fungerande rutin
i den gemensamma vardagen
så att det som tidigare var mitt hem
numera är att se mer som vårt.
Trots att vi är väldigt mycket mer
ifrån varandra än samman.

Du har lugnt och tydligt börjat ta plats.
Metodiskt mejslat ut den roll du önskar ta
i vår vardag.

Lagt mycken tid för att passa ihop alla bitarna
för att få ihop hela vardagspusslet.
För att sedan därefter omsorgsfullt
försöka sammanfoga ditt pussel
med mitt.

Du ser ofta mina behov innan
jag själv är medveten om dem.
Ordnar, utmanar, servar,
fixar, lugnar eller manar på.
Allt eftersom du ser vad som behövs
för att det ska bli så bra
som möjligt för oss båda
och utan att en enda gång
på något sätt gjort mig ledsen eller illa.
Precis så som jag försöker se dina behov
och svara på dem efter min förmåga.

Du känner till de flesta av mina drömmar
och jag dina.
Vi är bekant med varandras sorger,
brister och rädslor.
Du har aldrig backat.
Inte en millimeter.
Oavsett hur mycket jag
tvekat och varit rädd.
Du har stått kvar.
Stått pall.
Varit trygg
Varit dig själv.
Blivit mitt allt.

Mitt huvud har hittat sin plats på din arm
och min kind mot ditt bröst
min arm om din bringa.
Dina trygga hjärtslag av liv
i mitt öra är nu en vaggsång.
Din mjuka röst som får mitt
hjärta att slå hårdare.

Jag kan fortfarande inte låta bli
att som förtrollad dras till din hud.
Som gräddvitt, sandtvättat siden.
Lugnet det skänker mig att känna dig
under mina händer och läppar.
Dina händer som så gärna verkar söka mina.

Du känner till de flesta av mina mindre
charmiga sidor och jag har sett flera av dina.
Men även när det rosenrosa flagnat
så ser jag guldet där bakom.
Jag behöver inte ens skrapa.
Det är så självklart där ändå.

För ordet hejdå är fortfarande
en kaststjärna som slungas hårt
in i min själ varje gång vi säger det.
Saknaden och längtan efter dig
när vi inte är i samma
rum är fortfarande som syra.
Du är ännu alltid närvarande i
alla mina tankar.
Mina händer letar fortfarande efter
dig i sömnen.

Och blixten slår fortfarande ned
varje gång du kliver in i min hall
och möter min blick.

Gilla och dela gärna!

Lunchdate

Klockslaget tolv är nära. Jag lägger ifrån mig anteckningsboken på skrivbordet och går snabbt igenom resultaten för förmiddagens arbetsmöten i huvudet. Loggar ut för lunch på datorn. Hämtar assistenten och därefter så går vi gemensamt till hissen och åker ned till foajén. När jag kommer till ytterdörren så suckar jag återigen över de sega dörröppningsknapparna för att därefter kliva ut på gatan vid köpcentret.

Morgonen hade varit mulen och kylslagen. Men nu värmde solen gott och luften andades fortfarande sommar. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg alla människor som njöt i solen. Men jag hade ingen tid att spilla. För det var äntligen dags. Lunchen med kärleken som jag längtat så efter. Så jag ökade takten över gatuplattorna. Passerade besökare, köpstånd, fontäner och platser för umgänge och vila. Mot rätt ingång och körde därefter in i köpcentret mot den plats där vi bestämt att lunchmötas.

Kärleken är alltid i tid så först blir jag förvånad. Jag är först. Vi ser oss omkring assistenten och jag för att se om han kanske ställt sig någon annanstans. Men nej. Jag glädjer mig inombords att för en gång skull vara den förste på plats och ler retsamt för mig själv.

Då ser jag honom komma. Känner igen rörelsemönstret direkt. Han går rakt fram till mig. Stannar och glider ned på huk innan han möter mina ögon. Hans blick som speglar lyckan i mina egna ögon för ett kort ögonblick innan han drar mig till sig och kysser mig mjukt. Jag ser hur folk tittar men orkar inte bry mig. Istället gör jag det jag längtat efter. Smeker hans ansikte med mina händer och njuter av hans hud mot min egen. Jag känner hur han tittar intensivt på mig och jag möter frågande hans blick. Du är så snygg, svarar han. Jag ler nöjt och säger tack, detsamma! För jo, idag är en bra dag och jag trivs med mig själv. Han smeker mitt huvud och ansikte och ler stort. Jag kysser honom igen.
Är du hungrig? frågar jag.
Ja lite, svarar han.
Jag är riktigt hungrig, svarar jag.

Medan jag letar reda på ett bord, så beställer kärleken och assistenten mat. Jag betraktar dem när de samtalar med varandra i matkön och känner återigen tacksamheten över hans självklara sätt att umgås med assistenterna. Oavsett vem som jobbar. Trots att allt med assistans är nytt för honom. Och jag känner samma tacksamhet över assistentens finkänslighet över att finnas där när hon behövs, men inte en sekund mer. Interaktionen mellan oss alla och att det ändå fungerar så bra. Mot alla odds.

De kommer och sätter sig vid bordet. Kärleken mitt emot och assistenten bredvid. Hon stoppar mobilens hörlurar i öronen för att skapa ett privat rum för kärleken och mig. Men har hela tiden uppsikt om jag behöver hjälp med något.

Vi pratar om dagen som varit. Om barnen och om jobbet. Min blick finner ro i hans kropps konturer och av hans röst. Den som jag saknat så. Jag ser hur trött han är. Att vardagen har tärt på. Mina tankar börjar vandra av vag oro men slutar tvärt när servitrisen kommer och ställer ut maten på bordet. Assistenten fixar det som behövs med min mat. Vi äter alla under tystnad. Konstaterar att maten var helt ok idag också. Jag tänker att jag önskar att tiden kunde stå mer stilla. När maten är uppäten och rastlösheten knackar på, så frågar jag om vi inte istället kan gå ut i solen. Få lite luft och lite värme. Kärleken nickar jakande.

När vi går igenom köpcentret och ut mot torget så njuter jag av att känna honom vid min sida. Assistenten ett par steg bakom. Att veta att jag bara behöver räcka ut handen så finns hans där.

Ute i solen så finns bord och stolar lediga och jag sätter mig där. Assistenten en bit bort. Kärleken bredvid mig. Vi säger inte så mycket. Hudkontakten säger mer. Hans fingrar mot min hud. Min hand i hans. Hur han smeker mina naglar och kysser min hand. Jag ser återigen hans uppskattande blick på min frisyr. Själv vill jag bara komma ännu mer nära. Nå in under huden. Kunna ge honom mer. Försöka ge energi och glädje. Jag smeker hans ansikte igen, känner den lena skäggstubben under fingertopparna, innan jag åter lägger handen på hans ben. Vi sitter så medan solen värmer vår hud.

Vi pratar mer om vardagen och att det nu kommer att dröja innan vi kan ses igen. Och jag inser återigen att det är tur att jag är bra på att bita ihop och härda ut. För vissa saker är värt det. Vi skrattar åt min barnsliga otålighet som ställer till det så mycket för mig.

Han följer mig till ytterdörren till jobbet. Sätter sig på huk och slår armarna om mig. Jag vilar där. Drar in hans doft. Får kraft. Ny energi. Innan jag kysser honom hårt. Och sedan igen. Som en markering att nu måste jag gå. Mitt nästa arbetsmöte börjar strax. Vi hörs och ses, sade kärleken innan han ställer sig upp. Det gör vi, svarade jag snabbt. Och skyndar mig in i byggnaden, för att meningslöst dölja hur mina ögon dränks i avskedets tårar. Hur jag återigen plötsligt känner mig halv.

Gilla och dela gärna!