Det var inte menat så. Men kärleken kom till mig ändå. Helgen var planerad annorlunda. En bra plan. Men ibland går planer inte i lås eller ändras med kort framförhållning. Så skedde nu och kärleken kom till mig sent om kvällen.
Känslan när han kommer in tyst genom ytterdörren, hänger av sig sin svarta jeansjacka, ställer ned sin övernattningsväska på golvet för att sedan smidigt glida ned på huk, möta min blick och för att sedan lägga armarna om mig, får fortfarande tiden att stanna. Dessa sekunder då jag läser av och tar in allt det som är han. Försöker känna av hur han mår och vad han behöver här och nu. Den här gången såg jag tröttheten och hans längtan efter närhet. Så vi sade inte mycket utöver det mest nödvändiga. För orden var inte viktiga nu. Utan det var samhörigheten. Ganska snart så sov vi båda två nära, så mycket hudkontakt som var praktisk möjligt.
Jag vaknade för en gång skull först och kunde njuta av att se hur hela hans kropp återspeglade sömnens ro. Höstsolen tog tid på sig att stiga över horisonten och de första kyliga vindarna blåste utanför fönstret. Så jag kunde stoppa om oss båda lite extra och njuta av närheten av hans kropps konturer mot mina egna. Det dröjde inte länge innan han vaknade av mina studerande blickar och värmen i hans nyvakna ögon som mötte mina fick mig att se dimmigt.
När vi sedan gick upp för att dricka vårt morgonkaffe så kände jag hur lugnet spred sig i min själ. Kaffet som han gör, starkt och i små koppar, har blivit en av alla små saker som är speciellt och viktigt för mig i vardagen när vi är tillsammans. Ett tyst stycke vardagsmagi som för oss samman. Medan vi långsamt njöt av morgonkaffet och att få dricka det i varandras sällskap, så uppdaterade vi varandra om vad som hänt de senaste dagarna.
Förmiddagstimmarna flöt snabbt och blev till eftermiddag. Båda började känns sig lite rastlösa och vi beslöt oss för att lämna hemmet för att gå och se en film. På väg till bion så blev jag återigen så fascinerad av kärlekens stora förmåga att läsa av mig. Saker som det tar de flesta personliga assistenter år att lära sig, ser han direkt. Utan att behöva säga något, så blir hans omsorg och kärlek till mig en instinktiv, flytande del av det som är oss och som täcker upp där jag brister. Men aldrig en gnutta mer än jag behöver.
Biosalongen var nästan tom och air-conditionen blåste ganska hårt och kallt. Hans hand i min kändes som en varm energikälla under hela filmen. När filmen var slut och vi gick ut, så visade hösten sig i hela sin närvaro med sin kyliga vind. Vi beslöt oss för att äta ute. Maten vi åt var god, servicen bra. Vi njöt för det mesta under tystnad av den varma maten och drycken innan vi långsamt började gå hemåt igen. Jag njöt återigen av gemenskapen i tystnaden och av samhörigheten. Hur en enda blick är tillräckligt.
Medan jag långsamt värmde upp min kropp igen och sov en stund så förberedde kärleken kvällens tvsoffemys. Nära, nära varandra i soffan, med hans armar om mig, tittade vi på helgens Speedway GP från Friends arena. Ungefär halvvägs in i tv-sändningen så kunde jag inte hålla mig längre, utan sade: Kan en lördag vara bättre än så här? Jag älskar dig så mycket. Han mötte lugnt min blick, log, smekte min kind och viskade sedan i mitt öra: Och jag älskar dig.
På söndagsmorgonen så vaknade jag leendes och med hans armar om mig. Som vanligt hade kärleken vaknat först. Medan jag långsamt fick i ordning på mina stela armar och spastiska ben så började han ordna i köket. En liten stund senare så hade han börjat förbereda det första för dagens lunch och det doftade gott från kaffe ifrån köket. När jag satte mig vid köksbordet så pekade han triumferande på mjölkskummaren och sade, att den hade du gömt bra! Nu blir det macchiato! Jag bara log och lät mig skamlöst skämmas bort av kaffet och dess krämiga skum och söta sällskap.
Tillsammans gick vi sedan ned för att handla det som fattades till lunchen. Njöt av att inte stressa och gemensamt diskutera vad som var bäst och godast. Väl hemma igen så fick jag från köksbordet se hur han med all sin kärlek lagade maten. Noga uttänkt, då han erkände att han redan på morgonen gjort en liten plan över smaker och eventuella kombinationer och de olika tillbehören. Som en prinsessa satt jag där och lät mig underhållas av åsynen av hans flinka händer och kreativitet. Matad med en smakbit då och då och fick på nåder hjälpa till med lite garnering. Medan måltiden blev klar i ugnen så njöt vi återigen av tystnaden i varandras sällskap. Hud mot hud men var och en med sina egna vardagsuppgifter.
När lunchen var klar, låg hela lägenheten luftigt insvept i en härlig aromatisk doft av rosmarin, vitlök, nötkött, ugnsbakad potatis och färska grönsaker. Medan vi långsamt njöt av den goda maten så samtalade vi om mer allvarliga ämnen. Om utmaningar. Om vad som är på gång och vad som ändrats i våra kalendrar. Om drömmar och förhoppningar. Och om alternativa vägar utifall utmaningarna börjar ruska sina huvuden alltför mycket i våra vardagsliv. För utmaningarna är många, både för oss var och en för sig och gemensamt.
För att få igång kroppen efter matkoman och lätta på våra tankar behövde vi röra på oss. Vi visste båda att det snart var dags att för stunden skiljas. Även om det inte skulle dröja väldigt lång tid innan vi sågs igen så var det ändå osäkert vilken dag. Hur ont det redan börjat göra. Trots ingen av oss nämnt det med ett enda ord. För att ge ny luft åt verklighetens realiteter så gick vi ut på en kortare promenad. Jag konstaterade nöjt att kärleken vid det här laget börjat få ett bra hum om närområdet och hittar bra. Vi tittade, som vi brukar göra, på stadens arkitektur och diskuterade vilka områden som vi tycker om och varför.
Väl hemma så visste vi båda att denna magiska helg nu var på väg att ta slut. Denna helg som inte var menad för oss enligt våra ursprungsplaner. Men som vi nu fick till skänks, trots allt. Men ändå. Att se honom åter ta på sig jackan och skorna. Ta sin väska och vända sig om för att säga hejdå. Det känns fysiskt i kroppen varje gång. När han sedan, som alltid, glider ned på huk för att kyssa mig så kändes det som en bit av det som är ”vi” slits loss. Att vi inte längre är ett utan två.
Jag tror att han ser smärtan i mina ögon. För han låter mig få se smärtan i hans egna, fullt ut, där han står i ytterdörren beredd att stänga dörren. Rösten hans är hes när han säger: Nog måste det komma en dag då vi inte behöver dessa jobbiga avsked. Jag klarar inte av att svara honom där och då. Rösten sviker mig. Istället nickar jag och vinkar ett farväl. Men när han gått så sms:ar jag honom om att vi måste hitta en väg som är hållbar för alla parter. Ju förr desto bättre.
För det blir inte lättare ju längre tiden går. Nej, desto mer visar tiden att det är vid varandras sida som vi hör hemma.
