familj – Kärleken

Förkylt

Jag vaknade till i vid femtiden i morse, av att halva mitt ansikte och örngottet på kudden var kallt och slemmigt. Kärleken låg bredvid mig, klarvaken, troligen på grund av att jag snarkat så högt pga förkylningen som oinbjuden kom på överraskningskalas under natten. Efter att ha städat undan det mesta så somnade jag om med hans arm ömt om mig.

Jag vaknade mycket senare än normalt av att han försiktigt väckte mig med att han gjort kaffe och smörgås framdukat på bordet. När jag ömsint försökte säga tack, kom bara ett väsande över mina läppar. Följt av en hostattack. Han log, kysste mig och gick ut i köket. Det tog en bra stund för mig att ta mig ut i köket. Med det första bästa klädplagg i närheten slarvigt draget över huvudet. Kärleken påklädd och fräsch.

Vi åt frukost. Jag sade inte mycket eftersom rösten inte bär. För att jag frös. Och för att varje muskel i överkroppen högljutt sade: Håll käften. Huvudvärken dubblerade allt och alla ljud ekade.

Men kaffet gjorde mig gott och smörgåsen fick jag också i mig. Tugga för tugga. Sedan var jag slut. Utan att jag själv märkte det höll jag på att somna över bordet. En smekning från kärleken fick mig att vakna till. Du verkade glida iväg, frågade kärleken retsamt på rösten men med värme i ögonen. Jo, svarade jag, jag är seg.

Kärleken såg hur jag frös trots att det inte var så kallt inomhus. Huvudvärken gav allt en aura tyvärr inte på ett sätt som gav någon religiös upplevelse. Han gick tyst till kaminen och tittade forskande på mig en stund och sade. – Du jag tror vi gör en liten, liten eld. Jag nickade och log blekt tillbaka och sade Tack!

När elden tagit fyr och jag börjat bli mer varm och låtit ögonen vila in i eldens lågor. Så ställer han sig bakom mig och masserar igenom varje muskel från skulderblad till hårbotten. Han säger inget och jag behöver inget säga tillbaka. För varje minut så släpper värken lite till och frossan avtar med eldens hjälp. Nu är jag redo att orka ta i tu med även denna söndag och förbereda inför arbetsveckan.

All den respekt och tacksamhet jag känner inför honom. All den kärlek och omtanke han ger. Allra mest när jag förtjänar den som minst. Den gör mig ödmjuk. För den är inte självklar. Inget jag tar för givet. Inte nu, inte sen. Att även när jag är som minst charmig, som mest otrygg eller osjälvständig, så väljer han mig. Trots att jag då inte är den som jag försöker och önskar vara. Han väljer oss ändå. Ändå och igen. Ett aktivt val för att visa sin kärlek. Han är min make. Inte bara på ett papper utan framför allt i verklighetens gråa förkylningsvardag. Jag verkar aldrig kunna få nog av dig.

Gilla och dela gärna!

Tidvattenvågens rike

Så rann den återigen över oss tidvattenvågen.
Den som skapar vår möjlighet till tid och rum tillsammans.
Denna gång med en sällsam nåd i gåva.
2 veckor oavbruten tid tillsammans i paradiset.
Varje minut ovärderlig
Räknad
Kärleken och jag

Men tidvattnets nåd har sina villkor
Nu när vågen åter runnit över oss
Så står vi återigen på varsin vardagsö
Utom syn och hörhåll från varandra
Den elektroniska flaskposten står för informationsflödet

Fokus nu att återanpassa sig till vardagsrytmen
att återuppbygga paradiset då det är möjligt
5 dagar ebb i månaden tillsammans
Däremellan råder tidvattensvågens separerande flod
troligen till nästa sommar.
Kvar finns minnena av upplevelserna
Innerligheten
Samhörigheten
Kärleken

Saltet på våra kinder,
själens nedtystade rop av saknad,
vilsenheten utan den andre
den oroliga sömmen
det är priset för vårt äktenskap
som vi båda svurit att betala
vi lever i tidvattenvågens rike.

Gilla och dela gärna!

Zen

Väderprognosen sade regn men sommarvädret trumfade. Lade ut solen på den sommarblå himlen med en snärt. Mitt emellan en och annan molntuss. En vy så perfekt att den skulle kunna pryda vilken nationalromantisk målning som helst. Den rödvita sommarstugan i bakgrunden. Den gröna, nyslagna ängen. Gräset som börjat växa igen medan flugorna och bromsarna ivrigt surrande hejar på.

Kärleken har lagt sig på gräset under det frodiga päronträdet. Armarna bakom huvudet. Kisar mot mig och ler. Jag njuter av synen och ler tillbaka. Han blinkar mot mig och klappar på marken. – Kom
Jag tvekar och skakar på huvudet
– Kom!
-Och hur hade du tänkt att jag ska ta mig upp igen från kullrigt gräs under låga trädgrenar, frågar jag med en suck.
Han ger mig en blick menad att övertala och säger: – Äh, det löser sig. Kom!
Jag låter mig övertalas. Lägger mig på rygg i med hans hjälp. Hans arm om min midja. Gräset doftar och är uppblandat med torkade blomblad.
Vi ligger tysta så en stund.
Jag njuter av att känna samhörigheten med marken under mig.
Jordens dofter så nära.
Hans hud mot min.
En och annat kryp som passerar på nåder.
Inser hur vackra päronträdets grenar är.
Hur många frukter som redan växer mot sommarhimlens blekblå bakgrund.
Känner du det? Viskar han i mitt öra
Känner du dig grundad i jorden?
Jag nickar och ler till svar.
-Jo
-Släpp alla dina tankar och all stress och måsten, viskar han.
Känn efter, det är lätt att känna hur vi är ett sandkorn i universum. Allt vi har är här och nu. Det är det som betyder något. Inte sen.
Jag kysste hans kind till svar.
Lät sen bli Zen.

Gilla och dela gärna!

Regnbåge

Jag kom ut till makens lantställe mentalt slut.
Första helgen på semestern.
Ett dygn i min älskades närhet.
Det har varit alldeles för mycket under en alltför lång tid.
Saker som jag inte har kunnat styra men ändå behövt hantera hela vägen ut.
Händelser som krävt sitt pris.
Ända in i kaklet.
Både för förändring, så att historien inte återupprepar sig igen, men även för att praktiskt kunna hantera här och nu.
Livspusslet det trasiga.

Någonstans under sista månaden innan semestern så var det som alla känslorna inom mig tagit slut.
Stängts av utav ett inre säkerhetssystem.
Istället så har jag slagit på autopiloten.
Survival mode.
Do or die
Leverera!
Min make såg men kunde inget göra på distans.
Inte heller säker på att han har orken just nu.
Jag är inte heller alltid så lätt att styra.
Eller för den delen förstå sig på.

Även kärleken är trött, tärd och sliten.
Hur mycket slog mig med all kraft under eftermiddagen.
De mörka ringarna under hans ögon berättade sitt.
Linjerna i ansiktet som djupnat.
Att hans leende inte längre kommer med automatik likaså.
Tankarna oftare långt borta än nära.
Vi drack vårt kaffe.
Det efterlängtade.
Vår ritual.
Regnet slog mot rutorna och jag tog in dess lugna sövande rytm.
Lade mig att sova en middagslur i orolig sömn.
Kärleken observerade men sade ingenting.
Efter middagen så lugnade sig regnet något.
Vi pratade om vad vi skulle göra resten av dygnet.
Om vi skulle ta en tur med Spydern och i sådant fall när.
Kärleken betraktade mig tyst.
Sade sedan att jag ska se om den vill starta i fukten.
Om den gör det, sade jag, då vill jag väldigt gärna åka en tur nu. Du kör och jag åker med. Jag vet att du är trött, så du avgör hur långt vi kör.
Hans trötta ögon mötte tyst min blick, nickade och log sitt typiska korta leende.
Lite så där som vissa cowboys gör på film. Kunde nästan höra:-Yes Mam.
Spydern gick igång.
Solen tittade fram i horisonten.
Vi kom upp på Spydern.
Körde bakom en husvagn fram till samhället.
Där blev vägen enbart vår.
Kärleken tog tillfället i akt och ökade farten.
Njutningen av att känna den regnfräscha luften.
Vinden mot kläderna.
Mina ben mot hans.
Min överkropp tätt mot hans rygg.
Händerna kring hans midja.
Tystnaden ute.
Bara Spyderns motor.
Vi körde så några kilometer och jag njöt varje sekund.

Vi svängde av, in på en mindre väg.
Kärleken stannade in, lyfte visiret och tittade allvarsamt bakåt på mig.
-Är du OK? Vill du åka längre? Eller är du kall? Hans ögon iaktog mig noga.
Jag svarade att det var alldeles underbart och att jag gärna ville åka längre.
– Han nickade kort och sade, den här vägen har mycket kurvor. Följ min kropp.
-Jag log och nickade till svar.
Han drog ned visiret igen och satte sig till rätta.
Jag kröp ännu närmare hans kropp. För att vara säker på att kunna följa nära.
Bara efter några hundra meter så började vägen ändra karaktär.
Med många olika kurvor, många ganska tvära, andra långa och mer sugande.
Samtidigt som landskapet spelade upp sig framför oss.
Med regnvåt doftande skog.
Insjö grå som grafit och som fortfarande inte lugnat sig efter eftermiddagens oväder.
Åkrar och ängar där markens värme dansade i dimmorna med den kyligare luften.
Ögonen tog in allt och lite till.
Kroppen njöt av att känna hans muskler jobba för varje kurva.
Lårmusklerna som följde Spyderns rytm.
Hans magmuskler under mina händer som spände sig i varje kurva.
Ryggens värme mot mitt ansikte.
Den blandade doften av hans varma hud och Spyderns avgaser.

Helt plötsligt så uppenbarade den sig.
Regnbågen.
Som en tunnel tvärs över vägen.
Jag log stort för mig själv och när vi passerade igenom den.
Kände under stor förvåning hur mina mina känslor återigen slogs på.
Nästan som ett reglage som vreds om.
Hur hela jag fylldes av tacksamhet, glädje och kärlek.
Kände hur jag inte kunde låta bli att le.
Över friheten
Över kärleken
Över gemenskapen
Över att det finns någon som inte bara förstår utan även kan leda mig rätt när jag går vilse.
Och jag tänkte för mig själv, älskade make, du som oroar dig för att jag inte trivs på Spydern,
jag önskar så att du hade ögon i nacken och kunde se mig nu.
I all min kärlek till dig.

En kort stund senare så stannade han till igen.
Vred sig om för att se hur allt var med mig.
Jag tror att han förstod när han mötte min blick.
För han blinkade bara mot mig och sedan körde vi vidare.

Fortare nu, lekfullt och lät åklusten styra.
Testade Spyderns förmåga men även min att kunna följa de vägval och körlinjer som kärleken valt att följa.
Regnet började falla men jag kunde inte låta bli att fortsätta att le.

Vätan stod som vattenfall kring Spyderns hjul.
Molnen speglade sig i vattenpölarna.
Det blev ännu mörkare och regnet hårdare.
Jag kunde inte bry mig mindre.
Inte heller om kylan.
Dock hade vi andra att tänka på i stugan.
Det var dags att bege sig hem.
Väl inomhus med kläder som gick att vrida ur.
Skor som gick att hälla ur.
Regn som gått igenom både visir och glasögon.
Det spelade inte den minsta roll.
Maken tände eld i kaminen och gav mig en kopp te.
Lät mig bli varm och med hans närhet känna hur sömnen tog över min kropp.
För första gången på hela veckan så sov jag hela natten.
Utan att vakna, utan mardrömmar eller oro.
När jag vaknade av mig själv
Så var jag den lyckligaste hustrun i hela byn.

Gilla och dela gärna!

Midsommar

Lyxen att min make kör bilen o inte jag. Nu kan jag dansa fritt till bilradions hits o slipper störa mig på bilköerna längs E4.

–

Medan skymningen sakta lägger sig över åker, skog och äng i den sörmländska landsbygden. Så sitter jag med min kopp te vid kaminens brasa som långsamt jagar ut fukt och kyla ut ur stugan. Sonen har precis somnat i soffan bakom min rygg. Kärleken gör sig i ordning för natten. Ute hörs dämpat ljudet av ett rådjur? (räv? Hund?) Det där som hör midsommarnatten till. Många olika ljud som väcker varma känslor.

Jag vet att jag kommer att sova gott i natt. I morgon bestämmer ingen klocka när det är dags för en ny dag. Nej här är vi mästare över tiden och rummet. Och fyller den med vad vi själva behagar. Just nu är det en uppskattad och efterlängtad lycka och lyx. Att i tyst familjegemenskap, skapa minnen och gemensam glädje. Jag är tacksam.

–

Vissa har det bättre än andra. Jag och sonen blir bortskämda med pannkakstårta till exempel. Bara så där. Kärlekens eget förslag även fast han vet att det är han som får göra hela jobbet inklusive handdisken efteråt. En junilyx vi inte ätit på så där fem år. Jo det kom en glädjetår.

–

Jag har en make som har kört hoj hela sitt vuxna liv. Många fler mil på två hjul än fyra. En bättre lärare på Spydern kan jag nog inte få. Eftersom han, när han åker som passagerare, tydligt men mjukt ger mig tips och instruktioner med ett oändligt tålamod. Jo det går framåt. Övning ger resultat. Den får köras med b-körkort till min stora lycka.
Under turen vi tog idag på hans Spyder, så regnade och blåste det en stund. Jag som är så frusen av mig kunde inte bry mig mindre. Trots kastvindar och regnpiskat visir. Frihetskänslan och den besvarade Spyderlängtan var starkare än så.

Kärleken älskar fart precis som jag, men har en vuxens människas förstånd och många tusentals mils erfarenhet. Vilket gör att när han kör och jag är passagerare så blir det åka av. Men han tar aldrig dumma chansningar. Jag får krama honom länge och hur hårt jag vill. Känna hans muskler jobba under mc-kläderna. Följa hans rörelser. Så att vi två blir ett med Spydern. Det är njutning.

När han kysste mig nere i hamnen. Med smak av vind, regn, sol och pannkakstårta. Då tror jag att jag där och då var den lyckligaste hustrun i världen.

–

Så börjar den här helgen på landet långsamt gå mot sitt slut. Jag kom hit utsliten och trött på alla sätt möjliga. Nu, efter massor av sömn, lagom med aktivitet och bortskämd med rikligt av omtanke från kärleken så känns den kommande veckan inte riktigt lika tung längre.

På altanen finns en liten yta nära trappen, där solen når på eftermiddagen men dit den kalla vinden inte tar sig utan ansträngning. Där sitter jag så ofta jag kan som en nöjd katta och lapar sol. Tar tillvara på den sista stunden innan middagen, eftersom vi därefter ska ge oss ut i midsommartrafiken igen på fyra hjul. Åka hem för att i morgon fortsätta på min vardag och maken fortsätta på sin. På varsitt håll.

Men jag konstatera att jag har till och med fått färg. Bara en sådan sak som jag inte alls hade räknat med

Gilla och dela gärna!

Tillbaka

Det har varit tyst i bloggen ett tag nu. Inte för att det inte har hänt saker i mitt liv. Tvärtom. Det har hänt väldigt mycket, på kort tid, som ändrat på saker och ting. En underskrift och så ändras allt men samtidigt ingenting.

Jag och kärleken har gift oss. Men vi bor inte samman. Det kommer vi inte att kunna göra på länge ännu. Kärleken är nu min make. Så vad ska hända med bloggen nu? För allt är ju ändrat och ändå inget alls.

Bloggen startade som ett experiment. För att jag skulle hitta tillbaka till att kunna skriva om något annat än aktivistiska texter eller jobbrelaterade sådana. Men även för att få en ventil för alla tankar och känslorna. De många, starka och ofta komplicerade. För allt var så nytt, så stort och magiskt. Men också smärtsamt, jobbigt och uttröttande.

Nu har det gått ett år och vi är gifta. Det är vi. Ingen tvekan. När jag startade bloggen så var jag inte säker på något alls. Inte på mig. Inte på honom. Inte på oss. Och verkligen inte på kärleken. För komplicerat. För smärtsamt. För jag hade ju facit färdigt för mig. Jag hade ju gått igenom allt det här förut. Trodde jag, som trodde fel.

Men även om det nu är vi. Så innebär det ändå inte att allt alltid är så lätt. Inte heller att det inte finns starka känslor. De är på många sätt lika starka men mer komplicerade än för ett år sedan. Även om jag idag har en tillit och en trygghet i kärleken och i min make. Han denna fantastiska man som inte vikt en millimeter vid min sida när jag behövt hans stöd. Även då det inte har varit lätt. För det har det inte. Inte för honom. Inte för mig. Inte för oss. Det har inte varit självklart. Det där med vi.

Idag är det självklart för mig. Det är vi. Men vi betyder för mig tillsammans. I kärlek. Eftersom tillsammans inte går fysiskt, utan enbart mentalt, så gör det ont.

Jag har för mig själv trott att det kommer att bli lättare med tiden. Jag kommer att vänja mig vid att vi ses ungefär 5 dagar i månaden, varannan helg och några timmar till. Men så är det inte. Det blir svårare och svårare för varje gång när vi skiljs åt. Det gör fysiskt och mentalt ont. Och längtan och saknaden klöser hårt i mitt hjärta och min själ så fort jag släpper känslorna fria att flyga fritt i mina tankar och sinne. Den jagar mig brutalt i drömmarna och han finns alltid i mina tankar. Vad jag än gör. Vart jag än är. Kärleken är där. Saknad.

Ibland känns priset overkligt högt att utstå. Även om alternativet, att inte känna eller inte vara tillsammans, självklart vore många gånger värre. En tanke jag knappt ens kan ta in. Jag vet ju att de starka känslorna visar på något bra. Men jag har ännu inte hittat något bra sätt att hantera dem utan att göra mig själv eller honom illa.

Du är nyfiken på vigseln? På hur det gick till? Jadå, det kommer ett inlägg om det också. Men inte idag. Berättelsen är klar vad gäller det historiska, vad som faktiskt hänt och hur vi förberedde oss. Men jag är inte klar med berättelsen inom mig. När jag processat det klart. Då kommer även en text här.

Utan det här inlägget handlar enbart om att visa att bloggen inte är död. Utan den kommer att leva kvar. Men med ett annat fokus. Som hustru och make, i ett distansförhållande, men där kärleken ändå är större än allt. Ett hjärteslag i sänder.

Gilla och dela gärna!

Guld

När kärleken kliver upp på söndagsmorgonen och går ut i köket
så möter assistenten upp.
Med sorg i rösten säger hon: Kaffebryggaren är sönder.
Jag har 7 anställda assistenter som alla dricker kaffe.
Precis som jag.
Det går åt 2 paket kaffe i veckan i mitt hushåll.
Att kaffebryggaren inte fungerar är allvarliga saker.
När jag också kommer upp och ut i köket så kommer vi ganska raskt överens om att ge oss ut på stan så snabbt som möjligt kärleken och jag.
Det finns inte så väldigt många ställen att handla en kaffebryggare på i centrala Uppsala.
Men ingen av oss var direkt sugen att åka ut till köpcentren i industriområdena.
Framförallt inte eftersom vi befarade att julhandeln har tagit fart ordentligt.
Att trängas med folk i köer tillhör inte favoriterna för någon av oss.
Faktiskt är det så att jag brukar undvika affärer överhuvudtaget i december.
Men nu var det nödläge i vardagen.

Butikerna i centrala Uppsala hade precis öppnat.
Vi klädde på oss och begav oss ut på jakt.
Jag har aldrig tyckt om att bli körd i min stol av andra.
Det handlar om tillit.
Det handlar om att kunna läsa terrängen där stolen kör.
Det handlar om att inte köra i in folk.
Självklart alla saker som går att träna upp.
Men jag föredrar oftast att köra själv.
Men nu hade min kropp inte riktigt vaknat ännu.
Det var kallt ute.
Så utan att ens fråga, det räckte att han skannade läget med en blick.
Så fällde kärleken upp körhandtagen och så började vi ta oss mot stan.

Det är något särskilt med personer som är vana att köra mc och rullstolar.
Det är som att vana mc-förare läser terrängen och förstår balanseringen av en rullstol på ett bättre sätt än personer som inte har mc-vana.
En av kärlekens stora intressen i livet har varit motorcyklar.
Det tog ungefär en minut första gången han körde mig någonsin innan jag kände att här har vi en person som har rätt tänk och rätt fokus.
Han har aldrig sagt det rätt ut, men jag tror att han känner en viss mysighetsfaktor av att köra mig.
För mig har det iallafall blivit så.
Han kommer nära.
Jag kan känna hans andetag mot min hud
i kylan så blandades hans andedräktsmoln med min egen.

När vi kom fram till den första affären som kunde tänkas ha kaffebryggare
så konstaterade vi krasst att jo, nog hade julhandeln kommit igång alltid.
Här gällde det att vara effektiv.
Vi genvägade oss fram till hushållsavdelningen.
Jag började skanna av utbudet snabbt med ögonen
Konstaterade att det fanns inte så väldig många att välja mellan.
Kärleken pekade på en och sade med glittrande ögon
-Den här är liten, rund och guld. Det låter väl bra?
Jag höjde på ett ögonbryn och skrattade till och svarade
-att det låter helt ok. Men jag tror att det kan vara bra att kika
på den andra stället också. Även om det tar emot att trängas med fler människor.
Kärleken suckade och sade -jo, det låter vettigt.
Så vi tog oss ut ur affären och köpcentret.
Huttrade när kylan slog emot oss när vi gick till nästa butik.

Väl framme till hushållsavdelningen där så blev vi båda förvånade.
Det fanns två bryggare att välja mellan från ett enda märke.
Ingen av dem kändes varken prisvärd eller såg ut att hålla särskilt länge.
Så vi tackade för oss och gick tillbaka till affären vi nyss lämnat.
Köpte bryggaren och begav oss hem.
Jag med stora kartongen i knät.
Han körandes mig.
Jag nöjd med köpet.
Han lite kaxig när han vi tog oss fram.
Plötsligt vid övergångsstället så är där en kant
som ingen av oss noterade särskilt.
Men se det gjorde rullstolen.
Tvärstopp.
Som tur var hann jag känna vad som var på gång och
kunde parera lite.
Jag satt kvar i stolen
utan att tappa kartongen.
men åkte fram en bra bit i stolen pga krocken.
Jag satte mig upp igen och gav en liten gliring.
Han log tillbaka mot mig men konstaterade att det tack o lov gick bra.
Det höll jag med om och vi tog oss hem utan problem.

Väl hemma så hade jag knappt fått av mig ytterkläderna innan kärleken
hade stuvat undan den gamla bryggaren och packat upp den nya.
Denna nya lilla, runda bryggaren i guld.
Den nya behövde lite mer plats än den gamla på grund av ett annat sätt att fylla på kaffe på.
Vilket krävde att en hylla fixades om.
Vilket i sin tur krävde en stjärnmejsel och lite envishet.
Han frågade var mejseln fanns.
Log mot mig och fixade hyllan
Installerade bryggaren och satte på kaffe.
Till mig, sig och assistenten.
Klockan var ännu inte tolv.
Andra advent började bra.

Gilla och dela gärna!

Sju

Det är tio minuter innan kärleken måste åka till jobbet.
Vi sitter som så många gånger förr i köket.
Hans händer om mina.
Vi är tysta.
Lite sammanbitna.
Laddar inför avsked.
Inga ord känns bra.
Den ena vet hur den andre känner
genom sina egna känslor.

Jag söker ögonkontakt och får den.
Bådas ögon är ledsna.
Han suckar
kysser min hand innan han släpper den.
Reser sig och tar sin tekopp
ställer den på diskbänken.
Jag dricker ur det sista ur min kopp.
Han tar den också.

Kärleken går långsamt ut till hallen.
Han sätter sig ned mitt emot mig.
Jag kramar honom länge.
Betraktar honom noga när han ställer sig upp
för att ta på sig
Jackan först.
Skorna sedan.
Checkar av att allt är med.

Kärleken går mot ytterdörren och ska precis sätta handen på handtaget.
Fastän jag enbart ser hans rygg hör jag hur han sväljer.
Han vänder sig om och sätter sig snabbt ned på huk.
Stäcker ut armarna.
De svarta ögonen möter mina.
Tar emot mig.
I hans famn.
Jag andas in.
Andas ut.
Biter ihop
Släpper sedan taget och backar.
Jag orkar inte möta hans blick när han reser sig.

Han går raskt ut genom ytterdörren.
Blinkar till mig innan han stänger den.
Vi båda försöker le mot varandra även om det är en ansträngning.
Det kommer att dröja länge tills nästa gång.
Hittills har vi inte vant oss.
Kommer vi någonsin?

Nattassistenten frågar mig efter en stund: Om jag är ok?
Jag svarar ärligt att det är bra men att det är jobbigt att säga adjö.
Hon ler varmt och säger: ”Ni är banne mig som nykära fortfarande.”
Jag svarar: Jo på sätt och vis. Men efter 7 månader ändå inte.
Hon nickar och säger med ett leende ”Ni vardagssliter ju inte på varandra direkt”.
Jag håller med att så är det ju.
Men det här är ändå något annat ändå.
Att tidigare i andra förhållanden som varat ungefär så här länge så har det funnits saker
som känts som frågetecken inför framtiden.
Alltid något litet som skavt.
Men inte här.
Inte ännu.
Det handlar inte om att vi är kopior av varandra.
För inget kunde vara mer fel.
Vi tycker inte heller alltid lika.
Vi har väldigt olika personligheter.

Jag funderar tyst vidare för mig själv när jag tar mig till köket.
Konstaterar att det skulle finnas massor av saker att irritera sig på
hos varandra i en annan situation eller relation.
På riktigt.
Men det enda jag känner är ett lugn.
Ingen tvekan.
Vi hör ihop.

Det enda som skett efter 7 månader är att jag är mer säker.
På oss.
På allt.
Banden mellan oss är starkare nu.
Oavsett vad det gäller.
När det gäller.
Jag censurerar inget för honom.
Har inget att dölja i vardagen.
Inte annars heller.
Oavsett vad vi gör.
Enskilt eller tillsammans.
Jag vet att jag alltid kan diskutera med kärleken utan att bli dömd.
Jag tror att han känner på samma sätt tillbaka.
Den ömsesidiga transparansen, respekten och tryggheten
skapar en solid grund.
En grund som är beredd att byggas vidare på.

Den andra stora skillnaden mot i början är att vi nu aktivt planerar en gemensam framtid.
I lugn och ro.
Vi har en fast ömsesidig vilja att leva ihop.
Även om det kommer att dröja flera år innan det är möjligt.
Minst två år, troligen mer.
Det vardagliga pusslet är för komplicerat att lösa snabbare än så.
Likaså den ekonomiska verkligheten.
Ibland räcker det inte att enbart vilja.
Det vet vi båda.
Men planeringen inför en framtid och hur den kan se ut är det som vi pratar mest om.
Med en självklarhet att det kommer att ske.
Olika alternativ granskas, diskuteras, förkastas eller läggs i högen för möjlig framtid.
Även om det ligger långt fram är känslan ändå hisnande.
Det är lätt att dras med i drömmarna.
Som inger tröst och hopp åt oss båda.
För att orka lite till.
En månad i sänder.

Gilla och dela gärna!

Lunch

Inget har riktigt fungerat som planerat under förmiddagen på jobbet.
Tekniken har inte varit på min sida.
Hastigt omkastade prioriteringar och möten.
Spänningshuvudvärken som ett magnetiskt fält kring käkar och huvud,
medan jag bokar om,
ställer om,
gör om och förhoppningsvis rätt.
Äntligen lunchdags.
Inte vilken lunch som helst.
Utan en sällsynt lunch med kärleken i köpcentret
där mitt arbetskontor ligger.

Vi möts utanför porten.
Det är kyligt och lite molnigt.
Vinddrag som kyligt leker kull
med varje centimeter bar hud.
Jag lite sammanbiten.
Du lugn och glad.
Går fram till mig, glider mjukt ned på huk.
Lägger din kalla nästipp mot min.
Dina ögon ler varmt mot mina.
Jag är den som kysser först.
Kärleken besvarar den innerligt.
Du väntar in mig tills jag är redo
att släppa ögon och hudkontakten.

Dagen innan så hade vi pratat om att gå
till en annan restaurang än den vi brukar luncha på.
För omväxlings skull.
Men ingen av oss hade koll på hur tillgänglig den är.
Jag frågar kärleken om han kikat hur det ser ut?
Han svarar med ett menande leende att ja, det har jag.
Men det får nog bli det vanliga stället.
Sedan räknar han snabbt upp vad han såg
och varför det inte fungerar för mig.
Jag imponeras återigen av hans förmåga att ögonblickligen tänka sig in i en annan persons situation
och vad som då är viktigt.
Utan att personen, denna gång jag,
behöver förklara genom vilka filter som omvärlden bör tolkas.

En våg av tacksamhet sveper över mig när vi går över torget för att ta oss till restaurangen.
Denna starka känsla av gemenskap.
Att vi är ett team.
Som hjälps åt.
Med allt.
Även med saker som först kan kännas udda.
Vi är ovanligt tysta under lunchen.
Inte för att något är fel.
Tvärtom
Utan för att just nu är närheten till den andre, mitt emot bordet,
det som är viktigt här och nu.
Återigen så slås jag av lättnaden.
Att inte behöva förklara eller prata.
Att ofta räcker en enda blick.

När vi ätit klart så tar han mina händer och smeker dem länge.
Vi pratar om den närmsta framtiden.
För det är ändå så, att många saker gör vi tillsammans för första gången.
Fortfarande.
Mycket handlar om att testa och försöka.
Fortfarande.
Ett ständigt planerande att få det så bra som det går för alla involverade.
Barn, assistenter, anhöriga och för oss.
Från och med i november prövar vi något nytt.
Med en fast inplanerad helg i månaden, varje månad, som enbart är för oss och de närmsta.
Familjetid.
Mitt favoritord just nu.
För första gången.
Och jag känner hur huvudvärken lättar.

Gilla och dela gärna!

halvår

Så har det snart gått ett halvt år
sedan blixten slog ned i mig
när dina ögon mötte mina
för första gången i min hall
och allting ändrades.

Nu kan jag oftast tolka
skillnaden i dina ögon
då du är fundersam, ledsen
eller enbart trött.

Jag kan bättre förstå
ditt tysta sätt att
kommunicera.
På ditt sätt att andas,
dina händers rörelser
och dina ansiktsuttryck.

Du känner alla mina assistenter
och de dig.
Alla har som i en tyst överenskommelse
hittat bra strategier för
att förhålla sig till varandra
med respekt, omsorg och omtanke.

Du har tydligt visat mig dina gränser
och lika tydligt respekterar du mina.
Börjat hitta en fungerande rutin
i den gemensamma vardagen
så att det som tidigare var mitt hem
numera är att se mer som vårt.
Trots att vi är väldigt mycket mer
ifrån varandra än samman.

Du har lugnt och tydligt börjat ta plats.
Metodiskt mejslat ut den roll du önskar ta
i vår vardag.

Lagt mycken tid för att passa ihop alla bitarna
för att få ihop hela vardagspusslet.
För att sedan därefter omsorgsfullt
försöka sammanfoga ditt pussel
med mitt.

Du ser ofta mina behov innan
jag själv är medveten om dem.
Ordnar, utmanar, servar,
fixar, lugnar eller manar på.
Allt eftersom du ser vad som behövs
för att det ska bli så bra
som möjligt för oss båda
och utan att en enda gång
på något sätt gjort mig ledsen eller illa.
Precis så som jag försöker se dina behov
och svara på dem efter min förmåga.

Du känner till de flesta av mina drömmar
och jag dina.
Vi är bekant med varandras sorger,
brister och rädslor.
Du har aldrig backat.
Inte en millimeter.
Oavsett hur mycket jag
tvekat och varit rädd.
Du har stått kvar.
Stått pall.
Varit trygg
Varit dig själv.
Blivit mitt allt.

Mitt huvud har hittat sin plats på din arm
och min kind mot ditt bröst
min arm om din bringa.
Dina trygga hjärtslag av liv
i mitt öra är nu en vaggsång.
Din mjuka röst som får mitt
hjärta att slå hårdare.

Jag kan fortfarande inte låta bli
att som förtrollad dras till din hud.
Som gräddvitt, sandtvättat siden.
Lugnet det skänker mig att känna dig
under mina händer och läppar.
Dina händer som så gärna verkar söka mina.

Du känner till de flesta av mina mindre
charmiga sidor och jag har sett flera av dina.
Men även när det rosenrosa flagnat
så ser jag guldet där bakom.
Jag behöver inte ens skrapa.
Det är så självklart där ändå.

För ordet hejdå är fortfarande
en kaststjärna som slungas hårt
in i min själ varje gång vi säger det.
Saknaden och längtan efter dig
när vi inte är i samma
rum är fortfarande som syra.
Du är ännu alltid närvarande i
alla mina tankar.
Mina händer letar fortfarande efter
dig i sömnen.

Och blixten slår fortfarande ned
varje gång du kliver in i min hall
och möter min blick.

Gilla och dela gärna!