Kategori: fördomar

SM i isracing

Det var mulet och någon minusgrad
slutet av februari
och dags för SM i isracing i Hallstavik.

Kärleken och jag är olika på många olika sätt
men vi har flera saker både i våra personligheter,
värdringar och intressen där vi är nästan som kopior av varandra.
En av dessa saker är våra intressen för motorcyklar.
Nej inte skrytbyggen eller speciella märken.
Visst kan det vara fint att se på om det finns tillfälle.
Men det är inte det som är lockelsen.

Jag har alltid gillat fart.
Alla som har sett mig på en fyrhjuling vet att det är ett
fordon som jag trivs med och som trivs med mig.
Jag har haft en dröm att få åka mc sedan jag var mycket ung.
Men hittills har det aldrig gått att få till.

Kärleken är uppvuxen i en riktig mc intresserad familj.
Där mc med sidovagn med allt som hör till var en del av vardagen.
Han har ingen egen hoj nu.
Men intresset finns kvar.
Såklart.
Precis som det gör hos mig.

Vi förenas i att vi båda gillar mc sport som går i vänstervarv.
Till exempel speedway och isracing.
Vi har varit och hejat på några lopp live
och följt allt vi kunnat via etern.

Nu var det som sagt dags för SM final i isracing.
Vi var där i god tid.
För vi båda har sett fram emot det här i månader.
Med hemmagjord matsäck som vi började laga mat till redan dagen innan.
Väl på plats så var det inte så mycket folk som ännu passerat grindarna.
Gott om möjlighet att parkera och hitta en plats på läktaren.
Arenan i Hallstavik har en bra läktare med god utsikt
som fungerar för hjulbenta och andra som behöver större tillgänglighet.
Den läktaren står nära första kurvan på banan.
Vi intog våra platser där och tittade
roat på när isbanorna preparerades och uppvisningslopp gjordes.

Vi fick även nöjet att träffa en varm och fin människa
som jag pratat med via Internet men inte träffar i verkligheten förut.
Vissa personer har en särskild utstrålning,
att den här personen tycker jag om.
Så var det denna gång.
Jag är säker på att vi ses igen.

Loppen löpte på.
Ett efter ett.
Med spänning, lagom med dramatik och mycket taktik.
Tiden gick fort.
Så där som tiden gör när allt känns rätt.
Kallt var det.
Matsäcken var god.
Men då och då hade jag känt ögon i nacken
när jag hållit kärleken i handen
eller när han kysst min panna eller kind.
Blickar som inte var vänliga och som gjorde mig lite trött och irriterad emellanåt.

När kärleken satt på huk för att lägga ned en termoskopp.
Så tog jag ögonkontakt med honom.
Lade sedan hans ansikte mellan mina händer och smekte hans
SM finalhåriga kinder.
Det tog bara några sekunder innan jag kände blickarna på oss igen.
Vuxna människor!
Jag kysste kärleken lätt och sade: Folk glor. Så att du vet.
Kärleken svarade: Menar du barnet där borta?
Jag: Nej, barn har jag inga problem med. De får titta hur mycket de vill. Utan de där andra, vet du inte vilka jag menar?
Kärleken svarade: Jodå, jag har sett. Men vet du, då så ska vi ge dem något att verkligen tala om därhemma.

Han tog sina kalla händer om mitt frusna ansikte och kysste mig intensivt, känsloladdat och länge.
Jag log för mig själv när jag märkte att de som glodde blev generade och började titta åt ett annat håll.
-Sådär ja! Sade jag till kärleken. Nu kanske de lärde sig något!
-Hmm kanske det, sade kärleken. Men jag gör om det igen om det behövs!

Gilla och dela gärna!

När jag hade fel

Om jag tvivlat på hur han skulle reagera?
Då jag har att välja mellan att ha ont och ta smärtlindring.
Eller att vara smärtlindrad men må rejält illa?
Nu när jag inte orkar vara uppe så mycket mer än en timma i taget.
Nu så här efter den stora benoperationen.
Ärligt?
Jo, jag har tvivlat.

Jag har alltför många dåliga erfarenheter från tidigare relationer,
från tider då jag har varit den av oss i relationen som behövt stöd.
Vi har inte setts särskilt många timmar på flera veckor,
kärleken och jag.
Och han har aldrig sett mig så här.
Så visst har jag undrat: hur mycket det kommer att tära på vår relation.

När jag under morgonen lagt mig i sängen,
för att hantera vågorna i kroppen av illamående.
För jag orkade inte med smärtan från benet längre.
Utan valde medicin och därmed även dess biverkningar.
Så kommer kärleken efter en stund och lägger sig försiktigt bredvid mig.

-Jag mår lite illa viskar jag.
Han ler stilla tillbaka.
Ser forskande in i mina ögon med en varm blick.
Lägger sina fingrar lätt mot min panna.
Smeker mitt ansikte mjukt med lena fingertoppar
och ser att jag till slut slappnar av.

Tills nästa illamåendevåg drar igenom min kropp.
Då lägger han handen mot min kind, stilla.
Kärlekens ögon ler hela tiden varmt mot mig,
lämnar inte min blick för en sekund.

Jag känner i varje cell att jag inget behöver göra.
Bara andas
Ett andetag till.
För vi väntar ut det här tillsammans.

När illamåendevågen gått över
så lirkar han sin arm under min nacke,
hjälper mig att vända mig
så att jag ligger på hans bröst.
-Tack viskar jag
-Shh svarar kärleken och kysser min panna.
Jag somnar djupt inom några sekunder
och när jag yrvaket slår upp ögonen
en lång stund senare
så är hans klara, varma blick det första som jag möter.

Gilla och dela gärna!

Att inte väja

Det är intressant det här med normer och privilegier.
Att ha dem eller inte ha dem.
Framförallt när de är omedvetna eller ses som självklara.
Så självklara att de inte utmanas.

Min elektriska rullstol är trasig och inne på lagning.
Det gör mig rastlös eftersom min elrullstol ger mig friheten
att kunna röra mig fritt utomhus på vintern.
På grund av smärtproblematik och förslitningsskador så kan jag inte
och framförallt så får jag inte (för läkare) köra längre sträckor
utomhus längre i min manuella stol.
Utan min elrullstol så blir jag mer isolerad.
Det får mig att att känna mig som en större katt i bur på zoo
som vandrar fram och tillbaka i den karga buren och fräser åt alla.

Instängd
Inträngd
Irriterad

Igår så gav jag mig därför ut på långpromenad tillsammans med kärleken
Trots att jag visste att jag skulle frysa rejält.
Men hellre det än denna instängdhetskänsla.
Kärleken körde mig
Ovant men nyttigt
En riktig ögonöppnare.

Jag fick lära mig mer om gående personers privilegier.
Gång på gång när vi mötte personer som gick på samma trottoar som oss
Varje gång så vägrade kärleken att väja och ge plats.
Något som jag alltid gör.
Jag är alltid den som ger plats åt den jag möter.
Rädd för att få skäll annars.
Tänker att jag är den som kan göra den jag möter illa.
Hud mot rullstolens metall.
Min skuld.
Alltså ska jag veta min plats på gångbanan.

Men nu så blev det en slags ”chicken race”
om vem som väjer först.
Varje gång vi mötte någon.
Lite läskigt för mig först.
Som har haft den tydliga föreställningen att
jag inte har rätten att ta för stor plats på gångbanan.
Att om någon stöter i mig så är det alltid mitt fel.
Mitt ansvar.

Men varje gång så väjde den vi mötte.
När kärleken körde mig.
De lämnade plats.
Oavsett kön eller ålder.
Ibland så nära att tyget på den jag mötte strök mot mig.
Men vi körde inte på någon.
Ingen sade heller något.
Inga ”se dig för” eller ”idiot”
som jag tidigare fått höra så många gånger
och därför sedan tyst anpassat mig.

Om det beror på att jag blev körd
eller om det beror på att det faktiskt är ”normalt” att gå så nära
kan jag inte avgöra.
Jag är helt uppenbart inte van vid de privilegierna.
Jag vet inte vad som anses vara ”gångvett” för de som inte är hjulbenta som jag.

Jag har inte heller varit aktivt medveten om dessa privilegier.
Att det är något som jag bör ifrågasätta.
Att det är något jag kanske till och med borde kräva.
Att iallafall ha samma rätt till plats på vägen fram som någon annan.
Det är ju skillnad på att aktivt sikta mot att meja ned någon
och att enbart behålla sin kurs på vägen och justera lite för att smidigt mötas.
Eller som jag länge har gjort, lämnat mycket god plats
eller själv stannat
så att andra kan passera mig.

Jag var helt fascinerad då under promenaden
är det fortfarande med skräckblandad förtjusning
att det för kärleken var så självklart att inte väja.
Förhoppningsvis så är det också en läxa för mig att våga ta mer plats.
Så länge som ingen gör sig illa.

Gilla och dela gärna!

Bio och fördomar

Den första biofilmen tillsammans med kärleken var slut och det var dags att bege sig till bilen och sedan fara hemåt. Inte en minut utan kontakt hud mot hud hade gått så länge biosalongen stod i mörker. Lyckokänslan i magen. Glädjen över att ha sett filmen. Men trots det så hade jag något särskilt i tankarna. Det var dags för ett litet test för att bevisa för mig själv att jo, det här är faktiskt på riktigt.
När vi lämnade biosalongen tillsammans med alla andra människor i klungor, så sträckte jag mig efter hans hand, när vi var ute i fullt dagsljus. Där alla kunde se. Han tog den genast. Lagom hårt. Och släppte den inte förrän jag släppte först. Där och då var jag lite tårögd o smyg och helt uppfylld av känslor.
Dagen efter så berättade jag för kärleken hur mycket den gesten betydde för mig.
Påminde honom om vad jag berättat tidigare om vad han troligen kommer att behöva uppleva om vi väljer varandra.
Att det oftast inte är barnen som glor värst. Eller som fäller kommentarer. Att det oftast är vuxna människor.
Att det kan vara främlingar eller arbetskamrater.
Vänner ja till och med familj som ställer närgångna frågor.
Frågor som, om han verkligen tänkt klokt att ha mig som partner.
Hur vårt samliv ser ut och hur det går till. I detalj.
Om det inte är jobbigt att behöva ”ta hand om mig” och hur glad jag måste vara för att ha hittat ”någon”.
Främlingars kommentarer som med avsmak sägs bakom ryggen om att det är äckligt att se personer i stol ”hålla på”.
Personer som stirrar så att de går in i väggar eller stolar. Ja till och med cyklar omkull.
Att bli bemött som ett litet barn och att han troligen kommer få en skopa han med då och då av personer han inte känner. Eftersom vi är tillsammans.
Att många då tror att ”kaka söker maka”.
Att det måste vara något ”avvikande” hos båda.
Och jag ser hur hans ögon mörknar för varje mening.
Jag tillägger att jag verkligen kan förstå om han inte orkar ibland.
Att det har varit så tidigare i några andra förhållanden jag haft.
Om han ibland tar avstånd eftersom människors reaktioner blir för mycket.
Så förstår jag.
Att ständigt behöva förklara sig.
Att nästan dagligen behöva ”komma ut”.
Att då stå på sig för inte behöva förklara sig, ja nästan be om ursäkt. För att vi valt varandra.
Att behöva göra det inför personer vi aldrig mött, på allmän plats.
För det ska gudarna veta att det finns dagar då jag verkligen inte orkar heller.
Att det verkligen kan kosta på.
Han säger inte mycket. Munnen som ett streck. Men jag ser att han förstår.
Ett par dagar senare så var vi på bio igen. Den här gången var det ovanligt mycket folk i lokalerna. Efter att filmen var slut så lämnade vi återigen salongen för att börja ta oss mot bilen. Folks ögon brände mig i nacken och jag såg hur några till och med pekade så där halvt i smyg.
Automatiskt så ökade jag avståndet lite mellan kärleken och mig.
Mest för att skydda honom. Mot fördomarna och hatet.
När jag plötsligt känner att hans ögon söker mina. Bestämt.
Han sträcker ut sin hand och tar min. Drar mig närmare honom. Nära.
Och han släpper inte min hand, trots allas blickar, förrän jag släpper först.

Gilla och dela gärna!