När jag hade fel

Om jag tvivlat på hur han skulle reagera?
Då jag har att välja mellan att ha ont och ta smärtlindring.
Eller att vara smärtlindrad men må rejält illa?
Nu när jag inte orkar vara uppe så mycket mer än en timma i taget.
Nu så här efter den stora benoperationen.
Ärligt?
Jo, jag har tvivlat.

Jag har alltför många dåliga erfarenheter från tidigare relationer,
från tider då jag har varit den av oss i relationen som behövt stöd.
Vi har inte setts särskilt många timmar på flera veckor,
kärleken och jag.
Och han har aldrig sett mig så här.
Så visst har jag undrat: hur mycket det kommer att tära på vår relation.

När jag under morgonen lagt mig i sängen,
för att hantera vågorna i kroppen av illamående.
För jag orkade inte med smärtan från benet längre.
Utan valde medicin och därmed även dess biverkningar.
Så kommer kärleken efter en stund och lägger sig försiktigt bredvid mig.

-Jag mår lite illa viskar jag.
Han ler stilla tillbaka.
Ser forskande in i mina ögon med en varm blick.
Lägger sina fingrar lätt mot min panna.
Smeker mitt ansikte mjukt med lena fingertoppar
och ser att jag till slut slappnar av.

Tills nästa illamåendevåg drar igenom min kropp.
Då lägger han handen mot min kind, stilla.
Kärlekens ögon ler hela tiden varmt mot mig,
lämnar inte min blick för en sekund.

Jag känner i varje cell att jag inget behöver göra.
Bara andas
Ett andetag till.
För vi väntar ut det här tillsammans.

När illamåendevågen gått över
så lirkar han sin arm under min nacke,
hjälper mig att vända mig
så att jag ligger på hans bröst.
-Tack viskar jag
-Shh svarar kärleken och kysser min panna.
Jag somnar djupt inom några sekunder
och när jag yrvaket slår upp ögonen
en lång stund senare
så är hans klara, varma blick det första som jag möter.

Gilla och dela gärna!

Det är inte du, det är vi.

Vi sitter i köket och dricker kaffe innan kärleken ska åka alla milen till jobbet. Han har gjort en kort visit på några timmar. Saknaden blev för svår för oss båda och hans korta besök var som balsam för min själ. Vi pratar om allt och ingenting tills vi kommer in på matlagning och bra hjälpmedel och verktyg för sådant.

-Jag kommer att köpa en till hushållet så fort jag har möjlighet säger jag.

Kärleken ler menande och korrigerar mig: -VI älskling, inte du.

-Jo men jag pratar om senare i år. Vi kommer inte att leva ihop då. Det kommer i bästa fall att dröja flera år till svarar jag.
Kärleken: -Nej det är sant. Han ser mig sedan i ögonen och ler varmt och säger lite retsamt: – Men du har ofta så korta perspektiv.

Jag svarar med sorg i mitt hjärta och rösten brister lite:
-Älskling i höst har jag min assistansomprövning. Mitt aktiva och självständiga liv kan ta slut då. Jag kan enbart leva mitt liv fullt ut så länge varje assistansbeslut varar. Vad som händer därefter kan jag aldrig planera för. Det kan gå bra eller dåligt. Jag vet inte. Mitt liv planeras och levs i 2 års cykler. Sedan vet jag ingenting.

Kärleken fångar tyst min blick och smeker min kind.
Sedan säger han: -Jo jag vet att du tänker och lever så. Men jag tänker längre. Och oavsett vad som händer i höst. Så kommer jag att finnas med dig.

Jag möter hans blick med tvivel i mina ögon. Med lika mycket tvivel i min röst svarar jag: -Men förstår du verkligen vad som kan hända? Vad det skulle innebära? Hur skulle du orka det? Det är inte rimligt.

Kärleken: -Jag förstår vad det innebär. Det har jag gjort länge nu. Det ändrar ingenting. För vet du. Det är inte du. Det är VI.

Gilla och dela gärna!

Att inte väja

Det är intressant det här med normer och privilegier.
Att ha dem eller inte ha dem.
Framförallt när de är omedvetna eller ses som självklara.
Så självklara att de inte utmanas.

Min elektriska rullstol är trasig och inne på lagning.
Det gör mig rastlös eftersom min elrullstol ger mig friheten
att kunna röra mig fritt utomhus på vintern.
På grund av smärtproblematik och förslitningsskador så kan jag inte
och framförallt så får jag inte (för läkare) köra längre sträckor
utomhus längre i min manuella stol.
Utan min elrullstol så blir jag mer isolerad.
Det får mig att att känna mig som en större katt i bur på zoo
som vandrar fram och tillbaka i den karga buren och fräser åt alla.

Instängd
Inträngd
Irriterad

Igår så gav jag mig därför ut på långpromenad tillsammans med kärleken
Trots att jag visste att jag skulle frysa rejält.
Men hellre det än denna instängdhetskänsla.
Kärleken körde mig
Ovant men nyttigt
En riktig ögonöppnare.

Jag fick lära mig mer om gående personers privilegier.
Gång på gång när vi mötte personer som gick på samma trottoar som oss
Varje gång så vägrade kärleken att väja och ge plats.
Något som jag alltid gör.
Jag är alltid den som ger plats åt den jag möter.
Rädd för att få skäll annars.
Tänker att jag är den som kan göra den jag möter illa.
Hud mot rullstolens metall.
Min skuld.
Alltså ska jag veta min plats på gångbanan.

Men nu så blev det en slags ”chicken race”
om vem som väjer först.
Varje gång vi mötte någon.
Lite läskigt för mig först.
Som har haft den tydliga föreställningen att
jag inte har rätten att ta för stor plats på gångbanan.
Att om någon stöter i mig så är det alltid mitt fel.
Mitt ansvar.

Men varje gång så väjde den vi mötte.
När kärleken körde mig.
De lämnade plats.
Oavsett kön eller ålder.
Ibland så nära att tyget på den jag mötte strök mot mig.
Men vi körde inte på någon.
Ingen sade heller något.
Inga ”se dig för” eller ”idiot”
som jag tidigare fått höra så många gånger
och därför sedan tyst anpassat mig.

Om det beror på att jag blev körd
eller om det beror på att det faktiskt är ”normalt” att gå så nära
kan jag inte avgöra.
Jag är helt uppenbart inte van vid de privilegierna.
Jag vet inte vad som anses vara ”gångvett” för de som inte är hjulbenta som jag.

Jag har inte heller varit aktivt medveten om dessa privilegier.
Att det är något som jag bör ifrågasätta.
Att det är något jag kanske till och med borde kräva.
Att iallafall ha samma rätt till plats på vägen fram som någon annan.
Det är ju skillnad på att aktivt sikta mot att meja ned någon
och att enbart behålla sin kurs på vägen och justera lite för att smidigt mötas.
Eller som jag länge har gjort, lämnat mycket god plats
eller själv stannat
så att andra kan passera mig.

Jag var helt fascinerad då under promenaden
är det fortfarande med skräckblandad förtjusning
att det för kärleken var så självklart att inte väja.
Förhoppningsvis så är det också en läxa för mig att våga ta mer plats.
Så länge som ingen gör sig illa.

Gilla och dela gärna!

Tack för 2016

Så tog då det första kalenderåret med kärleken slut.
Tiden tillsammans som började med ett frågetecken
men som över tid blivit ett glödande utropstecken.

Vi firade årets sista dygn tillsammans.
På det sätt som passar oss bäst.
Tillsammans
Nära
i lugnet
utan stormen
i en sinnenas fest.

Om det är något som året tillsammans har givit mig
så är det att ha återupptäckt alla sinnenas njutning.
Han är bra på att presentera dem.
Året 2016 med kärleken har varit en sinnenas fest.
Så självklart så avslutades det på samma sätt.

Mina ögon kan fortfarande inte få nog av att vila på honom.
Även fast jag vet att min blick
framför allt när jag inte alls döljer dess hunger
gör honom generad.
Så tillåter jag ändå att mina ögon tar varje tillfälle
att registera varje linje, form, färg och skugga
av det som är honom.
Det skapar ett lugn i mig och ett välbehag.

Alla smaker som min mun har fått uppleva.
Från mat och dryck som han serverat mig.
Valt och lagat med omtanke och omsorg.
Likaså när han givit av och serverat av sig själv.
Innerligt, sofistikerat, smakrikt och nyanserat.

Alla orden jag sagt.
Hur han orkat lyssna
När jag diskuterar frågan en gång till.
Fastän det är långt efter sovdags.
Fast det egentligen inte finns något mer att säga.
Annat än jag söker nya infallsvinklar.

Vinklar han med tålamod gett eller avvisat.
Alltid respektfullt
ibland med vass skärpa.
ibland med en varm omtänksamhet som fått mig stum.
Ord som ger mig ny kunskap och insikt
Fått mig att tänka ett varv till.
Att kasta mig ut och våga
Att lära nytt och att lära om.

Ljudet av hans mjuka röst.
I telefon
I samtal
I nattens mörker och i solens ljus
Där jag vet att varje ord är en gåva.
Som för honom inte kommer lätt.

Ord som balsam för min själ
som ger gåshud av välbehag
men som också tydligt markerar
när jag behöver tänka mig för
när jag behöver ändra kurs i
mitt tankesätt och vanor.
Eftersom jag inte längre är ensam.

När han på nyårsnatten med allvar i rösten säger:
-Det finns ingenting jag inte tror att du kan förändra i samhället
och jag full av misstro och förvåning möter hans blick och säger:
-Men vem tror du att jag är?
och han svarar mig genom att med varma ögon låsa min blick,
mjukt lägga mitt ansikte i sina kupade händer
för att sedan svara:
– Allt det du vill vara.
Och i den stunden är jag allt
och allt är vi.

Doften av ingefära, vitlök, wasabi och kaffe.
Doften av hans hud.
Den som får mig att blunda
Får minnena att snurra
Som på en sekund fortfarande
får mig vimmelkantig och alldeles rusig.

Alla känslor
längtan
saknad
hunger
som ett svart tärande hål i känslorymden
som ofta får mig att tro att jag ska slitas sönder.
Detta mörker som också är en del av vår vardag.
Vi är så väldigt mycket mer isär än samman.
Tills den dagen vi kan vara mer samman än isär.
Det året var inte 2016 och kommer inte heller vara på flera år ännu.

Tack älskade för att du visade att allt är möjligt.
Trots allt.
Så länge som det finns hopp, vilja och tillit.
Så länge som det finns ärlighet, tydlighet och kommunikation.
Så länge som där finns omtanke, respekt och åtrå.
Så går allt.
Så kan vi allt.
Så är vi allt.
Tillsammans.

Därför går jag nu in i 2017.
Lite starkare
Lite klokare
Lite mer målmedveten
Lite mer färgstark
Lite lyckligare
och väldigt mycket mer älskad.
Tack vare det som är störst av allt:
Kärleken

Gilla och dela gärna!

annandag

När kärleken kommer på en kort visit på annandagen så har han en
stor kasse med ett stort paket i med sig.
Den tar han fram och ställer på köksbordet när vi är själva.
-Det är inget märkvärdigt, säger han, men det är ju jul.

Paketet är så pass stort att jag inte klarar att öppna det själv.
Vackert och noga inslaget i rött och vitt.
Större än vad som får plats i min famn.
För att bevara stunden och känslan av ”vi”
istället för att kalla på assistenten i rummet bredvid.
Så hjälper han mig att öppna det.
Precis lagom mycket.
Bara det jag inte klarar själv.
När jag fått loss pappret och skurit upp kartongen
så gapar jag av förvåning.

Hela kartongen är fylld till bredden av Belgiska tryfflar
och annan kvalitetschoklad.
Allra överst en stor hjärtformad chokladkartong.
Enbart den mer än tillräcklig som gåva.
Vad då inget märkvärdigt, älskling, säger jag helt överrumplad.
Jag har aldrig sett så mycket choklad i en låda någonsin.
Än mindre fått något liknande.
Det är en årskonsumtion.
-Jo så är det kanske, säger kärleken och ler så att ögonen blir varma.

I kartongen finns också ett fint plättlagg.
Jag lyfter på den, och ler frågande mot kärleken.
-Jag har sett att du inte har något sådant och det kan ju vara bra att ha, säger han.
-Ja absolut! Plättar är jättegott. Men tyvärr är det ingen av mina assistenter som är så bra på det. Jag kan inte längre.
– Nä, jag vet, svarar han, men jag kan!

När han strax ställer sig upp och börjar göra i ordning plättsmet
som han sedan börjar steka.
En stor omgång.
Bara så där.
Som vi sedan äter till lunch.
Kärleken, sonen och jag
Så är det som om hjärtat växer sig för stort i bröstet på mig, att jag nästan får svårt att andas på grund av alla känslor.
När jag återigen påminns om vad kärlek i vardagen kan vara.
Vardagskärleken är inte enbart ett operativt fixande med vem som gör vad, hur och när.
Som ser till att få det gjort.
Den är också alldeles för mycket finchoklad som julklapp och plättar till lunch.
Bara för att det går.
Både det nödvändigt praktiska och det onödigt dekadenta.
Men framförallt är det märkvärdigt och dyrbart.
Tack!

Gilla och dela gärna!

Tiden på vår sida

Två långa veckor
med mycket vardag
men också ensamhet
som en smärtsam avgrundston i fjärran
som kan få vem som helst att tappa hopp.

Kommunikationen är det som håller oss samman
Får oss båda att mogna
som individer och i relationen
Kanske utan att vi märker det själva
Men det blir desto tydligare när vi är tillsammans
efter att veckorna har gått.

Jag sänker ytterligare mina murar
Du visar sidor av din personlighet
som tidigare för mig varit dolda.
Nu mycket välkomna
precis som jag tror att du
är glad att jag släpper in dig
utan förbehåll in i det mest privata
dit ingen annan fått vistas fritt.
Det vi skapar är för mig nytt
men väldigt välkommet.

Jag blir återigen förvånad
Över oss
När jag öppnar ögonen och inser vart vi faktiskt står.
Vart vi är i relationen
vad gäller tillit, acceptans och ömsesidig respekt.
Att det faktiskt är möjligt.

Du har gett mig ett smeknamn
som bara är ditt att säga.
Ingen annans.
Historien bakom är bara vår.
Tanken får mig att le och dina ögon att glittra retsamt.

Du påminner mig när vi lagat middag om hur vi möttes.
Att det är underligt att vi passar ihop så bra
när vi är så olika.
Att vi egentligen inte har några självklara
sätt att träffas på alls
Vi har inget gemensamt i vardagen, vänner eller umgängesmiljöer.
Om han inte hade besökt min sida på nätet så som han gjorde.
Om jag inte hade undrat varför.
Då hade vi aldrig mötts.
Garanterat
Jag inser lite omskakad
att det nästan går att kalla mirakel.

Så när han återigen åker
till jobb och till sitt hem
tidigt innan natten blivit morgon
hem till sitt eget
med julstök och vardagsbök
så känner jag mig ändå glad
För denna helg har pålat ännu mera grund
som känns stadig att stå på.
Nu behöver vi bara tiden på vår sida.
Låt oss hoppas att den vill oss väl.

Gilla och dela gärna!

Fjärran

Vi är båda vardagsslitna
Saknaden och ensamheten som ett tinnitus
Jag tror att han känner samma sak.

Men tiden att vara på samma plats är inte nu
Vi tröstar oss med drömmar
som dragit iväg så som framtidsvisioner bör
när vi inte är samman.

Verkligheten hann i kapp
och jag var den
som tillsammans med dig
sade stopp.

Vi måste bygga grunden först.
Stadig
Pålitlig
Både för oss själva
och från yttre omständigheter.
Annars kommer vi att lura oss själva
Göra illa
När vi menar väl.

Det gjorde ont i mig
Så som sanningen kan göra
innan den förankrar sig till
beslutsamhet och insikt.

Det inte är drömmarna som det är fel på
inte heller på oss
utan på tidsperspektiven
Som måste ställas om från nära framtid
till en mycket mer bortom i fjärran.

Perspektiv som väl omkalibrerade
ändå känns hanterbara
Vår tid tillsammans är inte nu
Men vi är nu.
Och det är vi som räknas.

Gilla och dela gärna!

Guld

När kärleken kliver upp på söndagsmorgonen och går ut i köket
så möter assistenten upp.
Med sorg i rösten säger hon: Kaffebryggaren är sönder.
Jag har 7 anställda assistenter som alla dricker kaffe.
Precis som jag.
Det går åt 2 paket kaffe i veckan i mitt hushåll.
Att kaffebryggaren inte fungerar är allvarliga saker.
När jag också kommer upp och ut i köket så kommer vi ganska raskt överens om att ge oss ut på stan så snabbt som möjligt kärleken och jag.
Det finns inte så väldigt många ställen att handla en kaffebryggare på i centrala Uppsala.
Men ingen av oss var direkt sugen att åka ut till köpcentren i industriområdena.
Framförallt inte eftersom vi befarade att julhandeln har tagit fart ordentligt.
Att trängas med folk i köer tillhör inte favoriterna för någon av oss.
Faktiskt är det så att jag brukar undvika affärer överhuvudtaget i december.
Men nu var det nödläge i vardagen.

Butikerna i centrala Uppsala hade precis öppnat.
Vi klädde på oss och begav oss ut på jakt.
Jag har aldrig tyckt om att bli körd i min stol av andra.
Det handlar om tillit.
Det handlar om att kunna läsa terrängen där stolen kör.
Det handlar om att inte köra i in folk.
Självklart alla saker som går att träna upp.
Men jag föredrar oftast att köra själv.
Men nu hade min kropp inte riktigt vaknat ännu.
Det var kallt ute.
Så utan att ens fråga, det räckte att han skannade läget med en blick.
Så fällde kärleken upp körhandtagen och så började vi ta oss mot stan.

Det är något särskilt med personer som är vana att köra mc och rullstolar.
Det är som att vana mc-förare läser terrängen och förstår balanseringen av en rullstol på ett bättre sätt än personer som inte har mc-vana.
En av kärlekens stora intressen i livet har varit motorcyklar.
Det tog ungefär en minut första gången han körde mig någonsin innan jag kände att här har vi en person som har rätt tänk och rätt fokus.
Han har aldrig sagt det rätt ut, men jag tror att han känner en viss mysighetsfaktor av att köra mig.
För mig har det iallafall blivit så.
Han kommer nära.
Jag kan känna hans andetag mot min hud
i kylan så blandades hans andedräktsmoln med min egen.

När vi kom fram till den första affären som kunde tänkas ha kaffebryggare
så konstaterade vi krasst att jo, nog hade julhandeln kommit igång alltid.
Här gällde det att vara effektiv.
Vi genvägade oss fram till hushållsavdelningen.
Jag började skanna av utbudet snabbt med ögonen
Konstaterade att det fanns inte så väldig många att välja mellan.
Kärleken pekade på en och sade med glittrande ögon
-Den här är liten, rund och guld. Det låter väl bra?
Jag höjde på ett ögonbryn och skrattade till och svarade
-att det låter helt ok. Men jag tror att det kan vara bra att kika
på den andra stället också. Även om det tar emot att trängas med fler människor.
Kärleken suckade och sade -jo, det låter vettigt.
Så vi tog oss ut ur affären och köpcentret.
Huttrade när kylan slog emot oss när vi gick till nästa butik.

Väl framme till hushållsavdelningen där så blev vi båda förvånade.
Det fanns två bryggare att välja mellan från ett enda märke.
Ingen av dem kändes varken prisvärd eller såg ut att hålla särskilt länge.
Så vi tackade för oss och gick tillbaka till affären vi nyss lämnat.
Köpte bryggaren och begav oss hem.
Jag med stora kartongen i knät.
Han körandes mig.
Jag nöjd med köpet.
Han lite kaxig när han vi tog oss fram.
Plötsligt vid övergångsstället så är där en kant
som ingen av oss noterade särskilt.
Men se det gjorde rullstolen.
Tvärstopp.
Som tur var hann jag känna vad som var på gång och
kunde parera lite.
Jag satt kvar i stolen
utan att tappa kartongen.
men åkte fram en bra bit i stolen pga krocken.
Jag satte mig upp igen och gav en liten gliring.
Han log tillbaka mot mig men konstaterade att det tack o lov gick bra.
Det höll jag med om och vi tog oss hem utan problem.

Väl hemma så hade jag knappt fått av mig ytterkläderna innan kärleken
hade stuvat undan den gamla bryggaren och packat upp den nya.
Denna nya lilla, runda bryggaren i guld.
Den nya behövde lite mer plats än den gamla på grund av ett annat sätt att fylla på kaffe på.
Vilket krävde att en hylla fixades om.
Vilket i sin tur krävde en stjärnmejsel och lite envishet.
Han frågade var mejseln fanns.
Log mot mig och fixade hyllan
Installerade bryggaren och satte på kaffe.
Till mig, sig och assistenten.
Klockan var ännu inte tolv.
Andra advent började bra.

Gilla och dela gärna!

Sju

Det är tio minuter innan kärleken måste åka till jobbet.
Vi sitter som så många gånger förr i köket.
Hans händer om mina.
Vi är tysta.
Lite sammanbitna.
Laddar inför avsked.
Inga ord känns bra.
Den ena vet hur den andre känner
genom sina egna känslor.

Jag söker ögonkontakt och får den.
Bådas ögon är ledsna.
Han suckar
kysser min hand innan han släpper den.
Reser sig och tar sin tekopp
ställer den på diskbänken.
Jag dricker ur det sista ur min kopp.
Han tar den också.

Kärleken går långsamt ut till hallen.
Han sätter sig ned mitt emot mig.
Jag kramar honom länge.
Betraktar honom noga när han ställer sig upp
för att ta på sig
Jackan först.
Skorna sedan.
Checkar av att allt är med.

Kärleken går mot ytterdörren och ska precis sätta handen på handtaget.
Fastän jag enbart ser hans rygg hör jag hur han sväljer.
Han vänder sig om och sätter sig snabbt ned på huk.
Stäcker ut armarna.
De svarta ögonen möter mina.
Tar emot mig.
I hans famn.
Jag andas in.
Andas ut.
Biter ihop
Släpper sedan taget och backar.
Jag orkar inte möta hans blick när han reser sig.

Han går raskt ut genom ytterdörren.
Blinkar till mig innan han stänger den.
Vi båda försöker le mot varandra även om det är en ansträngning.
Det kommer att dröja länge tills nästa gång.
Hittills har vi inte vant oss.
Kommer vi någonsin?

Nattassistenten frågar mig efter en stund: Om jag är ok?
Jag svarar ärligt att det är bra men att det är jobbigt att säga adjö.
Hon ler varmt och säger: ”Ni är banne mig som nykära fortfarande.”
Jag svarar: Jo på sätt och vis. Men efter 7 månader ändå inte.
Hon nickar och säger med ett leende ”Ni vardagssliter ju inte på varandra direkt”.
Jag håller med att så är det ju.
Men det här är ändå något annat ändå.
Att tidigare i andra förhållanden som varat ungefär så här länge så har det funnits saker
som känts som frågetecken inför framtiden.
Alltid något litet som skavt.
Men inte här.
Inte ännu.
Det handlar inte om att vi är kopior av varandra.
För inget kunde vara mer fel.
Vi tycker inte heller alltid lika.
Vi har väldigt olika personligheter.

Jag funderar tyst vidare för mig själv när jag tar mig till köket.
Konstaterar att det skulle finnas massor av saker att irritera sig på
hos varandra i en annan situation eller relation.
På riktigt.
Men det enda jag känner är ett lugn.
Ingen tvekan.
Vi hör ihop.

Det enda som skett efter 7 månader är att jag är mer säker.
På oss.
På allt.
Banden mellan oss är starkare nu.
Oavsett vad det gäller.
När det gäller.
Jag censurerar inget för honom.
Har inget att dölja i vardagen.
Inte annars heller.
Oavsett vad vi gör.
Enskilt eller tillsammans.
Jag vet att jag alltid kan diskutera med kärleken utan att bli dömd.
Jag tror att han känner på samma sätt tillbaka.
Den ömsesidiga transparansen, respekten och tryggheten
skapar en solid grund.
En grund som är beredd att byggas vidare på.

Den andra stora skillnaden mot i början är att vi nu aktivt planerar en gemensam framtid.
I lugn och ro.
Vi har en fast ömsesidig vilja att leva ihop.
Även om det kommer att dröja flera år innan det är möjligt.
Minst två år, troligen mer.
Det vardagliga pusslet är för komplicerat att lösa snabbare än så.
Likaså den ekonomiska verkligheten.
Ibland räcker det inte att enbart vilja.
Det vet vi båda.
Men planeringen inför en framtid och hur den kan se ut är det som vi pratar mest om.
Med en självklarhet att det kommer att ske.
Olika alternativ granskas, diskuteras, förkastas eller läggs i högen för möjlig framtid.
Även om det ligger långt fram är känslan ändå hisnande.
Det är lätt att dras med i drömmarna.
Som inger tröst och hopp åt oss båda.
För att orka lite till.
En månad i sänder.

Gilla och dela gärna!

Fyr

Nej du kommer aldrig att vara mitt glitternagellack,
mitt strålkastarsken eller paljettfodral.
Inte heller min solnedgång, tomtebloss eller stjärnfall.

Du är solljusets glitter i sjön en stilla sommardag.
Ljusreflexen på vattenpölens ishinna i februari
Den milda månstrålen som skiljer natt mot dag
Solens första stråle över horisonten

Du är inte mitt fyrverkeri
Du är min fyr

Gilla och dela gärna!