Hur vi träffades

Av flera har jag nu fått frågan. Hur träffades ni? Var det kärlek vid första ögonkastet? Det här är såklart enbart min version. Hur träffades vi då? Och hur var det med kärlek i första ögonkastet?

Vi möttes på ett community som jag var medlem i ett tag, men där jag nu inte finns kvar på. En dag så upptäckte jag något konstigt med besöksstatistiken på min sida. Det var en person som verkligen stack ut från andra besökare. Som hade mer än dubbelt så många besök på min sida än någon annan person som besökt mig. Jag tyckte att det var lite konstigt. Jag gick in på hans sida och kikade runt lite och blev ännu mer förvånad. För det här verkade ju vara en vanlig, trevlig, vettig man. Så jag kände att jag måste skriva en rad och fråga rätt ut. Om det var slump eller om det medvetet att han besökt min sida så många gånger.

Svaret jag fick var att han nog besökt min sida några gånger, men eftersom jag varit så tydlig med att distansförhållanden inte är att tänka på, så hade han inte tagit kontakt. Av respekt för mig. Det var något med tonen i hans svar. Hans sätt att lägga orden som gjorde att jag blev nyfiken. Så jag svarade att det stämmer bra att jag inte tror att distansförhållanden är något för mig. Men nya vänner är alltid trevligt. Så vi kan ju skriva lite ändå.

Så vi började att skriva. Om vardagliga saker. Om jobb, om politik, om barn och skola. Om värderingar och om vad som verkligen är viktigt i livet. Lite om vad som varit för oss båda bakåt i tiden. Lite om våra intressen nu. Och för varje meddelande så kände jag mer och mer, oj, det här är ju en riktigt vettig man. På alla sätt.
Men jag har varit med förr. Och jag vet att mycket av min vardag alltför ofta skrämmer om man, som han påstod, inte har några större erfarenheter av att vara nära en hjulbent person. En person som dessutom lever med assistans och har en son med särskilda behov. Jag var så gott som säker på att när jag började lägga korten på bordet så skulle mailen och intresset svalna fort.

Så jag började lägga upp ”korten” ett efter ett. Ett meddelande i taget.
Jag är hjulbent.
Han svarade ungefär. Jahopp
Jag har en son som har särskilda behov och som behöver mig extra mycket. Han är alltid viktigast i mitt liv.
Han svarade ungefär. Det vet jag allt om.
Jag är en aktiv miljöpartist och på sätt och vis en officiell person. Jag har inte mycket fritid.
Han svarade ungefär. Bra att du berättar och bra att du är engagerad.
Jag lever med personlig assistans.
Han svarade ungefär. Jahopp.
Jag är inte flyttbar på många år.
Han svarade ungefär. Det är inte jag heller.
För varje ”kort” jag lade så var jag säker på att han skulle tacka för sig. När han inte gjorde det så började jag bli nervös på riktigt. Vem är den här personen egentligen, som inte låter sig skrämmas bort, vad jag än säger. Fattar han inte vilka utmaningar det här kan bli? Jag frågade honom rätt ut. Och han svarade ungefär: att för vänskap finns inga hinder.

Meddelandena på communityt hade sina begränsningar och vid det här laget hade vi gått över till mail. Ungefär ett om dagen. Men efter ett tag så kände jag att det var dags att faktiskt prata i telefon. För det är mycket ändå som ett skrivet mail inte berättar om en person. Efter en kort betänketid så bestämde jag dagen och han tiden. När han ringde mig så var jag faktiskt inte särskilt nervös. Mest nyfiken. Samtalet blev inte så långt. Ingen av oss är telefonmänniskor. Men det gav ändå en ny bild av personen som jag talat med. Efter samtalet så blev mailkonversationen tätare.
Till slut kom vi fram till båda två att det nog skulle vara trevligt att ses för en fika. Så vi bestämdes att ses denna lördag i april. Efter ganska många veckors mailande. Dagen innan vi sågs så blev vi vänner på Facebook. Jag var fortfarande helt inställd på att den här mannen har en stor möjlighet att komma att bli en av mina allra bästa vänner. Men, han bor strax söder om söder. En riktig relation kommer inte att funka. Ändå kände jag fjärilsfarmen i magen flera dagar innan vi sågs.
Vi hade inte bytt särskilt mycket bilder av varandra. Så jag hade inte en riktig tydlig bild av hur kärleken såg ut. Det hade inte heller känts viktigt.
Jag är också är väldigt tråkig och oromantisk person som inte tror på kärlek i första ögonkastet och sådant där, romantiskt ”bjäfs”. Inte jag. Alls.
Som jag har fått äta upp den inställningen.

När han ringde på min dörr och klev in. Tog av sig jackan och skorna. Vände sig om och såg på mig för första gången. Så var det som en elektrisk puls gick rakt igenom mig. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Hur töntigt det än låter. Han var så galet snygg. Hur han var byggd, hans röst, hans rörelsemönster, hans artighet och sociala förmågor. Jag blev bländad. Totalt. Och overklighetskänslorna fick mig nästan att fnittra.
Vi gick in i köket. Pratade om ditt och datt. Jag minns faktiskt inte om vad. För jag var så ställd. Men jag tror att det var en del om parkeringsplatser här i Uppsala och om grön politik. Vi drack vårt kaffe och åt vår bulle. Innan han artigt tackade för ett trevligt fika och började bege sig hemåt igen. Han tog på sig ytterkläderna och gick ut genom dörren och vinkade ett hejdå. (Nej, inget kramande här inte. Vi tog inte ens i hand)
När han sedan stängde dörren så var det som att det blev ett hål i mig. Något fattades mig genast. Medan jag själv fattade ingenting om varför jag reagerade som jag gjorde. Det blev ett hål som gjorde ont. Saknad.
När han kom hem till sig så skickade han mig ett nytt meddelande. Där han tackade för det trevliga besöket. Han undrade också om vi kunde ses igen. Jag svarade helt ärligt att det blev tomt när han gick. På riktigt. Och att jag gärna ses igen. Men att jag inte är ute efter något tillfälligt. Då är jag hellre enbart vänner.
Han svarade ungefär, att han är helt ointresserad av något tillfälligt. Utan att han ser en relation som något som ska vara länge. Så länge som det bara går.

På den vägen är det gott folk… Så var det kärlek vi första ögonkastet? Ja, jag måste nog erkänna att för mig var det så. När vi väl sågs. Men innan dess så var jag mer inställd på nära vänskap.

Idag ser jag bara kärlek som är baserad på vänskap, tillit, respekt, förtroende och åtrå. Men störst av allt är kärleken.

Gilla och dela gärna!