Sjuksällskap

Jag fick ett meddelande på söndagseftermiddagen.
Kärleken berättade att det uppstått en chans,
en oväntad lucka.
Att saknaden rev i honom.
Om det var OK att han kom sent,
men sov här och sedan åkte på morgonen?

Min glädje var utan gräns när jag svarade ja.
Välkommen!
Om så bara för en stund.
Snälla kom!

Han kom, vi drack vårt kvällste och samtalade.
Jag var trött efter helgens möten.
Han likaså efter veckans slit och måsten.
Så vi lade oss ganska tidigt
och somnade snabbt för att vara oss.

Jag vaknade vid fyra av att allt gjorde ont.
Min hals, mina bihålor och mitt huvud.
Nattens dunkla ljus rev så i mina ögon
att jag instinktivt blundade.

Kärleken, som på grund av sitt arbete
har har en sömnklocka som är olik de flesta andras
låg redan vaken vid min sida.
Jag lade min hand på hans bröst.
Kärlekens hud kändes sval under täcket.
Värken i hals och bihålor brann.

Att vara sjuk tillsammans med någon
är för mig en stark signal
om hur relationen ser ut.

Jag tycker inte om sällskap när jag är sjuk.
Jag vill inte att någon tar på mig.
Talar med mig.
Pockar på min uppmärksamhet.
Jag vill vara ifred.
Bara vara.

Kärleken smekte min panna
och drog mig till sig.
Trots att han såg hur snoret började rinna
när jag rörde huvudet.
Jag snöt mig och lade mig till ro på hans arm.

Jag kände där och då.
Att jag tyckte om hans beröring.
Att hans mjuka stämma inte gjorde ont i mitt huvud.
Att han inte pockade på min uppmärksamhet
utan lät mig bara vara.
Mig själv.
Hängig, snorig och ljuskänslig.
Inte det minsta charmig eller attraktiv.

Jag somnade så, jag vet inte hur länge.
När jag slog upp ögonen
så mötte mina trötta ögon hans utforskande blick.
Han sade mjukt att det var dags för honom att gå upp.
Att han skulle fixa vårt kaffe.
Att jag kunde ligga kvar så ropar han när det är klart.
Han klev upp
Jag låg kvar.

När han försiktigt stängde sovrumsdörren efter sig
så for en ilning av saknad genom kroppen på mig.
Där och då, denna måndagsmorgon,
så blev jag återigen påmind om,
att kärleken min går djupare än sällskap, samliv och samtal.

Att han är en del av min själ nu
och jag är en del av hans.
En varsin halva av en helhet
bortom tid, plats och kropp.

När jag berättade för honom
medan vi drack vårt kaffe
vad jag upptäckt.
Hur jag inte gillar sällskap när jag är sjuk
men att det inte gäller honom.
Alls.
Då smekte han min kind
och sade allvarligt
Kan du äntligen någongång förstå att det är vi nu.
Jag nickade tyst till svar.

Gilla och dela gärna!

Guld

När kärleken kliver upp på söndagsmorgonen och går ut i köket
så möter assistenten upp.
Med sorg i rösten säger hon: Kaffebryggaren är sönder.
Jag har 7 anställda assistenter som alla dricker kaffe.
Precis som jag.
Det går åt 2 paket kaffe i veckan i mitt hushåll.
Att kaffebryggaren inte fungerar är allvarliga saker.
När jag också kommer upp och ut i köket så kommer vi ganska raskt överens om att ge oss ut på stan så snabbt som möjligt kärleken och jag.
Det finns inte så väldigt många ställen att handla en kaffebryggare på i centrala Uppsala.
Men ingen av oss var direkt sugen att åka ut till köpcentren i industriområdena.
Framförallt inte eftersom vi befarade att julhandeln har tagit fart ordentligt.
Att trängas med folk i köer tillhör inte favoriterna för någon av oss.
Faktiskt är det så att jag brukar undvika affärer överhuvudtaget i december.
Men nu var det nödläge i vardagen.

Butikerna i centrala Uppsala hade precis öppnat.
Vi klädde på oss och begav oss ut på jakt.
Jag har aldrig tyckt om att bli körd i min stol av andra.
Det handlar om tillit.
Det handlar om att kunna läsa terrängen där stolen kör.
Det handlar om att inte köra i in folk.
Självklart alla saker som går att träna upp.
Men jag föredrar oftast att köra själv.
Men nu hade min kropp inte riktigt vaknat ännu.
Det var kallt ute.
Så utan att ens fråga, det räckte att han skannade läget med en blick.
Så fällde kärleken upp körhandtagen och så började vi ta oss mot stan.

Det är något särskilt med personer som är vana att köra mc och rullstolar.
Det är som att vana mc-förare läser terrängen och förstår balanseringen av en rullstol på ett bättre sätt än personer som inte har mc-vana.
En av kärlekens stora intressen i livet har varit motorcyklar.
Det tog ungefär en minut första gången han körde mig någonsin innan jag kände att här har vi en person som har rätt tänk och rätt fokus.
Han har aldrig sagt det rätt ut, men jag tror att han känner en viss mysighetsfaktor av att köra mig.
För mig har det iallafall blivit så.
Han kommer nära.
Jag kan känna hans andetag mot min hud
i kylan så blandades hans andedräktsmoln med min egen.

När vi kom fram till den första affären som kunde tänkas ha kaffebryggare
så konstaterade vi krasst att jo, nog hade julhandeln kommit igång alltid.
Här gällde det att vara effektiv.
Vi genvägade oss fram till hushållsavdelningen.
Jag började skanna av utbudet snabbt med ögonen
Konstaterade att det fanns inte så väldig många att välja mellan.
Kärleken pekade på en och sade med glittrande ögon
-Den här är liten, rund och guld. Det låter väl bra?
Jag höjde på ett ögonbryn och skrattade till och svarade
-att det låter helt ok. Men jag tror att det kan vara bra att kika
på den andra stället också. Även om det tar emot att trängas med fler människor.
Kärleken suckade och sade -jo, det låter vettigt.
Så vi tog oss ut ur affären och köpcentret.
Huttrade när kylan slog emot oss när vi gick till nästa butik.

Väl framme till hushållsavdelningen där så blev vi båda förvånade.
Det fanns två bryggare att välja mellan från ett enda märke.
Ingen av dem kändes varken prisvärd eller såg ut att hålla särskilt länge.
Så vi tackade för oss och gick tillbaka till affären vi nyss lämnat.
Köpte bryggaren och begav oss hem.
Jag med stora kartongen i knät.
Han körandes mig.
Jag nöjd med köpet.
Han lite kaxig när han vi tog oss fram.
Plötsligt vid övergångsstället så är där en kant
som ingen av oss noterade särskilt.
Men se det gjorde rullstolen.
Tvärstopp.
Som tur var hann jag känna vad som var på gång och
kunde parera lite.
Jag satt kvar i stolen
utan att tappa kartongen.
men åkte fram en bra bit i stolen pga krocken.
Jag satte mig upp igen och gav en liten gliring.
Han log tillbaka mot mig men konstaterade att det tack o lov gick bra.
Det höll jag med om och vi tog oss hem utan problem.

Väl hemma så hade jag knappt fått av mig ytterkläderna innan kärleken
hade stuvat undan den gamla bryggaren och packat upp den nya.
Denna nya lilla, runda bryggaren i guld.
Den nya behövde lite mer plats än den gamla på grund av ett annat sätt att fylla på kaffe på.
Vilket krävde att en hylla fixades om.
Vilket i sin tur krävde en stjärnmejsel och lite envishet.
Han frågade var mejseln fanns.
Log mot mig och fixade hyllan
Installerade bryggaren och satte på kaffe.
Till mig, sig och assistenten.
Klockan var ännu inte tolv.
Andra advent började bra.

Gilla och dela gärna!

strax fem

Klockan är strax innan fem på måndagsmorgonen
och det är strax dags för dig att åka.
Längtan blev för stor för oss båda
och du kom hem till ”oss” närmare midnatt.
Ljuvligheten när du klev genom dörren.
Friden i kroppen när vi strax därefter
somnade hud mot hud.
Trots att vi båda visste att
larmet kommer att ringa tidigt.
När mobilen så plågsamt ringer
så kliver vi båda upp.
Du retar mig lite snällt
för att jag är så trött.
Somnar nästan om,
när jag tittar på dig
då du klär på dig.

Jag smeker din kind till svar
på din kommentar,
för jag ser sorgen bakom orden,
den mentala förberedelsen
att återigen säga adjö.
Jag förklarar, som varje gång,
att det är bara att komma hit.
Komma in
Komma hem
Hem till ”oss”
Att han inte är ensam längre
Så länge som pendlingen
känns hanterbar.
Dessa mil som kan knäcka även den
mest uthålliga.
Som jag vet att jag själv
nog aldrig klarat.
Uppoffringen kärleken gör
som gör mig ödmjuk.

Jag ser kärleken i hans ögon
men även saknaden
när han lägger sin hand
mot min kind,
kysser min mun mjukt.
Jag fortsätter med allvar i rösten,
förklarar att hemmet är vårt.
Oavsett tid på dygnet.

Vi tar oss mot hallen
via köket.
Jag i pyjamas, huttrandes
medan han tar på sig vinterkläderna
och förbereder sig mentalt
inför jobbpasset.

Jag börjar kunna rutinen nu
och jag ler mot honom.
Han kollar av att allt ligger
där det ska:
nycklar,
passerkort,
plånbok, mobil.
Redo!
Men inte helt

Kyssen farväl är den värsta
och den ljuvligaste.
Den mörka blicken från oss
båda när kärleken kliver
ut genom dörren för att pendla
alla milen till jobbet.
Södertälje, en värld bort.

Sorgen för att ingen av oss
kan vara riktigt säker på
när vi ses igen.
Glädjen och tacksamheten över
de timmar natten ändå gav.
För jag vet att så länge vi båda
bara orkar så tar vi vara på de
få tillfällen som bjuds.
Och fram till dess vi ses igen,
oavsett,
så är vi ändå själsligen
tillsammans.

Gilla och dela gärna!

Helg

Det var inte menat så. Men kärleken kom till mig ändå. Helgen var planerad annorlunda. En bra plan. Men ibland går planer inte i lås eller ändras med kort framförhållning. Så skedde nu och kärleken kom till mig sent om kvällen.

Känslan när han kommer in tyst genom ytterdörren, hänger av sig sin svarta jeansjacka, ställer ned sin övernattningsväska på golvet för att sedan smidigt glida ned på huk, möta min blick och för att sedan lägga armarna om mig, får fortfarande tiden att stanna. Dessa sekunder då jag läser av och tar in allt det som är han. Försöker känna av hur han mår och vad han behöver här och nu. Den här gången såg jag tröttheten och hans längtan efter närhet. Så vi sade inte mycket utöver det mest nödvändiga. För orden var inte viktiga nu. Utan det var samhörigheten. Ganska snart så sov vi båda två nära, så mycket hudkontakt som var praktisk möjligt.

Jag vaknade för en gång skull först och kunde njuta av att se hur hela hans kropp återspeglade sömnens ro. Höstsolen tog tid på sig att stiga över horisonten och de första kyliga vindarna blåste utanför fönstret. Så jag kunde stoppa om oss båda lite extra och njuta av närheten av hans kropps konturer mot mina egna. Det dröjde inte länge innan han vaknade av mina studerande blickar och värmen i hans nyvakna ögon som mötte mina fick mig att se dimmigt.

När vi sedan gick upp för att dricka vårt morgonkaffe så kände jag hur lugnet spred sig i min själ. Kaffet som han gör, starkt och i små koppar, har blivit en av alla små saker som är speciellt och viktigt för mig i vardagen när vi är tillsammans. Ett tyst stycke vardagsmagi som för oss samman. Medan vi långsamt njöt av morgonkaffet och att få dricka det i varandras sällskap, så uppdaterade vi varandra om vad som hänt de senaste dagarna.

Förmiddagstimmarna flöt snabbt och blev till eftermiddag. Båda började känns sig lite rastlösa och vi beslöt oss för att lämna hemmet för att gå och se en film. På väg till bion så blev jag återigen så fascinerad av kärlekens stora förmåga att läsa av mig. Saker som det tar de flesta personliga assistenter år att lära sig, ser han direkt. Utan att behöva säga något, så blir hans omsorg och kärlek till mig en instinktiv, flytande del av det som är oss och som täcker upp där jag brister. Men aldrig en gnutta mer än jag behöver.

Biosalongen var nästan tom och air-conditionen blåste ganska hårt och kallt. Hans hand i min kändes som en varm energikälla under hela filmen. När filmen var slut och vi gick ut, så visade hösten sig i hela sin närvaro med sin kyliga vind. Vi beslöt oss för att äta ute. Maten vi åt var god, servicen bra. Vi njöt för det mesta under tystnad av den varma maten och drycken innan vi långsamt började gå hemåt igen. Jag njöt återigen av gemenskapen i tystnaden och av samhörigheten. Hur en enda blick är tillräckligt.

Medan jag långsamt värmde upp min kropp igen och sov en stund så förberedde kärleken kvällens tvsoffemys. Nära, nära varandra i soffan, med hans armar om mig, tittade vi på helgens Speedway GP från Friends arena. Ungefär halvvägs in i tv-sändningen så kunde jag inte hålla mig längre, utan sade: Kan en lördag vara bättre än så här? Jag älskar dig så mycket. Han mötte lugnt min blick, log, smekte min kind och viskade sedan i mitt öra: Och jag älskar dig.

På söndagsmorgonen så vaknade jag leendes och med hans armar om mig. Som vanligt hade kärleken vaknat först. Medan jag långsamt fick i ordning på mina stela armar och spastiska ben så började han ordna i köket. En liten stund senare så hade han börjat förbereda det första för dagens lunch och det doftade gott från kaffe ifrån köket. När jag satte mig vid köksbordet så pekade han triumferande på mjölkskummaren och sade, att den hade du gömt bra! Nu blir det macchiato! Jag bara log och lät mig skamlöst skämmas bort av kaffet och dess krämiga skum och söta sällskap.

Tillsammans gick vi sedan ned för att handla det som fattades till lunchen. Njöt av att inte stressa och gemensamt diskutera vad som var bäst och godast. Väl hemma igen så fick jag från köksbordet se hur han med all sin kärlek lagade maten. Noga uttänkt, då han erkände att han redan på morgonen gjort en liten plan över smaker och eventuella kombinationer och de olika tillbehören. Som en prinsessa satt jag där och lät mig underhållas av åsynen av hans flinka händer och kreativitet. Matad med en smakbit då och då och fick på nåder hjälpa till med lite garnering. Medan måltiden blev klar i ugnen så njöt vi återigen av tystnaden i varandras sällskap. Hud mot hud men var och en med sina egna vardagsuppgifter.

När lunchen var klar, låg hela lägenheten luftigt insvept i en härlig aromatisk doft av rosmarin, vitlök, nötkött, ugnsbakad potatis och färska grönsaker. Medan vi långsamt njöt av den goda maten så samtalade vi om mer allvarliga ämnen. Om utmaningar. Om vad som är på gång och vad som ändrats i våra kalendrar. Om drömmar och förhoppningar. Och om alternativa vägar utifall utmaningarna börjar ruska sina huvuden alltför mycket i våra vardagsliv. För utmaningarna är många, både för oss var och en för sig och gemensamt.

För att få igång kroppen efter matkoman och lätta på våra tankar behövde vi röra på oss. Vi visste båda att det snart var dags att för stunden skiljas. Även om det inte skulle dröja väldigt lång tid innan vi sågs igen så var det ändå osäkert vilken dag. Hur ont det redan börjat göra. Trots ingen av oss nämnt det med ett enda ord. För att ge ny luft åt verklighetens realiteter så gick vi ut på en kortare promenad. Jag konstaterade nöjt att kärleken vid det här laget börjat få ett bra hum om närområdet och hittar bra. Vi tittade, som vi brukar göra, på stadens arkitektur och diskuterade vilka områden som vi tycker om och varför.

Väl hemma så visste vi båda att denna magiska helg nu var på väg att ta slut. Denna helg som inte var menad för oss enligt våra ursprungsplaner. Men som vi nu fick till skänks, trots allt. Men ändå. Att se honom åter ta på sig jackan och skorna. Ta sin väska och vända sig om för att säga hejdå. Det känns fysiskt i kroppen varje gång. När han sedan, som alltid, glider ned på huk för att kyssa mig så kändes det som en bit av det som är ”vi” slits loss. Att vi inte längre är ett utan två.

Jag tror att han ser smärtan i mina ögon. För han låter mig få se smärtan i hans egna, fullt ut, där han står i ytterdörren beredd att stänga dörren. Rösten hans är hes när han säger: Nog måste det komma en dag då vi inte behöver dessa jobbiga avsked. Jag klarar inte av att svara honom där och då. Rösten sviker mig. Istället nickar jag och vinkar ett farväl. Men när han gått så sms:ar jag honom om att vi måste hitta en väg som är hållbar för alla parter. Ju förr desto bättre.

För det blir inte lättare ju längre tiden går. Nej, desto mer visar tiden att det är vid varandras sida som vi hör hemma.

Gilla och dela gärna!

Närhetstörst

Jag brukar säga att jag inte är särskilt förtjust i närhet.
Jag är inte den som ofta önskar bli kramad eller klappad på,
ligga sked, pussas eller hålla handen.
Kanske är det en del i min personlighet
men framförallt så är det ett aktivt ställningstagande
att min kropp tillhör mig.
Att jag själv bestämmer vem som får göra vad med mig, hur och när.
Som kvinna med omfattande rörelsehinder sedan födseln,
med stor erfarenhet av vård och omsorg
vare sig det behövts eller inte,
så har min kropp under hela uppväxttiden
och för all del ofta även som vuxen,
alltför ofta varit i någon annans händer.
Bokstavligen.
Där jag inte bestämt över vem som tar i mig, hur och när.

Att resa murar och försvar har varit nödvändigt.
Likaså att vara noga med tilliten.
Det har handlat om överlevnad.

Sex har alltid legat mig närmare än närhet.
Fram tills nu.
Nu vill jag ha allt.

Jag har ofta frågat mig varför.
Vad är skillnaden nu från tidigare?
Vad var det som gjorde att jag ändrade
inställning så oväntat och plötsligt?

Så slog det mig:
Vår första morgon tillsammans.
När kärleken och jag åt vår frukost ihop.
Så lade han försiktigt upp sina fötter på min fotplatta
så att de låg varmt, mjukt och stilla mot mina.
Som den mest självklara saken i världen.
Ingen annan har gjort så förut.
Att med en så pass enkel gest visat
att jag uppskattar hela dig.
Allt det som är du
och jag vill vara dig nära.

Likaså hur kärleken ofta
glider ned på huk,
så att hans mörka ögon kommer i
direkt kontakt med mina gröna.
Kommunicerande tydligt
innan han rör vid
eller kysser mig.
Hela mig.

Aldrig anonymt ”ovanifrån”
Alltid med samtycke
Ofta retsamt
så att jag ska lockas
att vilja ha mer.

Att bli sedd som en hel person
och inte uppdelad i attraktiva
och mindre attraktiva kroppsdelar.
Att slippa bli sedd som en kropp
med accepterade
och mindre accepterade
egenskaper.

Att av kärleken bli sedd
inifrån och ut och
därefter bli fullkomligt accepterad.
Älskad.
Det är skillnaden.

Idag är det jag som tar initiativ till
kramar, smek, kyssar och vara nära.
Inte enbart till sex.
Jag verkar aldrig kunna få nog.
Och kärleken verkar hela tiden vilja ge mig ännu mer.

Gilla och dela gärna!

Tomhet

När jag i gryningen öppnar mina ögon.
Alla mina sinnen minns dig levande ifrån sömnen.
Då jag leende sträcker fram min hand för att smeka ditt silverhår.
Men möter enbart luft.

Gilla och dela gärna!

Insikt

När gryningens första strålar smeker din mage och din bröstkorgs mjuka välvning.
Gör huden din gyllene.
Då tror jag att allt är möjligt.
Och när jag sedan låter min blick långsamt vandra.
Fastnar vid ditt lilla mjuka leende i ditt avslappnade och drömmande ansikte.
Då inser jag att det faktiskt är sant.

Gilla och dela gärna!