Kategori: Njutning

Regnbåge

Jag kom ut till makens lantställe mentalt slut.
Första helgen på semestern.
Ett dygn i min älskades närhet.
Det har varit alldeles för mycket under en alltför lång tid.
Saker som jag inte har kunnat styra men ändå behövt hantera hela vägen ut.
Händelser som krävt sitt pris.
Ända in i kaklet.
Både för förändring, så att historien inte återupprepar sig igen, men även för att praktiskt kunna hantera här och nu.
Livspusslet det trasiga.

Någonstans under sista månaden innan semestern så var det som alla känslorna inom mig tagit slut.
Stängts av utav ett inre säkerhetssystem.
Istället så har jag slagit på autopiloten.
Survival mode.
Do or die
Leverera!
Min make såg men kunde inget göra på distans.
Inte heller säker på att han har orken just nu.
Jag är inte heller alltid så lätt att styra.
Eller för den delen förstå sig på.

Även kärleken är trött, tärd och sliten.
Hur mycket slog mig med all kraft under eftermiddagen.
De mörka ringarna under hans ögon berättade sitt.
Linjerna i ansiktet som djupnat.
Att hans leende inte längre kommer med automatik likaså.
Tankarna oftare långt borta än nära.
Vi drack vårt kaffe.
Det efterlängtade.
Vår ritual.
Regnet slog mot rutorna och jag tog in dess lugna sövande rytm.
Lade mig att sova en middagslur i orolig sömn.
Kärleken observerade men sade ingenting.
Efter middagen så lugnade sig regnet något.
Vi pratade om vad vi skulle göra resten av dygnet.
Om vi skulle ta en tur med Spydern och i sådant fall när.
Kärleken betraktade mig tyst.
Sade sedan att jag ska se om den vill starta i fukten.
Om den gör det, sade jag, då vill jag väldigt gärna åka en tur nu. Du kör och jag åker med. Jag vet att du är trött, så du avgör hur långt vi kör.
Hans trötta ögon mötte tyst min blick, nickade och log sitt typiska korta leende.
Lite så där som vissa cowboys gör på film. Kunde nästan höra:-Yes Mam.
Spydern gick igång.
Solen tittade fram i horisonten.
Vi kom upp på Spydern.
Körde bakom en husvagn fram till samhället.
Där blev vägen enbart vår.
Kärleken tog tillfället i akt och ökade farten.
Njutningen av att känna den regnfräscha luften.
Vinden mot kläderna.
Mina ben mot hans.
Min överkropp tätt mot hans rygg.
Händerna kring hans midja.
Tystnaden ute.
Bara Spyderns motor.
Vi körde så några kilometer och jag njöt varje sekund.

Vi svängde av, in på en mindre väg.
Kärleken stannade in, lyfte visiret och tittade allvarsamt bakåt på mig.
-Är du OK? Vill du åka längre? Eller är du kall? Hans ögon iaktog mig noga.
Jag svarade att det var alldeles underbart och att jag gärna ville åka längre.
– Han nickade kort och sade, den här vägen har mycket kurvor. Följ min kropp.
-Jag log och nickade till svar.
Han drog ned visiret igen och satte sig till rätta.
Jag kröp ännu närmare hans kropp. För att vara säker på att kunna följa nära.
Bara efter några hundra meter så började vägen ändra karaktär.
Med många olika kurvor, många ganska tvära, andra långa och mer sugande.
Samtidigt som landskapet spelade upp sig framför oss.
Med regnvåt doftande skog.
Insjö grå som grafit och som fortfarande inte lugnat sig efter eftermiddagens oväder.
Åkrar och ängar där markens värme dansade i dimmorna med den kyligare luften.
Ögonen tog in allt och lite till.
Kroppen njöt av att känna hans muskler jobba för varje kurva.
Lårmusklerna som följde Spyderns rytm.
Hans magmuskler under mina händer som spände sig i varje kurva.
Ryggens värme mot mitt ansikte.
Den blandade doften av hans varma hud och Spyderns avgaser.

Helt plötsligt så uppenbarade den sig.
Regnbågen.
Som en tunnel tvärs över vägen.
Jag log stort för mig själv och när vi passerade igenom den.
Kände under stor förvåning hur mina mina känslor återigen slogs på.
Nästan som ett reglage som vreds om.
Hur hela jag fylldes av tacksamhet, glädje och kärlek.
Kände hur jag inte kunde låta bli att le.
Över friheten
Över kärleken
Över gemenskapen
Över att det finns någon som inte bara förstår utan även kan leda mig rätt när jag går vilse.
Och jag tänkte för mig själv, älskade make, du som oroar dig för att jag inte trivs på Spydern,
jag önskar så att du hade ögon i nacken och kunde se mig nu.
I all min kärlek till dig.

En kort stund senare så stannade han till igen.
Vred sig om för att se hur allt var med mig.
Jag tror att han förstod när han mötte min blick.
För han blinkade bara mot mig och sedan körde vi vidare.

Fortare nu, lekfullt och lät åklusten styra.
Testade Spyderns förmåga men även min att kunna följa de vägval och körlinjer som kärleken valt att följa.
Regnet började falla men jag kunde inte låta bli att fortsätta att le.

Vätan stod som vattenfall kring Spyderns hjul.
Molnen speglade sig i vattenpölarna.
Det blev ännu mörkare och regnet hårdare.
Jag kunde inte bry mig mindre.
Inte heller om kylan.
Dock hade vi andra att tänka på i stugan.
Det var dags att bege sig hem.
Väl inomhus med kläder som gick att vrida ur.
Skor som gick att hälla ur.
Regn som gått igenom både visir och glasögon.
Det spelade inte den minsta roll.
Maken tände eld i kaminen och gav mig en kopp te.
Lät mig bli varm och med hans närhet känna hur sömnen tog över min kropp.
För första gången på hela veckan så sov jag hela natten.
Utan att vakna, utan mardrömmar eller oro.
När jag vaknade av mig själv
Så var jag den lyckligaste hustrun i hela byn.

Gilla och dela gärna!

Midsommar

Lyxen att min make kör bilen o inte jag. Nu kan jag dansa fritt till bilradions hits o slipper störa mig på bilköerna längs E4.

–

Medan skymningen sakta lägger sig över åker, skog och äng i den sörmländska landsbygden. Så sitter jag med min kopp te vid kaminens brasa som långsamt jagar ut fukt och kyla ut ur stugan. Sonen har precis somnat i soffan bakom min rygg. Kärleken gör sig i ordning för natten. Ute hörs dämpat ljudet av ett rådjur? (räv? Hund?) Det där som hör midsommarnatten till. Många olika ljud som väcker varma känslor.

Jag vet att jag kommer att sova gott i natt. I morgon bestämmer ingen klocka när det är dags för en ny dag. Nej här är vi mästare över tiden och rummet. Och fyller den med vad vi själva behagar. Just nu är det en uppskattad och efterlängtad lycka och lyx. Att i tyst familjegemenskap, skapa minnen och gemensam glädje. Jag är tacksam.

–

Vissa har det bättre än andra. Jag och sonen blir bortskämda med pannkakstårta till exempel. Bara så där. Kärlekens eget förslag även fast han vet att det är han som får göra hela jobbet inklusive handdisken efteråt. En junilyx vi inte ätit på så där fem år. Jo det kom en glädjetår.

–

Jag har en make som har kört hoj hela sitt vuxna liv. Många fler mil på två hjul än fyra. En bättre lärare på Spydern kan jag nog inte få. Eftersom han, när han åker som passagerare, tydligt men mjukt ger mig tips och instruktioner med ett oändligt tålamod. Jo det går framåt. Övning ger resultat. Den får köras med b-körkort till min stora lycka.
Under turen vi tog idag på hans Spyder, så regnade och blåste det en stund. Jag som är så frusen av mig kunde inte bry mig mindre. Trots kastvindar och regnpiskat visir. Frihetskänslan och den besvarade Spyderlängtan var starkare än så.

Kärleken älskar fart precis som jag, men har en vuxens människas förstånd och många tusentals mils erfarenhet. Vilket gör att när han kör och jag är passagerare så blir det åka av. Men han tar aldrig dumma chansningar. Jag får krama honom länge och hur hårt jag vill. Känna hans muskler jobba under mc-kläderna. Följa hans rörelser. Så att vi två blir ett med Spydern. Det är njutning.

När han kysste mig nere i hamnen. Med smak av vind, regn, sol och pannkakstårta. Då tror jag att jag där och då var den lyckligaste hustrun i världen.

–

Så börjar den här helgen på landet långsamt gå mot sitt slut. Jag kom hit utsliten och trött på alla sätt möjliga. Nu, efter massor av sömn, lagom med aktivitet och bortskämd med rikligt av omtanke från kärleken så känns den kommande veckan inte riktigt lika tung längre.

På altanen finns en liten yta nära trappen, där solen når på eftermiddagen men dit den kalla vinden inte tar sig utan ansträngning. Där sitter jag så ofta jag kan som en nöjd katta och lapar sol. Tar tillvara på den sista stunden innan middagen, eftersom vi därefter ska ge oss ut i midsommartrafiken igen på fyra hjul. Åka hem för att i morgon fortsätta på min vardag och maken fortsätta på sin. På varsitt håll.

Men jag konstatera att jag har till och med fått färg. Bara en sådan sak som jag inte alls hade räknat med

Gilla och dela gärna!

Spyder on the road

En av mina största drömmar i många år har varit att få åka mc.
Jag åkte med kompisars moppar som jag hängde med en del med under tonåren.
Både sittandes på tanken och tolkandes på sidan av mopeden med stolen.
Jo, jag har alltid varit förtjust i allt som går fort.
Nä, jag har aldrig varit särskilt rädd av mig.
Men heller inte dumdristig.
Jag har varit nära gränser men inte överskridit dem.
Inte så ofta.

Men i vuxen ålder så har ingen vågat att jag hänger med på hojen.
Jag kan förstå det.
Det är en risk.
Det är en ansvar.
För mig har det varit en sorg.
För jag har velat så innerligt.

Kärleken är uppvuxen med hoj med sidovagn.
Intresset fanns i familjen.
Men det var ett bra tag sedan han hängde av vagnen.
Han har kvar en mindre hoj idag.
Inte särskilt märkvärdig men högst tillräcklig för hans behov.
Hans motorintresse har aldrig varit en nackdel hos mig.
Tvärtom
Det har gjort mig glad.
Även om jag förstod ganska omgående att någon tur på hans hoj
kommer aldrig att bli av.
Den för liten för oss båda.
Jag väger dessutom mer än vad kärleken gör.
Det hade inte känts säkert ens med mina mått mätt.

Men fantisera kan jag och så även han.
Därför har vi ömsint matat varandras drömmar med vackra fantasier.
Om saker och ting vore annorlunda och om allt var möjligt.
Berättelser om mil på asfalt, höga fjäll, susande skogar och blanka sjöar.
(Det där med flugsvärmar innanför visiret, mygg, hagel,
galna trafikanter och annat dumt det har varit för verklighetsnära)

En dag för inte så länge sedan
så dök det upp en CAN-AM Spyder
i en av grupperna på Facebook som jag är medlem i.
Ägaren sitter själv i stol precis som jag.
Därför var Spydern anpassad för hjulbenta som har ok handfunktion.
Jag själv hade aldrig sett en sådan variant på hoj tidigare så jag blev nyfiken.
Men jag insåg snabbt att den ligger långt utanför vad jag själv har möjlighet att betala i pris.
Men drömma går ju bra så jag visade den för kärleken.
Så att vi fick ny mat till våra drömmar.
Han med sin erfarenhet hade bra koll både på modellen och möjligheterna.
Framförallt så blev han nyfiken på anpassningarna.
Jag själv ville så gärna testa den.
så innerligt gärna.
Helt plötsligt så hade vi kommit överens med ägaren om att åka och kika på den.
Kärleken var dock bestämd med att det handlade om att testa.
Inget annat.
Jag själv förstod verkligen varför.
Hur ofta skulle vi ens kunna köra den?
Och så mycket pengar, är det värt det?

Vädret den dagen var inte lovande.
Det regnade och blåste när vi lämnade mitt hem.
Men när vi kom fram för att besöka ägaren av CAN-AM Spydern så sken plötsligt solen.
För mig så blev det kärlek direkt.
En trehjulig hoj som får köras på B körkort.
Blå och röd och glittrande i solen.
Att ta sig upp på den krävde lite tankemöda
men väl uppe så satt jag som en prinsessa.
Jag tog en tur runt kvarteret.
Det var fem minuter av ren lycka.
Jag kunde inte sluta le.
Kärleken åkte därför med bakom mig ett varv han också.
Allt inom mig kändes som ett lyckligt vårskrik.
Jag klev av och kärleken fick köra själv.
Jag försökte ta kontrollen över mina känslor.
När kärleken kom tillbaka så såg han sammanbiten ut.

Det hade börjat blåsa.
Jag var kall.
Vi blev erbjudna kaffe och gick in i ägarens mysiga hem.
Medan vi drack vårt kaffe så berättade kärleken plötsligt att han hade bestämt sig.
Han berättade att han varit intresserad av en CAN-AM Spyder i flera år.
Men att han inte riktigt ansåg att behovet var tillräckligt stort för att motivera
investeringen.
Något som jag verkligen kan förstå.
Kärleken fortsatte att berätta:
Att när han såg mitt leende när jag kom tillbaka efter min åktur så var valet lätt.
Han köper den.
Jag vågade inte riktigt tro att det var sant.
För var skulle den stå?
Hos mig finns ingen plats som det är nu.
Men kärleken visste på råd och berättade om minst två ställen där
Spydern kunde stå.

Inom en vecka så var Spydern hans.
Och jag har fått köra den.
Det kommer fortfarande att krävas övning för mig att ta mig upp på den.
Ned går lätt.
Men känslan att köra den.
Att få till samarbetet mellan kropp och maskin.
Hitta väglinjerna så bra som möjligt.
Känna vinden mot min hud.
Ljudet vibrera genom kroppen.
Farten som får sinnena att skärpas.
Det ger mig gåshud av lycka.
Det enda som gett mig en liknande lyckoupplevelse är att åka bi-ski.

Nu i helgen som var så körde jag mitt längsta pass hittills.
Övade kurvor, att stanna säkert, svängradie och att köra i olika hastigheter.
För säkerhet är viktigt för mig.
Först övar jag mig tillräckligt för att sätta ramarna.
Mina egna och lagens.
Inom dem kan jag sedan improvisera och njuta fritt.

Men vad som slog mig ju längre tiden gick var.
Att även om jag var så innerligt lycklig.
Så fattades det en sak.
En sådan lycka ska inte stå ensam.
Den ska delas.
Upplevas samman.
Jag saknade att ha kärleken med mig.
Med hans kropp nära min.
Som förare eller passagerare spelar ingen roll.
Det var en upptäckt som gjorde mig förvånad.
För i alla mina drömmar så har den största av dem varit att åka hoj ensam
Men ibland överträffar verkligheten fantasin.
För i mina drömmar idag vill jag helst åka nära tillsammans.

Gilla och dela gärna!

Närvaro

Något som fortsätter att fascinera mig är kärlekens absoluta närvaro
när han gör saker i vardagen.
Jag har en hjärna som bara har två lägen.
Av eller på.
Oftast är den på.
Min hjärna är aldrig ”tyst” när jag är vaken.
Någonsin.
Det gör att jag nästan alltid funderar på något.
Något som varit.
Något som ska ske.
Något kunde ha skett
eller kanske möjligen kommer att ske.
Något
Alltid
Jag är lättdistraherad och min hjärna vill ha saker att göra.
Att vara här och nu i längre stunder är ofta en utmaning för mig.

Att se kärleken i köket.
När han gör kaffe
eller lagar mat
är nästan en ceremoni i konsten att vara här och nu.
Medveten närvaro på ett självklart sätt
Total fokus
Varje steg i proceduren han genomför
varje kroppsrörelse i kontroll och balans
Ögonens totala fokus
Sinnena lika så

Inte på det där ansträngda fokuserade sättet
som när det är något som måste hållas i minnet för att bli rätt.
Nej
Utan mer som en flytande händelsekedja
där varje detalj är lika viktig
och får lika mycket omtanke och respekt
ett utbyte mellan honom och de ting som ingår i skapandeprocessen
som en dans mellan görande, varande och skapande.
Den trollbinder mig ibland.

Att se honom göra något så vardagligt som vårt kaffe
och verkligen uppleva att han är totalt närvarande när han gör det
För vår skull
Det är ytterligare en av alla sätt
han visar sin kärlek på
Utan att säga ett ord
så känner jag att jag dricker hans omtänksamhet
Det ger mig ro i vardagen.

Gilla och dela gärna!

Tack för 2016

Så tog då det första kalenderåret med kärleken slut.
Tiden tillsammans som började med ett frågetecken
men som över tid blivit ett glödande utropstecken.

Vi firade årets sista dygn tillsammans.
På det sätt som passar oss bäst.
Tillsammans
Nära
i lugnet
utan stormen
i en sinnenas fest.

Om det är något som året tillsammans har givit mig
så är det att ha återupptäckt alla sinnenas njutning.
Han är bra på att presentera dem.
Året 2016 med kärleken har varit en sinnenas fest.
Så självklart så avslutades det på samma sätt.

Mina ögon kan fortfarande inte få nog av att vila på honom.
Även fast jag vet att min blick
framför allt när jag inte alls döljer dess hunger
gör honom generad.
Så tillåter jag ändå att mina ögon tar varje tillfälle
att registera varje linje, form, färg och skugga
av det som är honom.
Det skapar ett lugn i mig och ett välbehag.

Alla smaker som min mun har fått uppleva.
Från mat och dryck som han serverat mig.
Valt och lagat med omtanke och omsorg.
Likaså när han givit av och serverat av sig själv.
Innerligt, sofistikerat, smakrikt och nyanserat.

Alla orden jag sagt.
Hur han orkat lyssna
När jag diskuterar frågan en gång till.
Fastän det är långt efter sovdags.
Fast det egentligen inte finns något mer att säga.
Annat än jag söker nya infallsvinklar.

Vinklar han med tålamod gett eller avvisat.
Alltid respektfullt
ibland med vass skärpa.
ibland med en varm omtänksamhet som fått mig stum.
Ord som ger mig ny kunskap och insikt
Fått mig att tänka ett varv till.
Att kasta mig ut och våga
Att lära nytt och att lära om.

Ljudet av hans mjuka röst.
I telefon
I samtal
I nattens mörker och i solens ljus
Där jag vet att varje ord är en gåva.
Som för honom inte kommer lätt.

Ord som balsam för min själ
som ger gåshud av välbehag
men som också tydligt markerar
när jag behöver tänka mig för
när jag behöver ändra kurs i
mitt tankesätt och vanor.
Eftersom jag inte längre är ensam.

När han på nyårsnatten med allvar i rösten säger:
-Det finns ingenting jag inte tror att du kan förändra i samhället
och jag full av misstro och förvåning möter hans blick och säger:
-Men vem tror du att jag är?
och han svarar mig genom att med varma ögon låsa min blick,
mjukt lägga mitt ansikte i sina kupade händer
för att sedan svara:
– Allt det du vill vara.
Och i den stunden är jag allt
och allt är vi.

Doften av ingefära, vitlök, wasabi och kaffe.
Doften av hans hud.
Den som får mig att blunda
Får minnena att snurra
Som på en sekund fortfarande
får mig vimmelkantig och alldeles rusig.

Alla känslor
längtan
saknad
hunger
som ett svart tärande hål i känslorymden
som ofta får mig att tro att jag ska slitas sönder.
Detta mörker som också är en del av vår vardag.
Vi är så väldigt mycket mer isär än samman.
Tills den dagen vi kan vara mer samman än isär.
Det året var inte 2016 och kommer inte heller vara på flera år ännu.

Tack älskade för att du visade att allt är möjligt.
Trots allt.
Så länge som det finns hopp, vilja och tillit.
Så länge som det finns ärlighet, tydlighet och kommunikation.
Så länge som där finns omtanke, respekt och åtrå.
Så går allt.
Så kan vi allt.
Så är vi allt.
Tillsammans.

Därför går jag nu in i 2017.
Lite starkare
Lite klokare
Lite mer målmedveten
Lite mer färgstark
Lite lyckligare
och väldigt mycket mer älskad.
Tack vare det som är störst av allt:
Kärleken

Gilla och dela gärna!

annandag

När kärleken kommer på en kort visit på annandagen så har han en
stor kasse med ett stort paket i med sig.
Den tar han fram och ställer på köksbordet när vi är själva.
-Det är inget märkvärdigt, säger han, men det är ju jul.

Paketet är så pass stort att jag inte klarar att öppna det själv.
Vackert och noga inslaget i rött och vitt.
Större än vad som får plats i min famn.
För att bevara stunden och känslan av ”vi”
istället för att kalla på assistenten i rummet bredvid.
Så hjälper han mig att öppna det.
Precis lagom mycket.
Bara det jag inte klarar själv.
När jag fått loss pappret och skurit upp kartongen
så gapar jag av förvåning.

Hela kartongen är fylld till bredden av Belgiska tryfflar
och annan kvalitetschoklad.
Allra överst en stor hjärtformad chokladkartong.
Enbart den mer än tillräcklig som gåva.
Vad då inget märkvärdigt, älskling, säger jag helt överrumplad.
Jag har aldrig sett så mycket choklad i en låda någonsin.
Än mindre fått något liknande.
Det är en årskonsumtion.
-Jo så är det kanske, säger kärleken och ler så att ögonen blir varma.

I kartongen finns också ett fint plättlagg.
Jag lyfter på den, och ler frågande mot kärleken.
-Jag har sett att du inte har något sådant och det kan ju vara bra att ha, säger han.
-Ja absolut! Plättar är jättegott. Men tyvärr är det ingen av mina assistenter som är så bra på det. Jag kan inte längre.
– Nä, jag vet, svarar han, men jag kan!

När han strax ställer sig upp och börjar göra i ordning plättsmet
som han sedan börjar steka.
En stor omgång.
Bara så där.
Som vi sedan äter till lunch.
Kärleken, sonen och jag
Så är det som om hjärtat växer sig för stort i bröstet på mig, att jag nästan får svårt att andas på grund av alla känslor.
När jag återigen påminns om vad kärlek i vardagen kan vara.
Vardagskärleken är inte enbart ett operativt fixande med vem som gör vad, hur och när.
Som ser till att få det gjort.
Den är också alldeles för mycket finchoklad som julklapp och plättar till lunch.
Bara för att det går.
Både det nödvändigt praktiska och det onödigt dekadenta.
Men framförallt är det märkvärdigt och dyrbart.
Tack!

Gilla och dela gärna!

Tiden på vår sida

Två långa veckor
med mycket vardag
men också ensamhet
som en smärtsam avgrundston i fjärran
som kan få vem som helst att tappa hopp.

Kommunikationen är det som håller oss samman
Får oss båda att mogna
som individer och i relationen
Kanske utan att vi märker det själva
Men det blir desto tydligare när vi är tillsammans
efter att veckorna har gått.

Jag sänker ytterligare mina murar
Du visar sidor av din personlighet
som tidigare för mig varit dolda.
Nu mycket välkomna
precis som jag tror att du
är glad att jag släpper in dig
utan förbehåll in i det mest privata
dit ingen annan fått vistas fritt.
Det vi skapar är för mig nytt
men väldigt välkommet.

Jag blir återigen förvånad
Över oss
När jag öppnar ögonen och inser vart vi faktiskt står.
Vart vi är i relationen
vad gäller tillit, acceptans och ömsesidig respekt.
Att det faktiskt är möjligt.

Du har gett mig ett smeknamn
som bara är ditt att säga.
Ingen annans.
Historien bakom är bara vår.
Tanken får mig att le och dina ögon att glittra retsamt.

Du påminner mig när vi lagat middag om hur vi möttes.
Att det är underligt att vi passar ihop så bra
när vi är så olika.
Att vi egentligen inte har några självklara
sätt att träffas på alls
Vi har inget gemensamt i vardagen, vänner eller umgängesmiljöer.
Om han inte hade besökt min sida på nätet så som han gjorde.
Om jag inte hade undrat varför.
Då hade vi aldrig mötts.
Garanterat
Jag inser lite omskakad
att det nästan går att kalla mirakel.

Så när han återigen åker
till jobb och till sitt hem
tidigt innan natten blivit morgon
hem till sitt eget
med julstök och vardagsbök
så känner jag mig ändå glad
För denna helg har pålat ännu mera grund
som känns stadig att stå på.
Nu behöver vi bara tiden på vår sida.
Låt oss hoppas att den vill oss väl.

Gilla och dela gärna!

Förälskelse eller kärlek?

Jag fick häromdagen frågan. Hur vet du att det är kärlek och inte en förälskelse som du upplever? Med den intensitet som du verkar känna. Hur vet du att det inte enbart är en förälskelse? Ett bloss i mörkret. En flamma bestående av lust och bekräftelse, som brinner hett och snabbt för att sedan hastigt med dö ut. Framförallt nu när vardagen är en realitet i bådas liv.

Ja hur vet jag? Självklart så finns inga garantier någonsin för något här i livet. Allt kan ändras på en sekund. Med eller utan kärlek, för så är ett av livets villkor.

Men det här vet jag. Förälskelsen är intensiv. Ofta i början en vision, som en spegling i varandras ögon, där drömmar skapas och förhoppningar föds med varandra som verktyg. Ibland kommunicerade men alltför ofta inte. För i förälskelsens intensitet följer ockå bekräftelsen. Både av den andre och av sig själv. Ofta med känslor så starka att kommunikation som inte handlar om ömsesidig bekräftelse upplevs som onödig. För vi förstår varandra så bra ändå. Eller hur?

Det är ju så fantastiskt här och nu. Allt känns underbart. Förälskelsen den underbara är åtrå och det som framtidsdrömmar och hopp ofta byggs av. Men den är bedräglig. För det är så lätt om kommunikationen inte satts i första rummet och varje rosa dröm granskats noga gemensamt och ur flera synvinklar, att drömmarna faktiskt inte är gemensamma. Utan snarare två olika dagdrömmares respektive önskningar som har gemensamma beståndsdelar men inte delar samma slutvision.

När den första nyfikenheten på varandra då klingar av. När vardera part börjar bli medveten om den andres mindre charmiga personlighetsdrag och egenheter. När det rosa skimret lättar. När de första utmaningarna kommer. Så släpper magin och allt bli återigen grått. Grälen börjar komma och besvikelsen. Så brinner blosset ut. Kvar blir mörkret, tystnaden, besvikelsen och de sårade känslorna.

Men kärleken är inte alltid perfekt. Kärlek är oftast inte som tagen ur sagorna eller en film. Att älska har alltid utmaningar. Det kommer alltid dagar då kärleken är svår. Men att älska är också att gemensamt överkomma utmaningar och att vilja göra det. Att ha en plan tillsammans och kommunicera den. Att stötta varandra när livet skaver och att glädjas när saker går bra. Även de små sakerna.

Kärleken handlar också om att respektera olikheter både vad gäller behov i vardagen och i varandras framtidsdrömmar. Att tillsammans vilja hitta en gemensam väg som fungerar för båda. Kärlek är ofta arbete, varje dag, med grundstenen att det är denna människa jag vill vara med. Den jag valt och sedan valt igen och igen. Inte bara de dagar allt går lätt. Utan framförallt de dagar då livet gör att relationen prövas.

Kärlek är också att det är denna människa jag vill vända mig till först i stort och smått. Även i frågor som inte alltid är lätta eller smickrande. Att älska är också att göra sig sårbar och själsligt naken och kunna lita på att den andre klarar av att möta mig på samma sätt. Att se varandras sår och kunna acceptera dem. Att kunna gå vid varandras sida och tillåta varandra att utvecklas både tillsammans och individuellt.

Men jag vet också att kärlek är att uppfyllas av värme och åtrå i de små vardagshändelserna. Hur hela världen fortfarande gungar till när han kommer in i rummet. Hur en blick från honom kan ändra allt. Eller när hans armar runt mig får universum att stanna. Den är hur hans röst skapar ro och trygghet enbart med ett ”Hej, det är jag”. Eller när mina fingrar mot hans panna får hans ansiktsdrag att slappna av. Och hans beröring mot min hud ger mig gåshud av välbehag.

Men framförallt så är kärlek något som byggs på över tid. Något som med tiden föder nya gemensamma mål och drömmar. Som får nya dimensioner, vinklar och former. Något som för samman, respekterar, stärker och utvecklar. Tillsammans och för båda. Så att relationen tillsammans skapar något större, viktigare och bättre än hur livet troligen hade varit om det levdes var och en för sig. Så länge som det råder ömsesidig respekt, kommunikation, åtrå och vänskap. Så länge som varje stund tillsammans känns värdefull eftersom vi gör och gjorde allt det som är viktigt i relationen tillsammans och för varandra. Så länge som det är så. Ja då råder kärlek.

Gilla och dela gärna!

Lunchdate

Klockslaget tolv är nära. Jag lägger ifrån mig anteckningsboken på skrivbordet och går snabbt igenom resultaten för förmiddagens arbetsmöten i huvudet. Loggar ut för lunch på datorn. Hämtar assistenten och därefter så går vi gemensamt till hissen och åker ned till foajén. När jag kommer till ytterdörren så suckar jag återigen över de sega dörröppningsknapparna för att därefter kliva ut på gatan vid köpcentret.

Morgonen hade varit mulen och kylslagen. Men nu värmde solen gott och luften andades fortfarande sommar. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg alla människor som njöt i solen. Men jag hade ingen tid att spilla. För det var äntligen dags. Lunchen med kärleken som jag längtat så efter. Så jag ökade takten över gatuplattorna. Passerade besökare, köpstånd, fontäner och platser för umgänge och vila. Mot rätt ingång och körde därefter in i köpcentret mot den plats där vi bestämt att lunchmötas.

Kärleken är alltid i tid så först blir jag förvånad. Jag är först. Vi ser oss omkring assistenten och jag för att se om han kanske ställt sig någon annanstans. Men nej. Jag glädjer mig inombords att för en gång skull vara den förste på plats och ler retsamt för mig själv.

Då ser jag honom komma. Känner igen rörelsemönstret direkt. Han går rakt fram till mig. Stannar och glider ned på huk innan han möter mina ögon. Hans blick som speglar lyckan i mina egna ögon för ett kort ögonblick innan han drar mig till sig och kysser mig mjukt. Jag ser hur folk tittar men orkar inte bry mig. Istället gör jag det jag längtat efter. Smeker hans ansikte med mina händer och njuter av hans hud mot min egen. Jag känner hur han tittar intensivt på mig och jag möter frågande hans blick. Du är så snygg, svarar han. Jag ler nöjt och säger tack, detsamma! För jo, idag är en bra dag och jag trivs med mig själv. Han smeker mitt huvud och ansikte och ler stort. Jag kysser honom igen.
Är du hungrig? frågar jag.
Ja lite, svarar han.
Jag är riktigt hungrig, svarar jag.

Medan jag letar reda på ett bord, så beställer kärleken och assistenten mat. Jag betraktar dem när de samtalar med varandra i matkön och känner återigen tacksamheten över hans självklara sätt att umgås med assistenterna. Oavsett vem som jobbar. Trots att allt med assistans är nytt för honom. Och jag känner samma tacksamhet över assistentens finkänslighet över att finnas där när hon behövs, men inte en sekund mer. Interaktionen mellan oss alla och att det ändå fungerar så bra. Mot alla odds.

De kommer och sätter sig vid bordet. Kärleken mitt emot och assistenten bredvid. Hon stoppar mobilens hörlurar i öronen för att skapa ett privat rum för kärleken och mig. Men har hela tiden uppsikt om jag behöver hjälp med något.

Vi pratar om dagen som varit. Om barnen och om jobbet. Min blick finner ro i hans kropps konturer och av hans röst. Den som jag saknat så. Jag ser hur trött han är. Att vardagen har tärt på. Mina tankar börjar vandra av vag oro men slutar tvärt när servitrisen kommer och ställer ut maten på bordet. Assistenten fixar det som behövs med min mat. Vi äter alla under tystnad. Konstaterar att maten var helt ok idag också. Jag tänker att jag önskar att tiden kunde stå mer stilla. När maten är uppäten och rastlösheten knackar på, så frågar jag om vi inte istället kan gå ut i solen. Få lite luft och lite värme. Kärleken nickar jakande.

När vi går igenom köpcentret och ut mot torget så njuter jag av att känna honom vid min sida. Assistenten ett par steg bakom. Att veta att jag bara behöver räcka ut handen så finns hans där.

Ute i solen så finns bord och stolar lediga och jag sätter mig där. Assistenten en bit bort. Kärleken bredvid mig. Vi säger inte så mycket. Hudkontakten säger mer. Hans fingrar mot min hud. Min hand i hans. Hur han smeker mina naglar och kysser min hand. Jag ser återigen hans uppskattande blick på min frisyr. Själv vill jag bara komma ännu mer nära. Nå in under huden. Kunna ge honom mer. Försöka ge energi och glädje. Jag smeker hans ansikte igen, känner den lena skäggstubben under fingertopparna, innan jag åter lägger handen på hans ben. Vi sitter så medan solen värmer vår hud.

Vi pratar mer om vardagen och att det nu kommer att dröja innan vi kan ses igen. Och jag inser återigen att det är tur att jag är bra på att bita ihop och härda ut. För vissa saker är värt det. Vi skrattar åt min barnsliga otålighet som ställer till det så mycket för mig.

Han följer mig till ytterdörren till jobbet. Sätter sig på huk och slår armarna om mig. Jag vilar där. Drar in hans doft. Får kraft. Ny energi. Innan jag kysser honom hårt. Och sedan igen. Som en markering att nu måste jag gå. Mitt nästa arbetsmöte börjar strax. Vi hörs och ses, sade kärleken innan han ställer sig upp. Det gör vi, svarade jag snabbt. Och skyndar mig in i byggnaden, för att meningslöst dölja hur mina ögon dränks i avskedets tårar. Hur jag återigen plötsligt känner mig halv.

Gilla och dela gärna!

Närhetstörst

Jag brukar säga att jag inte är särskilt förtjust i närhet.
Jag är inte den som ofta önskar bli kramad eller klappad på,
ligga sked, pussas eller hålla handen.
Kanske är det en del i min personlighet
men framförallt så är det ett aktivt ställningstagande
att min kropp tillhör mig.
Att jag själv bestämmer vem som får göra vad med mig, hur och när.
Som kvinna med omfattande rörelsehinder sedan födseln,
med stor erfarenhet av vård och omsorg
vare sig det behövts eller inte,
så har min kropp under hela uppväxttiden
och för all del ofta även som vuxen,
alltför ofta varit i någon annans händer.
Bokstavligen.
Där jag inte bestämt över vem som tar i mig, hur och när.

Att resa murar och försvar har varit nödvändigt.
Likaså att vara noga med tilliten.
Det har handlat om överlevnad.

Sex har alltid legat mig närmare än närhet.
Fram tills nu.
Nu vill jag ha allt.

Jag har ofta frågat mig varför.
Vad är skillnaden nu från tidigare?
Vad var det som gjorde att jag ändrade
inställning så oväntat och plötsligt?

Så slog det mig:
Vår första morgon tillsammans.
När kärleken och jag åt vår frukost ihop.
Så lade han försiktigt upp sina fötter på min fotplatta
så att de låg varmt, mjukt och stilla mot mina.
Som den mest självklara saken i världen.
Ingen annan har gjort så förut.
Att med en så pass enkel gest visat
att jag uppskattar hela dig.
Allt det som är du
och jag vill vara dig nära.

Likaså hur kärleken ofta
glider ned på huk,
så att hans mörka ögon kommer i
direkt kontakt med mina gröna.
Kommunicerande tydligt
innan han rör vid
eller kysser mig.
Hela mig.

Aldrig anonymt ”ovanifrån”
Alltid med samtycke
Ofta retsamt
så att jag ska lockas
att vilja ha mer.

Att bli sedd som en hel person
och inte uppdelad i attraktiva
och mindre attraktiva kroppsdelar.
Att slippa bli sedd som en kropp
med accepterade
och mindre accepterade
egenskaper.

Att av kärleken bli sedd
inifrån och ut och
därefter bli fullkomligt accepterad.
Älskad.
Det är skillnaden.

Idag är det jag som tar initiativ till
kramar, smek, kyssar och vara nära.
Inte enbart till sex.
Jag verkar aldrig kunna få nog.
Och kärleken verkar hela tiden vilja ge mig ännu mer.

Gilla och dela gärna!