Tack för 2016

Så tog då det första kalenderåret med kärleken slut.
Tiden tillsammans som började med ett frågetecken
men som över tid blivit ett glödande utropstecken.

Vi firade årets sista dygn tillsammans.
På det sätt som passar oss bäst.
Tillsammans
Nära
i lugnet
utan stormen
i en sinnenas fest.

Om det är något som året tillsammans har givit mig
så är det att ha återupptäckt alla sinnenas njutning.
Han är bra på att presentera dem.
Året 2016 med kärleken har varit en sinnenas fest.
Så självklart så avslutades det på samma sätt.

Mina ögon kan fortfarande inte få nog av att vila på honom.
Även fast jag vet att min blick
framför allt när jag inte alls döljer dess hunger
gör honom generad.
Så tillåter jag ändå att mina ögon tar varje tillfälle
att registera varje linje, form, färg och skugga
av det som är honom.
Det skapar ett lugn i mig och ett välbehag.

Alla smaker som min mun har fått uppleva.
Från mat och dryck som han serverat mig.
Valt och lagat med omtanke och omsorg.
Likaså när han givit av och serverat av sig själv.
Innerligt, sofistikerat, smakrikt och nyanserat.

Alla orden jag sagt.
Hur han orkat lyssna
När jag diskuterar frågan en gång till.
Fastän det är långt efter sovdags.
Fast det egentligen inte finns något mer att säga.
Annat än jag söker nya infallsvinklar.

Vinklar han med tålamod gett eller avvisat.
Alltid respektfullt
ibland med vass skärpa.
ibland med en varm omtänksamhet som fått mig stum.
Ord som ger mig ny kunskap och insikt
Fått mig att tänka ett varv till.
Att kasta mig ut och våga
Att lära nytt och att lära om.

Ljudet av hans mjuka röst.
I telefon
I samtal
I nattens mörker och i solens ljus
Där jag vet att varje ord är en gåva.
Som för honom inte kommer lätt.

Ord som balsam för min själ
som ger gåshud av välbehag
men som också tydligt markerar
när jag behöver tänka mig för
när jag behöver ändra kurs i
mitt tankesätt och vanor.
Eftersom jag inte längre är ensam.

När han på nyårsnatten med allvar i rösten säger:
-Det finns ingenting jag inte tror att du kan förändra i samhället
och jag full av misstro och förvåning möter hans blick och säger:
-Men vem tror du att jag är?
och han svarar mig genom att med varma ögon låsa min blick,
mjukt lägga mitt ansikte i sina kupade händer
för att sedan svara:
– Allt det du vill vara.
Och i den stunden är jag allt
och allt är vi.

Doften av ingefära, vitlök, wasabi och kaffe.
Doften av hans hud.
Den som får mig att blunda
Får minnena att snurra
Som på en sekund fortfarande
får mig vimmelkantig och alldeles rusig.

Alla känslor
längtan
saknad
hunger
som ett svart tärande hål i känslorymden
som ofta får mig att tro att jag ska slitas sönder.
Detta mörker som också är en del av vår vardag.
Vi är så väldigt mycket mer isär än samman.
Tills den dagen vi kan vara mer samman än isär.
Det året var inte 2016 och kommer inte heller vara på flera år ännu.

Tack älskade för att du visade att allt är möjligt.
Trots allt.
Så länge som det finns hopp, vilja och tillit.
Så länge som det finns ärlighet, tydlighet och kommunikation.
Så länge som där finns omtanke, respekt och åtrå.
Så går allt.
Så kan vi allt.
Så är vi allt.
Tillsammans.

Därför går jag nu in i 2017.
Lite starkare
Lite klokare
Lite mer målmedveten
Lite mer färgstark
Lite lyckligare
och väldigt mycket mer älskad.
Tack vare det som är störst av allt:
Kärleken

Gilla och dela gärna!

annandag

När kärleken kommer på en kort visit på annandagen så har han en
stor kasse med ett stort paket i med sig.
Den tar han fram och ställer på köksbordet när vi är själva.
-Det är inget märkvärdigt, säger han, men det är ju jul.

Paketet är så pass stort att jag inte klarar att öppna det själv.
Vackert och noga inslaget i rött och vitt.
Större än vad som får plats i min famn.
För att bevara stunden och känslan av ”vi”
istället för att kalla på assistenten i rummet bredvid.
Så hjälper han mig att öppna det.
Precis lagom mycket.
Bara det jag inte klarar själv.
När jag fått loss pappret och skurit upp kartongen
så gapar jag av förvåning.

Hela kartongen är fylld till bredden av Belgiska tryfflar
och annan kvalitetschoklad.
Allra överst en stor hjärtformad chokladkartong.
Enbart den mer än tillräcklig som gåva.
Vad då inget märkvärdigt, älskling, säger jag helt överrumplad.
Jag har aldrig sett så mycket choklad i en låda någonsin.
Än mindre fått något liknande.
Det är en årskonsumtion.
-Jo så är det kanske, säger kärleken och ler så att ögonen blir varma.

I kartongen finns också ett fint plättlagg.
Jag lyfter på den, och ler frågande mot kärleken.
-Jag har sett att du inte har något sådant och det kan ju vara bra att ha, säger han.
-Ja absolut! Plättar är jättegott. Men tyvärr är det ingen av mina assistenter som är så bra på det. Jag kan inte längre.
– Nä, jag vet, svarar han, men jag kan!

När han strax ställer sig upp och börjar göra i ordning plättsmet
som han sedan börjar steka.
En stor omgång.
Bara så där.
Som vi sedan äter till lunch.
Kärleken, sonen och jag
Så är det som om hjärtat växer sig för stort i bröstet på mig, att jag nästan får svårt att andas på grund av alla känslor.
När jag återigen påminns om vad kärlek i vardagen kan vara.
Vardagskärleken är inte enbart ett operativt fixande med vem som gör vad, hur och när.
Som ser till att få det gjort.
Den är också alldeles för mycket finchoklad som julklapp och plättar till lunch.
Bara för att det går.
Både det nödvändigt praktiska och det onödigt dekadenta.
Men framförallt är det märkvärdigt och dyrbart.
Tack!

Gilla och dela gärna!

Fjärran

Vi är båda vardagsslitna
Saknaden och ensamheten som ett tinnitus
Jag tror att han känner samma sak.

Men tiden att vara på samma plats är inte nu
Vi tröstar oss med drömmar
som dragit iväg så som framtidsvisioner bör
när vi inte är samman.

Verkligheten hann i kapp
och jag var den
som tillsammans med dig
sade stopp.

Vi måste bygga grunden först.
Stadig
Pålitlig
Både för oss själva
och från yttre omständigheter.
Annars kommer vi att lura oss själva
Göra illa
När vi menar väl.

Det gjorde ont i mig
Så som sanningen kan göra
innan den förankrar sig till
beslutsamhet och insikt.

Det inte är drömmarna som det är fel på
inte heller på oss
utan på tidsperspektiven
Som måste ställas om från nära framtid
till en mycket mer bortom i fjärran.

Perspektiv som väl omkalibrerade
ändå känns hanterbara
Vår tid tillsammans är inte nu
Men vi är nu.
Och det är vi som räknas.

Gilla och dela gärna!

Sju

Det är tio minuter innan kärleken måste åka till jobbet.
Vi sitter som så många gånger förr i köket.
Hans händer om mina.
Vi är tysta.
Lite sammanbitna.
Laddar inför avsked.
Inga ord känns bra.
Den ena vet hur den andre känner
genom sina egna känslor.

Jag söker ögonkontakt och får den.
Bådas ögon är ledsna.
Han suckar
kysser min hand innan han släpper den.
Reser sig och tar sin tekopp
ställer den på diskbänken.
Jag dricker ur det sista ur min kopp.
Han tar den också.

Kärleken går långsamt ut till hallen.
Han sätter sig ned mitt emot mig.
Jag kramar honom länge.
Betraktar honom noga när han ställer sig upp
för att ta på sig
Jackan först.
Skorna sedan.
Checkar av att allt är med.

Kärleken går mot ytterdörren och ska precis sätta handen på handtaget.
Fastän jag enbart ser hans rygg hör jag hur han sväljer.
Han vänder sig om och sätter sig snabbt ned på huk.
Stäcker ut armarna.
De svarta ögonen möter mina.
Tar emot mig.
I hans famn.
Jag andas in.
Andas ut.
Biter ihop
Släpper sedan taget och backar.
Jag orkar inte möta hans blick när han reser sig.

Han går raskt ut genom ytterdörren.
Blinkar till mig innan han stänger den.
Vi båda försöker le mot varandra även om det är en ansträngning.
Det kommer att dröja länge tills nästa gång.
Hittills har vi inte vant oss.
Kommer vi någonsin?

Nattassistenten frågar mig efter en stund: Om jag är ok?
Jag svarar ärligt att det är bra men att det är jobbigt att säga adjö.
Hon ler varmt och säger: ”Ni är banne mig som nykära fortfarande.”
Jag svarar: Jo på sätt och vis. Men efter 7 månader ändå inte.
Hon nickar och säger med ett leende ”Ni vardagssliter ju inte på varandra direkt”.
Jag håller med att så är det ju.
Men det här är ändå något annat ändå.
Att tidigare i andra förhållanden som varat ungefär så här länge så har det funnits saker
som känts som frågetecken inför framtiden.
Alltid något litet som skavt.
Men inte här.
Inte ännu.
Det handlar inte om att vi är kopior av varandra.
För inget kunde vara mer fel.
Vi tycker inte heller alltid lika.
Vi har väldigt olika personligheter.

Jag funderar tyst vidare för mig själv när jag tar mig till köket.
Konstaterar att det skulle finnas massor av saker att irritera sig på
hos varandra i en annan situation eller relation.
På riktigt.
Men det enda jag känner är ett lugn.
Ingen tvekan.
Vi hör ihop.

Det enda som skett efter 7 månader är att jag är mer säker.
På oss.
På allt.
Banden mellan oss är starkare nu.
Oavsett vad det gäller.
När det gäller.
Jag censurerar inget för honom.
Har inget att dölja i vardagen.
Inte annars heller.
Oavsett vad vi gör.
Enskilt eller tillsammans.
Jag vet att jag alltid kan diskutera med kärleken utan att bli dömd.
Jag tror att han känner på samma sätt tillbaka.
Den ömsesidiga transparansen, respekten och tryggheten
skapar en solid grund.
En grund som är beredd att byggas vidare på.

Den andra stora skillnaden mot i början är att vi nu aktivt planerar en gemensam framtid.
I lugn och ro.
Vi har en fast ömsesidig vilja att leva ihop.
Även om det kommer att dröja flera år innan det är möjligt.
Minst två år, troligen mer.
Det vardagliga pusslet är för komplicerat att lösa snabbare än så.
Likaså den ekonomiska verkligheten.
Ibland räcker det inte att enbart vilja.
Det vet vi båda.
Men planeringen inför en framtid och hur den kan se ut är det som vi pratar mest om.
Med en självklarhet att det kommer att ske.
Olika alternativ granskas, diskuteras, förkastas eller läggs i högen för möjlig framtid.
Även om det ligger långt fram är känslan ändå hisnande.
Det är lätt att dras med i drömmarna.
Som inger tröst och hopp åt oss båda.
För att orka lite till.
En månad i sänder.

Gilla och dela gärna!

Fyr

Nej du kommer aldrig att vara mitt glitternagellack,
mitt strålkastarsken eller paljettfodral.
Inte heller min solnedgång, tomtebloss eller stjärnfall.

Du är solljusets glitter i sjön en stilla sommardag.
Ljusreflexen på vattenpölens ishinna i februari
Den milda månstrålen som skiljer natt mot dag
Solens första stråle över horisonten

Du är inte mitt fyrverkeri
Du är min fyr

Gilla och dela gärna!

Fredag kväll

Det lilla i det stora
det där som inte är självklart
har i alla fall inte varit
inte för mig

Tacksamheten som fyller mig
när jag ser honom kika på sin mobil
vid köksbordet
med sina fötter mot mina
på min fotplatta

Jag känner hur ögonen tåras
över alla starka känslor.
Jag är sjuk sedan ett par dagar
en dum förkylning
Flera av mina assistenter likaså
Helgens pass var inte självklara
att fylla med vikarier

Så han säger jag tar de passen.
Åker hit
trots att han jobbat hela veckan
Ställer upp
Ställer om
Fixar till
Hela helgen
För mig
För assistenterna
Av omsorg och kärlek
som går rakt in i mig
och får mig omtumlad.
Igen

Båda lite ovana att kärleken
plötsligt ska vara assistent.
Lite fnissigt
Lite konstigt
Men jag känner mig trygg
Så trygg att jag plötsligt
somnar i hans famn utan att
jag själv märker det.

Förkylningen som satt spår
men även tilliten.
Han låter mig sova
på hans domnande arm
tills jag vaknar
och möter hans leende ögon.

Gilla och dela gärna!

strax fem

Klockan är strax innan fem på måndagsmorgonen
och det är strax dags för dig att åka.
Längtan blev för stor för oss båda
och du kom hem till ”oss” närmare midnatt.
Ljuvligheten när du klev genom dörren.
Friden i kroppen när vi strax därefter
somnade hud mot hud.
Trots att vi båda visste att
larmet kommer att ringa tidigt.
När mobilen så plågsamt ringer
så kliver vi båda upp.
Du retar mig lite snällt
för att jag är så trött.
Somnar nästan om,
när jag tittar på dig
då du klär på dig.

Jag smeker din kind till svar
på din kommentar,
för jag ser sorgen bakom orden,
den mentala förberedelsen
att återigen säga adjö.
Jag förklarar, som varje gång,
att det är bara att komma hit.
Komma in
Komma hem
Hem till ”oss”
Att han inte är ensam längre
Så länge som pendlingen
känns hanterbar.
Dessa mil som kan knäcka även den
mest uthålliga.
Som jag vet att jag själv
nog aldrig klarat.
Uppoffringen kärleken gör
som gör mig ödmjuk.

Jag ser kärleken i hans ögon
men även saknaden
när han lägger sin hand
mot min kind,
kysser min mun mjukt.
Jag fortsätter med allvar i rösten,
förklarar att hemmet är vårt.
Oavsett tid på dygnet.

Vi tar oss mot hallen
via köket.
Jag i pyjamas, huttrandes
medan han tar på sig vinterkläderna
och förbereder sig mentalt
inför jobbpasset.

Jag börjar kunna rutinen nu
och jag ler mot honom.
Han kollar av att allt ligger
där det ska:
nycklar,
passerkort,
plånbok, mobil.
Redo!
Men inte helt

Kyssen farväl är den värsta
och den ljuvligaste.
Den mörka blicken från oss
båda när kärleken kliver
ut genom dörren för att pendla
alla milen till jobbet.
Södertälje, en värld bort.

Sorgen för att ingen av oss
kan vara riktigt säker på
när vi ses igen.
Glädjen och tacksamheten över
de timmar natten ändå gav.
För jag vet att så länge vi båda
bara orkar så tar vi vara på de
få tillfällen som bjuds.
Och fram till dess vi ses igen,
oavsett,
så är vi ändå själsligen
tillsammans.

Gilla och dela gärna!

Lunch

Inget har riktigt fungerat som planerat under förmiddagen på jobbet.
Tekniken har inte varit på min sida.
Hastigt omkastade prioriteringar och möten.
Spänningshuvudvärken som ett magnetiskt fält kring käkar och huvud,
medan jag bokar om,
ställer om,
gör om och förhoppningsvis rätt.
Äntligen lunchdags.
Inte vilken lunch som helst.
Utan en sällsynt lunch med kärleken i köpcentret
där mitt arbetskontor ligger.

Vi möts utanför porten.
Det är kyligt och lite molnigt.
Vinddrag som kyligt leker kull
med varje centimeter bar hud.
Jag lite sammanbiten.
Du lugn och glad.
Går fram till mig, glider mjukt ned på huk.
Lägger din kalla nästipp mot min.
Dina ögon ler varmt mot mina.
Jag är den som kysser först.
Kärleken besvarar den innerligt.
Du väntar in mig tills jag är redo
att släppa ögon och hudkontakten.

Dagen innan så hade vi pratat om att gå
till en annan restaurang än den vi brukar luncha på.
För omväxlings skull.
Men ingen av oss hade koll på hur tillgänglig den är.
Jag frågar kärleken om han kikat hur det ser ut?
Han svarar med ett menande leende att ja, det har jag.
Men det får nog bli det vanliga stället.
Sedan räknar han snabbt upp vad han såg
och varför det inte fungerar för mig.
Jag imponeras återigen av hans förmåga att ögonblickligen tänka sig in i en annan persons situation
och vad som då är viktigt.
Utan att personen, denna gång jag,
behöver förklara genom vilka filter som omvärlden bör tolkas.

En våg av tacksamhet sveper över mig när vi går över torget för att ta oss till restaurangen.
Denna starka känsla av gemenskap.
Att vi är ett team.
Som hjälps åt.
Med allt.
Även med saker som först kan kännas udda.
Vi är ovanligt tysta under lunchen.
Inte för att något är fel.
Tvärtom
Utan för att just nu är närheten till den andre, mitt emot bordet,
det som är viktigt här och nu.
Återigen så slås jag av lättnaden.
Att inte behöva förklara eller prata.
Att ofta räcker en enda blick.

När vi ätit klart så tar han mina händer och smeker dem länge.
Vi pratar om den närmsta framtiden.
För det är ändå så, att många saker gör vi tillsammans för första gången.
Fortfarande.
Mycket handlar om att testa och försöka.
Fortfarande.
Ett ständigt planerande att få det så bra som det går för alla involverade.
Barn, assistenter, anhöriga och för oss.
Från och med i november prövar vi något nytt.
Med en fast inplanerad helg i månaden, varje månad, som enbart är för oss och de närmsta.
Familjetid.
Mitt favoritord just nu.
För första gången.
Och jag känner hur huvudvärken lättar.

Gilla och dela gärna!

halvår

Så har det snart gått ett halvt år
sedan blixten slog ned i mig
när dina ögon mötte mina
för första gången i min hall
och allting ändrades.

Nu kan jag oftast tolka
skillnaden i dina ögon
då du är fundersam, ledsen
eller enbart trött.

Jag kan bättre förstå
ditt tysta sätt att
kommunicera.
På ditt sätt att andas,
dina händers rörelser
och dina ansiktsuttryck.

Du känner alla mina assistenter
och de dig.
Alla har som i en tyst överenskommelse
hittat bra strategier för
att förhålla sig till varandra
med respekt, omsorg och omtanke.

Du har tydligt visat mig dina gränser
och lika tydligt respekterar du mina.
Börjat hitta en fungerande rutin
i den gemensamma vardagen
så att det som tidigare var mitt hem
numera är att se mer som vårt.
Trots att vi är väldigt mycket mer
ifrån varandra än samman.

Du har lugnt och tydligt börjat ta plats.
Metodiskt mejslat ut den roll du önskar ta
i vår vardag.

Lagt mycken tid för att passa ihop alla bitarna
för att få ihop hela vardagspusslet.
För att sedan därefter omsorgsfullt
försöka sammanfoga ditt pussel
med mitt.

Du ser ofta mina behov innan
jag själv är medveten om dem.
Ordnar, utmanar, servar,
fixar, lugnar eller manar på.
Allt eftersom du ser vad som behövs
för att det ska bli så bra
som möjligt för oss båda
och utan att en enda gång
på något sätt gjort mig ledsen eller illa.
Precis så som jag försöker se dina behov
och svara på dem efter min förmåga.

Du känner till de flesta av mina drömmar
och jag dina.
Vi är bekant med varandras sorger,
brister och rädslor.
Du har aldrig backat.
Inte en millimeter.
Oavsett hur mycket jag
tvekat och varit rädd.
Du har stått kvar.
Stått pall.
Varit trygg
Varit dig själv.
Blivit mitt allt.

Mitt huvud har hittat sin plats på din arm
och min kind mot ditt bröst
min arm om din bringa.
Dina trygga hjärtslag av liv
i mitt öra är nu en vaggsång.
Din mjuka röst som får mitt
hjärta att slå hårdare.

Jag kan fortfarande inte låta bli
att som förtrollad dras till din hud.
Som gräddvitt, sandtvättat siden.
Lugnet det skänker mig att känna dig
under mina händer och läppar.
Dina händer som så gärna verkar söka mina.

Du känner till de flesta av mina mindre
charmiga sidor och jag har sett flera av dina.
Men även när det rosenrosa flagnat
så ser jag guldet där bakom.
Jag behöver inte ens skrapa.
Det är så självklart där ändå.

För ordet hejdå är fortfarande
en kaststjärna som slungas hårt
in i min själ varje gång vi säger det.
Saknaden och längtan efter dig
när vi inte är i samma
rum är fortfarande som syra.
Du är ännu alltid närvarande i
alla mina tankar.
Mina händer letar fortfarande efter
dig i sömnen.

Och blixten slår fortfarande ned
varje gång du kliver in i min hall
och möter min blick.

Gilla och dela gärna!

Bro

Så kom helgen efter veckans rusningstrafik
som att passera under en bro vid regnväder
då allt hastigt för en kort stund
blir tyst, lugnt och fridfullt
för att sedan plötsligt återigen
kastas ut i vardagen.

Gilla och dela gärna!