Team

Det är snart 11 månader vi sågs för första gången.
För ett år sedan så hade vi fortfarande inte utbytt ett endaste telefonsamtal eller sms,
varken utbytt privata epostadresser eller ens facebook.
Utan vi samtalade fortfarande via communityt vi båda var medlemmar på.
Det hade vi gjort ett tag.
Än så länge i ganska allmänna ordalag.
Nyfiket men ännu med lite distans.
Det mest personliga om oss själva
var ännu privat.
Men varje kontaktförsök lockade till nya,
från båda håll.

Snart ett år sedan vi sågs för första gången.
Mycket hinner hända under den tiden.
Mycket har hänt.
Men ändå inte.
Mycket är precis som då.
Annat är helt annorlunda.
Jag blir fortfarande lika genomlycklig varje gång
kärleken dyker upp framför mina ögon.
Mitt hjärta och själ lika nedslagen och ledsen varje gång
vi skiljs åt.
Även om min hjärna både förstår, sympatiserar och accepterar orsaken.

Jag har funderat mycket på varför det fortfarande väcker så starka och ofiltrerade känslor inom mig.
Efter snart ett år!
Är det för att det mesta blir så tydligt när vi är tillsammans?
Funderingar, prioriteringar och vad som verkligen är viktigt?
Jo det är nog delar av det hela.
Men inte allt.
Är det någon slags omogen verklighetsflykt som jag håller på med?
En fantasivärld jag lever i för några timmar varje månad?
Nej, det är inte så.
Det vet jag säkert.

För även om året varit fantastiskt så har det även haft stora utmaningar.
Vi har båda sårat varandra.
Gjort varandra besvikna.
Gett varandra nya känslomässiga ärr.
Vi har båda fått göra smärtsamma prioriteringar.
Behövt göra aktiva val att välja varandra.
Igen och igen.
Framförallt då det inte varit självklart.
Vardagen urholkar de livliga drömmarna och fantasierna.
Våra mindre charmerande personlighetsdrag lika så.
Allt är inte längre regnbågsfärgat eller ens rosa.
Men allt har fortfarande en tydlig skimrande kant.

För anledningen till mitt partnerval.
Om och om igen.
Från min sida.
Även när det gjort riktigt ont.
När jag, trots smärtan, gjort det aktiva valet att stanna.
Framförallt då det hade varit så väldigt lätt att fly och säga farväl för gott.
Inte minst när kärleken fått mig att öppna mina blinda ögon för de mer osympatiska sidorna av mig själv.
När han fått mig att se vissa av mina personlighetsdrag i ett riktigt skarpt ljus.
En syn så otrevlig att det nästan varit outhärdligt.

Trots det så har orsaken till mitt val av honom varit och är,
att allt känns så självklart med kärleken vid min sida.
Det är så mycket som inte behövs förklaras oss emellan.
Det har hela tiden varit så.
Från första minuten vi sågs.

Ett samförstånd och en förståelse vad gäller livssyn.
Personlighetsdrag som både kompletterar och utmanar från båda håll.
Det skapar ett energifält.
Ett eget universum.
Där även det omöjliga blir möjligt.
En ständig pågående utveckling på många olika plan samtidigt.
Inte som i kärlekssagorna utan
snarare utveckling genom aktiva vardagliga val,
gemensamma mål och en stark tilltro till varandra.
Där båda hjälps åt.
När den ena tvivlar drar den andre.
Ett teamwork jag aldrig upplevt förut.

Det är det som det dagliga valet av varandra skapar.
Att jag vet att det vi bygger tillsammans gör mig starkare, säkrare och mer bestämd,
men även mer ödmjuk, osjälvisk och empatisk.
När vi skiljs åt så gråter min själ för att teamet splittras i tu.
När vi ses så gläds min skäl för att vi åter igen är ett team.

Sjuksällskap

Jag fick ett meddelande på söndagseftermiddagen.
Kärleken berättade att det uppstått en chans,
en oväntad lucka.
Att saknaden rev i honom.
Om det var OK att han kom sent,
men sov här och sedan åkte på morgonen?

Min glädje var utan gräns när jag svarade ja.
Välkommen!
Om så bara för en stund.
Snälla kom!

Han kom, vi drack vårt kvällste och samtalade.
Jag var trött efter helgens möten.
Han likaså efter veckans slit och måsten.
Så vi lade oss ganska tidigt
och somnade snabbt för att vara oss.

Jag vaknade vid fyra av att allt gjorde ont.
Min hals, mina bihålor och mitt huvud.
Nattens dunkla ljus rev så i mina ögon
att jag instinktivt blundade.

Kärleken, som på grund av sitt arbete
har har en sömnklocka som är olik de flesta andras
låg redan vaken vid min sida.
Jag lade min hand på hans bröst.
Kärlekens hud kändes sval under täcket.
Värken i hals och bihålor brann.

Att vara sjuk tillsammans med någon
är för mig en stark signal
om hur relationen ser ut.

Jag tycker inte om sällskap när jag är sjuk.
Jag vill inte att någon tar på mig.
Talar med mig.
Pockar på min uppmärksamhet.
Jag vill vara ifred.
Bara vara.

Kärleken smekte min panna
och drog mig till sig.
Trots att han såg hur snoret började rinna
när jag rörde huvudet.
Jag snöt mig och lade mig till ro på hans arm.

Jag kände där och då.
Att jag tyckte om hans beröring.
Att hans mjuka stämma inte gjorde ont i mitt huvud.
Att han inte pockade på min uppmärksamhet
utan lät mig bara vara.
Mig själv.
Hängig, snorig och ljuskänslig.
Inte det minsta charmig eller attraktiv.

Jag somnade så, jag vet inte hur länge.
När jag slog upp ögonen
så mötte mina trötta ögon hans utforskande blick.
Han sade mjukt att det var dags för honom att gå upp.
Att han skulle fixa vårt kaffe.
Att jag kunde ligga kvar så ropar han när det är klart.
Han klev upp
Jag låg kvar.

När han försiktigt stängde sovrumsdörren efter sig
så for en ilning av saknad genom kroppen på mig.
Där och då, denna måndagsmorgon,
så blev jag återigen påmind om,
att kärleken min går djupare än sällskap, samliv och samtal.

Att han är en del av min själ nu
och jag är en del av hans.
En varsin halva av en helhet
bortom tid, plats och kropp.

När jag berättade för honom
medan vi drack vårt kaffe
vad jag upptäckt.
Hur jag inte gillar sällskap när jag är sjuk
men att det inte gäller honom.
Alls.
Då smekte han min kind
och sade allvarligt
Kan du äntligen någongång förstå att det är vi nu.
Jag nickade tyst till svar.

SM i isracing

Det var mulet och någon minusgrad
slutet av februari
och dags för SM i isracing i Hallstavik.

Kärleken och jag är olika på många olika sätt
men vi har flera saker både i våra personligheter,
värdringar och intressen där vi är nästan som kopior av varandra.
En av dessa saker är våra intressen för motorcyklar.
Nej inte skrytbyggen eller speciella märken.
Visst kan det vara fint att se på om det finns tillfälle.
Men det är inte det som är lockelsen.

Jag har alltid gillat fart.
Alla som har sett mig på en fyrhjuling vet att det är ett
fordon som jag trivs med och som trivs med mig.
Jag har haft en dröm att få åka mc sedan jag var mycket ung.
Men hittills har det aldrig gått att få till.

Kärleken är uppvuxen i en riktig mc intresserad familj.
Där mc med sidovagn med allt som hör till var en del av vardagen.
Han har ingen egen hoj nu.
Men intresset finns kvar.
Såklart.
Precis som det gör hos mig.

Vi förenas i att vi båda gillar mc sport som går i vänstervarv.
Till exempel speedway och isracing.
Vi har varit och hejat på några lopp live
och följt allt vi kunnat via etern.

Nu var det som sagt dags för SM final i isracing.
Vi var där i god tid.
För vi båda har sett fram emot det här i månader.
Med hemmagjord matsäck som vi började laga mat till redan dagen innan.
Väl på plats så var det inte så mycket folk som ännu passerat grindarna.
Gott om möjlighet att parkera och hitta en plats på läktaren.
Arenan i Hallstavik har en bra läktare med god utsikt
som fungerar för hjulbenta och andra som behöver större tillgänglighet.
Den läktaren står nära första kurvan på banan.
Vi intog våra platser där och tittade
roat på när isbanorna preparerades och uppvisningslopp gjordes.

Vi fick även nöjet att träffa en varm och fin människa
som jag pratat med via Internet men inte träffar i verkligheten förut.
Vissa personer har en särskild utstrålning,
att den här personen tycker jag om.
Så var det denna gång.
Jag är säker på att vi ses igen.

Loppen löpte på.
Ett efter ett.
Med spänning, lagom med dramatik och mycket taktik.
Tiden gick fort.
Så där som tiden gör när allt känns rätt.
Kallt var det.
Matsäcken var god.
Men då och då hade jag känt ögon i nacken
när jag hållit kärleken i handen
eller när han kysst min panna eller kind.
Blickar som inte var vänliga och som gjorde mig lite trött och irriterad emellanåt.

När kärleken satt på huk för att lägga ned en termoskopp.
Så tog jag ögonkontakt med honom.
Lade sedan hans ansikte mellan mina händer och smekte hans
SM finalhåriga kinder.
Det tog bara några sekunder innan jag kände blickarna på oss igen.
Vuxna människor!
Jag kysste kärleken lätt och sade: Folk glor. Så att du vet.
Kärleken svarade: Menar du barnet där borta?
Jag: Nej, barn har jag inga problem med. De får titta hur mycket de vill. Utan de där andra, vet du inte vilka jag menar?
Kärleken svarade: Jodå, jag har sett. Men vet du, då så ska vi ge dem något att verkligen tala om därhemma.

Han tog sina kalla händer om mitt frusna ansikte och kysste mig intensivt, känsloladdat och länge.
Jag log för mig själv när jag märkte att de som glodde blev generade och började titta åt ett annat håll.
-Sådär ja! Sade jag till kärleken. Nu kanske de lärde sig något!
-Hmm kanske det, sade kärleken. Men jag gör om det igen om det behövs!

När jag hade fel

Om jag tvivlat på hur han skulle reagera?
Då jag har att välja mellan att ha ont och ta smärtlindring.
Eller att vara smärtlindrad men må rejält illa?
Nu när jag inte orkar vara uppe så mycket mer än en timma i taget.
Nu så här efter den stora benoperationen.
Ärligt?
Jo, jag har tvivlat.

Jag har alltför många dåliga erfarenheter från tidigare relationer,
från tider då jag har varit den av oss i relationen som behövt stöd.
Vi har inte setts särskilt många timmar på flera veckor,
kärleken och jag.
Och han har aldrig sett mig så här.
Så visst har jag undrat: hur mycket det kommer att tära på vår relation.

När jag under morgonen lagt mig i sängen,
för att hantera vågorna i kroppen av illamående.
För jag orkade inte med smärtan från benet längre.
Utan valde medicin och därmed även dess biverkningar.
Så kommer kärleken efter en stund och lägger sig försiktigt bredvid mig.

-Jag mår lite illa viskar jag.
Han ler stilla tillbaka.
Ser forskande in i mina ögon med en varm blick.
Lägger sina fingrar lätt mot min panna.
Smeker mitt ansikte mjukt med lena fingertoppar
och ser att jag till slut slappnar av.

Tills nästa illamåendevåg drar igenom min kropp.
Då lägger han handen mot min kind, stilla.
Kärlekens ögon ler hela tiden varmt mot mig,
lämnar inte min blick för en sekund.

Jag känner i varje cell att jag inget behöver göra.
Bara andas
Ett andetag till.
För vi väntar ut det här tillsammans.

När illamåendevågen gått över
så lirkar han sin arm under min nacke,
hjälper mig att vända mig
så att jag ligger på hans bröst.
-Tack viskar jag
-Shh svarar kärleken och kysser min panna.
Jag somnar djupt inom några sekunder
och när jag yrvaket slår upp ögonen
en lång stund senare
så är hans klara, varma blick det första som jag möter.

Det är inte du, det är vi.

Vi sitter i köket och dricker kaffe innan kärleken ska åka alla milen till jobbet. Han har gjort en kort visit på några timmar. Saknaden blev för svår för oss båda och hans korta besök var som balsam för min själ. Vi pratar om allt och ingenting tills vi kommer in på matlagning och bra hjälpmedel och verktyg för sådant.

-Jag kommer att köpa en till hushållet så fort jag har möjlighet säger jag.

Kärleken ler menande och korrigerar mig: -VI älskling, inte du.

-Jo men jag pratar om senare i år. Vi kommer inte att leva ihop då. Det kommer i bästa fall att dröja flera år till svarar jag.
Kärleken: -Nej det är sant. Han ser mig sedan i ögonen och ler varmt och säger lite retsamt: – Men du har ofta så korta perspektiv.

Jag svarar med sorg i mitt hjärta och rösten brister lite:
-Älskling i höst har jag min assistansomprövning. Mitt aktiva och självständiga liv kan ta slut då. Jag kan enbart leva mitt liv fullt ut så länge varje assistansbeslut varar. Vad som händer därefter kan jag aldrig planera för. Det kan gå bra eller dåligt. Jag vet inte. Mitt liv planeras och levs i 2 års cykler. Sedan vet jag ingenting.

Kärleken fångar tyst min blick och smeker min kind.
Sedan säger han: -Jo jag vet att du tänker och lever så. Men jag tänker längre. Och oavsett vad som händer i höst. Så kommer jag att finnas med dig.

Jag möter hans blick med tvivel i mina ögon. Med lika mycket tvivel i min röst svarar jag: -Men förstår du verkligen vad som kan hända? Vad det skulle innebära? Hur skulle du orka det? Det är inte rimligt.

Kärleken: -Jag förstår vad det innebär. Det har jag gjort länge nu. Det ändrar ingenting. För vet du. Det är inte du. Det är VI.

Att inte väja

Det är intressant det här med normer och privilegier.
Att ha dem eller inte ha dem.
Framförallt när de är omedvetna eller ses som självklara.
Så självklara att de inte utmanas.

Min elektriska rullstol är trasig och inne på lagning.
Det gör mig rastlös eftersom min elrullstol ger mig friheten
att kunna röra mig fritt utomhus på vintern.
På grund av smärtproblematik och förslitningsskador så kan jag inte
och framförallt så får jag inte (för läkare) köra längre sträckor
utomhus längre i min manuella stol.
Utan min elrullstol så blir jag mer isolerad.
Det får mig att att känna mig som en större katt i bur på zoo
som vandrar fram och tillbaka i den karga buren och fräser åt alla.

Instängd
Inträngd
Irriterad

Igår så gav jag mig därför ut på långpromenad tillsammans med kärleken
Trots att jag visste att jag skulle frysa rejält.
Men hellre det än denna instängdhetskänsla.
Kärleken körde mig
Ovant men nyttigt
En riktig ögonöppnare.

Jag fick lära mig mer om gående personers privilegier.
Gång på gång när vi mötte personer som gick på samma trottoar som oss
Varje gång så vägrade kärleken att väja och ge plats.
Något som jag alltid gör.
Jag är alltid den som ger plats åt den jag möter.
Rädd för att få skäll annars.
Tänker att jag är den som kan göra den jag möter illa.
Hud mot rullstolens metall.
Min skuld.
Alltså ska jag veta min plats på gångbanan.

Men nu så blev det en slags ”chicken race”
om vem som väjer först.
Varje gång vi mötte någon.
Lite läskigt för mig först.
Som har haft den tydliga föreställningen att
jag inte har rätten att ta för stor plats på gångbanan.
Att om någon stöter i mig så är det alltid mitt fel.
Mitt ansvar.

Men varje gång så väjde den vi mötte.
När kärleken körde mig.
De lämnade plats.
Oavsett kön eller ålder.
Ibland så nära att tyget på den jag mötte strök mot mig.
Men vi körde inte på någon.
Ingen sade heller något.
Inga ”se dig för” eller ”idiot”
som jag tidigare fått höra så många gånger
och därför sedan tyst anpassat mig.

Om det beror på att jag blev körd
eller om det beror på att det faktiskt är ”normalt” att gå så nära
kan jag inte avgöra.
Jag är helt uppenbart inte van vid de privilegierna.
Jag vet inte vad som anses vara ”gångvett” för de som inte är hjulbenta som jag.

Jag har inte heller varit aktivt medveten om dessa privilegier.
Att det är något som jag bör ifrågasätta.
Att det är något jag kanske till och med borde kräva.
Att iallafall ha samma rätt till plats på vägen fram som någon annan.
Det är ju skillnad på att aktivt sikta mot att meja ned någon
och att enbart behålla sin kurs på vägen och justera lite för att smidigt mötas.
Eller som jag länge har gjort, lämnat mycket god plats
eller själv stannat
så att andra kan passera mig.

Jag var helt fascinerad då under promenaden
är det fortfarande med skräckblandad förtjusning
att det för kärleken var så självklart att inte väja.
Förhoppningsvis så är det också en läxa för mig att våga ta mer plats.
Så länge som ingen gör sig illa.

Närvaro

Något som fortsätter att fascinera mig är kärlekens absoluta närvaro
när han gör saker i vardagen.
Jag har en hjärna som bara har två lägen.
Av eller på.
Oftast är den på.
Min hjärna är aldrig ”tyst” när jag är vaken.
Någonsin.
Det gör att jag nästan alltid funderar på något.
Något som varit.
Något som ska ske.
Något kunde ha skett
eller kanske möjligen kommer att ske.
Något
Alltid
Jag är lättdistraherad och min hjärna vill ha saker att göra.
Att vara här och nu i längre stunder är ofta en utmaning för mig.

Att se kärleken i köket.
När han gör kaffe
eller lagar mat
är nästan en ceremoni i konsten att vara här och nu.
Medveten närvaro på ett självklart sätt
Total fokus
Varje steg i proceduren han genomför
varje kroppsrörelse i kontroll och balans
Ögonens totala fokus
Sinnena lika så

Inte på det där ansträngda fokuserade sättet
som när det är något som måste hållas i minnet för att bli rätt.
Nej
Utan mer som en flytande händelsekedja
där varje detalj är lika viktig
och får lika mycket omtanke och respekt
ett utbyte mellan honom och de ting som ingår i skapandeprocessen
som en dans mellan görande, varande och skapande.
Den trollbinder mig ibland.

Att se honom göra något så vardagligt som vårt kaffe
och verkligen uppleva att han är totalt närvarande när han gör det
För vår skull
Det är ytterligare en av alla sätt
han visar sin kärlek på
Utan att säga ett ord
så känner jag att jag dricker hans omtänksamhet
Det ger mig ro i vardagen.

Tack för 2016

Så tog då det första kalenderåret med kärleken slut.
Tiden tillsammans som började med ett frågetecken
men som över tid blivit ett glödande utropstecken.

Vi firade årets sista dygn tillsammans.
På det sätt som passar oss bäst.
Tillsammans
Nära
i lugnet
utan stormen
i en sinnenas fest.

Om det är något som året tillsammans har givit mig
så är det att ha återupptäckt alla sinnenas njutning.
Han är bra på att presentera dem.
Året 2016 med kärleken har varit en sinnenas fest.
Så självklart så avslutades det på samma sätt.

Mina ögon kan fortfarande inte få nog av att vila på honom.
Även fast jag vet att min blick
framför allt när jag inte alls döljer dess hunger
gör honom generad.
Så tillåter jag ändå att mina ögon tar varje tillfälle
att registera varje linje, form, färg och skugga
av det som är honom.
Det skapar ett lugn i mig och ett välbehag.

Alla smaker som min mun har fått uppleva.
Från mat och dryck som han serverat mig.
Valt och lagat med omtanke och omsorg.
Likaså när han givit av och serverat av sig själv.
Innerligt, sofistikerat, smakrikt och nyanserat.

Alla orden jag sagt.
Hur han orkat lyssna
När jag diskuterar frågan en gång till.
Fastän det är långt efter sovdags.
Fast det egentligen inte finns något mer att säga.
Annat än jag söker nya infallsvinklar.

Vinklar han med tålamod gett eller avvisat.
Alltid respektfullt
ibland med vass skärpa.
ibland med en varm omtänksamhet som fått mig stum.
Ord som ger mig ny kunskap och insikt
Fått mig att tänka ett varv till.
Att kasta mig ut och våga
Att lära nytt och att lära om.

Ljudet av hans mjuka röst.
I telefon
I samtal
I nattens mörker och i solens ljus
Där jag vet att varje ord är en gåva.
Som för honom inte kommer lätt.

Ord som balsam för min själ
som ger gåshud av välbehag
men som också tydligt markerar
när jag behöver tänka mig för
när jag behöver ändra kurs i
mitt tankesätt och vanor.
Eftersom jag inte längre är ensam.

När han på nyårsnatten med allvar i rösten säger:
-Det finns ingenting jag inte tror att du kan förändra i samhället
och jag full av misstro och förvåning möter hans blick och säger:
-Men vem tror du att jag är?
och han svarar mig genom att med varma ögon låsa min blick,
mjukt lägga mitt ansikte i sina kupade händer
för att sedan svara:
– Allt det du vill vara.
Och i den stunden är jag allt
och allt är vi.

Doften av ingefära, vitlök, wasabi och kaffe.
Doften av hans hud.
Den som får mig att blunda
Får minnena att snurra
Som på en sekund fortfarande
får mig vimmelkantig och alldeles rusig.

Alla känslor
längtan
saknad
hunger
som ett svart tärande hål i känslorymden
som ofta får mig att tro att jag ska slitas sönder.
Detta mörker som också är en del av vår vardag.
Vi är så väldigt mycket mer isär än samman.
Tills den dagen vi kan vara mer samman än isär.
Det året var inte 2016 och kommer inte heller vara på flera år ännu.

Tack älskade för att du visade att allt är möjligt.
Trots allt.
Så länge som det finns hopp, vilja och tillit.
Så länge som det finns ärlighet, tydlighet och kommunikation.
Så länge som där finns omtanke, respekt och åtrå.
Så går allt.
Så kan vi allt.
Så är vi allt.
Tillsammans.

Därför går jag nu in i 2017.
Lite starkare
Lite klokare
Lite mer målmedveten
Lite mer färgstark
Lite lyckligare
och väldigt mycket mer älskad.
Tack vare det som är störst av allt:
Kärleken

annandag

När kärleken kommer på en kort visit på annandagen så har han en
stor kasse med ett stort paket i med sig.
Den tar han fram och ställer på köksbordet när vi är själva.
-Det är inget märkvärdigt, säger han, men det är ju jul.

Paketet är så pass stort att jag inte klarar att öppna det själv.
Vackert och noga inslaget i rött och vitt.
Större än vad som får plats i min famn.
För att bevara stunden och känslan av ”vi”
istället för att kalla på assistenten i rummet bredvid.
Så hjälper han mig att öppna det.
Precis lagom mycket.
Bara det jag inte klarar själv.
När jag fått loss pappret och skurit upp kartongen
så gapar jag av förvåning.

Hela kartongen är fylld till bredden av Belgiska tryfflar
och annan kvalitetschoklad.
Allra överst en stor hjärtformad chokladkartong.
Enbart den mer än tillräcklig som gåva.
Vad då inget märkvärdigt, älskling, säger jag helt överrumplad.
Jag har aldrig sett så mycket choklad i en låda någonsin.
Än mindre fått något liknande.
Det är en årskonsumtion.
-Jo så är det kanske, säger kärleken och ler så att ögonen blir varma.

I kartongen finns också ett fint plättlagg.
Jag lyfter på den, och ler frågande mot kärleken.
-Jag har sett att du inte har något sådant och det kan ju vara bra att ha, säger han.
-Ja absolut! Plättar är jättegott. Men tyvärr är det ingen av mina assistenter som är så bra på det. Jag kan inte längre.
– Nä, jag vet, svarar han, men jag kan!

När han strax ställer sig upp och börjar göra i ordning plättsmet
som han sedan börjar steka.
En stor omgång.
Bara så där.
Som vi sedan äter till lunch.
Kärleken, sonen och jag
Så är det som om hjärtat växer sig för stort i bröstet på mig, att jag nästan får svårt att andas på grund av alla känslor.
När jag återigen påminns om vad kärlek i vardagen kan vara.
Vardagskärleken är inte enbart ett operativt fixande med vem som gör vad, hur och när.
Som ser till att få det gjort.
Den är också alldeles för mycket finchoklad som julklapp och plättar till lunch.
Bara för att det går.
Både det nödvändigt praktiska och det onödigt dekadenta.
Men framförallt är det märkvärdigt och dyrbart.
Tack!

Tiden på vår sida

Två långa veckor
med mycket vardag
men också ensamhet
som en smärtsam avgrundston i fjärran
som kan få vem som helst att tappa hopp.

Kommunikationen är det som håller oss samman
Får oss båda att mogna
som individer och i relationen
Kanske utan att vi märker det själva
Men det blir desto tydligare när vi är tillsammans
efter att veckorna har gått.

Jag sänker ytterligare mina murar
Du visar sidor av din personlighet
som tidigare för mig varit dolda.
Nu mycket välkomna
precis som jag tror att du
är glad att jag släpper in dig
utan förbehåll in i det mest privata
dit ingen annan fått vistas fritt.
Det vi skapar är för mig nytt
men väldigt välkommet.

Jag blir återigen förvånad
Över oss
När jag öppnar ögonen och inser vart vi faktiskt står.
Vart vi är i relationen
vad gäller tillit, acceptans och ömsesidig respekt.
Att det faktiskt är möjligt.

Du har gett mig ett smeknamn
som bara är ditt att säga.
Ingen annans.
Historien bakom är bara vår.
Tanken får mig att le och dina ögon att glittra retsamt.

Du påminner mig när vi lagat middag om hur vi möttes.
Att det är underligt att vi passar ihop så bra
när vi är så olika.
Att vi egentligen inte har några självklara
sätt att träffas på alls
Vi har inget gemensamt i vardagen, vänner eller umgängesmiljöer.
Om han inte hade besökt min sida på nätet så som han gjorde.
Om jag inte hade undrat varför.
Då hade vi aldrig mötts.
Garanterat
Jag inser lite omskakad
att det nästan går att kalla mirakel.

Så när han återigen åker
till jobb och till sitt hem
tidigt innan natten blivit morgon
hem till sitt eget
med julstök och vardagsbök
så känner jag mig ändå glad
För denna helg har pålat ännu mera grund
som känns stadig att stå på.
Nu behöver vi bara tiden på vår sida.
Låt oss hoppas att den vill oss väl.