Tidvattenvågens rike

Så rann den återigen över oss tidvattenvågen.
Den som skapar vår möjlighet till tid och rum tillsammans.
Denna gång med en sällsam nåd i gåva.
2 veckor oavbruten tid tillsammans i paradiset.
Varje minut ovärderlig
Räknad
Kärleken och jag

Men tidvattnets nåd har sina villkor
Nu när vågen åter runnit över oss
Så står vi återigen på varsin vardagsö
Utom syn och hörhåll från varandra
Den elektroniska flaskposten står för informationsflödet

Fokus nu att återanpassa sig till vardagsrytmen
att återuppbygga paradiset då det är möjligt
5 dagar ebb i månaden tillsammans
Däremellan råder tidvattensvågens separerande flod
troligen till nästa sommar.
Kvar finns minnena av upplevelserna
Innerligheten
Samhörigheten
Kärleken

Saltet på våra kinder,
själens nedtystade rop av saknad,
vilsenheten utan den andre
den oroliga sömmen
det är priset för vårt äktenskap
som vi båda svurit att betala
vi lever i tidvattenvågens rike.

Gilla och dela gärna!

Tillbaka

Det har varit tyst i bloggen ett tag nu. Inte för att det inte har hänt saker i mitt liv. Tvärtom. Det har hänt väldigt mycket, på kort tid, som ändrat på saker och ting. En underskrift och så ändras allt men samtidigt ingenting.

Jag och kärleken har gift oss. Men vi bor inte samman. Det kommer vi inte att kunna göra på länge ännu. Kärleken är nu min make. Så vad ska hända med bloggen nu? För allt är ju ändrat och ändå inget alls.

Bloggen startade som ett experiment. För att jag skulle hitta tillbaka till att kunna skriva om något annat än aktivistiska texter eller jobbrelaterade sådana. Men även för att få en ventil för alla tankar och känslorna. De många, starka och ofta komplicerade. För allt var så nytt, så stort och magiskt. Men också smärtsamt, jobbigt och uttröttande.

Nu har det gått ett år och vi är gifta. Det är vi. Ingen tvekan. När jag startade bloggen så var jag inte säker på något alls. Inte på mig. Inte på honom. Inte på oss. Och verkligen inte på kärleken. För komplicerat. För smärtsamt. För jag hade ju facit färdigt för mig. Jag hade ju gått igenom allt det här förut. Trodde jag, som trodde fel.

Men även om det nu är vi. Så innebär det ändå inte att allt alltid är så lätt. Inte heller att det inte finns starka känslor. De är på många sätt lika starka men mer komplicerade än för ett år sedan. Även om jag idag har en tillit och en trygghet i kärleken och i min make. Han denna fantastiska man som inte vikt en millimeter vid min sida när jag behövt hans stöd. Även då det inte har varit lätt. För det har det inte. Inte för honom. Inte för mig. Inte för oss. Det har inte varit självklart. Det där med vi.

Idag är det självklart för mig. Det är vi. Men vi betyder för mig tillsammans. I kärlek. Eftersom tillsammans inte går fysiskt, utan enbart mentalt, så gör det ont.

Jag har för mig själv trott att det kommer att bli lättare med tiden. Jag kommer att vänja mig vid att vi ses ungefär 5 dagar i månaden, varannan helg och några timmar till. Men så är det inte. Det blir svårare och svårare för varje gång när vi skiljs åt. Det gör fysiskt och mentalt ont. Och längtan och saknaden klöser hårt i mitt hjärta och min själ så fort jag släpper känslorna fria att flyga fritt i mina tankar och sinne. Den jagar mig brutalt i drömmarna och han finns alltid i mina tankar. Vad jag än gör. Vart jag än är. Kärleken är där. Saknad.

Ibland känns priset overkligt högt att utstå. Även om alternativet, att inte känna eller inte vara tillsammans, självklart vore många gånger värre. En tanke jag knappt ens kan ta in. Jag vet ju att de starka känslorna visar på något bra. Men jag har ännu inte hittat något bra sätt att hantera dem utan att göra mig själv eller honom illa.

Du är nyfiken på vigseln? På hur det gick till? Jadå, det kommer ett inlägg om det också. Men inte idag. Berättelsen är klar vad gäller det historiska, vad som faktiskt hänt och hur vi förberedde oss. Men jag är inte klar med berättelsen inom mig. När jag processat det klart. Då kommer även en text här.

Utan det här inlägget handlar enbart om att visa att bloggen inte är död. Utan den kommer att leva kvar. Men med ett annat fokus. Som hustru och make, i ett distansförhållande, men där kärleken ändå är större än allt. Ett hjärteslag i sänder.

Gilla och dela gärna!

Ett år tillsammans

Idag är det exakt ett år sedan
som kärleken klev in genom min dörr.
Jag tyckte att det skulle bli trevligt att ses.
Få ett ansikte på personen jag pratat med så mycket på nätet.
Den sista tiden även i telefon.
Trots att jag verkligen inte är en telefonmänniska.

Jag hoppades på början av en riktigt varm vänskap.
Men kärleken visste redan vart han stod.
Hans hjärta hade redan så gott som bestämt sig.
Det hade inte mitt.
Inte min hjärna heller.
För honom var bara detaljerna kvar.
För mig var allt mycket mer komplicerat än så.
Trodde jag.

Men allt detta visste vi såklart inget om.
För mig var det en första fikadejt.
Jag var nyfiken och ganska nervös på ett förväntansfullt sätt.
Vem var det jag skulle möta?

Han klev in genom ytterdörren på sitt
typiska tysta, mjuka och lite kattlika sätt.
Han tog av sig skorna, hängde av sig jackan.
Därefter var det som om han tog sats,
fångade min blick, log sitt fina leende och sade hej.

Blixten slog ned i mig i all sin overklighet
medan jag mötte hans blick och svarade hej.
Jag undrade inom mig medan vi var på väg till köket
vad är det som händer?
Sådant här är bara sagor.
Det är inte verkligt.

Vi drack vårt kaffe och åt någon bulle.
Som inte alls var så god som jag hoppats.
Pratade om helt oviktiga ting.
Men det spelade ingen roll.
Jag var som förtrollad.
Har aldrig upplevt något liknande.
Dejten gick fort, på ungefär en timme.
Men kändes som en minut och ett år på en och samma gång.
Där och då var det som om våra själar fick kontakt.

Men det märkliga var när kärleken gick.
Vi hade inte haft någon kroppskontakt alls
under timmen vi sågs.
Inte heller pratat om något personligt eller djupt.
Men när kärleken stängde dörren efter sig
så gjorde det ont.
Det blev tomt.
Allt inom mig blev tyst.
Jag kände saknad.
En saknad som höll i sig
tills vi hörde av varandra igen.

Känslostormen som jag upplevde när han efter ett tag frågade
om jag ville ses igen.
Den sade allt.
Då förstod även jag.
Så från och med 2016-04-30 så är vi ett par.
Även om jag behövde ganska många veckor till
innan jag var säker på att det här var en seriös relation.
Att kärleken gick att lita på och inte enbart sökte lite förströelse.

Jag hade problem med tilliten, sårbarheten, hudlösheten
allt det där som ingår i att våga älska fullt ut igen.
Att verkligen bestämma mig för att jag är beredd att satsa en gång till.
Att jag vågar släppa in en människa i mitt innersta igen, på sant.

Det har varit ett tufft år på många sätt.
Där våra vardagsliv ställer till det
med allt ansvar, avstånd och vuxna plikter.
En verklighetens gråa vardag
En vardag att hantera länge än.
Jag har verkligen fått lära mig vad orden längta och sakna innebär.
Att känna sig halv.
Men det har även varit ett fantastiskt år.
Jag har verkligen fått lära mig vad att älska osjälviskt innebär.
Det har varit utmanande, utvecklande, smärtsamt och underbart.

Men mest av allt har livet visat oss
att störst av allt är kärleken.

Tack för det här året.
Jag hoppas att vi får många, många fler lyckliga år.
Tillsammans.

Gilla och dela gärna!

Sju

Det är tio minuter innan kärleken måste åka till jobbet.
Vi sitter som så många gånger förr i köket.
Hans händer om mina.
Vi är tysta.
Lite sammanbitna.
Laddar inför avsked.
Inga ord känns bra.
Den ena vet hur den andre känner
genom sina egna känslor.

Jag söker ögonkontakt och får den.
Bådas ögon är ledsna.
Han suckar
kysser min hand innan han släpper den.
Reser sig och tar sin tekopp
ställer den på diskbänken.
Jag dricker ur det sista ur min kopp.
Han tar den också.

Kärleken går långsamt ut till hallen.
Han sätter sig ned mitt emot mig.
Jag kramar honom länge.
Betraktar honom noga när han ställer sig upp
för att ta på sig
Jackan först.
Skorna sedan.
Checkar av att allt är med.

Kärleken går mot ytterdörren och ska precis sätta handen på handtaget.
Fastän jag enbart ser hans rygg hör jag hur han sväljer.
Han vänder sig om och sätter sig snabbt ned på huk.
Stäcker ut armarna.
De svarta ögonen möter mina.
Tar emot mig.
I hans famn.
Jag andas in.
Andas ut.
Biter ihop
Släpper sedan taget och backar.
Jag orkar inte möta hans blick när han reser sig.

Han går raskt ut genom ytterdörren.
Blinkar till mig innan han stänger den.
Vi båda försöker le mot varandra även om det är en ansträngning.
Det kommer att dröja länge tills nästa gång.
Hittills har vi inte vant oss.
Kommer vi någonsin?

Nattassistenten frågar mig efter en stund: Om jag är ok?
Jag svarar ärligt att det är bra men att det är jobbigt att säga adjö.
Hon ler varmt och säger: ”Ni är banne mig som nykära fortfarande.”
Jag svarar: Jo på sätt och vis. Men efter 7 månader ändå inte.
Hon nickar och säger med ett leende ”Ni vardagssliter ju inte på varandra direkt”.
Jag håller med att så är det ju.
Men det här är ändå något annat ändå.
Att tidigare i andra förhållanden som varat ungefär så här länge så har det funnits saker
som känts som frågetecken inför framtiden.
Alltid något litet som skavt.
Men inte här.
Inte ännu.
Det handlar inte om att vi är kopior av varandra.
För inget kunde vara mer fel.
Vi tycker inte heller alltid lika.
Vi har väldigt olika personligheter.

Jag funderar tyst vidare för mig själv när jag tar mig till köket.
Konstaterar att det skulle finnas massor av saker att irritera sig på
hos varandra i en annan situation eller relation.
På riktigt.
Men det enda jag känner är ett lugn.
Ingen tvekan.
Vi hör ihop.

Det enda som skett efter 7 månader är att jag är mer säker.
På oss.
På allt.
Banden mellan oss är starkare nu.
Oavsett vad det gäller.
När det gäller.
Jag censurerar inget för honom.
Har inget att dölja i vardagen.
Inte annars heller.
Oavsett vad vi gör.
Enskilt eller tillsammans.
Jag vet att jag alltid kan diskutera med kärleken utan att bli dömd.
Jag tror att han känner på samma sätt tillbaka.
Den ömsesidiga transparansen, respekten och tryggheten
skapar en solid grund.
En grund som är beredd att byggas vidare på.

Den andra stora skillnaden mot i början är att vi nu aktivt planerar en gemensam framtid.
I lugn och ro.
Vi har en fast ömsesidig vilja att leva ihop.
Även om det kommer att dröja flera år innan det är möjligt.
Minst två år, troligen mer.
Det vardagliga pusslet är för komplicerat att lösa snabbare än så.
Likaså den ekonomiska verkligheten.
Ibland räcker det inte att enbart vilja.
Det vet vi båda.
Men planeringen inför en framtid och hur den kan se ut är det som vi pratar mest om.
Med en självklarhet att det kommer att ske.
Olika alternativ granskas, diskuteras, förkastas eller läggs i högen för möjlig framtid.
Även om det ligger långt fram är känslan ändå hisnande.
Det är lätt att dras med i drömmarna.
Som inger tröst och hopp åt oss båda.
För att orka lite till.
En månad i sänder.

Gilla och dela gärna!

strax fem

Klockan är strax innan fem på måndagsmorgonen
och det är strax dags för dig att åka.
Längtan blev för stor för oss båda
och du kom hem till ”oss” närmare midnatt.
Ljuvligheten när du klev genom dörren.
Friden i kroppen när vi strax därefter
somnade hud mot hud.
Trots att vi båda visste att
larmet kommer att ringa tidigt.
När mobilen så plågsamt ringer
så kliver vi båda upp.
Du retar mig lite snällt
för att jag är så trött.
Somnar nästan om,
när jag tittar på dig
då du klär på dig.

Jag smeker din kind till svar
på din kommentar,
för jag ser sorgen bakom orden,
den mentala förberedelsen
att återigen säga adjö.
Jag förklarar, som varje gång,
att det är bara att komma hit.
Komma in
Komma hem
Hem till ”oss”
Att han inte är ensam längre
Så länge som pendlingen
känns hanterbar.
Dessa mil som kan knäcka även den
mest uthålliga.
Som jag vet att jag själv
nog aldrig klarat.
Uppoffringen kärleken gör
som gör mig ödmjuk.

Jag ser kärleken i hans ögon
men även saknaden
när han lägger sin hand
mot min kind,
kysser min mun mjukt.
Jag fortsätter med allvar i rösten,
förklarar att hemmet är vårt.
Oavsett tid på dygnet.

Vi tar oss mot hallen
via köket.
Jag i pyjamas, huttrandes
medan han tar på sig vinterkläderna
och förbereder sig mentalt
inför jobbpasset.

Jag börjar kunna rutinen nu
och jag ler mot honom.
Han kollar av att allt ligger
där det ska:
nycklar,
passerkort,
plånbok, mobil.
Redo!
Men inte helt

Kyssen farväl är den värsta
och den ljuvligaste.
Den mörka blicken från oss
båda när kärleken kliver
ut genom dörren för att pendla
alla milen till jobbet.
Södertälje, en värld bort.

Sorgen för att ingen av oss
kan vara riktigt säker på
när vi ses igen.
Glädjen och tacksamheten över
de timmar natten ändå gav.
För jag vet att så länge vi båda
bara orkar så tar vi vara på de
få tillfällen som bjuds.
Och fram till dess vi ses igen,
oavsett,
så är vi ändå själsligen
tillsammans.

Gilla och dela gärna!

Nattjakt

När jag somnar så börjar jagandet i drömmen.
Letandet efter spår.
Efter tecken.
Efter dig.
Jag springer och jag famlar.
Söker på marken, i luften och i vrår.
Men möts av tomma luften i mörkret.
Så jag springer vidare
Letar vidare
Hjärtat slår.

När jag vaknar med ett ryck
så inser jag att kärleken inte är där.
Det tar en stund för hjärtat att lugna sig.

När jag somnar om så fortsätter jag att drömma.
Jag ropar hans namn i drömmen
men väcks av min egen röst.

Ger upp om sömnen
som så många nätter förr.
Skrattar åt min egen otålighet
som så ofta ställer till det för mig.

Jag vet ju förutsättningarna.
Vardagens baksida.
Kärlekens pris.

Ligger vaken och tittar ut
på himlen över staden
som långsamt gör sig redo
för en ny grå måndag.

Så hör jag vibrationen.
Ett sms från kärleken.
Och jag känner hur hjärtat börjar slå.
Och jag ler för en kort stund.
Tar ett djupt andetag.
Några sekunders sinnesro
innan en ny vecka tar form
och nedräkningen till helgen har börjat.

Gilla och dela gärna!

Helg

Det var inte menat så. Men kärleken kom till mig ändå. Helgen var planerad annorlunda. En bra plan. Men ibland går planer inte i lås eller ändras med kort framförhållning. Så skedde nu och kärleken kom till mig sent om kvällen.

Känslan när han kommer in tyst genom ytterdörren, hänger av sig sin svarta jeansjacka, ställer ned sin övernattningsväska på golvet för att sedan smidigt glida ned på huk, möta min blick och för att sedan lägga armarna om mig, får fortfarande tiden att stanna. Dessa sekunder då jag läser av och tar in allt det som är han. Försöker känna av hur han mår och vad han behöver här och nu. Den här gången såg jag tröttheten och hans längtan efter närhet. Så vi sade inte mycket utöver det mest nödvändiga. För orden var inte viktiga nu. Utan det var samhörigheten. Ganska snart så sov vi båda två nära, så mycket hudkontakt som var praktisk möjligt.

Jag vaknade för en gång skull först och kunde njuta av att se hur hela hans kropp återspeglade sömnens ro. Höstsolen tog tid på sig att stiga över horisonten och de första kyliga vindarna blåste utanför fönstret. Så jag kunde stoppa om oss båda lite extra och njuta av närheten av hans kropps konturer mot mina egna. Det dröjde inte länge innan han vaknade av mina studerande blickar och värmen i hans nyvakna ögon som mötte mina fick mig att se dimmigt.

När vi sedan gick upp för att dricka vårt morgonkaffe så kände jag hur lugnet spred sig i min själ. Kaffet som han gör, starkt och i små koppar, har blivit en av alla små saker som är speciellt och viktigt för mig i vardagen när vi är tillsammans. Ett tyst stycke vardagsmagi som för oss samman. Medan vi långsamt njöt av morgonkaffet och att få dricka det i varandras sällskap, så uppdaterade vi varandra om vad som hänt de senaste dagarna.

Förmiddagstimmarna flöt snabbt och blev till eftermiddag. Båda började känns sig lite rastlösa och vi beslöt oss för att lämna hemmet för att gå och se en film. På väg till bion så blev jag återigen så fascinerad av kärlekens stora förmåga att läsa av mig. Saker som det tar de flesta personliga assistenter år att lära sig, ser han direkt. Utan att behöva säga något, så blir hans omsorg och kärlek till mig en instinktiv, flytande del av det som är oss och som täcker upp där jag brister. Men aldrig en gnutta mer än jag behöver.

Biosalongen var nästan tom och air-conditionen blåste ganska hårt och kallt. Hans hand i min kändes som en varm energikälla under hela filmen. När filmen var slut och vi gick ut, så visade hösten sig i hela sin närvaro med sin kyliga vind. Vi beslöt oss för att äta ute. Maten vi åt var god, servicen bra. Vi njöt för det mesta under tystnad av den varma maten och drycken innan vi långsamt började gå hemåt igen. Jag njöt återigen av gemenskapen i tystnaden och av samhörigheten. Hur en enda blick är tillräckligt.

Medan jag långsamt värmde upp min kropp igen och sov en stund så förberedde kärleken kvällens tvsoffemys. Nära, nära varandra i soffan, med hans armar om mig, tittade vi på helgens Speedway GP från Friends arena. Ungefär halvvägs in i tv-sändningen så kunde jag inte hålla mig längre, utan sade: Kan en lördag vara bättre än så här? Jag älskar dig så mycket. Han mötte lugnt min blick, log, smekte min kind och viskade sedan i mitt öra: Och jag älskar dig.

På söndagsmorgonen så vaknade jag leendes och med hans armar om mig. Som vanligt hade kärleken vaknat först. Medan jag långsamt fick i ordning på mina stela armar och spastiska ben så började han ordna i köket. En liten stund senare så hade han börjat förbereda det första för dagens lunch och det doftade gott från kaffe ifrån köket. När jag satte mig vid köksbordet så pekade han triumferande på mjölkskummaren och sade, att den hade du gömt bra! Nu blir det macchiato! Jag bara log och lät mig skamlöst skämmas bort av kaffet och dess krämiga skum och söta sällskap.

Tillsammans gick vi sedan ned för att handla det som fattades till lunchen. Njöt av att inte stressa och gemensamt diskutera vad som var bäst och godast. Väl hemma igen så fick jag från köksbordet se hur han med all sin kärlek lagade maten. Noga uttänkt, då han erkände att han redan på morgonen gjort en liten plan över smaker och eventuella kombinationer och de olika tillbehören. Som en prinsessa satt jag där och lät mig underhållas av åsynen av hans flinka händer och kreativitet. Matad med en smakbit då och då och fick på nåder hjälpa till med lite garnering. Medan måltiden blev klar i ugnen så njöt vi återigen av tystnaden i varandras sällskap. Hud mot hud men var och en med sina egna vardagsuppgifter.

När lunchen var klar, låg hela lägenheten luftigt insvept i en härlig aromatisk doft av rosmarin, vitlök, nötkött, ugnsbakad potatis och färska grönsaker. Medan vi långsamt njöt av den goda maten så samtalade vi om mer allvarliga ämnen. Om utmaningar. Om vad som är på gång och vad som ändrats i våra kalendrar. Om drömmar och förhoppningar. Och om alternativa vägar utifall utmaningarna börjar ruska sina huvuden alltför mycket i våra vardagsliv. För utmaningarna är många, både för oss var och en för sig och gemensamt.

För att få igång kroppen efter matkoman och lätta på våra tankar behövde vi röra på oss. Vi visste båda att det snart var dags att för stunden skiljas. Även om det inte skulle dröja väldigt lång tid innan vi sågs igen så var det ändå osäkert vilken dag. Hur ont det redan börjat göra. Trots ingen av oss nämnt det med ett enda ord. För att ge ny luft åt verklighetens realiteter så gick vi ut på en kortare promenad. Jag konstaterade nöjt att kärleken vid det här laget börjat få ett bra hum om närområdet och hittar bra. Vi tittade, som vi brukar göra, på stadens arkitektur och diskuterade vilka områden som vi tycker om och varför.

Väl hemma så visste vi båda att denna magiska helg nu var på väg att ta slut. Denna helg som inte var menad för oss enligt våra ursprungsplaner. Men som vi nu fick till skänks, trots allt. Men ändå. Att se honom åter ta på sig jackan och skorna. Ta sin väska och vända sig om för att säga hejdå. Det känns fysiskt i kroppen varje gång. När han sedan, som alltid, glider ned på huk för att kyssa mig så kändes det som en bit av det som är ”vi” slits loss. Att vi inte längre är ett utan två.

Jag tror att han ser smärtan i mina ögon. För han låter mig få se smärtan i hans egna, fullt ut, där han står i ytterdörren beredd att stänga dörren. Rösten hans är hes när han säger: Nog måste det komma en dag då vi inte behöver dessa jobbiga avsked. Jag klarar inte av att svara honom där och då. Rösten sviker mig. Istället nickar jag och vinkar ett farväl. Men när han gått så sms:ar jag honom om att vi måste hitta en väg som är hållbar för alla parter. Ju förr desto bättre.

För det blir inte lättare ju längre tiden går. Nej, desto mer visar tiden att det är vid varandras sida som vi hör hemma.

Gilla och dela gärna!

Lunchdate

Klockslaget tolv är nära. Jag lägger ifrån mig anteckningsboken på skrivbordet och går snabbt igenom resultaten för förmiddagens arbetsmöten i huvudet. Loggar ut för lunch på datorn. Hämtar assistenten och därefter så går vi gemensamt till hissen och åker ned till foajén. När jag kommer till ytterdörren så suckar jag återigen över de sega dörröppningsknapparna för att därefter kliva ut på gatan vid köpcentret.

Morgonen hade varit mulen och kylslagen. Men nu värmde solen gott och luften andades fortfarande sommar. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg alla människor som njöt i solen. Men jag hade ingen tid att spilla. För det var äntligen dags. Lunchen med kärleken som jag längtat så efter. Så jag ökade takten över gatuplattorna. Passerade besökare, köpstånd, fontäner och platser för umgänge och vila. Mot rätt ingång och körde därefter in i köpcentret mot den plats där vi bestämt att lunchmötas.

Kärleken är alltid i tid så först blir jag förvånad. Jag är först. Vi ser oss omkring assistenten och jag för att se om han kanske ställt sig någon annanstans. Men nej. Jag glädjer mig inombords att för en gång skull vara den förste på plats och ler retsamt för mig själv.

Då ser jag honom komma. Känner igen rörelsemönstret direkt. Han går rakt fram till mig. Stannar och glider ned på huk innan han möter mina ögon. Hans blick som speglar lyckan i mina egna ögon för ett kort ögonblick innan han drar mig till sig och kysser mig mjukt. Jag ser hur folk tittar men orkar inte bry mig. Istället gör jag det jag längtat efter. Smeker hans ansikte med mina händer och njuter av hans hud mot min egen. Jag känner hur han tittar intensivt på mig och jag möter frågande hans blick. Du är så snygg, svarar han. Jag ler nöjt och säger tack, detsamma! För jo, idag är en bra dag och jag trivs med mig själv. Han smeker mitt huvud och ansikte och ler stort. Jag kysser honom igen.
Är du hungrig? frågar jag.
Ja lite, svarar han.
Jag är riktigt hungrig, svarar jag.

Medan jag letar reda på ett bord, så beställer kärleken och assistenten mat. Jag betraktar dem när de samtalar med varandra i matkön och känner återigen tacksamheten över hans självklara sätt att umgås med assistenterna. Oavsett vem som jobbar. Trots att allt med assistans är nytt för honom. Och jag känner samma tacksamhet över assistentens finkänslighet över att finnas där när hon behövs, men inte en sekund mer. Interaktionen mellan oss alla och att det ändå fungerar så bra. Mot alla odds.

De kommer och sätter sig vid bordet. Kärleken mitt emot och assistenten bredvid. Hon stoppar mobilens hörlurar i öronen för att skapa ett privat rum för kärleken och mig. Men har hela tiden uppsikt om jag behöver hjälp med något.

Vi pratar om dagen som varit. Om barnen och om jobbet. Min blick finner ro i hans kropps konturer och av hans röst. Den som jag saknat så. Jag ser hur trött han är. Att vardagen har tärt på. Mina tankar börjar vandra av vag oro men slutar tvärt när servitrisen kommer och ställer ut maten på bordet. Assistenten fixar det som behövs med min mat. Vi äter alla under tystnad. Konstaterar att maten var helt ok idag också. Jag tänker att jag önskar att tiden kunde stå mer stilla. När maten är uppäten och rastlösheten knackar på, så frågar jag om vi inte istället kan gå ut i solen. Få lite luft och lite värme. Kärleken nickar jakande.

När vi går igenom köpcentret och ut mot torget så njuter jag av att känna honom vid min sida. Assistenten ett par steg bakom. Att veta att jag bara behöver räcka ut handen så finns hans där.

Ute i solen så finns bord och stolar lediga och jag sätter mig där. Assistenten en bit bort. Kärleken bredvid mig. Vi säger inte så mycket. Hudkontakten säger mer. Hans fingrar mot min hud. Min hand i hans. Hur han smeker mina naglar och kysser min hand. Jag ser återigen hans uppskattande blick på min frisyr. Själv vill jag bara komma ännu mer nära. Nå in under huden. Kunna ge honom mer. Försöka ge energi och glädje. Jag smeker hans ansikte igen, känner den lena skäggstubben under fingertopparna, innan jag åter lägger handen på hans ben. Vi sitter så medan solen värmer vår hud.

Vi pratar mer om vardagen och att det nu kommer att dröja innan vi kan ses igen. Och jag inser återigen att det är tur att jag är bra på att bita ihop och härda ut. För vissa saker är värt det. Vi skrattar åt min barnsliga otålighet som ställer till det så mycket för mig.

Han följer mig till ytterdörren till jobbet. Sätter sig på huk och slår armarna om mig. Jag vilar där. Drar in hans doft. Får kraft. Ny energi. Innan jag kysser honom hårt. Och sedan igen. Som en markering att nu måste jag gå. Mitt nästa arbetsmöte börjar strax. Vi hörs och ses, sade kärleken innan han ställer sig upp. Det gör vi, svarade jag snabbt. Och skyndar mig in i byggnaden, för att meningslöst dölja hur mina ögon dränks i avskedets tårar. Hur jag återigen plötsligt känner mig halv.

Gilla och dela gärna!

Härda ut

Att skiljas är inte att dö en smula
För efter döden är allting slut
Varje hejdå är att slitas i bitar
där kropp och själ skärs i tu.

Hjärnan försöker trösta och resonera:
minns att du har överlevt allt detta förut
men överröstas av högljutt av hjärtat
som gråter och skriker rätt ut.

Jag blundar för att hämta andan
och för att lyssna till allt det som är jag
där själen stilla till mig viskar:
Minns att älska är att leva
det är bara att härda ut
För även om det nu smärtsamt dröjer
flera veckor tills ni ses igen
så är detta bara er början
inte ert slut

Gilla och dela gärna!

Avsked

Så var det dags att säga på återseende.
Denna stund tidigare idag som jag fasat för sedan jag kom dit.
Jag sittandes i bilen. Han ståendes utanför.
Jag söker hans blick. De mörka vackra ögonen som alltid speglar livserfarenheten men som oftast har humorglittret på lur.
De som nu är helt svarta och lite blanka.
Munnen med det lite långsamma sneda leendet.
En mun som nu är spänd.
Han sätter sig på huk och lägger armarna om mig och kysser mig hårt.
När jag besvarar hans kyss känner jag alla känslorna. Hur de rusar i kroppen.
Eufori, sorg, glädje, åtrå, saknad och tacksamhet slår emot mig som en stor våg.
En våg som tar andan ur mig.
Jag drar efter andan och intalar mig själv att jag måste samla mig.
Annars går jag sönder.
Jag har många mil att köra.
Så jag blundar, stillar mig och tar ett andetag till innan jag samlad öppnar ögonen.
Möter hans blick, stillad.
Men dras återigen till intensiteten när jag ser ögonen hans som talar så till mina. De som inte döljer några som helst av alla de känslor han känner för mig. Som inte döljer känslor alls.

Gilla och dela gärna!