Den första biofilmen tillsammans med kärleken var slut och det var dags att bege sig till bilen och sedan fara hemåt. Inte en minut utan kontakt hud mot hud hade gått så länge biosalongen stod i mörker. Lyckokänslan i magen. Glädjen över att ha sett filmen. Men trots det så hade jag något särskilt i tankarna. Det var dags för ett litet test för att bevisa för mig själv att jo, det här är faktiskt på riktigt.
När vi lämnade biosalongen tillsammans med alla andra människor i klungor, så sträckte jag mig efter hans hand, när vi var ute i fullt dagsljus. Där alla kunde se. Han tog den genast. Lagom hårt. Och släppte den inte förrän jag släppte först. Där och då var jag lite tårögd o smyg och helt uppfylld av känslor.
Dagen efter så berättade jag för kärleken hur mycket den gesten betydde för mig.
Påminde honom om vad jag berättat tidigare om vad han troligen kommer att behöva uppleva om vi väljer varandra.
Att det oftast inte är barnen som glor värst. Eller som fäller kommentarer. Att det oftast är vuxna människor.
Att det kan vara främlingar eller arbetskamrater.
Vänner ja till och med familj som ställer närgångna frågor.
Frågor som, om han verkligen tänkt klokt att ha mig som partner.
Hur vårt samliv ser ut och hur det går till. I detalj.
Om det inte är jobbigt att behöva ”ta hand om mig” och hur glad jag måste vara för att ha hittat ”någon”.
Främlingars kommentarer som med avsmak sägs bakom ryggen om att det är äckligt att se personer i stol ”hålla på”.
Personer som stirrar så att de går in i väggar eller stolar. Ja till och med cyklar omkull.
Att bli bemött som ett litet barn och att han troligen kommer få en skopa han med då och då av personer han inte känner. Eftersom vi är tillsammans.
Att många då tror att ”kaka söker maka”.
Att det måste vara något ”avvikande” hos båda.
Och jag ser hur hans ögon mörknar för varje mening.
Jag tillägger att jag verkligen kan förstå om han inte orkar ibland.
Att det har varit så tidigare i några andra förhållanden jag haft.
Om han ibland tar avstånd eftersom människors reaktioner blir för mycket.
Så förstår jag.
Att ständigt behöva förklara sig.
Att nästan dagligen behöva ”komma ut”.
Att då stå på sig för inte behöva förklara sig, ja nästan be om ursäkt. För att vi valt varandra.
Att behöva göra det inför personer vi aldrig mött, på allmän plats.
För det ska gudarna veta att det finns dagar då jag verkligen inte orkar heller.
Att det verkligen kan kosta på.
Han säger inte mycket. Munnen som ett streck. Men jag ser att han förstår.
Ett par dagar senare så var vi på bio igen. Den här gången var det ovanligt mycket folk i lokalerna. Efter att filmen var slut så lämnade vi återigen salongen för att börja ta oss mot bilen. Folks ögon brände mig i nacken och jag såg hur några till och med pekade så där halvt i smyg.
Automatiskt så ökade jag avståndet lite mellan kärleken och mig.
Mest för att skydda honom. Mot fördomarna och hatet.
När jag plötsligt känner att hans ögon söker mina. Bestämt.
Han sträcker ut sin hand och tar min. Drar mig närmare honom. Nära.
Och han släpper inte min hand, trots allas blickar, förrän jag släpper först.
