Dygnen
som alltför långsamt passerar
Nätterna
de oroliga utan dig
Timmarna
Jag nu räknar ned
Minuterna
där dagdrömmar får liv
Sekunden
åhhh, då du kliver in
Nedräkningen har börjat
mot hjärtats frid
Etikett: date
Lunchdate
Klockslaget tolv är nära. Jag lägger ifrån mig anteckningsboken på skrivbordet och går snabbt igenom resultaten för förmiddagens arbetsmöten i huvudet. Loggar ut för lunch på datorn. Hämtar assistenten och därefter så går vi gemensamt till hissen och åker ned till foajén. När jag kommer till ytterdörren så suckar jag återigen över de sega dörröppningsknapparna för att därefter kliva ut på gatan vid köpcentret.
Morgonen hade varit mulen och kylslagen. Men nu värmde solen gott och luften andades fortfarande sommar. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg alla människor som njöt i solen. Men jag hade ingen tid att spilla. För det var äntligen dags. Lunchen med kärleken som jag längtat så efter. Så jag ökade takten över gatuplattorna. Passerade besökare, köpstånd, fontäner och platser för umgänge och vila. Mot rätt ingång och körde därefter in i köpcentret mot den plats där vi bestämt att lunchmötas.
Kärleken är alltid i tid så först blir jag förvånad. Jag är först. Vi ser oss omkring assistenten och jag för att se om han kanske ställt sig någon annanstans. Men nej. Jag glädjer mig inombords att för en gång skull vara den förste på plats och ler retsamt för mig själv.
Då ser jag honom komma. Känner igen rörelsemönstret direkt. Han går rakt fram till mig. Stannar och glider ned på huk innan han möter mina ögon. Hans blick som speglar lyckan i mina egna ögon för ett kort ögonblick innan han drar mig till sig och kysser mig mjukt. Jag ser hur folk tittar men orkar inte bry mig. Istället gör jag det jag längtat efter. Smeker hans ansikte med mina händer och njuter av hans hud mot min egen. Jag känner hur han tittar intensivt på mig och jag möter frågande hans blick. Du är så snygg, svarar han. Jag ler nöjt och säger tack, detsamma! För jo, idag är en bra dag och jag trivs med mig själv. Han smeker mitt huvud och ansikte och ler stort. Jag kysser honom igen.
Är du hungrig? frågar jag.
Ja lite, svarar han.
Jag är riktigt hungrig, svarar jag.
Medan jag letar reda på ett bord, så beställer kärleken och assistenten mat. Jag betraktar dem när de samtalar med varandra i matkön och känner återigen tacksamheten över hans självklara sätt att umgås med assistenterna. Oavsett vem som jobbar. Trots att allt med assistans är nytt för honom. Och jag känner samma tacksamhet över assistentens finkänslighet över att finnas där när hon behövs, men inte en sekund mer. Interaktionen mellan oss alla och att det ändå fungerar så bra. Mot alla odds.
De kommer och sätter sig vid bordet. Kärleken mitt emot och assistenten bredvid. Hon stoppar mobilens hörlurar i öronen för att skapa ett privat rum för kärleken och mig. Men har hela tiden uppsikt om jag behöver hjälp med något.
Vi pratar om dagen som varit. Om barnen och om jobbet. Min blick finner ro i hans kropps konturer och av hans röst. Den som jag saknat så. Jag ser hur trött han är. Att vardagen har tärt på. Mina tankar börjar vandra av vag oro men slutar tvärt när servitrisen kommer och ställer ut maten på bordet. Assistenten fixar det som behövs med min mat. Vi äter alla under tystnad. Konstaterar att maten var helt ok idag också. Jag tänker att jag önskar att tiden kunde stå mer stilla. När maten är uppäten och rastlösheten knackar på, så frågar jag om vi inte istället kan gå ut i solen. Få lite luft och lite värme. Kärleken nickar jakande.
När vi går igenom köpcentret och ut mot torget så njuter jag av att känna honom vid min sida. Assistenten ett par steg bakom. Att veta att jag bara behöver räcka ut handen så finns hans där.
Ute i solen så finns bord och stolar lediga och jag sätter mig där. Assistenten en bit bort. Kärleken bredvid mig. Vi säger inte så mycket. Hudkontakten säger mer. Hans fingrar mot min hud. Min hand i hans. Hur han smeker mina naglar och kysser min hand. Jag ser återigen hans uppskattande blick på min frisyr. Själv vill jag bara komma ännu mer nära. Nå in under huden. Kunna ge honom mer. Försöka ge energi och glädje. Jag smeker hans ansikte igen, känner den lena skäggstubben under fingertopparna, innan jag åter lägger handen på hans ben. Vi sitter så medan solen värmer vår hud.
Vi pratar mer om vardagen och att det nu kommer att dröja innan vi kan ses igen. Och jag inser återigen att det är tur att jag är bra på att bita ihop och härda ut. För vissa saker är värt det. Vi skrattar åt min barnsliga otålighet som ställer till det så mycket för mig.
Han följer mig till ytterdörren till jobbet. Sätter sig på huk och slår armarna om mig. Jag vilar där. Drar in hans doft. Får kraft. Ny energi. Innan jag kysser honom hårt. Och sedan igen. Som en markering att nu måste jag gå. Mitt nästa arbetsmöte börjar strax. Vi hörs och ses, sade kärleken innan han ställer sig upp. Det gör vi, svarade jag snabbt. Och skyndar mig in i byggnaden, för att meningslöst dölja hur mina ögon dränks i avskedets tårar. Hur jag återigen plötsligt känner mig halv.
Hur vi träffades
Av flera har jag nu fått frågan. Hur träffades ni? Var det kärlek vid första ögonkastet? Det här är såklart enbart min version. Hur träffades vi då? Och hur var det med kärlek i första ögonkastet?
Vi möttes på ett community som jag var medlem i ett tag, men där jag nu inte finns kvar på. En dag så upptäckte jag något konstigt med besöksstatistiken på min sida. Det var en person som verkligen stack ut från andra besökare. Som hade mer än dubbelt så många besök på min sida än någon annan person som besökt mig. Jag tyckte att det var lite konstigt. Jag gick in på hans sida och kikade runt lite och blev ännu mer förvånad. För det här verkade ju vara en vanlig, trevlig, vettig man. Så jag kände att jag måste skriva en rad och fråga rätt ut. Om det var slump eller om det medvetet att han besökt min sida så många gånger.
Svaret jag fick var att han nog besökt min sida några gånger, men eftersom jag varit så tydlig med att distansförhållanden inte är att tänka på, så hade han inte tagit kontakt. Av respekt för mig. Det var något med tonen i hans svar. Hans sätt att lägga orden som gjorde att jag blev nyfiken. Så jag svarade att det stämmer bra att jag inte tror att distansförhållanden är något för mig. Men nya vänner är alltid trevligt. Så vi kan ju skriva lite ändå.
Så vi började att skriva. Om vardagliga saker. Om jobb, om politik, om barn och skola. Om värderingar och om vad som verkligen är viktigt i livet. Lite om vad som varit för oss båda bakåt i tiden. Lite om våra intressen nu. Och för varje meddelande så kände jag mer och mer, oj, det här är ju en riktigt vettig man. På alla sätt.
Men jag har varit med förr. Och jag vet att mycket av min vardag alltför ofta skrämmer om man, som han påstod, inte har några större erfarenheter av att vara nära en hjulbent person. En person som dessutom lever med assistans och har en son med särskilda behov. Jag var så gott som säker på att när jag började lägga korten på bordet så skulle mailen och intresset svalna fort.
Så jag började lägga upp ”korten” ett efter ett. Ett meddelande i taget.
Jag är hjulbent.
Han svarade ungefär. Jahopp
Jag har en son som har särskilda behov och som behöver mig extra mycket. Han är alltid viktigast i mitt liv.
Han svarade ungefär. Det vet jag allt om.
Jag är en aktiv miljöpartist och på sätt och vis en officiell person. Jag har inte mycket fritid.
Han svarade ungefär. Bra att du berättar och bra att du är engagerad.
Jag lever med personlig assistans.
Han svarade ungefär. Jahopp.
Jag är inte flyttbar på många år.
Han svarade ungefär. Det är inte jag heller.
För varje ”kort” jag lade så var jag säker på att han skulle tacka för sig. När han inte gjorde det så började jag bli nervös på riktigt. Vem är den här personen egentligen, som inte låter sig skrämmas bort, vad jag än säger. Fattar han inte vilka utmaningar det här kan bli? Jag frågade honom rätt ut. Och han svarade ungefär: att för vänskap finns inga hinder.
Meddelandena på communityt hade sina begränsningar och vid det här laget hade vi gått över till mail. Ungefär ett om dagen. Men efter ett tag så kände jag att det var dags att faktiskt prata i telefon. För det är mycket ändå som ett skrivet mail inte berättar om en person. Efter en kort betänketid så bestämde jag dagen och han tiden. När han ringde mig så var jag faktiskt inte särskilt nervös. Mest nyfiken. Samtalet blev inte så långt. Ingen av oss är telefonmänniskor. Men det gav ändå en ny bild av personen som jag talat med. Efter samtalet så blev mailkonversationen tätare.
Till slut kom vi fram till båda två att det nog skulle vara trevligt att ses för en fika. Så vi bestämdes att ses denna lördag i april. Efter ganska många veckors mailande. Dagen innan vi sågs så blev vi vänner på Facebook. Jag var fortfarande helt inställd på att den här mannen har en stor möjlighet att komma att bli en av mina allra bästa vänner. Men, han bor strax söder om söder. En riktig relation kommer inte att funka. Ändå kände jag fjärilsfarmen i magen flera dagar innan vi sågs.
Vi hade inte bytt särskilt mycket bilder av varandra. Så jag hade inte en riktig tydlig bild av hur kärleken såg ut. Det hade inte heller känts viktigt.
Jag är också är väldigt tråkig och oromantisk person som inte tror på kärlek i första ögonkastet och sådant där, romantiskt ”bjäfs”. Inte jag. Alls.
Som jag har fått äta upp den inställningen.
När han ringde på min dörr och klev in. Tog av sig jackan och skorna. Vände sig om och såg på mig för första gången. Så var det som en elektrisk puls gick rakt igenom mig. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Hur töntigt det än låter. Han var så galet snygg. Hur han var byggd, hans röst, hans rörelsemönster, hans artighet och sociala förmågor. Jag blev bländad. Totalt. Och overklighetskänslorna fick mig nästan att fnittra.
Vi gick in i köket. Pratade om ditt och datt. Jag minns faktiskt inte om vad. För jag var så ställd. Men jag tror att det var en del om parkeringsplatser här i Uppsala och om grön politik. Vi drack vårt kaffe och åt vår bulle. Innan han artigt tackade för ett trevligt fika och började bege sig hemåt igen. Han tog på sig ytterkläderna och gick ut genom dörren och vinkade ett hejdå. (Nej, inget kramande här inte. Vi tog inte ens i hand)
När han sedan stängde dörren så var det som att det blev ett hål i mig. Något fattades mig genast. Medan jag själv fattade ingenting om varför jag reagerade som jag gjorde. Det blev ett hål som gjorde ont. Saknad.
När han kom hem till sig så skickade han mig ett nytt meddelande. Där han tackade för det trevliga besöket. Han undrade också om vi kunde ses igen. Jag svarade helt ärligt att det blev tomt när han gick. På riktigt. Och att jag gärna ses igen. Men att jag inte är ute efter något tillfälligt. Då är jag hellre enbart vänner.
Han svarade ungefär, att han är helt ointresserad av något tillfälligt. Utan att han ser en relation som något som ska vara länge. Så länge som det bara går.
På den vägen är det gott folk… Så var det kärlek vi första ögonkastet? Ja, jag måste nog erkänna att för mig var det så. När vi väl sågs. Men innan dess så var jag mer inställd på nära vänskap.
Idag ser jag bara kärlek som är baserad på vänskap, tillit, respekt, förtroende och åtrå. Men störst av allt är kärleken.