Tidvattenvågens rike

Så rann den återigen över oss tidvattenvågen.
Den som skapar vår möjlighet till tid och rum tillsammans.
Denna gång med en sällsam nåd i gåva.
2 veckor oavbruten tid tillsammans i paradiset.
Varje minut ovärderlig
Räknad
Kärleken och jag

Men tidvattnets nåd har sina villkor
Nu när vågen åter runnit över oss
Så står vi återigen på varsin vardagsö
Utom syn och hörhåll från varandra
Den elektroniska flaskposten står för informationsflödet

Fokus nu att återanpassa sig till vardagsrytmen
att återuppbygga paradiset då det är möjligt
5 dagar ebb i månaden tillsammans
Däremellan råder tidvattensvågens separerande flod
troligen till nästa sommar.
Kvar finns minnena av upplevelserna
Innerligheten
Samhörigheten
Kärleken

Saltet på våra kinder,
själens nedtystade rop av saknad,
vilsenheten utan den andre
den oroliga sömmen
det är priset för vårt äktenskap
som vi båda svurit att betala
vi lever i tidvattenvågens rike.

Gilla och dela gärna!

annandag

När kärleken kommer på en kort visit på annandagen så har han en
stor kasse med ett stort paket i med sig.
Den tar han fram och ställer på köksbordet när vi är själva.
-Det är inget märkvärdigt, säger han, men det är ju jul.

Paketet är så pass stort att jag inte klarar att öppna det själv.
Vackert och noga inslaget i rött och vitt.
Större än vad som får plats i min famn.
För att bevara stunden och känslan av ”vi”
istället för att kalla på assistenten i rummet bredvid.
Så hjälper han mig att öppna det.
Precis lagom mycket.
Bara det jag inte klarar själv.
När jag fått loss pappret och skurit upp kartongen
så gapar jag av förvåning.

Hela kartongen är fylld till bredden av Belgiska tryfflar
och annan kvalitetschoklad.
Allra överst en stor hjärtformad chokladkartong.
Enbart den mer än tillräcklig som gåva.
Vad då inget märkvärdigt, älskling, säger jag helt överrumplad.
Jag har aldrig sett så mycket choklad i en låda någonsin.
Än mindre fått något liknande.
Det är en årskonsumtion.
-Jo så är det kanske, säger kärleken och ler så att ögonen blir varma.

I kartongen finns också ett fint plättlagg.
Jag lyfter på den, och ler frågande mot kärleken.
-Jag har sett att du inte har något sådant och det kan ju vara bra att ha, säger han.
-Ja absolut! Plättar är jättegott. Men tyvärr är det ingen av mina assistenter som är så bra på det. Jag kan inte längre.
– Nä, jag vet, svarar han, men jag kan!

När han strax ställer sig upp och börjar göra i ordning plättsmet
som han sedan börjar steka.
En stor omgång.
Bara så där.
Som vi sedan äter till lunch.
Kärleken, sonen och jag
Så är det som om hjärtat växer sig för stort i bröstet på mig, att jag nästan får svårt att andas på grund av alla känslor.
När jag återigen påminns om vad kärlek i vardagen kan vara.
Vardagskärleken är inte enbart ett operativt fixande med vem som gör vad, hur och när.
Som ser till att få det gjort.
Den är också alldeles för mycket finchoklad som julklapp och plättar till lunch.
Bara för att det går.
Både det nödvändigt praktiska och det onödigt dekadenta.
Men framförallt är det märkvärdigt och dyrbart.
Tack!

Gilla och dela gärna!

Sju

Det är tio minuter innan kärleken måste åka till jobbet.
Vi sitter som så många gånger förr i köket.
Hans händer om mina.
Vi är tysta.
Lite sammanbitna.
Laddar inför avsked.
Inga ord känns bra.
Den ena vet hur den andre känner
genom sina egna känslor.

Jag söker ögonkontakt och får den.
Bådas ögon är ledsna.
Han suckar
kysser min hand innan han släpper den.
Reser sig och tar sin tekopp
ställer den på diskbänken.
Jag dricker ur det sista ur min kopp.
Han tar den också.

Kärleken går långsamt ut till hallen.
Han sätter sig ned mitt emot mig.
Jag kramar honom länge.
Betraktar honom noga när han ställer sig upp
för att ta på sig
Jackan först.
Skorna sedan.
Checkar av att allt är med.

Kärleken går mot ytterdörren och ska precis sätta handen på handtaget.
Fastän jag enbart ser hans rygg hör jag hur han sväljer.
Han vänder sig om och sätter sig snabbt ned på huk.
Stäcker ut armarna.
De svarta ögonen möter mina.
Tar emot mig.
I hans famn.
Jag andas in.
Andas ut.
Biter ihop
Släpper sedan taget och backar.
Jag orkar inte möta hans blick när han reser sig.

Han går raskt ut genom ytterdörren.
Blinkar till mig innan han stänger den.
Vi båda försöker le mot varandra även om det är en ansträngning.
Det kommer att dröja länge tills nästa gång.
Hittills har vi inte vant oss.
Kommer vi någonsin?

Nattassistenten frågar mig efter en stund: Om jag är ok?
Jag svarar ärligt att det är bra men att det är jobbigt att säga adjö.
Hon ler varmt och säger: ”Ni är banne mig som nykära fortfarande.”
Jag svarar: Jo på sätt och vis. Men efter 7 månader ändå inte.
Hon nickar och säger med ett leende ”Ni vardagssliter ju inte på varandra direkt”.
Jag håller med att så är det ju.
Men det här är ändå något annat ändå.
Att tidigare i andra förhållanden som varat ungefär så här länge så har det funnits saker
som känts som frågetecken inför framtiden.
Alltid något litet som skavt.
Men inte här.
Inte ännu.
Det handlar inte om att vi är kopior av varandra.
För inget kunde vara mer fel.
Vi tycker inte heller alltid lika.
Vi har väldigt olika personligheter.

Jag funderar tyst vidare för mig själv när jag tar mig till köket.
Konstaterar att det skulle finnas massor av saker att irritera sig på
hos varandra i en annan situation eller relation.
På riktigt.
Men det enda jag känner är ett lugn.
Ingen tvekan.
Vi hör ihop.

Det enda som skett efter 7 månader är att jag är mer säker.
På oss.
På allt.
Banden mellan oss är starkare nu.
Oavsett vad det gäller.
När det gäller.
Jag censurerar inget för honom.
Har inget att dölja i vardagen.
Inte annars heller.
Oavsett vad vi gör.
Enskilt eller tillsammans.
Jag vet att jag alltid kan diskutera med kärleken utan att bli dömd.
Jag tror att han känner på samma sätt tillbaka.
Den ömsesidiga transparansen, respekten och tryggheten
skapar en solid grund.
En grund som är beredd att byggas vidare på.

Den andra stora skillnaden mot i början är att vi nu aktivt planerar en gemensam framtid.
I lugn och ro.
Vi har en fast ömsesidig vilja att leva ihop.
Även om det kommer att dröja flera år innan det är möjligt.
Minst två år, troligen mer.
Det vardagliga pusslet är för komplicerat att lösa snabbare än så.
Likaså den ekonomiska verkligheten.
Ibland räcker det inte att enbart vilja.
Det vet vi båda.
Men planeringen inför en framtid och hur den kan se ut är det som vi pratar mest om.
Med en självklarhet att det kommer att ske.
Olika alternativ granskas, diskuteras, förkastas eller läggs i högen för möjlig framtid.
Även om det ligger långt fram är känslan ändå hisnande.
Det är lätt att dras med i drömmarna.
Som inger tröst och hopp åt oss båda.
För att orka lite till.
En månad i sänder.

Gilla och dela gärna!

Sång och familj

Jag borde egentligen börja sjunga igen sade jag med en suck för en dryg månad sedan.
Jaså svarade kärleken, så varför gör du inte det då.
Jag blängde på honom till svar och suckade igen innan jag svarade:
En gång i tiden så hade jag en ganska ok sångröst. Inte på något sätt bra, men i alla fall ok. Men spasticiteten gör att den för varje år blir sämre. Luften låser sig mellangärdet och det påverkar både tal och inte minst sång. Det låter inte bra längre. Det blir falskt och skakigt. Även om det är väldigt bra övning för min andning att sjunga. Som du vet så är en av mina favoritgrupper Garmarna. En gång i tiden för så där 20 år sedan så hade jag en sångröst som påminde aningens om hennes. Emma Härdelin. Men så är det verkligen inte längre. Min absoluta favoritlåt av alla är Bläck med Garmarna. Jag sjunger gärna den och några till när jag är nervös för att hitta tillbaka lugnet. Självklart när ingen hör.
Men JAG vill höra, kontrade kärleken bestämt.
Jag stelnade till och fnös till svar, men hjärtat mitt gladdes i hemlighet över hans ord.

Och jag kom på mig själv allt oftare under maj och juni att sjunga för att öva. Självklart när inga andra än arbetande assistent hörde. Resultatet lät inte vänta på sig. Nej sångrösten har inte blivit bättre, men andningen. Något som även sjukgymnast kommenterade för ett par veckor sedan. Att min röst är stadigare nu.
Tidigare under denna vecka, under mitt besök hos kärleken så var det dags att träffa hans föräldrar. Dagen innan hade jag träffat hans fina syster med familj och inte bara överlevt utan dessutom haft riktigt trevligt. Men föräldrar är ändå föräldrar. De gånger jag blivit introducerad till en partners familj så har det ofta blivit lite konstig stämning. Där ingen part är särskilt bekväm. I bästa fall så har det gett sig med åren, i andra fall inte alls. Så ja, jag var nervös. Det var minuter kvar innan vi skulle åka, inte timmar.

Medan jag bytte kläder till något lite mer passande och försökte få ordning på mitt trassliga hår så stängde jag till sovrumsdörren lite. Händerna mina skakade och hjärtat mitt slog hårt. Jag måste hitta ett sätt att lugna mig för det här började bli löjligt. Så jag, utan att tänka mig för, gjorde som så många gånger förr de senaste veckorna. Nästan som på instinkt. Slog på Garmarna på mobilen och började sjunga sången Brun. Först tyst, men sjungandet hade den där lugnande effekten på mig som jag så väl behövde och jag lät mig föras med i sången. Blundandes och lät sången komma fram som rösten själv ville.

Det tog en minut inte mer, så hade kärleken tyst och smidigt smugit sig in i rummet. Snabbt innan jag hann protestera så hade han lagt sig i sängen så han låg mitt emot där jag satt. Han lade sig bekvämt på rygg med armarna i kors bakom huvudet och följde noga varje ord jag sjöng med sin blick helt fixerad på mig. Hans långsamma leende blev bredare och bredare och ögonen började glimra. Jag blev först väldigt generad och kände mig fånig när han låg där. Men när min generade blick mötte hans glada så fortsatte jag ändå att sjunga. Lugnet kom tillbaka och jag sjöng sången färdigt. Jag hade tänkt att sluta när sången var slut men spellistan slumpade till nästa låt på spellistan.

Självklart var det Bläck. En av de sånger som betytt mest för mig i livet vid olika tillfällen. Det kändes surrealistiskt. Jag svor tyst för mig själv. Okej intalade jag mig, du har redan gjort bort dig och han vet hur du sjunger. Så sjung den också då. Så jag sjöng. Och för varje ord så blev jag allt lugnare. När Bläck var slut så var jag redo att möta världen.

I bilen på väg dit så var jag inte längre lika nervös. Inte ens när vi klev ur och först mötte hans mamma utanför huset. En vacker, energisk kvinna med strålande blå ögon och med en behaglig varm röst. Hon som det första hon gjorde så fort hon såg mig var att ge mig en stor kram och säga: Hej, dig har jag sett fram emot att träffa. Som om det vore den mest självklara saken i hela världen. Jag blev stum och svarade tack. Vi gick runt radhuset till den mysiga altanen där jag mötte jag hans pappa som satt och väntade. En man med samma ögon som kärleken och som sittandes på sin stol sträcker fram sina livserfarna händer och lägger dem om mina slitna, ser mig i ögonen och säger Välkommen.

Mötet gick på alla sätt bra och ingenting kändes konstigt i deras sällskap. Och när vi for hem till honom igen så sjöng mitt hjärta av lättnad och glädje över min utökade familj.

Gilla och dela gärna!