funktionsnedsättning

Zen

Väderprognosen sade regn men sommarvädret trumfade. Lade ut solen på den sommarblå himlen med en snärt. Mitt emellan en och annan molntuss. En vy så perfekt att den skulle kunna pryda vilken nationalromantisk målning som helst. Den rödvita sommarstugan i bakgrunden. Den gröna, nyslagna ängen. Gräset som börjat växa igen medan flugorna och bromsarna ivrigt surrande hejar på.

Kärleken har lagt sig på gräset under det frodiga päronträdet. Armarna bakom huvudet. Kisar mot mig och ler. Jag njuter av synen och ler tillbaka. Han blinkar mot mig och klappar på marken. – Kom
Jag tvekar och skakar på huvudet
– Kom!
-Och hur hade du tänkt att jag ska ta mig upp igen från kullrigt gräs under låga trädgrenar, frågar jag med en suck.
Han ger mig en blick menad att övertala och säger: – Äh, det löser sig. Kom!
Jag låter mig övertalas. Lägger mig på rygg i med hans hjälp. Hans arm om min midja. Gräset doftar och är uppblandat med torkade blomblad.
Vi ligger tysta så en stund.
Jag njuter av att känna samhörigheten med marken under mig.
Jordens dofter så nära.
Hans hud mot min.
En och annat kryp som passerar på nåder.
Inser hur vackra päronträdets grenar är.
Hur många frukter som redan växer mot sommarhimlens blekblå bakgrund.
Känner du det? Viskar han i mitt öra
Känner du dig grundad i jorden?
Jag nickar och ler till svar.
-Jo
-Släpp alla dina tankar och all stress och måsten, viskar han.
Känn efter, det är lätt att känna hur vi är ett sandkorn i universum. Allt vi har är här och nu. Det är det som betyder något. Inte sen.
Jag kysste hans kind till svar.
Lät sen bli Zen.

Gilla och dela gärna!

Regnbåge

Jag kom ut till makens lantställe mentalt slut.
Första helgen på semestern.
Ett dygn i min älskades närhet.
Det har varit alldeles för mycket under en alltför lång tid.
Saker som jag inte har kunnat styra men ändå behövt hantera hela vägen ut.
Händelser som krävt sitt pris.
Ända in i kaklet.
Både för förändring, så att historien inte återupprepar sig igen, men även för att praktiskt kunna hantera här och nu.
Livspusslet det trasiga.

Någonstans under sista månaden innan semestern så var det som alla känslorna inom mig tagit slut.
Stängts av utav ett inre säkerhetssystem.
Istället så har jag slagit på autopiloten.
Survival mode.
Do or die
Leverera!
Min make såg men kunde inget göra på distans.
Inte heller säker på att han har orken just nu.
Jag är inte heller alltid så lätt att styra.
Eller för den delen förstå sig på.

Även kärleken är trött, tärd och sliten.
Hur mycket slog mig med all kraft under eftermiddagen.
De mörka ringarna under hans ögon berättade sitt.
Linjerna i ansiktet som djupnat.
Att hans leende inte längre kommer med automatik likaså.
Tankarna oftare långt borta än nära.
Vi drack vårt kaffe.
Det efterlängtade.
Vår ritual.
Regnet slog mot rutorna och jag tog in dess lugna sövande rytm.
Lade mig att sova en middagslur i orolig sömn.
Kärleken observerade men sade ingenting.
Efter middagen så lugnade sig regnet något.
Vi pratade om vad vi skulle göra resten av dygnet.
Om vi skulle ta en tur med Spydern och i sådant fall när.
Kärleken betraktade mig tyst.
Sade sedan att jag ska se om den vill starta i fukten.
Om den gör det, sade jag, då vill jag väldigt gärna åka en tur nu. Du kör och jag åker med. Jag vet att du är trött, så du avgör hur långt vi kör.
Hans trötta ögon mötte tyst min blick, nickade och log sitt typiska korta leende.
Lite så där som vissa cowboys gör på film. Kunde nästan höra:-Yes Mam.
Spydern gick igång.
Solen tittade fram i horisonten.
Vi kom upp på Spydern.
Körde bakom en husvagn fram till samhället.
Där blev vägen enbart vår.
Kärleken tog tillfället i akt och ökade farten.
Njutningen av att känna den regnfräscha luften.
Vinden mot kläderna.
Mina ben mot hans.
Min överkropp tätt mot hans rygg.
Händerna kring hans midja.
Tystnaden ute.
Bara Spyderns motor.
Vi körde så några kilometer och jag njöt varje sekund.

Vi svängde av, in på en mindre väg.
Kärleken stannade in, lyfte visiret och tittade allvarsamt bakåt på mig.
-Är du OK? Vill du åka längre? Eller är du kall? Hans ögon iaktog mig noga.
Jag svarade att det var alldeles underbart och att jag gärna ville åka längre.
– Han nickade kort och sade, den här vägen har mycket kurvor. Följ min kropp.
-Jag log och nickade till svar.
Han drog ned visiret igen och satte sig till rätta.
Jag kröp ännu närmare hans kropp. För att vara säker på att kunna följa nära.
Bara efter några hundra meter så började vägen ändra karaktär.
Med många olika kurvor, många ganska tvära, andra långa och mer sugande.
Samtidigt som landskapet spelade upp sig framför oss.
Med regnvåt doftande skog.
Insjö grå som grafit och som fortfarande inte lugnat sig efter eftermiddagens oväder.
Åkrar och ängar där markens värme dansade i dimmorna med den kyligare luften.
Ögonen tog in allt och lite till.
Kroppen njöt av att känna hans muskler jobba för varje kurva.
Lårmusklerna som följde Spyderns rytm.
Hans magmuskler under mina händer som spände sig i varje kurva.
Ryggens värme mot mitt ansikte.
Den blandade doften av hans varma hud och Spyderns avgaser.

Helt plötsligt så uppenbarade den sig.
Regnbågen.
Som en tunnel tvärs över vägen.
Jag log stort för mig själv och när vi passerade igenom den.
Kände under stor förvåning hur mina mina känslor återigen slogs på.
Nästan som ett reglage som vreds om.
Hur hela jag fylldes av tacksamhet, glädje och kärlek.
Kände hur jag inte kunde låta bli att le.
Över friheten
Över kärleken
Över gemenskapen
Över att det finns någon som inte bara förstår utan även kan leda mig rätt när jag går vilse.
Och jag tänkte för mig själv, älskade make, du som oroar dig för att jag inte trivs på Spydern,
jag önskar så att du hade ögon i nacken och kunde se mig nu.
I all min kärlek till dig.

En kort stund senare så stannade han till igen.
Vred sig om för att se hur allt var med mig.
Jag tror att han förstod när han mötte min blick.
För han blinkade bara mot mig och sedan körde vi vidare.

Fortare nu, lekfullt och lät åklusten styra.
Testade Spyderns förmåga men även min att kunna följa de vägval och körlinjer som kärleken valt att följa.
Regnet började falla men jag kunde inte låta bli att fortsätta att le.

Vätan stod som vattenfall kring Spyderns hjul.
Molnen speglade sig i vattenpölarna.
Det blev ännu mörkare och regnet hårdare.
Jag kunde inte bry mig mindre.
Inte heller om kylan.
Dock hade vi andra att tänka på i stugan.
Det var dags att bege sig hem.
Väl inomhus med kläder som gick att vrida ur.
Skor som gick att hälla ur.
Regn som gått igenom både visir och glasögon.
Det spelade inte den minsta roll.
Maken tände eld i kaminen och gav mig en kopp te.
Lät mig bli varm och med hans närhet känna hur sömnen tog över min kropp.
För första gången på hela veckan så sov jag hela natten.
Utan att vakna, utan mardrömmar eller oro.
När jag vaknade av mig själv
Så var jag den lyckligaste hustrun i hela byn.

Gilla och dela gärna!

Spyder on the road

En av mina största drömmar i många år har varit att få åka mc.
Jag åkte med kompisars moppar som jag hängde med en del med under tonåren.
Både sittandes på tanken och tolkandes på sidan av mopeden med stolen.
Jo, jag har alltid varit förtjust i allt som går fort.
Nä, jag har aldrig varit särskilt rädd av mig.
Men heller inte dumdristig.
Jag har varit nära gränser men inte överskridit dem.
Inte så ofta.

Men i vuxen ålder så har ingen vågat att jag hänger med på hojen.
Jag kan förstå det.
Det är en risk.
Det är en ansvar.
För mig har det varit en sorg.
För jag har velat så innerligt.

Kärleken är uppvuxen med hoj med sidovagn.
Intresset fanns i familjen.
Men det var ett bra tag sedan han hängde av vagnen.
Han har kvar en mindre hoj idag.
Inte särskilt märkvärdig men högst tillräcklig för hans behov.
Hans motorintresse har aldrig varit en nackdel hos mig.
Tvärtom
Det har gjort mig glad.
Även om jag förstod ganska omgående att någon tur på hans hoj
kommer aldrig att bli av.
Den för liten för oss båda.
Jag väger dessutom mer än vad kärleken gör.
Det hade inte känts säkert ens med mina mått mätt.

Men fantisera kan jag och så även han.
Därför har vi ömsint matat varandras drömmar med vackra fantasier.
Om saker och ting vore annorlunda och om allt var möjligt.
Berättelser om mil på asfalt, höga fjäll, susande skogar och blanka sjöar.
(Det där med flugsvärmar innanför visiret, mygg, hagel,
galna trafikanter och annat dumt det har varit för verklighetsnära)

En dag för inte så länge sedan
så dök det upp en CAN-AM Spyder
i en av grupperna på Facebook som jag är medlem i.
Ägaren sitter själv i stol precis som jag.
Därför var Spydern anpassad för hjulbenta som har ok handfunktion.
Jag själv hade aldrig sett en sådan variant på hoj tidigare så jag blev nyfiken.
Men jag insåg snabbt att den ligger långt utanför vad jag själv har möjlighet att betala i pris.
Men drömma går ju bra så jag visade den för kärleken.
Så att vi fick ny mat till våra drömmar.
Han med sin erfarenhet hade bra koll både på modellen och möjligheterna.
Framförallt så blev han nyfiken på anpassningarna.
Jag själv ville så gärna testa den.
så innerligt gärna.
Helt plötsligt så hade vi kommit överens med ägaren om att åka och kika på den.
Kärleken var dock bestämd med att det handlade om att testa.
Inget annat.
Jag själv förstod verkligen varför.
Hur ofta skulle vi ens kunna köra den?
Och så mycket pengar, är det värt det?

Vädret den dagen var inte lovande.
Det regnade och blåste när vi lämnade mitt hem.
Men när vi kom fram för att besöka ägaren av CAN-AM Spydern så sken plötsligt solen.
För mig så blev det kärlek direkt.
En trehjulig hoj som får köras på B körkort.
Blå och röd och glittrande i solen.
Att ta sig upp på den krävde lite tankemöda
men väl uppe så satt jag som en prinsessa.
Jag tog en tur runt kvarteret.
Det var fem minuter av ren lycka.
Jag kunde inte sluta le.
Kärleken åkte därför med bakom mig ett varv han också.
Allt inom mig kändes som ett lyckligt vårskrik.
Jag klev av och kärleken fick köra själv.
Jag försökte ta kontrollen över mina känslor.
När kärleken kom tillbaka så såg han sammanbiten ut.

Det hade börjat blåsa.
Jag var kall.
Vi blev erbjudna kaffe och gick in i ägarens mysiga hem.
Medan vi drack vårt kaffe så berättade kärleken plötsligt att han hade bestämt sig.
Han berättade att han varit intresserad av en CAN-AM Spyder i flera år.
Men att han inte riktigt ansåg att behovet var tillräckligt stort för att motivera
investeringen.
Något som jag verkligen kan förstå.
Kärleken fortsatte att berätta:
Att när han såg mitt leende när jag kom tillbaka efter min åktur så var valet lätt.
Han köper den.
Jag vågade inte riktigt tro att det var sant.
För var skulle den stå?
Hos mig finns ingen plats som det är nu.
Men kärleken visste på råd och berättade om minst två ställen där
Spydern kunde stå.

Inom en vecka så var Spydern hans.
Och jag har fått köra den.
Det kommer fortfarande att krävas övning för mig att ta mig upp på den.
Ned går lätt.
Men känslan att köra den.
Att få till samarbetet mellan kropp och maskin.
Hitta väglinjerna så bra som möjligt.
Känna vinden mot min hud.
Ljudet vibrera genom kroppen.
Farten som får sinnena att skärpas.
Det ger mig gåshud av lycka.
Det enda som gett mig en liknande lyckoupplevelse är att åka bi-ski.

Nu i helgen som var så körde jag mitt längsta pass hittills.
Övade kurvor, att stanna säkert, svängradie och att köra i olika hastigheter.
För säkerhet är viktigt för mig.
Först övar jag mig tillräckligt för att sätta ramarna.
Mina egna och lagens.
Inom dem kan jag sedan improvisera och njuta fritt.

Men vad som slog mig ju längre tiden gick var.
Att även om jag var så innerligt lycklig.
Så fattades det en sak.
En sådan lycka ska inte stå ensam.
Den ska delas.
Upplevas samman.
Jag saknade att ha kärleken med mig.
Med hans kropp nära min.
Som förare eller passagerare spelar ingen roll.
Det var en upptäckt som gjorde mig förvånad.
För i alla mina drömmar så har den största av dem varit att åka hoj ensam
Men ibland överträffar verkligheten fantasin.
För i mina drömmar idag vill jag helst åka nära tillsammans.

Gilla och dela gärna!

När jag hade fel

Om jag tvivlat på hur han skulle reagera?
Då jag har att välja mellan att ha ont och ta smärtlindring.
Eller att vara smärtlindrad men må rejält illa?
Nu när jag inte orkar vara uppe så mycket mer än en timma i taget.
Nu så här efter den stora benoperationen.
Ärligt?
Jo, jag har tvivlat.

Jag har alltför många dåliga erfarenheter från tidigare relationer,
från tider då jag har varit den av oss i relationen som behövt stöd.
Vi har inte setts särskilt många timmar på flera veckor,
kärleken och jag.
Och han har aldrig sett mig så här.
Så visst har jag undrat: hur mycket det kommer att tära på vår relation.

När jag under morgonen lagt mig i sängen,
för att hantera vågorna i kroppen av illamående.
För jag orkade inte med smärtan från benet längre.
Utan valde medicin och därmed även dess biverkningar.
Så kommer kärleken efter en stund och lägger sig försiktigt bredvid mig.

-Jag mår lite illa viskar jag.
Han ler stilla tillbaka.
Ser forskande in i mina ögon med en varm blick.
Lägger sina fingrar lätt mot min panna.
Smeker mitt ansikte mjukt med lena fingertoppar
och ser att jag till slut slappnar av.

Tills nästa illamåendevåg drar igenom min kropp.
Då lägger han handen mot min kind, stilla.
Kärlekens ögon ler hela tiden varmt mot mig,
lämnar inte min blick för en sekund.

Jag känner i varje cell att jag inget behöver göra.
Bara andas
Ett andetag till.
För vi väntar ut det här tillsammans.

När illamåendevågen gått över
så lirkar han sin arm under min nacke,
hjälper mig att vända mig
så att jag ligger på hans bröst.
-Tack viskar jag
-Shh svarar kärleken och kysser min panna.
Jag somnar djupt inom några sekunder
och när jag yrvaket slår upp ögonen
en lång stund senare
så är hans klara, varma blick det första som jag möter.

Gilla och dela gärna!

Om du vore här

Om du hade varit här
så hade jag låtit min blick vila
på dina andetag.
Njutit av lugnet
från rytmen
dess stilla regelbundenhet
men du är inte vid min sida.

Istället sover du i en annan säng
förhoppningsvis djupt, skönt och stilla.
Du behöver all vila du kan få.
Hitta energin och orken.
I min kropp så härjar värken
som alltid så här års
inget nytt
en vardagsrealitet
som stjäl energi och sömntimmar från mig
och skapar oreda och olust.

Att tänka på dig då
ger mig frid
För jag känner förnimmelsen
av det som du
och din närhet.

Om jag blundar så minns
mina sinnen allt det som är vi
Får mig att le
slappna av
Ge värken ett stelt långfinger

Så jag blundar lite till
trotsigt
fokuserar på att minnas dina ord
skrivna och uttalade
som alltid noga valda
och fyllda av mening.
Hittar trösten i dem
och i vetskapen
att jag förstår dess värde.

Om du hade legat här
så hade jag sett
hur du ler i sömnen.
Så som du alltid gör
när du sover vid min sida.
Jag hade besvarat ditt
leende och med lätta fingertoppar
smekt din haka och din hud
försiktigt, försiktigt
så att du inte vaknar.

Sedan hade jag lagt mig nära
och somnat av din värme
hjärtats sång
Din arm om min midja
Mitt huvud på ditt bröst.
Så som jag sover som bäst.

Istället nu är jag klarvaken
mitt huvud och bröst fullt
av saknad och längtan
när jag istället räknar
dagar och timmar.
Som jag gör varje dygn.

Tiden går aldrig fort nog
tills du är här hos mig.
Fastän vi båda vet att
tiden gör som den vill.
Det är vi själva som skapar
dess mening.

Just nu så vill jag tro
att den tickar ned för oss
mot våren
värmen
vilan
och att i morgon är det en annan dag.

Gilla och dela gärna!

Tomtinspektion

Tidigare idag, den sista tillsammans innan jag återvänder hem till Uppsala där jag är nu.
Förmiddagens väder visade sig från sin bästa sida. Detta väder som inte varit att lita på under de dagar jag varit på besök. Så jag satt och njöt i solen med slutna ögon på altanen när jag hör att kärleken står vid min sida.
-Jag tänkte kidnappa dig en stund, säger han med de mörka ögonen glittrandes okynnigt.
-Jaså, svarade jag och lyfte frågande ett ögonbryn.
-Jo, jag har ju faktiskt inte visat dig tomten ännu svarar han mjukt.
-Nä, det stämmer faktiskt och det bör vi ju ändra på svarar jag och vänder mig leende mot honom.
Han ställer sig bakom mig och fixar smidigt till körhandtagen på stolen. När han ordnat dem så känner jag hans läppar lätt mot min högra axel.
Han frågar mig, redo? Och jag svarar Japp!
Innan han tar mig ned för de fyra trätrappstegen. Som inte är byggda för att en hjulbent ska kliva just där.
Han som säger att han aldrig kört en rullstol tidigare innan han träffade mig.
Han som när vi lätt tar oss ned för trappstegen märker att gräset är trögt att rulla på.
Han som då automatiskt höjer framhjulen på stolen och kör mig mjukt genom gräset.
Utan att ens reflektera.

Han som vanligtvis inte säger något i onödan men när han talar väljer orden klokt, berättar nu om allt vi ser.
Vi tar oss runt på tomten, systematiskt, blomma för blomma, träd för träd och buske för buske.
Han berättar, jag lyssnar och kommer med frågor och kommentarer.
Plötsligt har vi kommit till tomtens ände.

Han sätter sig på huk bredvid mig och möter tyst min blick, lägger sin hand mot min kind, stryker den lätt innan hans läppar lätt möter mina. Vi står där en stund och tittar ut över tomten över gräs, träd, blommor och buskar.
Tysta.

Plötsligt ser jag hur ögonen hans glittrar till och han säger att vi har en himla uppförsbacke tillbaka.
Jag håller med. Men jag tror att vi klarar det, säger jag. Vi hjälps åt.
Vi tar sats uppför slänt och kullar, runt garage och huset och sedan tar vi trappan upp i ett svep med när vi ändå har farten uppe.

När vi åter är på altanen så säger jag glatt: Vilket teamwork det där gick ju jättebra. Vi funkar bra ihop.
Han vänder sig mot mig och hans blick låser min och svarar med en nick: Mmmm

Gilla och dela gärna!

Hur vi träffades

Av flera har jag nu fått frågan. Hur träffades ni? Var det kärlek vid första ögonkastet? Det här är såklart enbart min version. Hur träffades vi då? Och hur var det med kärlek i första ögonkastet?

Vi möttes på ett community som jag var medlem i ett tag, men där jag nu inte finns kvar på. En dag så upptäckte jag något konstigt med besöksstatistiken på min sida. Det var en person som verkligen stack ut från andra besökare. Som hade mer än dubbelt så många besök på min sida än någon annan person som besökt mig. Jag tyckte att det var lite konstigt. Jag gick in på hans sida och kikade runt lite och blev ännu mer förvånad. För det här verkade ju vara en vanlig, trevlig, vettig man. Så jag kände att jag måste skriva en rad och fråga rätt ut. Om det var slump eller om det medvetet att han besökt min sida så många gånger.

Svaret jag fick var att han nog besökt min sida några gånger, men eftersom jag varit så tydlig med att distansförhållanden inte är att tänka på, så hade han inte tagit kontakt. Av respekt för mig. Det var något med tonen i hans svar. Hans sätt att lägga orden som gjorde att jag blev nyfiken. Så jag svarade att det stämmer bra att jag inte tror att distansförhållanden är något för mig. Men nya vänner är alltid trevligt. Så vi kan ju skriva lite ändå.

Så vi började att skriva. Om vardagliga saker. Om jobb, om politik, om barn och skola. Om värderingar och om vad som verkligen är viktigt i livet. Lite om vad som varit för oss båda bakåt i tiden. Lite om våra intressen nu. Och för varje meddelande så kände jag mer och mer, oj, det här är ju en riktigt vettig man. På alla sätt.
Men jag har varit med förr. Och jag vet att mycket av min vardag alltför ofta skrämmer om man, som han påstod, inte har några större erfarenheter av att vara nära en hjulbent person. En person som dessutom lever med assistans och har en son med särskilda behov. Jag var så gott som säker på att när jag började lägga korten på bordet så skulle mailen och intresset svalna fort.

Så jag började lägga upp ”korten” ett efter ett. Ett meddelande i taget.
Jag är hjulbent.
Han svarade ungefär. Jahopp
Jag har en son som har särskilda behov och som behöver mig extra mycket. Han är alltid viktigast i mitt liv.
Han svarade ungefär. Det vet jag allt om.
Jag är en aktiv miljöpartist och på sätt och vis en officiell person. Jag har inte mycket fritid.
Han svarade ungefär. Bra att du berättar och bra att du är engagerad.
Jag lever med personlig assistans.
Han svarade ungefär. Jahopp.
Jag är inte flyttbar på många år.
Han svarade ungefär. Det är inte jag heller.
För varje ”kort” jag lade så var jag säker på att han skulle tacka för sig. När han inte gjorde det så började jag bli nervös på riktigt. Vem är den här personen egentligen, som inte låter sig skrämmas bort, vad jag än säger. Fattar han inte vilka utmaningar det här kan bli? Jag frågade honom rätt ut. Och han svarade ungefär: att för vänskap finns inga hinder.

Meddelandena på communityt hade sina begränsningar och vid det här laget hade vi gått över till mail. Ungefär ett om dagen. Men efter ett tag så kände jag att det var dags att faktiskt prata i telefon. För det är mycket ändå som ett skrivet mail inte berättar om en person. Efter en kort betänketid så bestämde jag dagen och han tiden. När han ringde mig så var jag faktiskt inte särskilt nervös. Mest nyfiken. Samtalet blev inte så långt. Ingen av oss är telefonmänniskor. Men det gav ändå en ny bild av personen som jag talat med. Efter samtalet så blev mailkonversationen tätare.
Till slut kom vi fram till båda två att det nog skulle vara trevligt att ses för en fika. Så vi bestämdes att ses denna lördag i april. Efter ganska många veckors mailande. Dagen innan vi sågs så blev vi vänner på Facebook. Jag var fortfarande helt inställd på att den här mannen har en stor möjlighet att komma att bli en av mina allra bästa vänner. Men, han bor strax söder om söder. En riktig relation kommer inte att funka. Ändå kände jag fjärilsfarmen i magen flera dagar innan vi sågs.
Vi hade inte bytt särskilt mycket bilder av varandra. Så jag hade inte en riktig tydlig bild av hur kärleken såg ut. Det hade inte heller känts viktigt.
Jag är också är väldigt tråkig och oromantisk person som inte tror på kärlek i första ögonkastet och sådant där, romantiskt ”bjäfs”. Inte jag. Alls.
Som jag har fått äta upp den inställningen.

När han ringde på min dörr och klev in. Tog av sig jackan och skorna. Vände sig om och såg på mig för första gången. Så var det som en elektrisk puls gick rakt igenom mig. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Hur töntigt det än låter. Han var så galet snygg. Hur han var byggd, hans röst, hans rörelsemönster, hans artighet och sociala förmågor. Jag blev bländad. Totalt. Och overklighetskänslorna fick mig nästan att fnittra.
Vi gick in i köket. Pratade om ditt och datt. Jag minns faktiskt inte om vad. För jag var så ställd. Men jag tror att det var en del om parkeringsplatser här i Uppsala och om grön politik. Vi drack vårt kaffe och åt vår bulle. Innan han artigt tackade för ett trevligt fika och började bege sig hemåt igen. Han tog på sig ytterkläderna och gick ut genom dörren och vinkade ett hejdå. (Nej, inget kramande här inte. Vi tog inte ens i hand)
När han sedan stängde dörren så var det som att det blev ett hål i mig. Något fattades mig genast. Medan jag själv fattade ingenting om varför jag reagerade som jag gjorde. Det blev ett hål som gjorde ont. Saknad.
När han kom hem till sig så skickade han mig ett nytt meddelande. Där han tackade för det trevliga besöket. Han undrade också om vi kunde ses igen. Jag svarade helt ärligt att det blev tomt när han gick. På riktigt. Och att jag gärna ses igen. Men att jag inte är ute efter något tillfälligt. Då är jag hellre enbart vänner.
Han svarade ungefär, att han är helt ointresserad av något tillfälligt. Utan att han ser en relation som något som ska vara länge. Så länge som det bara går.

På den vägen är det gott folk… Så var det kärlek vi första ögonkastet? Ja, jag måste nog erkänna att för mig var det så. När vi väl sågs. Men innan dess så var jag mer inställd på nära vänskap.

Idag ser jag bara kärlek som är baserad på vänskap, tillit, respekt, förtroende och åtrå. Men störst av allt är kärleken.

Gilla och dela gärna!