Sju

Det är tio minuter innan kärleken måste åka till jobbet.
Vi sitter som så många gånger förr i köket.
Hans händer om mina.
Vi är tysta.
Lite sammanbitna.
Laddar inför avsked.
Inga ord känns bra.
Den ena vet hur den andre känner
genom sina egna känslor.

Jag söker ögonkontakt och får den.
Bådas ögon är ledsna.
Han suckar
kysser min hand innan han släpper den.
Reser sig och tar sin tekopp
ställer den på diskbänken.
Jag dricker ur det sista ur min kopp.
Han tar den också.

Kärleken går långsamt ut till hallen.
Han sätter sig ned mitt emot mig.
Jag kramar honom länge.
Betraktar honom noga när han ställer sig upp
för att ta på sig
Jackan först.
Skorna sedan.
Checkar av att allt är med.

Kärleken går mot ytterdörren och ska precis sätta handen på handtaget.
Fastän jag enbart ser hans rygg hör jag hur han sväljer.
Han vänder sig om och sätter sig snabbt ned på huk.
Stäcker ut armarna.
De svarta ögonen möter mina.
Tar emot mig.
I hans famn.
Jag andas in.
Andas ut.
Biter ihop
Släpper sedan taget och backar.
Jag orkar inte möta hans blick när han reser sig.

Han går raskt ut genom ytterdörren.
Blinkar till mig innan han stänger den.
Vi båda försöker le mot varandra även om det är en ansträngning.
Det kommer att dröja länge tills nästa gång.
Hittills har vi inte vant oss.
Kommer vi någonsin?

Nattassistenten frågar mig efter en stund: Om jag är ok?
Jag svarar ärligt att det är bra men att det är jobbigt att säga adjö.
Hon ler varmt och säger: ”Ni är banne mig som nykära fortfarande.”
Jag svarar: Jo på sätt och vis. Men efter 7 månader ändå inte.
Hon nickar och säger med ett leende ”Ni vardagssliter ju inte på varandra direkt”.
Jag håller med att så är det ju.
Men det här är ändå något annat ändå.
Att tidigare i andra förhållanden som varat ungefär så här länge så har det funnits saker
som känts som frågetecken inför framtiden.
Alltid något litet som skavt.
Men inte här.
Inte ännu.
Det handlar inte om att vi är kopior av varandra.
För inget kunde vara mer fel.
Vi tycker inte heller alltid lika.
Vi har väldigt olika personligheter.

Jag funderar tyst vidare för mig själv när jag tar mig till köket.
Konstaterar att det skulle finnas massor av saker att irritera sig på
hos varandra i en annan situation eller relation.
På riktigt.
Men det enda jag känner är ett lugn.
Ingen tvekan.
Vi hör ihop.

Det enda som skett efter 7 månader är att jag är mer säker.
På oss.
På allt.
Banden mellan oss är starkare nu.
Oavsett vad det gäller.
När det gäller.
Jag censurerar inget för honom.
Har inget att dölja i vardagen.
Inte annars heller.
Oavsett vad vi gör.
Enskilt eller tillsammans.
Jag vet att jag alltid kan diskutera med kärleken utan att bli dömd.
Jag tror att han känner på samma sätt tillbaka.
Den ömsesidiga transparansen, respekten och tryggheten
skapar en solid grund.
En grund som är beredd att byggas vidare på.

Den andra stora skillnaden mot i början är att vi nu aktivt planerar en gemensam framtid.
I lugn och ro.
Vi har en fast ömsesidig vilja att leva ihop.
Även om det kommer att dröja flera år innan det är möjligt.
Minst två år, troligen mer.
Det vardagliga pusslet är för komplicerat att lösa snabbare än så.
Likaså den ekonomiska verkligheten.
Ibland räcker det inte att enbart vilja.
Det vet vi båda.
Men planeringen inför en framtid och hur den kan se ut är det som vi pratar mest om.
Med en självklarhet att det kommer att ske.
Olika alternativ granskas, diskuteras, förkastas eller läggs i högen för möjlig framtid.
Även om det ligger långt fram är känslan ändå hisnande.
Det är lätt att dras med i drömmarna.
Som inger tröst och hopp åt oss båda.
För att orka lite till.
En månad i sänder.

Gilla och dela gärna!

Bio och fördomar

Den första biofilmen tillsammans med kärleken var slut och det var dags att bege sig till bilen och sedan fara hemåt. Inte en minut utan kontakt hud mot hud hade gått så länge biosalongen stod i mörker. Lyckokänslan i magen. Glädjen över att ha sett filmen. Men trots det så hade jag något särskilt i tankarna. Det var dags för ett litet test för att bevisa för mig själv att jo, det här är faktiskt på riktigt.
När vi lämnade biosalongen tillsammans med alla andra människor i klungor, så sträckte jag mig efter hans hand, när vi var ute i fullt dagsljus. Där alla kunde se. Han tog den genast. Lagom hårt. Och släppte den inte förrän jag släppte först. Där och då var jag lite tårögd o smyg och helt uppfylld av känslor.
Dagen efter så berättade jag för kärleken hur mycket den gesten betydde för mig.
Påminde honom om vad jag berättat tidigare om vad han troligen kommer att behöva uppleva om vi väljer varandra.
Att det oftast inte är barnen som glor värst. Eller som fäller kommentarer. Att det oftast är vuxna människor.
Att det kan vara främlingar eller arbetskamrater.
Vänner ja till och med familj som ställer närgångna frågor.
Frågor som, om han verkligen tänkt klokt att ha mig som partner.
Hur vårt samliv ser ut och hur det går till. I detalj.
Om det inte är jobbigt att behöva ”ta hand om mig” och hur glad jag måste vara för att ha hittat ”någon”.
Främlingars kommentarer som med avsmak sägs bakom ryggen om att det är äckligt att se personer i stol ”hålla på”.
Personer som stirrar så att de går in i väggar eller stolar. Ja till och med cyklar omkull.
Att bli bemött som ett litet barn och att han troligen kommer få en skopa han med då och då av personer han inte känner. Eftersom vi är tillsammans.
Att många då tror att ”kaka söker maka”.
Att det måste vara något ”avvikande” hos båda.
Och jag ser hur hans ögon mörknar för varje mening.
Jag tillägger att jag verkligen kan förstå om han inte orkar ibland.
Att det har varit så tidigare i några andra förhållanden jag haft.
Om han ibland tar avstånd eftersom människors reaktioner blir för mycket.
Så förstår jag.
Att ständigt behöva förklara sig.
Att nästan dagligen behöva ”komma ut”.
Att då stå på sig för inte behöva förklara sig, ja nästan be om ursäkt. För att vi valt varandra.
Att behöva göra det inför personer vi aldrig mött, på allmän plats.
För det ska gudarna veta att det finns dagar då jag verkligen inte orkar heller.
Att det verkligen kan kosta på.
Han säger inte mycket. Munnen som ett streck. Men jag ser att han förstår.
Ett par dagar senare så var vi på bio igen. Den här gången var det ovanligt mycket folk i lokalerna. Efter att filmen var slut så lämnade vi återigen salongen för att börja ta oss mot bilen. Folks ögon brände mig i nacken och jag såg hur några till och med pekade så där halvt i smyg.
Automatiskt så ökade jag avståndet lite mellan kärleken och mig.
Mest för att skydda honom. Mot fördomarna och hatet.
När jag plötsligt känner att hans ögon söker mina. Bestämt.
Han sträcker ut sin hand och tar min. Drar mig närmare honom. Nära.
Och han släpper inte min hand, trots allas blickar, förrän jag släpper först.

Gilla och dela gärna!