Det kändes på något sätt redan i luften.
Som en utvecklad, självklar mogenhet.
Där det som tidigare var osäkerhet
men nu är insikt och acceptans.
Ändå kändes det mellan raderna att vi hade samtal kvar att göra.
Saker som tog emot av olika skäl.
För allt i livet är inte vackert.
Ibland inte ens meningsfullt.
Ändå sker det och vi får ta konsekvenserna.
Oftast ensamma med smärtan, skammen och insikten.
Ännu fanns skelett kvar som ilsket klapprade.
Händelser ur livet som vi båda anade men som ännu inte berättats högt.
Som det var dags att öppna på dörren till.
Solen på balkongen hjälpte till
lyste upp även de mest skumma vråna.
Jag började berätta.
Sårbart men utan tvekan.
Jag såg i kärlekens blick att han anat och nu fick bekräftat.
När mina ord tystnat så var jag rädd för avståndet.
Men kärleken kysste min panna och smekte min kind
och jag vågade andas igen.
Sedan berättade han för mig.
Det jag redan känt men nu fick berättat.
När vi båda talat till punkt.
Sett varandras tårar utan att dölja dem.
Rensat ut varje klapprande benbit
dammat ur hemligheternas garderob.
Med inget mer mörker att dölja
Stod vi båda beslutsamt kvar
i tystnaden
och såg ljuset och acceptansen
i varandras ögon.
