Etikett: hjälpas åt

Förkylt

Jag vaknade till i vid femtiden i morse, av att halva mitt ansikte och örngottet på kudden var kallt och slemmigt. Kärleken låg bredvid mig, klarvaken, troligen på grund av att jag snarkat så högt pga förkylningen som oinbjuden kom på överraskningskalas under natten. Efter att ha städat undan det mesta så somnade jag om med hans arm ömt om mig.

Jag vaknade mycket senare än normalt av att han försiktigt väckte mig med att han gjort kaffe och smörgås framdukat på bordet. När jag ömsint försökte säga tack, kom bara ett väsande över mina läppar. Följt av en hostattack. Han log, kysste mig och gick ut i köket. Det tog en bra stund för mig att ta mig ut i köket. Med det första bästa klädplagg i närheten slarvigt draget över huvudet. Kärleken påklädd och fräsch.

Vi åt frukost. Jag sade inte mycket eftersom rösten inte bär. För att jag frös. Och för att varje muskel i överkroppen högljutt sade: Håll käften. Huvudvärken dubblerade allt och alla ljud ekade.

Men kaffet gjorde mig gott och smörgåsen fick jag också i mig. Tugga för tugga. Sedan var jag slut. Utan att jag själv märkte det höll jag på att somna över bordet. En smekning från kärleken fick mig att vakna till. Du verkade glida iväg, frågade kärleken retsamt på rösten men med värme i ögonen. Jo, svarade jag, jag är seg.

Kärleken såg hur jag frös trots att det inte var så kallt inomhus. Huvudvärken gav allt en aura tyvärr inte på ett sätt som gav någon religiös upplevelse. Han gick tyst till kaminen och tittade forskande på mig en stund och sade. – Du jag tror vi gör en liten, liten eld. Jag nickade och log blekt tillbaka och sade Tack!

När elden tagit fyr och jag börjat bli mer varm och låtit ögonen vila in i eldens lågor. Så ställer han sig bakom mig och masserar igenom varje muskel från skulderblad till hårbotten. Han säger inget och jag behöver inget säga tillbaka. För varje minut så släpper värken lite till och frossan avtar med eldens hjälp. Nu är jag redo att orka ta i tu med även denna söndag och förbereda inför arbetsveckan.

All den respekt och tacksamhet jag känner inför honom. All den kärlek och omtanke han ger. Allra mest när jag förtjänar den som minst. Den gör mig ödmjuk. För den är inte självklar. Inget jag tar för givet. Inte nu, inte sen. Att även när jag är som minst charmig, som mest otrygg eller osjälvständig, så väljer han mig. Trots att jag då inte är den som jag försöker och önskar vara. Han väljer oss ändå. Ändå och igen. Ett aktivt val för att visa sin kärlek. Han är min make. Inte bara på ett papper utan framför allt i verklighetens gråa förkylningsvardag. Jag verkar aldrig kunna få nog av dig.

Gilla och dela gärna!

Midsommar

Lyxen att min make kör bilen o inte jag. Nu kan jag dansa fritt till bilradions hits o slipper störa mig på bilköerna längs E4.

–

Medan skymningen sakta lägger sig över åker, skog och äng i den sörmländska landsbygden. Så sitter jag med min kopp te vid kaminens brasa som långsamt jagar ut fukt och kyla ut ur stugan. Sonen har precis somnat i soffan bakom min rygg. Kärleken gör sig i ordning för natten. Ute hörs dämpat ljudet av ett rådjur? (räv? Hund?) Det där som hör midsommarnatten till. Många olika ljud som väcker varma känslor.

Jag vet att jag kommer att sova gott i natt. I morgon bestämmer ingen klocka när det är dags för en ny dag. Nej här är vi mästare över tiden och rummet. Och fyller den med vad vi själva behagar. Just nu är det en uppskattad och efterlängtad lycka och lyx. Att i tyst familjegemenskap, skapa minnen och gemensam glädje. Jag är tacksam.

–

Vissa har det bättre än andra. Jag och sonen blir bortskämda med pannkakstårta till exempel. Bara så där. Kärlekens eget förslag även fast han vet att det är han som får göra hela jobbet inklusive handdisken efteråt. En junilyx vi inte ätit på så där fem år. Jo det kom en glädjetår.

–

Jag har en make som har kört hoj hela sitt vuxna liv. Många fler mil på två hjul än fyra. En bättre lärare på Spydern kan jag nog inte få. Eftersom han, när han åker som passagerare, tydligt men mjukt ger mig tips och instruktioner med ett oändligt tålamod. Jo det går framåt. Övning ger resultat. Den får köras med b-körkort till min stora lycka.
Under turen vi tog idag på hans Spyder, så regnade och blåste det en stund. Jag som är så frusen av mig kunde inte bry mig mindre. Trots kastvindar och regnpiskat visir. Frihetskänslan och den besvarade Spyderlängtan var starkare än så.

Kärleken älskar fart precis som jag, men har en vuxens människas förstånd och många tusentals mils erfarenhet. Vilket gör att när han kör och jag är passagerare så blir det åka av. Men han tar aldrig dumma chansningar. Jag får krama honom länge och hur hårt jag vill. Känna hans muskler jobba under mc-kläderna. Följa hans rörelser. Så att vi två blir ett med Spydern. Det är njutning.

När han kysste mig nere i hamnen. Med smak av vind, regn, sol och pannkakstårta. Då tror jag att jag där och då var den lyckligaste hustrun i världen.

–

Så börjar den här helgen på landet långsamt gå mot sitt slut. Jag kom hit utsliten och trött på alla sätt möjliga. Nu, efter massor av sömn, lagom med aktivitet och bortskämd med rikligt av omtanke från kärleken så känns den kommande veckan inte riktigt lika tung längre.

På altanen finns en liten yta nära trappen, där solen når på eftermiddagen men dit den kalla vinden inte tar sig utan ansträngning. Där sitter jag så ofta jag kan som en nöjd katta och lapar sol. Tar tillvara på den sista stunden innan middagen, eftersom vi därefter ska ge oss ut i midsommartrafiken igen på fyra hjul. Åka hem för att i morgon fortsätta på min vardag och maken fortsätta på sin. På varsitt håll.

Men jag konstatera att jag har till och med fått färg. Bara en sådan sak som jag inte alls hade räknat med

Gilla och dela gärna!

Tillbaka

Det har varit tyst i bloggen ett tag nu. Inte för att det inte har hänt saker i mitt liv. Tvärtom. Det har hänt väldigt mycket, på kort tid, som ändrat på saker och ting. En underskrift och så ändras allt men samtidigt ingenting.

Jag och kärleken har gift oss. Men vi bor inte samman. Det kommer vi inte att kunna göra på länge ännu. Kärleken är nu min make. Så vad ska hända med bloggen nu? För allt är ju ändrat och ändå inget alls.

Bloggen startade som ett experiment. För att jag skulle hitta tillbaka till att kunna skriva om något annat än aktivistiska texter eller jobbrelaterade sådana. Men även för att få en ventil för alla tankar och känslorna. De många, starka och ofta komplicerade. För allt var så nytt, så stort och magiskt. Men också smärtsamt, jobbigt och uttröttande.

Nu har det gått ett år och vi är gifta. Det är vi. Ingen tvekan. När jag startade bloggen så var jag inte säker på något alls. Inte på mig. Inte på honom. Inte på oss. Och verkligen inte på kärleken. För komplicerat. För smärtsamt. För jag hade ju facit färdigt för mig. Jag hade ju gått igenom allt det här förut. Trodde jag, som trodde fel.

Men även om det nu är vi. Så innebär det ändå inte att allt alltid är så lätt. Inte heller att det inte finns starka känslor. De är på många sätt lika starka men mer komplicerade än för ett år sedan. Även om jag idag har en tillit och en trygghet i kärleken och i min make. Han denna fantastiska man som inte vikt en millimeter vid min sida när jag behövt hans stöd. Även då det inte har varit lätt. För det har det inte. Inte för honom. Inte för mig. Inte för oss. Det har inte varit självklart. Det där med vi.

Idag är det självklart för mig. Det är vi. Men vi betyder för mig tillsammans. I kärlek. Eftersom tillsammans inte går fysiskt, utan enbart mentalt, så gör det ont.

Jag har för mig själv trott att det kommer att bli lättare med tiden. Jag kommer att vänja mig vid att vi ses ungefär 5 dagar i månaden, varannan helg och några timmar till. Men så är det inte. Det blir svårare och svårare för varje gång när vi skiljs åt. Det gör fysiskt och mentalt ont. Och längtan och saknaden klöser hårt i mitt hjärta och min själ så fort jag släpper känslorna fria att flyga fritt i mina tankar och sinne. Den jagar mig brutalt i drömmarna och han finns alltid i mina tankar. Vad jag än gör. Vart jag än är. Kärleken är där. Saknad.

Ibland känns priset overkligt högt att utstå. Även om alternativet, att inte känna eller inte vara tillsammans, självklart vore många gånger värre. En tanke jag knappt ens kan ta in. Jag vet ju att de starka känslorna visar på något bra. Men jag har ännu inte hittat något bra sätt att hantera dem utan att göra mig själv eller honom illa.

Du är nyfiken på vigseln? På hur det gick till? Jadå, det kommer ett inlägg om det också. Men inte idag. Berättelsen är klar vad gäller det historiska, vad som faktiskt hänt och hur vi förberedde oss. Men jag är inte klar med berättelsen inom mig. När jag processat det klart. Då kommer även en text här.

Utan det här inlägget handlar enbart om att visa att bloggen inte är död. Utan den kommer att leva kvar. Men med ett annat fokus. Som hustru och make, i ett distansförhållande, men där kärleken ändå är större än allt. Ett hjärteslag i sänder.

Gilla och dela gärna!

Team

Det är snart 11 månader vi sågs för första gången.
För ett år sedan så hade vi fortfarande inte utbytt ett endaste telefonsamtal eller sms,
varken utbytt privata epostadresser eller ens facebook.
Utan vi samtalade fortfarande via communityt vi båda var medlemmar på.
Det hade vi gjort ett tag.
Än så länge i ganska allmänna ordalag.
Nyfiket men ännu med lite distans.
Det mest personliga om oss själva
var ännu privat.
Men varje kontaktförsök lockade till nya,
från båda håll.

Snart ett år sedan vi sågs för första gången.
Mycket hinner hända under den tiden.
Mycket har hänt.
Men ändå inte.
Mycket är precis som då.
Annat är helt annorlunda.
Jag blir fortfarande lika genomlycklig varje gång
kärleken dyker upp framför mina ögon.
Mitt hjärta och själ lika nedslagen och ledsen varje gång
vi skiljs åt.
Även om min hjärna både förstår, sympatiserar och accepterar orsaken.

Jag har funderat mycket på varför det fortfarande väcker så starka och ofiltrerade känslor inom mig.
Efter snart ett år!
Är det för att det mesta blir så tydligt när vi är tillsammans?
Funderingar, prioriteringar och vad som verkligen är viktigt?
Jo det är nog delar av det hela.
Men inte allt.
Är det någon slags omogen verklighetsflykt som jag håller på med?
En fantasivärld jag lever i för några timmar varje månad?
Nej, det är inte så.
Det vet jag säkert.

För även om året varit fantastiskt så har det även haft stora utmaningar.
Vi har båda sårat varandra.
Gjort varandra besvikna.
Gett varandra nya känslomässiga ärr.
Vi har båda fått göra smärtsamma prioriteringar.
Behövt göra aktiva val att välja varandra.
Igen och igen.
Framförallt då det inte varit självklart.
Vardagen urholkar de livliga drömmarna och fantasierna.
Våra mindre charmerande personlighetsdrag lika så.
Allt är inte längre regnbågsfärgat eller ens rosa.
Men allt har fortfarande en tydlig skimrande kant.

För anledningen till mitt partnerval.
Om och om igen.
Från min sida.
Även när det gjort riktigt ont.
När jag, trots smärtan, gjort det aktiva valet att stanna.
Framförallt då det hade varit så väldigt lätt att fly och säga farväl för gott.
Inte minst när kärleken fått mig att öppna mina blinda ögon för de mer osympatiska sidorna av mig själv.
När han fått mig att se vissa av mina personlighetsdrag i ett riktigt skarpt ljus.
En syn så otrevlig att det nästan varit outhärdligt.

Trots det så har orsaken till mitt val av honom varit och är,
att allt känns så självklart med kärleken vid min sida.
Det är så mycket som inte behövs förklaras oss emellan.
Det har hela tiden varit så.
Från första minuten vi sågs.

Ett samförstånd och en förståelse vad gäller livssyn.
Personlighetsdrag som både kompletterar och utmanar från båda håll.
Det skapar ett energifält.
Ett eget universum.
Där även det omöjliga blir möjligt.
En ständig pågående utveckling på många olika plan samtidigt.
Inte som i kärlekssagorna utan
snarare utveckling genom aktiva vardagliga val,
gemensamma mål och en stark tilltro till varandra.
Där båda hjälps åt.
När den ena tvivlar drar den andre.
Ett teamwork jag aldrig upplevt förut.

Det är det som det dagliga valet av varandra skapar.
Att jag vet att det vi bygger tillsammans gör mig starkare, säkrare och mer bestämd,
men även mer ödmjuk, osjälvisk och empatisk.
När vi skiljs åt så gråter min själ för att teamet splittras i tu.
När vi ses så gläds min skäl för att vi åter igen är ett team.

Gilla och dela gärna!

Sjuksällskap

Jag fick ett meddelande på söndagseftermiddagen.
Kärleken berättade att det uppstått en chans,
en oväntad lucka.
Att saknaden rev i honom.
Om det var OK att han kom sent,
men sov här och sedan åkte på morgonen?

Min glädje var utan gräns när jag svarade ja.
Välkommen!
Om så bara för en stund.
Snälla kom!

Han kom, vi drack vårt kvällste och samtalade.
Jag var trött efter helgens möten.
Han likaså efter veckans slit och måsten.
Så vi lade oss ganska tidigt
och somnade snabbt för att vara oss.

Jag vaknade vid fyra av att allt gjorde ont.
Min hals, mina bihålor och mitt huvud.
Nattens dunkla ljus rev så i mina ögon
att jag instinktivt blundade.

Kärleken, som på grund av sitt arbete
har har en sömnklocka som är olik de flesta andras
låg redan vaken vid min sida.
Jag lade min hand på hans bröst.
Kärlekens hud kändes sval under täcket.
Värken i hals och bihålor brann.

Att vara sjuk tillsammans med någon
är för mig en stark signal
om hur relationen ser ut.

Jag tycker inte om sällskap när jag är sjuk.
Jag vill inte att någon tar på mig.
Talar med mig.
Pockar på min uppmärksamhet.
Jag vill vara ifred.
Bara vara.

Kärleken smekte min panna
och drog mig till sig.
Trots att han såg hur snoret började rinna
när jag rörde huvudet.
Jag snöt mig och lade mig till ro på hans arm.

Jag kände där och då.
Att jag tyckte om hans beröring.
Att hans mjuka stämma inte gjorde ont i mitt huvud.
Att han inte pockade på min uppmärksamhet
utan lät mig bara vara.
Mig själv.
Hängig, snorig och ljuskänslig.
Inte det minsta charmig eller attraktiv.

Jag somnade så, jag vet inte hur länge.
När jag slog upp ögonen
så mötte mina trötta ögon hans utforskande blick.
Han sade mjukt att det var dags för honom att gå upp.
Att han skulle fixa vårt kaffe.
Att jag kunde ligga kvar så ropar han när det är klart.
Han klev upp
Jag låg kvar.

När han försiktigt stängde sovrumsdörren efter sig
så for en ilning av saknad genom kroppen på mig.
Där och då, denna måndagsmorgon,
så blev jag återigen påmind om,
att kärleken min går djupare än sällskap, samliv och samtal.

Att han är en del av min själ nu
och jag är en del av hans.
En varsin halva av en helhet
bortom tid, plats och kropp.

När jag berättade för honom
medan vi drack vårt kaffe
vad jag upptäckt.
Hur jag inte gillar sällskap när jag är sjuk
men att det inte gäller honom.
Alls.
Då smekte han min kind
och sade allvarligt
Kan du äntligen någongång förstå att det är vi nu.
Jag nickade tyst till svar.

Gilla och dela gärna!

När jag hade fel

Om jag tvivlat på hur han skulle reagera?
Då jag har att välja mellan att ha ont och ta smärtlindring.
Eller att vara smärtlindrad men må rejält illa?
Nu när jag inte orkar vara uppe så mycket mer än en timma i taget.
Nu så här efter den stora benoperationen.
Ärligt?
Jo, jag har tvivlat.

Jag har alltför många dåliga erfarenheter från tidigare relationer,
från tider då jag har varit den av oss i relationen som behövt stöd.
Vi har inte setts särskilt många timmar på flera veckor,
kärleken och jag.
Och han har aldrig sett mig så här.
Så visst har jag undrat: hur mycket det kommer att tära på vår relation.

När jag under morgonen lagt mig i sängen,
för att hantera vågorna i kroppen av illamående.
För jag orkade inte med smärtan från benet längre.
Utan valde medicin och därmed även dess biverkningar.
Så kommer kärleken efter en stund och lägger sig försiktigt bredvid mig.

-Jag mår lite illa viskar jag.
Han ler stilla tillbaka.
Ser forskande in i mina ögon med en varm blick.
Lägger sina fingrar lätt mot min panna.
Smeker mitt ansikte mjukt med lena fingertoppar
och ser att jag till slut slappnar av.

Tills nästa illamåendevåg drar igenom min kropp.
Då lägger han handen mot min kind, stilla.
Kärlekens ögon ler hela tiden varmt mot mig,
lämnar inte min blick för en sekund.

Jag känner i varje cell att jag inget behöver göra.
Bara andas
Ett andetag till.
För vi väntar ut det här tillsammans.

När illamåendevågen gått över
så lirkar han sin arm under min nacke,
hjälper mig att vända mig
så att jag ligger på hans bröst.
-Tack viskar jag
-Shh svarar kärleken och kysser min panna.
Jag somnar djupt inom några sekunder
och när jag yrvaket slår upp ögonen
en lång stund senare
så är hans klara, varma blick det första som jag möter.

Gilla och dela gärna!

Det är inte du, det är vi.

Vi sitter i köket och dricker kaffe innan kärleken ska åka alla milen till jobbet. Han har gjort en kort visit på några timmar. Saknaden blev för svår för oss båda och hans korta besök var som balsam för min själ. Vi pratar om allt och ingenting tills vi kommer in på matlagning och bra hjälpmedel och verktyg för sådant.

-Jag kommer att köpa en till hushållet så fort jag har möjlighet säger jag.

Kärleken ler menande och korrigerar mig: -VI älskling, inte du.

-Jo men jag pratar om senare i år. Vi kommer inte att leva ihop då. Det kommer i bästa fall att dröja flera år till svarar jag.
Kärleken: -Nej det är sant. Han ser mig sedan i ögonen och ler varmt och säger lite retsamt: – Men du har ofta så korta perspektiv.

Jag svarar med sorg i mitt hjärta och rösten brister lite:
-Älskling i höst har jag min assistansomprövning. Mitt aktiva och självständiga liv kan ta slut då. Jag kan enbart leva mitt liv fullt ut så länge varje assistansbeslut varar. Vad som händer därefter kan jag aldrig planera för. Det kan gå bra eller dåligt. Jag vet inte. Mitt liv planeras och levs i 2 års cykler. Sedan vet jag ingenting.

Kärleken fångar tyst min blick och smeker min kind.
Sedan säger han: -Jo jag vet att du tänker och lever så. Men jag tänker längre. Och oavsett vad som händer i höst. Så kommer jag att finnas med dig.

Jag möter hans blick med tvivel i mina ögon. Med lika mycket tvivel i min röst svarar jag: -Men förstår du verkligen vad som kan hända? Vad det skulle innebära? Hur skulle du orka det? Det är inte rimligt.

Kärleken: -Jag förstår vad det innebär. Det har jag gjort länge nu. Det ändrar ingenting. För vet du. Det är inte du. Det är VI.

Gilla och dela gärna!

Att inte väja

Det är intressant det här med normer och privilegier.
Att ha dem eller inte ha dem.
Framförallt när de är omedvetna eller ses som självklara.
Så självklara att de inte utmanas.

Min elektriska rullstol är trasig och inne på lagning.
Det gör mig rastlös eftersom min elrullstol ger mig friheten
att kunna röra mig fritt utomhus på vintern.
På grund av smärtproblematik och förslitningsskador så kan jag inte
och framförallt så får jag inte (för läkare) köra längre sträckor
utomhus längre i min manuella stol.
Utan min elrullstol så blir jag mer isolerad.
Det får mig att att känna mig som en större katt i bur på zoo
som vandrar fram och tillbaka i den karga buren och fräser åt alla.

Instängd
Inträngd
Irriterad

Igår så gav jag mig därför ut på långpromenad tillsammans med kärleken
Trots att jag visste att jag skulle frysa rejält.
Men hellre det än denna instängdhetskänsla.
Kärleken körde mig
Ovant men nyttigt
En riktig ögonöppnare.

Jag fick lära mig mer om gående personers privilegier.
Gång på gång när vi mötte personer som gick på samma trottoar som oss
Varje gång så vägrade kärleken att väja och ge plats.
Något som jag alltid gör.
Jag är alltid den som ger plats åt den jag möter.
Rädd för att få skäll annars.
Tänker att jag är den som kan göra den jag möter illa.
Hud mot rullstolens metall.
Min skuld.
Alltså ska jag veta min plats på gångbanan.

Men nu så blev det en slags ”chicken race”
om vem som väjer först.
Varje gång vi mötte någon.
Lite läskigt för mig först.
Som har haft den tydliga föreställningen att
jag inte har rätten att ta för stor plats på gångbanan.
Att om någon stöter i mig så är det alltid mitt fel.
Mitt ansvar.

Men varje gång så väjde den vi mötte.
När kärleken körde mig.
De lämnade plats.
Oavsett kön eller ålder.
Ibland så nära att tyget på den jag mötte strök mot mig.
Men vi körde inte på någon.
Ingen sade heller något.
Inga ”se dig för” eller ”idiot”
som jag tidigare fått höra så många gånger
och därför sedan tyst anpassat mig.

Om det beror på att jag blev körd
eller om det beror på att det faktiskt är ”normalt” att gå så nära
kan jag inte avgöra.
Jag är helt uppenbart inte van vid de privilegierna.
Jag vet inte vad som anses vara ”gångvett” för de som inte är hjulbenta som jag.

Jag har inte heller varit aktivt medveten om dessa privilegier.
Att det är något som jag bör ifrågasätta.
Att det är något jag kanske till och med borde kräva.
Att iallafall ha samma rätt till plats på vägen fram som någon annan.
Det är ju skillnad på att aktivt sikta mot att meja ned någon
och att enbart behålla sin kurs på vägen och justera lite för att smidigt mötas.
Eller som jag länge har gjort, lämnat mycket god plats
eller själv stannat
så att andra kan passera mig.

Jag var helt fascinerad då under promenaden
är det fortfarande med skräckblandad förtjusning
att det för kärleken var så självklart att inte väja.
Förhoppningsvis så är det också en läxa för mig att våga ta mer plats.
Så länge som ingen gör sig illa.

Gilla och dela gärna!

Tack för 2016

Så tog då det första kalenderåret med kärleken slut.
Tiden tillsammans som började med ett frågetecken
men som över tid blivit ett glödande utropstecken.

Vi firade årets sista dygn tillsammans.
På det sätt som passar oss bäst.
Tillsammans
Nära
i lugnet
utan stormen
i en sinnenas fest.

Om det är något som året tillsammans har givit mig
så är det att ha återupptäckt alla sinnenas njutning.
Han är bra på att presentera dem.
Året 2016 med kärleken har varit en sinnenas fest.
Så självklart så avslutades det på samma sätt.

Mina ögon kan fortfarande inte få nog av att vila på honom.
Även fast jag vet att min blick
framför allt när jag inte alls döljer dess hunger
gör honom generad.
Så tillåter jag ändå att mina ögon tar varje tillfälle
att registera varje linje, form, färg och skugga
av det som är honom.
Det skapar ett lugn i mig och ett välbehag.

Alla smaker som min mun har fått uppleva.
Från mat och dryck som han serverat mig.
Valt och lagat med omtanke och omsorg.
Likaså när han givit av och serverat av sig själv.
Innerligt, sofistikerat, smakrikt och nyanserat.

Alla orden jag sagt.
Hur han orkat lyssna
När jag diskuterar frågan en gång till.
Fastän det är långt efter sovdags.
Fast det egentligen inte finns något mer att säga.
Annat än jag söker nya infallsvinklar.

Vinklar han med tålamod gett eller avvisat.
Alltid respektfullt
ibland med vass skärpa.
ibland med en varm omtänksamhet som fått mig stum.
Ord som ger mig ny kunskap och insikt
Fått mig att tänka ett varv till.
Att kasta mig ut och våga
Att lära nytt och att lära om.

Ljudet av hans mjuka röst.
I telefon
I samtal
I nattens mörker och i solens ljus
Där jag vet att varje ord är en gåva.
Som för honom inte kommer lätt.

Ord som balsam för min själ
som ger gåshud av välbehag
men som också tydligt markerar
när jag behöver tänka mig för
när jag behöver ändra kurs i
mitt tankesätt och vanor.
Eftersom jag inte längre är ensam.

När han på nyårsnatten med allvar i rösten säger:
-Det finns ingenting jag inte tror att du kan förändra i samhället
och jag full av misstro och förvåning möter hans blick och säger:
-Men vem tror du att jag är?
och han svarar mig genom att med varma ögon låsa min blick,
mjukt lägga mitt ansikte i sina kupade händer
för att sedan svara:
– Allt det du vill vara.
Och i den stunden är jag allt
och allt är vi.

Doften av ingefära, vitlök, wasabi och kaffe.
Doften av hans hud.
Den som får mig att blunda
Får minnena att snurra
Som på en sekund fortfarande
får mig vimmelkantig och alldeles rusig.

Alla känslor
längtan
saknad
hunger
som ett svart tärande hål i känslorymden
som ofta får mig att tro att jag ska slitas sönder.
Detta mörker som också är en del av vår vardag.
Vi är så väldigt mycket mer isär än samman.
Tills den dagen vi kan vara mer samman än isär.
Det året var inte 2016 och kommer inte heller vara på flera år ännu.

Tack älskade för att du visade att allt är möjligt.
Trots allt.
Så länge som det finns hopp, vilja och tillit.
Så länge som det finns ärlighet, tydlighet och kommunikation.
Så länge som där finns omtanke, respekt och åtrå.
Så går allt.
Så kan vi allt.
Så är vi allt.
Tillsammans.

Därför går jag nu in i 2017.
Lite starkare
Lite klokare
Lite mer målmedveten
Lite mer färgstark
Lite lyckligare
och väldigt mycket mer älskad.
Tack vare det som är störst av allt:
Kärleken

Gilla och dela gärna!

annandag

När kärleken kommer på en kort visit på annandagen så har han en
stor kasse med ett stort paket i med sig.
Den tar han fram och ställer på köksbordet när vi är själva.
-Det är inget märkvärdigt, säger han, men det är ju jul.

Paketet är så pass stort att jag inte klarar att öppna det själv.
Vackert och noga inslaget i rött och vitt.
Större än vad som får plats i min famn.
För att bevara stunden och känslan av ”vi”
istället för att kalla på assistenten i rummet bredvid.
Så hjälper han mig att öppna det.
Precis lagom mycket.
Bara det jag inte klarar själv.
När jag fått loss pappret och skurit upp kartongen
så gapar jag av förvåning.

Hela kartongen är fylld till bredden av Belgiska tryfflar
och annan kvalitetschoklad.
Allra överst en stor hjärtformad chokladkartong.
Enbart den mer än tillräcklig som gåva.
Vad då inget märkvärdigt, älskling, säger jag helt överrumplad.
Jag har aldrig sett så mycket choklad i en låda någonsin.
Än mindre fått något liknande.
Det är en årskonsumtion.
-Jo så är det kanske, säger kärleken och ler så att ögonen blir varma.

I kartongen finns också ett fint plättlagg.
Jag lyfter på den, och ler frågande mot kärleken.
-Jag har sett att du inte har något sådant och det kan ju vara bra att ha, säger han.
-Ja absolut! Plättar är jättegott. Men tyvärr är det ingen av mina assistenter som är så bra på det. Jag kan inte längre.
– Nä, jag vet, svarar han, men jag kan!

När han strax ställer sig upp och börjar göra i ordning plättsmet
som han sedan börjar steka.
En stor omgång.
Bara så där.
Som vi sedan äter till lunch.
Kärleken, sonen och jag
Så är det som om hjärtat växer sig för stort i bröstet på mig, att jag nästan får svårt att andas på grund av alla känslor.
När jag återigen påminns om vad kärlek i vardagen kan vara.
Vardagskärleken är inte enbart ett operativt fixande med vem som gör vad, hur och när.
Som ser till att få det gjort.
Den är också alldeles för mycket finchoklad som julklapp och plättar till lunch.
Bara för att det går.
Både det nödvändigt praktiska och det onödigt dekadenta.
Men framförallt är det märkvärdigt och dyrbart.
Tack!

Gilla och dela gärna!