Tiden på vår sida

Två långa veckor
med mycket vardag
men också ensamhet
som en smärtsam avgrundston i fjärran
som kan få vem som helst att tappa hopp.

Kommunikationen är det som håller oss samman
Får oss båda att mogna
som individer och i relationen
Kanske utan att vi märker det själva
Men det blir desto tydligare när vi är tillsammans
efter att veckorna har gått.

Jag sänker ytterligare mina murar
Du visar sidor av din personlighet
som tidigare för mig varit dolda.
Nu mycket välkomna
precis som jag tror att du
är glad att jag släpper in dig
utan förbehåll in i det mest privata
dit ingen annan fått vistas fritt.
Det vi skapar är för mig nytt
men väldigt välkommet.

Jag blir återigen förvånad
Över oss
När jag öppnar ögonen och inser vart vi faktiskt står.
Vart vi är i relationen
vad gäller tillit, acceptans och ömsesidig respekt.
Att det faktiskt är möjligt.

Du har gett mig ett smeknamn
som bara är ditt att säga.
Ingen annans.
Historien bakom är bara vår.
Tanken får mig att le och dina ögon att glittra retsamt.

Du påminner mig när vi lagat middag om hur vi möttes.
Att det är underligt att vi passar ihop så bra
när vi är så olika.
Att vi egentligen inte har några självklara
sätt att träffas på alls
Vi har inget gemensamt i vardagen, vänner eller umgängesmiljöer.
Om han inte hade besökt min sida på nätet så som han gjorde.
Om jag inte hade undrat varför.
Då hade vi aldrig mötts.
Garanterat
Jag inser lite omskakad
att det nästan går att kalla mirakel.

Så när han återigen åker
till jobb och till sitt hem
tidigt innan natten blivit morgon
hem till sitt eget
med julstök och vardagsbök
så känner jag mig ändå glad
För denna helg har pålat ännu mera grund
som känns stadig att stå på.
Nu behöver vi bara tiden på vår sida.
Låt oss hoppas att den vill oss väl.

Gilla och dela gärna!

Härda ut

Att skiljas är inte att dö en smula
För efter döden är allting slut
Varje hejdå är att slitas i bitar
där kropp och själ skärs i tu.

Hjärnan försöker trösta och resonera:
minns att du har överlevt allt detta förut
men överröstas av högljutt av hjärtat
som gråter och skriker rätt ut.

Jag blundar för att hämta andan
och för att lyssna till allt det som är jag
där själen stilla till mig viskar:
Minns att älska är att leva
det är bara att härda ut
För även om det nu smärtsamt dröjer
flera veckor tills ni ses igen
så är detta bara er början
inte ert slut

Gilla och dela gärna!

Bländad av solen

Vi är på den soldränkta balkongen kärleken och jag
och han har noga placerat sin balkongstol så att
jag inte ska bländas av kvällssolen.
”All sol på dig istället för mig” säger jag retsamt.
Han tittar bara lugnt på mig tillbaka och ler menande
och flyttar sitt huvud ett par cm åt höger så jag får solen
rakt i ögonen.
Jag börjar skratta men bli sedan allvarlig och säger:
”All sol på oss det är så jag vill ha det.”
”Jo”, svarar han, ”jag vet. Vi.”
Jag slås återigen av hur effektivt han använder sina ord.
Säger inte mer än han behöver men ser alltid till att
det som bör sägas blir sagt.
Precist och exakt.
Jag själv är istället en bubblande brunn av ord som aldrig tycks sina.
Många ord blir det.
Som alla får uttryckas till punkt.
Han lyssnar på dem alla oavsett om de sagts eller skrivits.
Med dem kommer också många insikter.
För mig.
Där en av de viktigaste är att i kärlekens sällskap
har har jag inte för ens en sekund känt mig ensam.
Oavsett vart vi varit, sagt eller gjort.
Eller låtit bli.
Från första sekund vi sågs så har känslan varit
tillsammans

Gilla och dela gärna!