Etikett: känslor

Tidvattenvågens rike

Så rann den återigen över oss tidvattenvågen.
Den som skapar vår möjlighet till tid och rum tillsammans.
Denna gång med en sällsam nåd i gåva.
2 veckor oavbruten tid tillsammans i paradiset.
Varje minut ovärderlig
Räknad
Kärleken och jag

Men tidvattnets nåd har sina villkor
Nu när vågen åter runnit över oss
Så står vi återigen på varsin vardagsö
Utom syn och hörhåll från varandra
Den elektroniska flaskposten står för informationsflödet

Fokus nu att återanpassa sig till vardagsrytmen
att återuppbygga paradiset då det är möjligt
5 dagar ebb i månaden tillsammans
Däremellan råder tidvattensvågens separerande flod
troligen till nästa sommar.
Kvar finns minnena av upplevelserna
Innerligheten
Samhörigheten
Kärleken

Saltet på våra kinder,
själens nedtystade rop av saknad,
vilsenheten utan den andre
den oroliga sömmen
det är priset för vårt äktenskap
som vi båda svurit att betala
vi lever i tidvattenvågens rike.

Gilla och dela gärna!

Zen

Väderprognosen sade regn men sommarvädret trumfade. Lade ut solen på den sommarblå himlen med en snärt. Mitt emellan en och annan molntuss. En vy så perfekt att den skulle kunna pryda vilken nationalromantisk målning som helst. Den rödvita sommarstugan i bakgrunden. Den gröna, nyslagna ängen. Gräset som börjat växa igen medan flugorna och bromsarna ivrigt surrande hejar på.

Kärleken har lagt sig på gräset under det frodiga päronträdet. Armarna bakom huvudet. Kisar mot mig och ler. Jag njuter av synen och ler tillbaka. Han blinkar mot mig och klappar på marken. – Kom
Jag tvekar och skakar på huvudet
– Kom!
-Och hur hade du tänkt att jag ska ta mig upp igen från kullrigt gräs under låga trädgrenar, frågar jag med en suck.
Han ger mig en blick menad att övertala och säger: – Äh, det löser sig. Kom!
Jag låter mig övertalas. Lägger mig på rygg i med hans hjälp. Hans arm om min midja. Gräset doftar och är uppblandat med torkade blomblad.
Vi ligger tysta så en stund.
Jag njuter av att känna samhörigheten med marken under mig.
Jordens dofter så nära.
Hans hud mot min.
En och annat kryp som passerar på nåder.
Inser hur vackra päronträdets grenar är.
Hur många frukter som redan växer mot sommarhimlens blekblå bakgrund.
Känner du det? Viskar han i mitt öra
Känner du dig grundad i jorden?
Jag nickar och ler till svar.
-Jo
-Släpp alla dina tankar och all stress och måsten, viskar han.
Känn efter, det är lätt att känna hur vi är ett sandkorn i universum. Allt vi har är här och nu. Det är det som betyder något. Inte sen.
Jag kysste hans kind till svar.
Lät sen bli Zen.

Gilla och dela gärna!

Regnbåge

Jag kom ut till makens lantställe mentalt slut.
Första helgen på semestern.
Ett dygn i min älskades närhet.
Det har varit alldeles för mycket under en alltför lång tid.
Saker som jag inte har kunnat styra men ändå behövt hantera hela vägen ut.
Händelser som krävt sitt pris.
Ända in i kaklet.
Både för förändring, så att historien inte återupprepar sig igen, men även för att praktiskt kunna hantera här och nu.
Livspusslet det trasiga.

Någonstans under sista månaden innan semestern så var det som alla känslorna inom mig tagit slut.
Stängts av utav ett inre säkerhetssystem.
Istället så har jag slagit på autopiloten.
Survival mode.
Do or die
Leverera!
Min make såg men kunde inget göra på distans.
Inte heller säker på att han har orken just nu.
Jag är inte heller alltid så lätt att styra.
Eller för den delen förstå sig på.

Även kärleken är trött, tärd och sliten.
Hur mycket slog mig med all kraft under eftermiddagen.
De mörka ringarna under hans ögon berättade sitt.
Linjerna i ansiktet som djupnat.
Att hans leende inte längre kommer med automatik likaså.
Tankarna oftare långt borta än nära.
Vi drack vårt kaffe.
Det efterlängtade.
Vår ritual.
Regnet slog mot rutorna och jag tog in dess lugna sövande rytm.
Lade mig att sova en middagslur i orolig sömn.
Kärleken observerade men sade ingenting.
Efter middagen så lugnade sig regnet något.
Vi pratade om vad vi skulle göra resten av dygnet.
Om vi skulle ta en tur med Spydern och i sådant fall när.
Kärleken betraktade mig tyst.
Sade sedan att jag ska se om den vill starta i fukten.
Om den gör det, sade jag, då vill jag väldigt gärna åka en tur nu. Du kör och jag åker med. Jag vet att du är trött, så du avgör hur långt vi kör.
Hans trötta ögon mötte tyst min blick, nickade och log sitt typiska korta leende.
Lite så där som vissa cowboys gör på film. Kunde nästan höra:-Yes Mam.
Spydern gick igång.
Solen tittade fram i horisonten.
Vi kom upp på Spydern.
Körde bakom en husvagn fram till samhället.
Där blev vägen enbart vår.
Kärleken tog tillfället i akt och ökade farten.
Njutningen av att känna den regnfräscha luften.
Vinden mot kläderna.
Mina ben mot hans.
Min överkropp tätt mot hans rygg.
Händerna kring hans midja.
Tystnaden ute.
Bara Spyderns motor.
Vi körde så några kilometer och jag njöt varje sekund.

Vi svängde av, in på en mindre väg.
Kärleken stannade in, lyfte visiret och tittade allvarsamt bakåt på mig.
-Är du OK? Vill du åka längre? Eller är du kall? Hans ögon iaktog mig noga.
Jag svarade att det var alldeles underbart och att jag gärna ville åka längre.
– Han nickade kort och sade, den här vägen har mycket kurvor. Följ min kropp.
-Jag log och nickade till svar.
Han drog ned visiret igen och satte sig till rätta.
Jag kröp ännu närmare hans kropp. För att vara säker på att kunna följa nära.
Bara efter några hundra meter så började vägen ändra karaktär.
Med många olika kurvor, många ganska tvära, andra långa och mer sugande.
Samtidigt som landskapet spelade upp sig framför oss.
Med regnvåt doftande skog.
Insjö grå som grafit och som fortfarande inte lugnat sig efter eftermiddagens oväder.
Åkrar och ängar där markens värme dansade i dimmorna med den kyligare luften.
Ögonen tog in allt och lite till.
Kroppen njöt av att känna hans muskler jobba för varje kurva.
Lårmusklerna som följde Spyderns rytm.
Hans magmuskler under mina händer som spände sig i varje kurva.
Ryggens värme mot mitt ansikte.
Den blandade doften av hans varma hud och Spyderns avgaser.

Helt plötsligt så uppenbarade den sig.
Regnbågen.
Som en tunnel tvärs över vägen.
Jag log stort för mig själv och när vi passerade igenom den.
Kände under stor förvåning hur mina mina känslor återigen slogs på.
Nästan som ett reglage som vreds om.
Hur hela jag fylldes av tacksamhet, glädje och kärlek.
Kände hur jag inte kunde låta bli att le.
Över friheten
Över kärleken
Över gemenskapen
Över att det finns någon som inte bara förstår utan även kan leda mig rätt när jag går vilse.
Och jag tänkte för mig själv, älskade make, du som oroar dig för att jag inte trivs på Spydern,
jag önskar så att du hade ögon i nacken och kunde se mig nu.
I all min kärlek till dig.

En kort stund senare så stannade han till igen.
Vred sig om för att se hur allt var med mig.
Jag tror att han förstod när han mötte min blick.
För han blinkade bara mot mig och sedan körde vi vidare.

Fortare nu, lekfullt och lät åklusten styra.
Testade Spyderns förmåga men även min att kunna följa de vägval och körlinjer som kärleken valt att följa.
Regnet började falla men jag kunde inte låta bli att fortsätta att le.

Vätan stod som vattenfall kring Spyderns hjul.
Molnen speglade sig i vattenpölarna.
Det blev ännu mörkare och regnet hårdare.
Jag kunde inte bry mig mindre.
Inte heller om kylan.
Dock hade vi andra att tänka på i stugan.
Det var dags att bege sig hem.
Väl inomhus med kläder som gick att vrida ur.
Skor som gick att hälla ur.
Regn som gått igenom både visir och glasögon.
Det spelade inte den minsta roll.
Maken tände eld i kaminen och gav mig en kopp te.
Lät mig bli varm och med hans närhet känna hur sömnen tog över min kropp.
För första gången på hela veckan så sov jag hela natten.
Utan att vakna, utan mardrömmar eller oro.
När jag vaknade av mig själv
Så var jag den lyckligaste hustrun i hela byn.

Gilla och dela gärna!

Midsommar

Lyxen att min make kör bilen o inte jag. Nu kan jag dansa fritt till bilradions hits o slipper störa mig på bilköerna längs E4.

–

Medan skymningen sakta lägger sig över åker, skog och äng i den sörmländska landsbygden. Så sitter jag med min kopp te vid kaminens brasa som långsamt jagar ut fukt och kyla ut ur stugan. Sonen har precis somnat i soffan bakom min rygg. Kärleken gör sig i ordning för natten. Ute hörs dämpat ljudet av ett rådjur? (räv? Hund?) Det där som hör midsommarnatten till. Många olika ljud som väcker varma känslor.

Jag vet att jag kommer att sova gott i natt. I morgon bestämmer ingen klocka när det är dags för en ny dag. Nej här är vi mästare över tiden och rummet. Och fyller den med vad vi själva behagar. Just nu är det en uppskattad och efterlängtad lycka och lyx. Att i tyst familjegemenskap, skapa minnen och gemensam glädje. Jag är tacksam.

–

Vissa har det bättre än andra. Jag och sonen blir bortskämda med pannkakstårta till exempel. Bara så där. Kärlekens eget förslag även fast han vet att det är han som får göra hela jobbet inklusive handdisken efteråt. En junilyx vi inte ätit på så där fem år. Jo det kom en glädjetår.

–

Jag har en make som har kört hoj hela sitt vuxna liv. Många fler mil på två hjul än fyra. En bättre lärare på Spydern kan jag nog inte få. Eftersom han, när han åker som passagerare, tydligt men mjukt ger mig tips och instruktioner med ett oändligt tålamod. Jo det går framåt. Övning ger resultat. Den får köras med b-körkort till min stora lycka.
Under turen vi tog idag på hans Spyder, så regnade och blåste det en stund. Jag som är så frusen av mig kunde inte bry mig mindre. Trots kastvindar och regnpiskat visir. Frihetskänslan och den besvarade Spyderlängtan var starkare än så.

Kärleken älskar fart precis som jag, men har en vuxens människas förstånd och många tusentals mils erfarenhet. Vilket gör att när han kör och jag är passagerare så blir det åka av. Men han tar aldrig dumma chansningar. Jag får krama honom länge och hur hårt jag vill. Känna hans muskler jobba under mc-kläderna. Följa hans rörelser. Så att vi två blir ett med Spydern. Det är njutning.

När han kysste mig nere i hamnen. Med smak av vind, regn, sol och pannkakstårta. Då tror jag att jag där och då var den lyckligaste hustrun i världen.

–

Så börjar den här helgen på landet långsamt gå mot sitt slut. Jag kom hit utsliten och trött på alla sätt möjliga. Nu, efter massor av sömn, lagom med aktivitet och bortskämd med rikligt av omtanke från kärleken så känns den kommande veckan inte riktigt lika tung längre.

På altanen finns en liten yta nära trappen, där solen når på eftermiddagen men dit den kalla vinden inte tar sig utan ansträngning. Där sitter jag så ofta jag kan som en nöjd katta och lapar sol. Tar tillvara på den sista stunden innan middagen, eftersom vi därefter ska ge oss ut i midsommartrafiken igen på fyra hjul. Åka hem för att i morgon fortsätta på min vardag och maken fortsätta på sin. På varsitt håll.

Men jag konstatera att jag har till och med fått färg. Bara en sådan sak som jag inte alls hade räknat med

Gilla och dela gärna!

Rött

Min älskade make. Det slog mig när jag skrev mitt senaste blogginlägg här på www.karleken.nu att jag faktiskt hittills aldrig skrivit något publikt som är direkt riktat till dig. Inte för att jag tror att du skulle tycka att det är särskilt viktigt, men förhoppningsvis trevligt. Utan mer för att jag tycker att det nog är på tiden att jag berättar saker och ting direkt till dig istället för återberättelser från mitt perspektiv i en blogg.
Så den här texten är till dig.

Något som slog mig från början, när vi började lära känna varandra, var hur det inte är viktigt för dig vad jag arbetar med eller hur jag fyller mina dagar med sysslor. Utan det du sökte efter var att ta reda på vad jag längtar efter i livet och om jag har modet att följa min passion och mina drömmar.

Det var inte heller viktigt för dig hur många år jag fyllt. Istället tog du reda på hur jag levt och vad jag lärt av mina livsval och vad jag tyckte var viktigt.

Du undersökte också noga men försiktigt om det jag lärt mig under livets utmaningar gjort mig mer hämmad och rädd eller om det gjort mig mer världsvan och fri. Jag tror nog att det är lite av båda.

För dig är det inte viktigt varifrån jag har mitt ursprung eller var jag bor utan om jag är beredd att göra det som krävs varje dag för att få vardagens alla pusselbitar att gå ihop. Även när jag är trött, grinig och tjurskallig.
Allt det här jag skrivit ovan som är så viktigt för mig i alla mina relationer.

Men det som genomsyrar nästan allt med dig är ärligheten. Hur den än öppnar upp sig. Ärligheten mot oss själva, mot andra och framförallt varandra. Att inte backa även då sanningen gör ont ända in i varje cell. Din uppmuntran att då inte ljuga vare sig för sig själv eller inför den andre. För att inte än mer svika eller såra sin egen eller den andres själ, livsdröm eller mål. Även de gånger när sanningen gör att vi förlorar hoppet och fotfästet för en stund och vi, ensamma eller tillsammans, istället får lita till en av våra starkaste relationsgrundstenar. Den nakna tilliten till varandra. Tilliten även när sanningen gör oss fula. För livet och vår utveckling är inte alltid vacker.

Du har också varit noga att ta reda på om vi båda kan andas i smärtans och sorgens närhet, din eller min, utan att dölja den, förneka den eller för den sakens skull försöka ta bort den. Du förstår verkligen att varje människas smärta är sin egen. Men att ha någon vid sin sida, oavsett, är det som verkligen betyder något. Du finns alltid där.

Men likaså finns du där i glädjen. I den ärliga, bubblande, raka spontaniteten och lusten, den som på många sätt liknar ett barns livsglädje. Stunder som inte är självklara. Eftersom de påminner om en era som inte brukar höra det vuxna livet till. Just därför är det stunder som är så oändligt värdefulla.
För jag vet så väl att du ser skönhet där många tittar bort. Och du finner lust och glädje där andra funnit fel och brister. Skönheten sitter sannerligen i betraktarens öga. Dina ögon och ditt leende speglar skönhet varje dag. Du är det vackraste jag vet.

Jag vet ju så väl att din älsklingsfärg är rött. Lika rött som ditt dunkande vänsterhjärta i kontrast till mitt gröna. Jag vet ju också att du särskilt tycker om när jag målar mina naglar och läppar röda. Inte specifikt för din skull, bara lite grann, utan för att du främst tycker om när jag rätar på ryggen och fokuserar blicken. När jag utmanar världen och tar plats i allt det som är jag. Vem jag än möter. Vart jag än är. Då du när du står stolt vid min sida låter dina ögon kärleksfullt smeka allt det som är rött hos mig.
Jag älskar dig!

Gilla och dela gärna!

Team

Det är snart 11 månader vi sågs för första gången.
För ett år sedan så hade vi fortfarande inte utbytt ett endaste telefonsamtal eller sms,
varken utbytt privata epostadresser eller ens facebook.
Utan vi samtalade fortfarande via communityt vi båda var medlemmar på.
Det hade vi gjort ett tag.
Än så länge i ganska allmänna ordalag.
Nyfiket men ännu med lite distans.
Det mest personliga om oss själva
var ännu privat.
Men varje kontaktförsök lockade till nya,
från båda håll.

Snart ett år sedan vi sågs för första gången.
Mycket hinner hända under den tiden.
Mycket har hänt.
Men ändå inte.
Mycket är precis som då.
Annat är helt annorlunda.
Jag blir fortfarande lika genomlycklig varje gång
kärleken dyker upp framför mina ögon.
Mitt hjärta och själ lika nedslagen och ledsen varje gång
vi skiljs åt.
Även om min hjärna både förstår, sympatiserar och accepterar orsaken.

Jag har funderat mycket på varför det fortfarande väcker så starka och ofiltrerade känslor inom mig.
Efter snart ett år!
Är det för att det mesta blir så tydligt när vi är tillsammans?
Funderingar, prioriteringar och vad som verkligen är viktigt?
Jo det är nog delar av det hela.
Men inte allt.
Är det någon slags omogen verklighetsflykt som jag håller på med?
En fantasivärld jag lever i för några timmar varje månad?
Nej, det är inte så.
Det vet jag säkert.

För även om året varit fantastiskt så har det även haft stora utmaningar.
Vi har båda sårat varandra.
Gjort varandra besvikna.
Gett varandra nya känslomässiga ärr.
Vi har båda fått göra smärtsamma prioriteringar.
Behövt göra aktiva val att välja varandra.
Igen och igen.
Framförallt då det inte varit självklart.
Vardagen urholkar de livliga drömmarna och fantasierna.
Våra mindre charmerande personlighetsdrag lika så.
Allt är inte längre regnbågsfärgat eller ens rosa.
Men allt har fortfarande en tydlig skimrande kant.

För anledningen till mitt partnerval.
Om och om igen.
Från min sida.
Även när det gjort riktigt ont.
När jag, trots smärtan, gjort det aktiva valet att stanna.
Framförallt då det hade varit så väldigt lätt att fly och säga farväl för gott.
Inte minst när kärleken fått mig att öppna mina blinda ögon för de mer osympatiska sidorna av mig själv.
När han fått mig att se vissa av mina personlighetsdrag i ett riktigt skarpt ljus.
En syn så otrevlig att det nästan varit outhärdligt.

Trots det så har orsaken till mitt val av honom varit och är,
att allt känns så självklart med kärleken vid min sida.
Det är så mycket som inte behövs förklaras oss emellan.
Det har hela tiden varit så.
Från första minuten vi sågs.

Ett samförstånd och en förståelse vad gäller livssyn.
Personlighetsdrag som både kompletterar och utmanar från båda håll.
Det skapar ett energifält.
Ett eget universum.
Där även det omöjliga blir möjligt.
En ständig pågående utveckling på många olika plan samtidigt.
Inte som i kärlekssagorna utan
snarare utveckling genom aktiva vardagliga val,
gemensamma mål och en stark tilltro till varandra.
Där båda hjälps åt.
När den ena tvivlar drar den andre.
Ett teamwork jag aldrig upplevt förut.

Det är det som det dagliga valet av varandra skapar.
Att jag vet att det vi bygger tillsammans gör mig starkare, säkrare och mer bestämd,
men även mer ödmjuk, osjälvisk och empatisk.
När vi skiljs åt så gråter min själ för att teamet splittras i tu.
När vi ses så gläds min skäl för att vi åter igen är ett team.

Gilla och dela gärna!

Sjuksällskap

Jag fick ett meddelande på söndagseftermiddagen.
Kärleken berättade att det uppstått en chans,
en oväntad lucka.
Att saknaden rev i honom.
Om det var OK att han kom sent,
men sov här och sedan åkte på morgonen?

Min glädje var utan gräns när jag svarade ja.
Välkommen!
Om så bara för en stund.
Snälla kom!

Han kom, vi drack vårt kvällste och samtalade.
Jag var trött efter helgens möten.
Han likaså efter veckans slit och måsten.
Så vi lade oss ganska tidigt
och somnade snabbt för att vara oss.

Jag vaknade vid fyra av att allt gjorde ont.
Min hals, mina bihålor och mitt huvud.
Nattens dunkla ljus rev så i mina ögon
att jag instinktivt blundade.

Kärleken, som på grund av sitt arbete
har har en sömnklocka som är olik de flesta andras
låg redan vaken vid min sida.
Jag lade min hand på hans bröst.
Kärlekens hud kändes sval under täcket.
Värken i hals och bihålor brann.

Att vara sjuk tillsammans med någon
är för mig en stark signal
om hur relationen ser ut.

Jag tycker inte om sällskap när jag är sjuk.
Jag vill inte att någon tar på mig.
Talar med mig.
Pockar på min uppmärksamhet.
Jag vill vara ifred.
Bara vara.

Kärleken smekte min panna
och drog mig till sig.
Trots att han såg hur snoret började rinna
när jag rörde huvudet.
Jag snöt mig och lade mig till ro på hans arm.

Jag kände där och då.
Att jag tyckte om hans beröring.
Att hans mjuka stämma inte gjorde ont i mitt huvud.
Att han inte pockade på min uppmärksamhet
utan lät mig bara vara.
Mig själv.
Hängig, snorig och ljuskänslig.
Inte det minsta charmig eller attraktiv.

Jag somnade så, jag vet inte hur länge.
När jag slog upp ögonen
så mötte mina trötta ögon hans utforskande blick.
Han sade mjukt att det var dags för honom att gå upp.
Att han skulle fixa vårt kaffe.
Att jag kunde ligga kvar så ropar han när det är klart.
Han klev upp
Jag låg kvar.

När han försiktigt stängde sovrumsdörren efter sig
så for en ilning av saknad genom kroppen på mig.
Där och då, denna måndagsmorgon,
så blev jag återigen påmind om,
att kärleken min går djupare än sällskap, samliv och samtal.

Att han är en del av min själ nu
och jag är en del av hans.
En varsin halva av en helhet
bortom tid, plats och kropp.

När jag berättade för honom
medan vi drack vårt kaffe
vad jag upptäckt.
Hur jag inte gillar sällskap när jag är sjuk
men att det inte gäller honom.
Alls.
Då smekte han min kind
och sade allvarligt
Kan du äntligen någongång förstå att det är vi nu.
Jag nickade tyst till svar.

Gilla och dela gärna!

Närvaro

Något som fortsätter att fascinera mig är kärlekens absoluta närvaro
när han gör saker i vardagen.
Jag har en hjärna som bara har två lägen.
Av eller på.
Oftast är den på.
Min hjärna är aldrig ”tyst” när jag är vaken.
Någonsin.
Det gör att jag nästan alltid funderar på något.
Något som varit.
Något som ska ske.
Något kunde ha skett
eller kanske möjligen kommer att ske.
Något
Alltid
Jag är lättdistraherad och min hjärna vill ha saker att göra.
Att vara här och nu i längre stunder är ofta en utmaning för mig.

Att se kärleken i köket.
När han gör kaffe
eller lagar mat
är nästan en ceremoni i konsten att vara här och nu.
Medveten närvaro på ett självklart sätt
Total fokus
Varje steg i proceduren han genomför
varje kroppsrörelse i kontroll och balans
Ögonens totala fokus
Sinnena lika så

Inte på det där ansträngda fokuserade sättet
som när det är något som måste hållas i minnet för att bli rätt.
Nej
Utan mer som en flytande händelsekedja
där varje detalj är lika viktig
och får lika mycket omtanke och respekt
ett utbyte mellan honom och de ting som ingår i skapandeprocessen
som en dans mellan görande, varande och skapande.
Den trollbinder mig ibland.

Att se honom göra något så vardagligt som vårt kaffe
och verkligen uppleva att han är totalt närvarande när han gör det
För vår skull
Det är ytterligare en av alla sätt
han visar sin kärlek på
Utan att säga ett ord
så känner jag att jag dricker hans omtänksamhet
Det ger mig ro i vardagen.

Gilla och dela gärna!

Tack för 2016

Så tog då det första kalenderåret med kärleken slut.
Tiden tillsammans som började med ett frågetecken
men som över tid blivit ett glödande utropstecken.

Vi firade årets sista dygn tillsammans.
På det sätt som passar oss bäst.
Tillsammans
Nära
i lugnet
utan stormen
i en sinnenas fest.

Om det är något som året tillsammans har givit mig
så är det att ha återupptäckt alla sinnenas njutning.
Han är bra på att presentera dem.
Året 2016 med kärleken har varit en sinnenas fest.
Så självklart så avslutades det på samma sätt.

Mina ögon kan fortfarande inte få nog av att vila på honom.
Även fast jag vet att min blick
framför allt när jag inte alls döljer dess hunger
gör honom generad.
Så tillåter jag ändå att mina ögon tar varje tillfälle
att registera varje linje, form, färg och skugga
av det som är honom.
Det skapar ett lugn i mig och ett välbehag.

Alla smaker som min mun har fått uppleva.
Från mat och dryck som han serverat mig.
Valt och lagat med omtanke och omsorg.
Likaså när han givit av och serverat av sig själv.
Innerligt, sofistikerat, smakrikt och nyanserat.

Alla orden jag sagt.
Hur han orkat lyssna
När jag diskuterar frågan en gång till.
Fastän det är långt efter sovdags.
Fast det egentligen inte finns något mer att säga.
Annat än jag söker nya infallsvinklar.

Vinklar han med tålamod gett eller avvisat.
Alltid respektfullt
ibland med vass skärpa.
ibland med en varm omtänksamhet som fått mig stum.
Ord som ger mig ny kunskap och insikt
Fått mig att tänka ett varv till.
Att kasta mig ut och våga
Att lära nytt och att lära om.

Ljudet av hans mjuka röst.
I telefon
I samtal
I nattens mörker och i solens ljus
Där jag vet att varje ord är en gåva.
Som för honom inte kommer lätt.

Ord som balsam för min själ
som ger gåshud av välbehag
men som också tydligt markerar
när jag behöver tänka mig för
när jag behöver ändra kurs i
mitt tankesätt och vanor.
Eftersom jag inte längre är ensam.

När han på nyårsnatten med allvar i rösten säger:
-Det finns ingenting jag inte tror att du kan förändra i samhället
och jag full av misstro och förvåning möter hans blick och säger:
-Men vem tror du att jag är?
och han svarar mig genom att med varma ögon låsa min blick,
mjukt lägga mitt ansikte i sina kupade händer
för att sedan svara:
– Allt det du vill vara.
Och i den stunden är jag allt
och allt är vi.

Doften av ingefära, vitlök, wasabi och kaffe.
Doften av hans hud.
Den som får mig att blunda
Får minnena att snurra
Som på en sekund fortfarande
får mig vimmelkantig och alldeles rusig.

Alla känslor
längtan
saknad
hunger
som ett svart tärande hål i känslorymden
som ofta får mig att tro att jag ska slitas sönder.
Detta mörker som också är en del av vår vardag.
Vi är så väldigt mycket mer isär än samman.
Tills den dagen vi kan vara mer samman än isär.
Det året var inte 2016 och kommer inte heller vara på flera år ännu.

Tack älskade för att du visade att allt är möjligt.
Trots allt.
Så länge som det finns hopp, vilja och tillit.
Så länge som det finns ärlighet, tydlighet och kommunikation.
Så länge som där finns omtanke, respekt och åtrå.
Så går allt.
Så kan vi allt.
Så är vi allt.
Tillsammans.

Därför går jag nu in i 2017.
Lite starkare
Lite klokare
Lite mer målmedveten
Lite mer färgstark
Lite lyckligare
och väldigt mycket mer älskad.
Tack vare det som är störst av allt:
Kärleken

Gilla och dela gärna!

annandag

När kärleken kommer på en kort visit på annandagen så har han en
stor kasse med ett stort paket i med sig.
Den tar han fram och ställer på köksbordet när vi är själva.
-Det är inget märkvärdigt, säger han, men det är ju jul.

Paketet är så pass stort att jag inte klarar att öppna det själv.
Vackert och noga inslaget i rött och vitt.
Större än vad som får plats i min famn.
För att bevara stunden och känslan av ”vi”
istället för att kalla på assistenten i rummet bredvid.
Så hjälper han mig att öppna det.
Precis lagom mycket.
Bara det jag inte klarar själv.
När jag fått loss pappret och skurit upp kartongen
så gapar jag av förvåning.

Hela kartongen är fylld till bredden av Belgiska tryfflar
och annan kvalitetschoklad.
Allra överst en stor hjärtformad chokladkartong.
Enbart den mer än tillräcklig som gåva.
Vad då inget märkvärdigt, älskling, säger jag helt överrumplad.
Jag har aldrig sett så mycket choklad i en låda någonsin.
Än mindre fått något liknande.
Det är en årskonsumtion.
-Jo så är det kanske, säger kärleken och ler så att ögonen blir varma.

I kartongen finns också ett fint plättlagg.
Jag lyfter på den, och ler frågande mot kärleken.
-Jag har sett att du inte har något sådant och det kan ju vara bra att ha, säger han.
-Ja absolut! Plättar är jättegott. Men tyvärr är det ingen av mina assistenter som är så bra på det. Jag kan inte längre.
– Nä, jag vet, svarar han, men jag kan!

När han strax ställer sig upp och börjar göra i ordning plättsmet
som han sedan börjar steka.
En stor omgång.
Bara så där.
Som vi sedan äter till lunch.
Kärleken, sonen och jag
Så är det som om hjärtat växer sig för stort i bröstet på mig, att jag nästan får svårt att andas på grund av alla känslor.
När jag återigen påminns om vad kärlek i vardagen kan vara.
Vardagskärleken är inte enbart ett operativt fixande med vem som gör vad, hur och när.
Som ser till att få det gjort.
Den är också alldeles för mycket finchoklad som julklapp och plättar till lunch.
Bara för att det går.
Både det nödvändigt praktiska och det onödigt dekadenta.
Men framförallt är det märkvärdigt och dyrbart.
Tack!

Gilla och dela gärna!