Klockslaget tolv är nära. Jag lägger ifrån mig anteckningsboken på skrivbordet och går snabbt igenom resultaten för förmiddagens arbetsmöten i huvudet. Loggar ut för lunch på datorn. Hämtar assistenten och därefter så går vi gemensamt till hissen och åker ned till foajén. När jag kommer till ytterdörren så suckar jag återigen över de sega dörröppningsknapparna för att därefter kliva ut på gatan vid köpcentret.
Morgonen hade varit mulen och kylslagen. Men nu värmde solen gott och luften andades fortfarande sommar. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg alla människor som njöt i solen. Men jag hade ingen tid att spilla. För det var äntligen dags. Lunchen med kärleken som jag längtat så efter. Så jag ökade takten över gatuplattorna. Passerade besökare, köpstånd, fontäner och platser för umgänge och vila. Mot rätt ingång och körde därefter in i köpcentret mot den plats där vi bestämt att lunchmötas.
Kärleken är alltid i tid så först blir jag förvånad. Jag är först. Vi ser oss omkring assistenten och jag för att se om han kanske ställt sig någon annanstans. Men nej. Jag glädjer mig inombords att för en gång skull vara den förste på plats och ler retsamt för mig själv.
Då ser jag honom komma. Känner igen rörelsemönstret direkt. Han går rakt fram till mig. Stannar och glider ned på huk innan han möter mina ögon. Hans blick som speglar lyckan i mina egna ögon för ett kort ögonblick innan han drar mig till sig och kysser mig mjukt. Jag ser hur folk tittar men orkar inte bry mig. Istället gör jag det jag längtat efter. Smeker hans ansikte med mina händer och njuter av hans hud mot min egen. Jag känner hur han tittar intensivt på mig och jag möter frågande hans blick. Du är så snygg, svarar han. Jag ler nöjt och säger tack, detsamma! För jo, idag är en bra dag och jag trivs med mig själv. Han smeker mitt huvud och ansikte och ler stort. Jag kysser honom igen.
Är du hungrig? frågar jag.
Ja lite, svarar han.
Jag är riktigt hungrig, svarar jag.
Medan jag letar reda på ett bord, så beställer kärleken och assistenten mat. Jag betraktar dem när de samtalar med varandra i matkön och känner återigen tacksamheten över hans självklara sätt att umgås med assistenterna. Oavsett vem som jobbar. Trots att allt med assistans är nytt för honom. Och jag känner samma tacksamhet över assistentens finkänslighet över att finnas där när hon behövs, men inte en sekund mer. Interaktionen mellan oss alla och att det ändå fungerar så bra. Mot alla odds.
De kommer och sätter sig vid bordet. Kärleken mitt emot och assistenten bredvid. Hon stoppar mobilens hörlurar i öronen för att skapa ett privat rum för kärleken och mig. Men har hela tiden uppsikt om jag behöver hjälp med något.
Vi pratar om dagen som varit. Om barnen och om jobbet. Min blick finner ro i hans kropps konturer och av hans röst. Den som jag saknat så. Jag ser hur trött han är. Att vardagen har tärt på. Mina tankar börjar vandra av vag oro men slutar tvärt när servitrisen kommer och ställer ut maten på bordet. Assistenten fixar det som behövs med min mat. Vi äter alla under tystnad. Konstaterar att maten var helt ok idag också. Jag tänker att jag önskar att tiden kunde stå mer stilla. När maten är uppäten och rastlösheten knackar på, så frågar jag om vi inte istället kan gå ut i solen. Få lite luft och lite värme. Kärleken nickar jakande.
När vi går igenom köpcentret och ut mot torget så njuter jag av att känna honom vid min sida. Assistenten ett par steg bakom. Att veta att jag bara behöver räcka ut handen så finns hans där.
Ute i solen så finns bord och stolar lediga och jag sätter mig där. Assistenten en bit bort. Kärleken bredvid mig. Vi säger inte så mycket. Hudkontakten säger mer. Hans fingrar mot min hud. Min hand i hans. Hur han smeker mina naglar och kysser min hand. Jag ser återigen hans uppskattande blick på min frisyr. Själv vill jag bara komma ännu mer nära. Nå in under huden. Kunna ge honom mer. Försöka ge energi och glädje. Jag smeker hans ansikte igen, känner den lena skäggstubben under fingertopparna, innan jag åter lägger handen på hans ben. Vi sitter så medan solen värmer vår hud.
Vi pratar mer om vardagen och att det nu kommer att dröja innan vi kan ses igen. Och jag inser återigen att det är tur att jag är bra på att bita ihop och härda ut. För vissa saker är värt det. Vi skrattar åt min barnsliga otålighet som ställer till det så mycket för mig.
Han följer mig till ytterdörren till jobbet. Sätter sig på huk och slår armarna om mig. Jag vilar där. Drar in hans doft. Får kraft. Ny energi. Innan jag kysser honom hårt. Och sedan igen. Som en markering att nu måste jag gå. Mitt nästa arbetsmöte börjar strax. Vi hörs och ses, sade kärleken innan han ställer sig upp. Det gör vi, svarade jag snabbt. Och skyndar mig in i byggnaden, för att meningslöst dölja hur mina ögon dränks i avskedets tårar. Hur jag återigen plötsligt känner mig halv.
