Midsommar

Lyxen att min make kör bilen o inte jag. Nu kan jag dansa fritt till bilradions hits o slipper störa mig på bilköerna längs E4.

Medan skymningen sakta lägger sig över åker, skog och äng i den sörmländska landsbygden. Så sitter jag med min kopp te vid kaminens brasa som långsamt jagar ut fukt och kyla ut ur stugan. Sonen har precis somnat i soffan bakom min rygg. Kärleken gör sig i ordning för natten. Ute hörs dämpat ljudet av ett rådjur? (räv? Hund?) Det där som hör midsommarnatten till. Många olika ljud som väcker varma känslor.

Jag vet att jag kommer att sova gott i natt. I morgon bestämmer ingen klocka när det är dags för en ny dag. Nej här är vi mästare över tiden och rummet. Och fyller den med vad vi själva behagar. Just nu är det en uppskattad och efterlängtad lycka och lyx. Att i tyst familjegemenskap, skapa minnen och gemensam glädje. Jag är tacksam.

Vissa har det bättre än andra. Jag och sonen blir bortskämda med pannkakstårta till exempel. Bara så där. Kärlekens eget förslag även fast han vet att det är han som får göra hela jobbet inklusive handdisken efteråt. En junilyx vi inte ätit på så där fem år. Jo det kom en glädjetår.

Jag har en make som har kört hoj hela sitt vuxna liv. Många fler mil på två hjul än fyra. En bättre lärare på Spydern kan jag nog inte få. Eftersom han, när han åker som passagerare, tydligt men mjukt ger mig tips och instruktioner med ett oändligt tålamod. Jo det går framåt. Övning ger resultat. Den får köras med b-körkort till min stora lycka.
Under turen vi tog idag på hans Spyder, så regnade och blåste det en stund. Jag som är så frusen av mig kunde inte bry mig mindre. Trots kastvindar och regnpiskat visir. Frihetskänslan och den besvarade Spyderlängtan var starkare än så.

Kärleken älskar fart precis som jag, men har en vuxens människas förstånd och många tusentals mils erfarenhet. Vilket gör att när han kör och jag är passagerare så blir det åka av. Men han tar aldrig dumma chansningar. Jag får krama honom länge och hur hårt jag vill. Känna hans muskler jobba under mc-kläderna. Följa hans rörelser. Så att vi två blir ett med Spydern. Det är njutning.

När han kysste mig nere i hamnen. Med smak av vind, regn, sol och pannkakstårta. Då tror jag att jag där och då var den lyckligaste hustrun i världen.

Så börjar den här helgen på landet långsamt gå mot sitt slut. Jag kom hit utsliten och trött på alla sätt möjliga. Nu, efter massor av sömn, lagom med aktivitet och bortskämd med rikligt av omtanke från kärleken så känns den kommande veckan inte riktigt lika tung längre.

På altanen finns en liten yta nära trappen, där solen når på eftermiddagen men dit den kalla vinden inte tar sig utan ansträngning. Där sitter jag så ofta jag kan som en nöjd katta och lapar sol. Tar tillvara på den sista stunden innan middagen, eftersom vi därefter ska ge oss ut i midsommartrafiken igen på fyra hjul. Åka hem för att i morgon fortsätta på min vardag och maken fortsätta på sin. På varsitt håll.

Men jag konstatera att jag har till och med fått färg. Bara en sådan sak som jag inte alls hade räknat med

Gilla och dela gärna!

När jag hade fel

Om jag tvivlat på hur han skulle reagera?
Då jag har att välja mellan att ha ont och ta smärtlindring.
Eller att vara smärtlindrad men må rejält illa?
Nu när jag inte orkar vara uppe så mycket mer än en timma i taget.
Nu så här efter den stora benoperationen.
Ärligt?
Jo, jag har tvivlat.

Jag har alltför många dåliga erfarenheter från tidigare relationer,
från tider då jag har varit den av oss i relationen som behövt stöd.
Vi har inte setts särskilt många timmar på flera veckor,
kärleken och jag.
Och han har aldrig sett mig så här.
Så visst har jag undrat: hur mycket det kommer att tära på vår relation.

När jag under morgonen lagt mig i sängen,
för att hantera vågorna i kroppen av illamående.
För jag orkade inte med smärtan från benet längre.
Utan valde medicin och därmed även dess biverkningar.
Så kommer kärleken efter en stund och lägger sig försiktigt bredvid mig.

-Jag mår lite illa viskar jag.
Han ler stilla tillbaka.
Ser forskande in i mina ögon med en varm blick.
Lägger sina fingrar lätt mot min panna.
Smeker mitt ansikte mjukt med lena fingertoppar
och ser att jag till slut slappnar av.

Tills nästa illamåendevåg drar igenom min kropp.
Då lägger han handen mot min kind, stilla.
Kärlekens ögon ler hela tiden varmt mot mig,
lämnar inte min blick för en sekund.

Jag känner i varje cell att jag inget behöver göra.
Bara andas
Ett andetag till.
För vi väntar ut det här tillsammans.

När illamåendevågen gått över
så lirkar han sin arm under min nacke,
hjälper mig att vända mig
så att jag ligger på hans bröst.
-Tack viskar jag
-Shh svarar kärleken och kysser min panna.
Jag somnar djupt inom några sekunder
och när jag yrvaket slår upp ögonen
en lång stund senare
så är hans klara, varma blick det första som jag möter.

Gilla och dela gärna!

Helg

Det var inte menat så. Men kärleken kom till mig ändå. Helgen var planerad annorlunda. En bra plan. Men ibland går planer inte i lås eller ändras med kort framförhållning. Så skedde nu och kärleken kom till mig sent om kvällen.

Känslan när han kommer in tyst genom ytterdörren, hänger av sig sin svarta jeansjacka, ställer ned sin övernattningsväska på golvet för att sedan smidigt glida ned på huk, möta min blick och för att sedan lägga armarna om mig, får fortfarande tiden att stanna. Dessa sekunder då jag läser av och tar in allt det som är han. Försöker känna av hur han mår och vad han behöver här och nu. Den här gången såg jag tröttheten och hans längtan efter närhet. Så vi sade inte mycket utöver det mest nödvändiga. För orden var inte viktiga nu. Utan det var samhörigheten. Ganska snart så sov vi båda två nära, så mycket hudkontakt som var praktisk möjligt.

Jag vaknade för en gång skull först och kunde njuta av att se hur hela hans kropp återspeglade sömnens ro. Höstsolen tog tid på sig att stiga över horisonten och de första kyliga vindarna blåste utanför fönstret. Så jag kunde stoppa om oss båda lite extra och njuta av närheten av hans kropps konturer mot mina egna. Det dröjde inte länge innan han vaknade av mina studerande blickar och värmen i hans nyvakna ögon som mötte mina fick mig att se dimmigt.

När vi sedan gick upp för att dricka vårt morgonkaffe så kände jag hur lugnet spred sig i min själ. Kaffet som han gör, starkt och i små koppar, har blivit en av alla små saker som är speciellt och viktigt för mig i vardagen när vi är tillsammans. Ett tyst stycke vardagsmagi som för oss samman. Medan vi långsamt njöt av morgonkaffet och att få dricka det i varandras sällskap, så uppdaterade vi varandra om vad som hänt de senaste dagarna.

Förmiddagstimmarna flöt snabbt och blev till eftermiddag. Båda började känns sig lite rastlösa och vi beslöt oss för att lämna hemmet för att gå och se en film. På väg till bion så blev jag återigen så fascinerad av kärlekens stora förmåga att läsa av mig. Saker som det tar de flesta personliga assistenter år att lära sig, ser han direkt. Utan att behöva säga något, så blir hans omsorg och kärlek till mig en instinktiv, flytande del av det som är oss och som täcker upp där jag brister. Men aldrig en gnutta mer än jag behöver.

Biosalongen var nästan tom och air-conditionen blåste ganska hårt och kallt. Hans hand i min kändes som en varm energikälla under hela filmen. När filmen var slut och vi gick ut, så visade hösten sig i hela sin närvaro med sin kyliga vind. Vi beslöt oss för att äta ute. Maten vi åt var god, servicen bra. Vi njöt för det mesta under tystnad av den varma maten och drycken innan vi långsamt började gå hemåt igen. Jag njöt återigen av gemenskapen i tystnaden och av samhörigheten. Hur en enda blick är tillräckligt.

Medan jag långsamt värmde upp min kropp igen och sov en stund så förberedde kärleken kvällens tvsoffemys. Nära, nära varandra i soffan, med hans armar om mig, tittade vi på helgens Speedway GP från Friends arena. Ungefär halvvägs in i tv-sändningen så kunde jag inte hålla mig längre, utan sade: Kan en lördag vara bättre än så här? Jag älskar dig så mycket. Han mötte lugnt min blick, log, smekte min kind och viskade sedan i mitt öra: Och jag älskar dig.

På söndagsmorgonen så vaknade jag leendes och med hans armar om mig. Som vanligt hade kärleken vaknat först. Medan jag långsamt fick i ordning på mina stela armar och spastiska ben så började han ordna i köket. En liten stund senare så hade han börjat förbereda det första för dagens lunch och det doftade gott från kaffe ifrån köket. När jag satte mig vid köksbordet så pekade han triumferande på mjölkskummaren och sade, att den hade du gömt bra! Nu blir det macchiato! Jag bara log och lät mig skamlöst skämmas bort av kaffet och dess krämiga skum och söta sällskap.

Tillsammans gick vi sedan ned för att handla det som fattades till lunchen. Njöt av att inte stressa och gemensamt diskutera vad som var bäst och godast. Väl hemma igen så fick jag från köksbordet se hur han med all sin kärlek lagade maten. Noga uttänkt, då han erkände att han redan på morgonen gjort en liten plan över smaker och eventuella kombinationer och de olika tillbehören. Som en prinsessa satt jag där och lät mig underhållas av åsynen av hans flinka händer och kreativitet. Matad med en smakbit då och då och fick på nåder hjälpa till med lite garnering. Medan måltiden blev klar i ugnen så njöt vi återigen av tystnaden i varandras sällskap. Hud mot hud men var och en med sina egna vardagsuppgifter.

När lunchen var klar, låg hela lägenheten luftigt insvept i en härlig aromatisk doft av rosmarin, vitlök, nötkött, ugnsbakad potatis och färska grönsaker. Medan vi långsamt njöt av den goda maten så samtalade vi om mer allvarliga ämnen. Om utmaningar. Om vad som är på gång och vad som ändrats i våra kalendrar. Om drömmar och förhoppningar. Och om alternativa vägar utifall utmaningarna börjar ruska sina huvuden alltför mycket i våra vardagsliv. För utmaningarna är många, både för oss var och en för sig och gemensamt.

För att få igång kroppen efter matkoman och lätta på våra tankar behövde vi röra på oss. Vi visste båda att det snart var dags att för stunden skiljas. Även om det inte skulle dröja väldigt lång tid innan vi sågs igen så var det ändå osäkert vilken dag. Hur ont det redan börjat göra. Trots ingen av oss nämnt det med ett enda ord. För att ge ny luft åt verklighetens realiteter så gick vi ut på en kortare promenad. Jag konstaterade nöjt att kärleken vid det här laget börjat få ett bra hum om närområdet och hittar bra. Vi tittade, som vi brukar göra, på stadens arkitektur och diskuterade vilka områden som vi tycker om och varför.

Väl hemma så visste vi båda att denna magiska helg nu var på väg att ta slut. Denna helg som inte var menad för oss enligt våra ursprungsplaner. Men som vi nu fick till skänks, trots allt. Men ändå. Att se honom åter ta på sig jackan och skorna. Ta sin väska och vända sig om för att säga hejdå. Det känns fysiskt i kroppen varje gång. När han sedan, som alltid, glider ned på huk för att kyssa mig så kändes det som en bit av det som är ”vi” slits loss. Att vi inte längre är ett utan två.

Jag tror att han ser smärtan i mina ögon. För han låter mig få se smärtan i hans egna, fullt ut, där han står i ytterdörren beredd att stänga dörren. Rösten hans är hes när han säger: Nog måste det komma en dag då vi inte behöver dessa jobbiga avsked. Jag klarar inte av att svara honom där och då. Rösten sviker mig. Istället nickar jag och vinkar ett farväl. Men när han gått så sms:ar jag honom om att vi måste hitta en väg som är hållbar för alla parter. Ju förr desto bättre.

För det blir inte lättare ju längre tiden går. Nej, desto mer visar tiden att det är vid varandras sida som vi hör hemma.

Gilla och dela gärna!

Insikt

När gryningens första strålar smeker din mage och din bröstkorgs mjuka välvning.
Gör huden din gyllene.
Då tror jag att allt är möjligt.
Och när jag sedan låter min blick långsamt vandra.
Fastnar vid ditt lilla mjuka leende i ditt avslappnade och drömmande ansikte.
Då inser jag att det faktiskt är sant.

Gilla och dela gärna!