närhet – Kärleken

Tidvattenvågens rike

Så rann den återigen över oss tidvattenvågen.
Den som skapar vår möjlighet till tid och rum tillsammans.
Denna gång med en sällsam nåd i gåva.
2 veckor oavbruten tid tillsammans i paradiset.
Varje minut ovärderlig
Räknad
Kärleken och jag

Men tidvattnets nåd har sina villkor
Nu när vågen åter runnit över oss
Så står vi återigen på varsin vardagsö
Utom syn och hörhåll från varandra
Den elektroniska flaskposten står för informationsflödet

Fokus nu att återanpassa sig till vardagsrytmen
att återuppbygga paradiset då det är möjligt
5 dagar ebb i månaden tillsammans
Däremellan råder tidvattensvågens separerande flod
troligen till nästa sommar.
Kvar finns minnena av upplevelserna
Innerligheten
Samhörigheten
Kärleken

Saltet på våra kinder,
själens nedtystade rop av saknad,
vilsenheten utan den andre
den oroliga sömmen
det är priset för vårt äktenskap
som vi båda svurit att betala
vi lever i tidvattenvågens rike.

Gilla och dela gärna!

Midsommar

Lyxen att min make kör bilen o inte jag. Nu kan jag dansa fritt till bilradions hits o slipper störa mig på bilköerna längs E4.

–

Medan skymningen sakta lägger sig över åker, skog och äng i den sörmländska landsbygden. Så sitter jag med min kopp te vid kaminens brasa som långsamt jagar ut fukt och kyla ut ur stugan. Sonen har precis somnat i soffan bakom min rygg. Kärleken gör sig i ordning för natten. Ute hörs dämpat ljudet av ett rådjur? (räv? Hund?) Det där som hör midsommarnatten till. Många olika ljud som väcker varma känslor.

Jag vet att jag kommer att sova gott i natt. I morgon bestämmer ingen klocka när det är dags för en ny dag. Nej här är vi mästare över tiden och rummet. Och fyller den med vad vi själva behagar. Just nu är det en uppskattad och efterlängtad lycka och lyx. Att i tyst familjegemenskap, skapa minnen och gemensam glädje. Jag är tacksam.

–

Vissa har det bättre än andra. Jag och sonen blir bortskämda med pannkakstårta till exempel. Bara så där. Kärlekens eget förslag även fast han vet att det är han som får göra hela jobbet inklusive handdisken efteråt. En junilyx vi inte ätit på så där fem år. Jo det kom en glädjetår.

–

Jag har en make som har kört hoj hela sitt vuxna liv. Många fler mil på två hjul än fyra. En bättre lärare på Spydern kan jag nog inte få. Eftersom han, när han åker som passagerare, tydligt men mjukt ger mig tips och instruktioner med ett oändligt tålamod. Jo det går framåt. Övning ger resultat. Den får köras med b-körkort till min stora lycka.
Under turen vi tog idag på hans Spyder, så regnade och blåste det en stund. Jag som är så frusen av mig kunde inte bry mig mindre. Trots kastvindar och regnpiskat visir. Frihetskänslan och den besvarade Spyderlängtan var starkare än så.

Kärleken älskar fart precis som jag, men har en vuxens människas förstånd och många tusentals mils erfarenhet. Vilket gör att när han kör och jag är passagerare så blir det åka av. Men han tar aldrig dumma chansningar. Jag får krama honom länge och hur hårt jag vill. Känna hans muskler jobba under mc-kläderna. Följa hans rörelser. Så att vi två blir ett med Spydern. Det är njutning.

När han kysste mig nere i hamnen. Med smak av vind, regn, sol och pannkakstårta. Då tror jag att jag där och då var den lyckligaste hustrun i världen.

–

Så börjar den här helgen på landet långsamt gå mot sitt slut. Jag kom hit utsliten och trött på alla sätt möjliga. Nu, efter massor av sömn, lagom med aktivitet och bortskämd med rikligt av omtanke från kärleken så känns den kommande veckan inte riktigt lika tung längre.

På altanen finns en liten yta nära trappen, där solen når på eftermiddagen men dit den kalla vinden inte tar sig utan ansträngning. Där sitter jag så ofta jag kan som en nöjd katta och lapar sol. Tar tillvara på den sista stunden innan middagen, eftersom vi därefter ska ge oss ut i midsommartrafiken igen på fyra hjul. Åka hem för att i morgon fortsätta på min vardag och maken fortsätta på sin. På varsitt håll.

Men jag konstatera att jag har till och med fått färg. Bara en sådan sak som jag inte alls hade räknat med

Gilla och dela gärna!

Sjuksällskap

Jag fick ett meddelande på söndagseftermiddagen.
Kärleken berättade att det uppstått en chans,
en oväntad lucka.
Att saknaden rev i honom.
Om det var OK att han kom sent,
men sov här och sedan åkte på morgonen?

Min glädje var utan gräns när jag svarade ja.
Välkommen!
Om så bara för en stund.
Snälla kom!

Han kom, vi drack vårt kvällste och samtalade.
Jag var trött efter helgens möten.
Han likaså efter veckans slit och måsten.
Så vi lade oss ganska tidigt
och somnade snabbt för att vara oss.

Jag vaknade vid fyra av att allt gjorde ont.
Min hals, mina bihålor och mitt huvud.
Nattens dunkla ljus rev så i mina ögon
att jag instinktivt blundade.

Kärleken, som på grund av sitt arbete
har har en sömnklocka som är olik de flesta andras
låg redan vaken vid min sida.
Jag lade min hand på hans bröst.
Kärlekens hud kändes sval under täcket.
Värken i hals och bihålor brann.

Att vara sjuk tillsammans med någon
är för mig en stark signal
om hur relationen ser ut.

Jag tycker inte om sällskap när jag är sjuk.
Jag vill inte att någon tar på mig.
Talar med mig.
Pockar på min uppmärksamhet.
Jag vill vara ifred.
Bara vara.

Kärleken smekte min panna
och drog mig till sig.
Trots att han såg hur snoret började rinna
när jag rörde huvudet.
Jag snöt mig och lade mig till ro på hans arm.

Jag kände där och då.
Att jag tyckte om hans beröring.
Att hans mjuka stämma inte gjorde ont i mitt huvud.
Att han inte pockade på min uppmärksamhet
utan lät mig bara vara.
Mig själv.
Hängig, snorig och ljuskänslig.
Inte det minsta charmig eller attraktiv.

Jag somnade så, jag vet inte hur länge.
När jag slog upp ögonen
så mötte mina trötta ögon hans utforskande blick.
Han sade mjukt att det var dags för honom att gå upp.
Att han skulle fixa vårt kaffe.
Att jag kunde ligga kvar så ropar han när det är klart.
Han klev upp
Jag låg kvar.

När han försiktigt stängde sovrumsdörren efter sig
så for en ilning av saknad genom kroppen på mig.
Där och då, denna måndagsmorgon,
så blev jag återigen påmind om,
att kärleken min går djupare än sällskap, samliv och samtal.

Att han är en del av min själ nu
och jag är en del av hans.
En varsin halva av en helhet
bortom tid, plats och kropp.

När jag berättade för honom
medan vi drack vårt kaffe
vad jag upptäckt.
Hur jag inte gillar sällskap när jag är sjuk
men att det inte gäller honom.
Alls.
Då smekte han min kind
och sade allvarligt
Kan du äntligen någongång förstå att det är vi nu.
Jag nickade tyst till svar.

Gilla och dela gärna!

SM i isracing

Det var mulet och någon minusgrad
slutet av februari
och dags för SM i isracing i Hallstavik.

Kärleken och jag är olika på många olika sätt
men vi har flera saker både i våra personligheter,
värdringar och intressen där vi är nästan som kopior av varandra.
En av dessa saker är våra intressen för motorcyklar.
Nej inte skrytbyggen eller speciella märken.
Visst kan det vara fint att se på om det finns tillfälle.
Men det är inte det som är lockelsen.

Jag har alltid gillat fart.
Alla som har sett mig på en fyrhjuling vet att det är ett
fordon som jag trivs med och som trivs med mig.
Jag har haft en dröm att få åka mc sedan jag var mycket ung.
Men hittills har det aldrig gått att få till.

Kärleken är uppvuxen i en riktig mc intresserad familj.
Där mc med sidovagn med allt som hör till var en del av vardagen.
Han har ingen egen hoj nu.
Men intresset finns kvar.
Såklart.
Precis som det gör hos mig.

Vi förenas i att vi båda gillar mc sport som går i vänstervarv.
Till exempel speedway och isracing.
Vi har varit och hejat på några lopp live
och följt allt vi kunnat via etern.

Nu var det som sagt dags för SM final i isracing.
Vi var där i god tid.
För vi båda har sett fram emot det här i månader.
Med hemmagjord matsäck som vi började laga mat till redan dagen innan.
Väl på plats så var det inte så mycket folk som ännu passerat grindarna.
Gott om möjlighet att parkera och hitta en plats på läktaren.
Arenan i Hallstavik har en bra läktare med god utsikt
som fungerar för hjulbenta och andra som behöver större tillgänglighet.
Den läktaren står nära första kurvan på banan.
Vi intog våra platser där och tittade
roat på när isbanorna preparerades och uppvisningslopp gjordes.

Vi fick även nöjet att träffa en varm och fin människa
som jag pratat med via Internet men inte träffar i verkligheten förut.
Vissa personer har en särskild utstrålning,
att den här personen tycker jag om.
Så var det denna gång.
Jag är säker på att vi ses igen.

Loppen löpte på.
Ett efter ett.
Med spänning, lagom med dramatik och mycket taktik.
Tiden gick fort.
Så där som tiden gör när allt känns rätt.
Kallt var det.
Matsäcken var god.
Men då och då hade jag känt ögon i nacken
när jag hållit kärleken i handen
eller när han kysst min panna eller kind.
Blickar som inte var vänliga och som gjorde mig lite trött och irriterad emellanåt.

När kärleken satt på huk för att lägga ned en termoskopp.
Så tog jag ögonkontakt med honom.
Lade sedan hans ansikte mellan mina händer och smekte hans
SM finalhåriga kinder.
Det tog bara några sekunder innan jag kände blickarna på oss igen.
Vuxna människor!
Jag kysste kärleken lätt och sade: Folk glor. Så att du vet.
Kärleken svarade: Menar du barnet där borta?
Jag: Nej, barn har jag inga problem med. De får titta hur mycket de vill. Utan de där andra, vet du inte vilka jag menar?
Kärleken svarade: Jodå, jag har sett. Men vet du, då så ska vi ge dem något att verkligen tala om därhemma.

Han tog sina kalla händer om mitt frusna ansikte och kysste mig intensivt, känsloladdat och länge.
Jag log för mig själv när jag märkte att de som glodde blev generade och började titta åt ett annat håll.
-Sådär ja! Sade jag till kärleken. Nu kanske de lärde sig något!
-Hmm kanske det, sade kärleken. Men jag gör om det igen om det behövs!

Gilla och dela gärna!

När jag hade fel

Om jag tvivlat på hur han skulle reagera?
Då jag har att välja mellan att ha ont och ta smärtlindring.
Eller att vara smärtlindrad men må rejält illa?
Nu när jag inte orkar vara uppe så mycket mer än en timma i taget.
Nu så här efter den stora benoperationen.
Ärligt?
Jo, jag har tvivlat.

Jag har alltför många dåliga erfarenheter från tidigare relationer,
från tider då jag har varit den av oss i relationen som behövt stöd.
Vi har inte setts särskilt många timmar på flera veckor,
kärleken och jag.
Och han har aldrig sett mig så här.
Så visst har jag undrat: hur mycket det kommer att tära på vår relation.

När jag under morgonen lagt mig i sängen,
för att hantera vågorna i kroppen av illamående.
För jag orkade inte med smärtan från benet längre.
Utan valde medicin och därmed även dess biverkningar.
Så kommer kärleken efter en stund och lägger sig försiktigt bredvid mig.

-Jag mår lite illa viskar jag.
Han ler stilla tillbaka.
Ser forskande in i mina ögon med en varm blick.
Lägger sina fingrar lätt mot min panna.
Smeker mitt ansikte mjukt med lena fingertoppar
och ser att jag till slut slappnar av.

Tills nästa illamåendevåg drar igenom min kropp.
Då lägger han handen mot min kind, stilla.
Kärlekens ögon ler hela tiden varmt mot mig,
lämnar inte min blick för en sekund.

Jag känner i varje cell att jag inget behöver göra.
Bara andas
Ett andetag till.
För vi väntar ut det här tillsammans.

När illamåendevågen gått över
så lirkar han sin arm under min nacke,
hjälper mig att vända mig
så att jag ligger på hans bröst.
-Tack viskar jag
-Shh svarar kärleken och kysser min panna.
Jag somnar djupt inom några sekunder
och när jag yrvaket slår upp ögonen
en lång stund senare
så är hans klara, varma blick det första som jag möter.

Gilla och dela gärna!

Det är inte du, det är vi.

Vi sitter i köket och dricker kaffe innan kärleken ska åka alla milen till jobbet. Han har gjort en kort visit på några timmar. Saknaden blev för svår för oss båda och hans korta besök var som balsam för min själ. Vi pratar om allt och ingenting tills vi kommer in på matlagning och bra hjälpmedel och verktyg för sådant.

-Jag kommer att köpa en till hushållet så fort jag har möjlighet säger jag.

Kärleken ler menande och korrigerar mig: -VI älskling, inte du.

-Jo men jag pratar om senare i år. Vi kommer inte att leva ihop då. Det kommer i bästa fall att dröja flera år till svarar jag.
Kärleken: -Nej det är sant. Han ser mig sedan i ögonen och ler varmt och säger lite retsamt: – Men du har ofta så korta perspektiv.

Jag svarar med sorg i mitt hjärta och rösten brister lite:
-Älskling i höst har jag min assistansomprövning. Mitt aktiva och självständiga liv kan ta slut då. Jag kan enbart leva mitt liv fullt ut så länge varje assistansbeslut varar. Vad som händer därefter kan jag aldrig planera för. Det kan gå bra eller dåligt. Jag vet inte. Mitt liv planeras och levs i 2 års cykler. Sedan vet jag ingenting.

Kärleken fångar tyst min blick och smeker min kind.
Sedan säger han: -Jo jag vet att du tänker och lever så. Men jag tänker längre. Och oavsett vad som händer i höst. Så kommer jag att finnas med dig.

Jag möter hans blick med tvivel i mina ögon. Med lika mycket tvivel i min röst svarar jag: -Men förstår du verkligen vad som kan hända? Vad det skulle innebära? Hur skulle du orka det? Det är inte rimligt.

Kärleken: -Jag förstår vad det innebär. Det har jag gjort länge nu. Det ändrar ingenting. För vet du. Det är inte du. Det är VI.

Gilla och dela gärna!

Tack för 2016

Så tog då det första kalenderåret med kärleken slut.
Tiden tillsammans som började med ett frågetecken
men som över tid blivit ett glödande utropstecken.

Vi firade årets sista dygn tillsammans.
På det sätt som passar oss bäst.
Tillsammans
Nära
i lugnet
utan stormen
i en sinnenas fest.

Om det är något som året tillsammans har givit mig
så är det att ha återupptäckt alla sinnenas njutning.
Han är bra på att presentera dem.
Året 2016 med kärleken har varit en sinnenas fest.
Så självklart så avslutades det på samma sätt.

Mina ögon kan fortfarande inte få nog av att vila på honom.
Även fast jag vet att min blick
framför allt när jag inte alls döljer dess hunger
gör honom generad.
Så tillåter jag ändå att mina ögon tar varje tillfälle
att registera varje linje, form, färg och skugga
av det som är honom.
Det skapar ett lugn i mig och ett välbehag.

Alla smaker som min mun har fått uppleva.
Från mat och dryck som han serverat mig.
Valt och lagat med omtanke och omsorg.
Likaså när han givit av och serverat av sig själv.
Innerligt, sofistikerat, smakrikt och nyanserat.

Alla orden jag sagt.
Hur han orkat lyssna
När jag diskuterar frågan en gång till.
Fastän det är långt efter sovdags.
Fast det egentligen inte finns något mer att säga.
Annat än jag söker nya infallsvinklar.

Vinklar han med tålamod gett eller avvisat.
Alltid respektfullt
ibland med vass skärpa.
ibland med en varm omtänksamhet som fått mig stum.
Ord som ger mig ny kunskap och insikt
Fått mig att tänka ett varv till.
Att kasta mig ut och våga
Att lära nytt och att lära om.

Ljudet av hans mjuka röst.
I telefon
I samtal
I nattens mörker och i solens ljus
Där jag vet att varje ord är en gåva.
Som för honom inte kommer lätt.

Ord som balsam för min själ
som ger gåshud av välbehag
men som också tydligt markerar
när jag behöver tänka mig för
när jag behöver ändra kurs i
mitt tankesätt och vanor.
Eftersom jag inte längre är ensam.

När han på nyårsnatten med allvar i rösten säger:
-Det finns ingenting jag inte tror att du kan förändra i samhället
och jag full av misstro och förvåning möter hans blick och säger:
-Men vem tror du att jag är?
och han svarar mig genom att med varma ögon låsa min blick,
mjukt lägga mitt ansikte i sina kupade händer
för att sedan svara:
– Allt det du vill vara.
Och i den stunden är jag allt
och allt är vi.

Doften av ingefära, vitlök, wasabi och kaffe.
Doften av hans hud.
Den som får mig att blunda
Får minnena att snurra
Som på en sekund fortfarande
får mig vimmelkantig och alldeles rusig.

Alla känslor
längtan
saknad
hunger
som ett svart tärande hål i känslorymden
som ofta får mig att tro att jag ska slitas sönder.
Detta mörker som också är en del av vår vardag.
Vi är så väldigt mycket mer isär än samman.
Tills den dagen vi kan vara mer samman än isär.
Det året var inte 2016 och kommer inte heller vara på flera år ännu.

Tack älskade för att du visade att allt är möjligt.
Trots allt.
Så länge som det finns hopp, vilja och tillit.
Så länge som det finns ärlighet, tydlighet och kommunikation.
Så länge som där finns omtanke, respekt och åtrå.
Så går allt.
Så kan vi allt.
Så är vi allt.
Tillsammans.

Därför går jag nu in i 2017.
Lite starkare
Lite klokare
Lite mer målmedveten
Lite mer färgstark
Lite lyckligare
och väldigt mycket mer älskad.
Tack vare det som är störst av allt:
Kärleken

Gilla och dela gärna!

Fjärran

Vi är båda vardagsslitna
Saknaden och ensamheten som ett tinnitus
Jag tror att han känner samma sak.

Men tiden att vara på samma plats är inte nu
Vi tröstar oss med drömmar
som dragit iväg så som framtidsvisioner bör
när vi inte är samman.

Verkligheten hann i kapp
och jag var den
som tillsammans med dig
sade stopp.

Vi måste bygga grunden först.
Stadig
Pålitlig
Både för oss själva
och från yttre omständigheter.
Annars kommer vi att lura oss själva
Göra illa
När vi menar väl.

Det gjorde ont i mig
Så som sanningen kan göra
innan den förankrar sig till
beslutsamhet och insikt.

Det inte är drömmarna som det är fel på
inte heller på oss
utan på tidsperspektiven
Som måste ställas om från nära framtid
till en mycket mer bortom i fjärran.

Perspektiv som väl omkalibrerade
ändå känns hanterbara
Vår tid tillsammans är inte nu
Men vi är nu.
Och det är vi som räknas.

Gilla och dela gärna!

Om du vore här

Om du hade varit här
så hade jag låtit min blick vila
på dina andetag.
Njutit av lugnet
från rytmen
dess stilla regelbundenhet
men du är inte vid min sida.

Istället sover du i en annan säng
förhoppningsvis djupt, skönt och stilla.
Du behöver all vila du kan få.
Hitta energin och orken.
I min kropp så härjar värken
som alltid så här års
inget nytt
en vardagsrealitet
som stjäl energi och sömntimmar från mig
och skapar oreda och olust.

Att tänka på dig då
ger mig frid
För jag känner förnimmelsen
av det som du
och din närhet.

Om jag blundar så minns
mina sinnen allt det som är vi
Får mig att le
slappna av
Ge värken ett stelt långfinger

Så jag blundar lite till
trotsigt
fokuserar på att minnas dina ord
skrivna och uttalade
som alltid noga valda
och fyllda av mening.
Hittar trösten i dem
och i vetskapen
att jag förstår dess värde.

Om du hade legat här
så hade jag sett
hur du ler i sömnen.
Så som du alltid gör
när du sover vid min sida.
Jag hade besvarat ditt
leende och med lätta fingertoppar
smekt din haka och din hud
försiktigt, försiktigt
så att du inte vaknar.

Sedan hade jag lagt mig nära
och somnat av din värme
hjärtats sång
Din arm om min midja
Mitt huvud på ditt bröst.
Så som jag sover som bäst.

Istället nu är jag klarvaken
mitt huvud och bröst fullt
av saknad och längtan
när jag istället räknar
dagar och timmar.
Som jag gör varje dygn.

Tiden går aldrig fort nog
tills du är här hos mig.
Fastän vi båda vet att
tiden gör som den vill.
Det är vi själva som skapar
dess mening.

Just nu så vill jag tro
att den tickar ned för oss
mot våren
värmen
vilan
och att i morgon är det en annan dag.

Gilla och dela gärna!

strax fem

Klockan är strax innan fem på måndagsmorgonen
och det är strax dags för dig att åka.
Längtan blev för stor för oss båda
och du kom hem till ”oss” närmare midnatt.
Ljuvligheten när du klev genom dörren.
Friden i kroppen när vi strax därefter
somnade hud mot hud.
Trots att vi båda visste att
larmet kommer att ringa tidigt.
När mobilen så plågsamt ringer
så kliver vi båda upp.
Du retar mig lite snällt
för att jag är så trött.
Somnar nästan om,
när jag tittar på dig
då du klär på dig.

Jag smeker din kind till svar
på din kommentar,
för jag ser sorgen bakom orden,
den mentala förberedelsen
att återigen säga adjö.
Jag förklarar, som varje gång,
att det är bara att komma hit.
Komma in
Komma hem
Hem till ”oss”
Att han inte är ensam längre
Så länge som pendlingen
känns hanterbar.
Dessa mil som kan knäcka även den
mest uthålliga.
Som jag vet att jag själv
nog aldrig klarat.
Uppoffringen kärleken gör
som gör mig ödmjuk.

Jag ser kärleken i hans ögon
men även saknaden
när han lägger sin hand
mot min kind,
kysser min mun mjukt.
Jag fortsätter med allvar i rösten,
förklarar att hemmet är vårt.
Oavsett tid på dygnet.

Vi tar oss mot hallen
via köket.
Jag i pyjamas, huttrandes
medan han tar på sig vinterkläderna
och förbereder sig mentalt
inför jobbpasset.

Jag börjar kunna rutinen nu
och jag ler mot honom.
Han kollar av att allt ligger
där det ska:
nycklar,
passerkort,
plånbok, mobil.
Redo!
Men inte helt

Kyssen farväl är den värsta
och den ljuvligaste.
Den mörka blicken från oss
båda när kärleken kliver
ut genom dörren för att pendla
alla milen till jobbet.
Södertälje, en värld bort.

Sorgen för att ingen av oss
kan vara riktigt säker på
när vi ses igen.
Glädjen och tacksamheten över
de timmar natten ändå gav.
För jag vet att så länge vi båda
bara orkar så tar vi vara på de
få tillfällen som bjuds.
Och fram till dess vi ses igen,
oavsett,
så är vi ändå själsligen
tillsammans.

Gilla och dela gärna!