rullstol – Kärleken

Zen

Väderprognosen sade regn men sommarvädret trumfade. Lade ut solen på den sommarblå himlen med en snärt. Mitt emellan en och annan molntuss. En vy så perfekt att den skulle kunna pryda vilken nationalromantisk målning som helst. Den rödvita sommarstugan i bakgrunden. Den gröna, nyslagna ängen. Gräset som börjat växa igen medan flugorna och bromsarna ivrigt surrande hejar på.

Kärleken har lagt sig på gräset under det frodiga päronträdet. Armarna bakom huvudet. Kisar mot mig och ler. Jag njuter av synen och ler tillbaka. Han blinkar mot mig och klappar på marken. – Kom
Jag tvekar och skakar på huvudet
– Kom!
-Och hur hade du tänkt att jag ska ta mig upp igen från kullrigt gräs under låga trädgrenar, frågar jag med en suck.
Han ger mig en blick menad att övertala och säger: – Äh, det löser sig. Kom!
Jag låter mig övertalas. Lägger mig på rygg i med hans hjälp. Hans arm om min midja. Gräset doftar och är uppblandat med torkade blomblad.
Vi ligger tysta så en stund.
Jag njuter av att känna samhörigheten med marken under mig.
Jordens dofter så nära.
Hans hud mot min.
En och annat kryp som passerar på nåder.
Inser hur vackra päronträdets grenar är.
Hur många frukter som redan växer mot sommarhimlens blekblå bakgrund.
Känner du det? Viskar han i mitt öra
Känner du dig grundad i jorden?
Jag nickar och ler till svar.
-Jo
-Släpp alla dina tankar och all stress och måsten, viskar han.
Känn efter, det är lätt att känna hur vi är ett sandkorn i universum. Allt vi har är här och nu. Det är det som betyder något. Inte sen.
Jag kysste hans kind till svar.
Lät sen bli Zen.

Gilla och dela gärna!

SM i isracing

Det var mulet och någon minusgrad
slutet av februari
och dags för SM i isracing i Hallstavik.

Kärleken och jag är olika på många olika sätt
men vi har flera saker både i våra personligheter,
värdringar och intressen där vi är nästan som kopior av varandra.
En av dessa saker är våra intressen för motorcyklar.
Nej inte skrytbyggen eller speciella märken.
Visst kan det vara fint att se på om det finns tillfälle.
Men det är inte det som är lockelsen.

Jag har alltid gillat fart.
Alla som har sett mig på en fyrhjuling vet att det är ett
fordon som jag trivs med och som trivs med mig.
Jag har haft en dröm att få åka mc sedan jag var mycket ung.
Men hittills har det aldrig gått att få till.

Kärleken är uppvuxen i en riktig mc intresserad familj.
Där mc med sidovagn med allt som hör till var en del av vardagen.
Han har ingen egen hoj nu.
Men intresset finns kvar.
Såklart.
Precis som det gör hos mig.

Vi förenas i att vi båda gillar mc sport som går i vänstervarv.
Till exempel speedway och isracing.
Vi har varit och hejat på några lopp live
och följt allt vi kunnat via etern.

Nu var det som sagt dags för SM final i isracing.
Vi var där i god tid.
För vi båda har sett fram emot det här i månader.
Med hemmagjord matsäck som vi började laga mat till redan dagen innan.
Väl på plats så var det inte så mycket folk som ännu passerat grindarna.
Gott om möjlighet att parkera och hitta en plats på läktaren.
Arenan i Hallstavik har en bra läktare med god utsikt
som fungerar för hjulbenta och andra som behöver större tillgänglighet.
Den läktaren står nära första kurvan på banan.
Vi intog våra platser där och tittade
roat på när isbanorna preparerades och uppvisningslopp gjordes.

Vi fick även nöjet att träffa en varm och fin människa
som jag pratat med via Internet men inte träffar i verkligheten förut.
Vissa personer har en särskild utstrålning,
att den här personen tycker jag om.
Så var det denna gång.
Jag är säker på att vi ses igen.

Loppen löpte på.
Ett efter ett.
Med spänning, lagom med dramatik och mycket taktik.
Tiden gick fort.
Så där som tiden gör när allt känns rätt.
Kallt var det.
Matsäcken var god.
Men då och då hade jag känt ögon i nacken
när jag hållit kärleken i handen
eller när han kysst min panna eller kind.
Blickar som inte var vänliga och som gjorde mig lite trött och irriterad emellanåt.

När kärleken satt på huk för att lägga ned en termoskopp.
Så tog jag ögonkontakt med honom.
Lade sedan hans ansikte mellan mina händer och smekte hans
SM finalhåriga kinder.
Det tog bara några sekunder innan jag kände blickarna på oss igen.
Vuxna människor!
Jag kysste kärleken lätt och sade: Folk glor. Så att du vet.
Kärleken svarade: Menar du barnet där borta?
Jag: Nej, barn har jag inga problem med. De får titta hur mycket de vill. Utan de där andra, vet du inte vilka jag menar?
Kärleken svarade: Jodå, jag har sett. Men vet du, då så ska vi ge dem något att verkligen tala om därhemma.

Han tog sina kalla händer om mitt frusna ansikte och kysste mig intensivt, känsloladdat och länge.
Jag log för mig själv när jag märkte att de som glodde blev generade och började titta åt ett annat håll.
-Sådär ja! Sade jag till kärleken. Nu kanske de lärde sig något!
-Hmm kanske det, sade kärleken. Men jag gör om det igen om det behövs!

Gilla och dela gärna!

Att inte väja

Det är intressant det här med normer och privilegier.
Att ha dem eller inte ha dem.
Framförallt när de är omedvetna eller ses som självklara.
Så självklara att de inte utmanas.

Min elektriska rullstol är trasig och inne på lagning.
Det gör mig rastlös eftersom min elrullstol ger mig friheten
att kunna röra mig fritt utomhus på vintern.
På grund av smärtproblematik och förslitningsskador så kan jag inte
och framförallt så får jag inte (för läkare) köra längre sträckor
utomhus längre i min manuella stol.
Utan min elrullstol så blir jag mer isolerad.
Det får mig att att känna mig som en större katt i bur på zoo
som vandrar fram och tillbaka i den karga buren och fräser åt alla.

Instängd
Inträngd
Irriterad

Igår så gav jag mig därför ut på långpromenad tillsammans med kärleken
Trots att jag visste att jag skulle frysa rejält.
Men hellre det än denna instängdhetskänsla.
Kärleken körde mig
Ovant men nyttigt
En riktig ögonöppnare.

Jag fick lära mig mer om gående personers privilegier.
Gång på gång när vi mötte personer som gick på samma trottoar som oss
Varje gång så vägrade kärleken att väja och ge plats.
Något som jag alltid gör.
Jag är alltid den som ger plats åt den jag möter.
Rädd för att få skäll annars.
Tänker att jag är den som kan göra den jag möter illa.
Hud mot rullstolens metall.
Min skuld.
Alltså ska jag veta min plats på gångbanan.

Men nu så blev det en slags ”chicken race”
om vem som väjer först.
Varje gång vi mötte någon.
Lite läskigt för mig först.
Som har haft den tydliga föreställningen att
jag inte har rätten att ta för stor plats på gångbanan.
Att om någon stöter i mig så är det alltid mitt fel.
Mitt ansvar.

Men varje gång så väjde den vi mötte.
När kärleken körde mig.
De lämnade plats.
Oavsett kön eller ålder.
Ibland så nära att tyget på den jag mötte strök mot mig.
Men vi körde inte på någon.
Ingen sade heller något.
Inga ”se dig för” eller ”idiot”
som jag tidigare fått höra så många gånger
och därför sedan tyst anpassat mig.

Om det beror på att jag blev körd
eller om det beror på att det faktiskt är ”normalt” att gå så nära
kan jag inte avgöra.
Jag är helt uppenbart inte van vid de privilegierna.
Jag vet inte vad som anses vara ”gångvett” för de som inte är hjulbenta som jag.

Jag har inte heller varit aktivt medveten om dessa privilegier.
Att det är något som jag bör ifrågasätta.
Att det är något jag kanske till och med borde kräva.
Att iallafall ha samma rätt till plats på vägen fram som någon annan.
Det är ju skillnad på att aktivt sikta mot att meja ned någon
och att enbart behålla sin kurs på vägen och justera lite för att smidigt mötas.
Eller som jag länge har gjort, lämnat mycket god plats
eller själv stannat
så att andra kan passera mig.

Jag var helt fascinerad då under promenaden
är det fortfarande med skräckblandad förtjusning
att det för kärleken var så självklart att inte väja.
Förhoppningsvis så är det också en läxa för mig att våga ta mer plats.
Så länge som ingen gör sig illa.

Gilla och dela gärna!

Guld

När kärleken kliver upp på söndagsmorgonen och går ut i köket
så möter assistenten upp.
Med sorg i rösten säger hon: Kaffebryggaren är sönder.
Jag har 7 anställda assistenter som alla dricker kaffe.
Precis som jag.
Det går åt 2 paket kaffe i veckan i mitt hushåll.
Att kaffebryggaren inte fungerar är allvarliga saker.
När jag också kommer upp och ut i köket så kommer vi ganska raskt överens om att ge oss ut på stan så snabbt som möjligt kärleken och jag.
Det finns inte så väldigt många ställen att handla en kaffebryggare på i centrala Uppsala.
Men ingen av oss var direkt sugen att åka ut till köpcentren i industriområdena.
Framförallt inte eftersom vi befarade att julhandeln har tagit fart ordentligt.
Att trängas med folk i köer tillhör inte favoriterna för någon av oss.
Faktiskt är det så att jag brukar undvika affärer överhuvudtaget i december.
Men nu var det nödläge i vardagen.

Butikerna i centrala Uppsala hade precis öppnat.
Vi klädde på oss och begav oss ut på jakt.
Jag har aldrig tyckt om att bli körd i min stol av andra.
Det handlar om tillit.
Det handlar om att kunna läsa terrängen där stolen kör.
Det handlar om att inte köra i in folk.
Självklart alla saker som går att träna upp.
Men jag föredrar oftast att köra själv.
Men nu hade min kropp inte riktigt vaknat ännu.
Det var kallt ute.
Så utan att ens fråga, det räckte att han skannade läget med en blick.
Så fällde kärleken upp körhandtagen och så började vi ta oss mot stan.

Det är något särskilt med personer som är vana att köra mc och rullstolar.
Det är som att vana mc-förare läser terrängen och förstår balanseringen av en rullstol på ett bättre sätt än personer som inte har mc-vana.
En av kärlekens stora intressen i livet har varit motorcyklar.
Det tog ungefär en minut första gången han körde mig någonsin innan jag kände att här har vi en person som har rätt tänk och rätt fokus.
Han har aldrig sagt det rätt ut, men jag tror att han känner en viss mysighetsfaktor av att köra mig.
För mig har det iallafall blivit så.
Han kommer nära.
Jag kan känna hans andetag mot min hud
i kylan så blandades hans andedräktsmoln med min egen.

När vi kom fram till den första affären som kunde tänkas ha kaffebryggare
så konstaterade vi krasst att jo, nog hade julhandeln kommit igång alltid.
Här gällde det att vara effektiv.
Vi genvägade oss fram till hushållsavdelningen.
Jag började skanna av utbudet snabbt med ögonen
Konstaterade att det fanns inte så väldig många att välja mellan.
Kärleken pekade på en och sade med glittrande ögon
-Den här är liten, rund och guld. Det låter väl bra?
Jag höjde på ett ögonbryn och skrattade till och svarade
-att det låter helt ok. Men jag tror att det kan vara bra att kika
på den andra stället också. Även om det tar emot att trängas med fler människor.
Kärleken suckade och sade -jo, det låter vettigt.
Så vi tog oss ut ur affären och köpcentret.
Huttrade när kylan slog emot oss när vi gick till nästa butik.

Väl framme till hushållsavdelningen där så blev vi båda förvånade.
Det fanns två bryggare att välja mellan från ett enda märke.
Ingen av dem kändes varken prisvärd eller såg ut att hålla särskilt länge.
Så vi tackade för oss och gick tillbaka till affären vi nyss lämnat.
Köpte bryggaren och begav oss hem.
Jag med stora kartongen i knät.
Han körandes mig.
Jag nöjd med köpet.
Han lite kaxig när han vi tog oss fram.
Plötsligt vid övergångsstället så är där en kant
som ingen av oss noterade särskilt.
Men se det gjorde rullstolen.
Tvärstopp.
Som tur var hann jag känna vad som var på gång och
kunde parera lite.
Jag satt kvar i stolen
utan att tappa kartongen.
men åkte fram en bra bit i stolen pga krocken.
Jag satte mig upp igen och gav en liten gliring.
Han log tillbaka mot mig men konstaterade att det tack o lov gick bra.
Det höll jag med om och vi tog oss hem utan problem.

Väl hemma så hade jag knappt fått av mig ytterkläderna innan kärleken
hade stuvat undan den gamla bryggaren och packat upp den nya.
Denna nya lilla, runda bryggaren i guld.
Den nya behövde lite mer plats än den gamla på grund av ett annat sätt att fylla på kaffe på.
Vilket krävde att en hylla fixades om.
Vilket i sin tur krävde en stjärnmejsel och lite envishet.
Han frågade var mejseln fanns.
Log mot mig och fixade hyllan
Installerade bryggaren och satte på kaffe.
Till mig, sig och assistenten.
Klockan var ännu inte tolv.
Andra advent började bra.

Gilla och dela gärna!

Lunch

Inget har riktigt fungerat som planerat under förmiddagen på jobbet.
Tekniken har inte varit på min sida.
Hastigt omkastade prioriteringar och möten.
Spänningshuvudvärken som ett magnetiskt fält kring käkar och huvud,
medan jag bokar om,
ställer om,
gör om och förhoppningsvis rätt.
Äntligen lunchdags.
Inte vilken lunch som helst.
Utan en sällsynt lunch med kärleken i köpcentret
där mitt arbetskontor ligger.

Vi möts utanför porten.
Det är kyligt och lite molnigt.
Vinddrag som kyligt leker kull
med varje centimeter bar hud.
Jag lite sammanbiten.
Du lugn och glad.
Går fram till mig, glider mjukt ned på huk.
Lägger din kalla nästipp mot min.
Dina ögon ler varmt mot mina.
Jag är den som kysser först.
Kärleken besvarar den innerligt.
Du väntar in mig tills jag är redo
att släppa ögon och hudkontakten.

Dagen innan så hade vi pratat om att gå
till en annan restaurang än den vi brukar luncha på.
För omväxlings skull.
Men ingen av oss hade koll på hur tillgänglig den är.
Jag frågar kärleken om han kikat hur det ser ut?
Han svarar med ett menande leende att ja, det har jag.
Men det får nog bli det vanliga stället.
Sedan räknar han snabbt upp vad han såg
och varför det inte fungerar för mig.
Jag imponeras återigen av hans förmåga att ögonblickligen tänka sig in i en annan persons situation
och vad som då är viktigt.
Utan att personen, denna gång jag,
behöver förklara genom vilka filter som omvärlden bör tolkas.

En våg av tacksamhet sveper över mig när vi går över torget för att ta oss till restaurangen.
Denna starka känsla av gemenskap.
Att vi är ett team.
Som hjälps åt.
Med allt.
Även med saker som först kan kännas udda.
Vi är ovanligt tysta under lunchen.
Inte för att något är fel.
Tvärtom
Utan för att just nu är närheten till den andre, mitt emot bordet,
det som är viktigt här och nu.
Återigen så slås jag av lättnaden.
Att inte behöva förklara eller prata.
Att ofta räcker en enda blick.

När vi ätit klart så tar han mina händer och smeker dem länge.
Vi pratar om den närmsta framtiden.
För det är ändå så, att många saker gör vi tillsammans för första gången.
Fortfarande.
Mycket handlar om att testa och försöka.
Fortfarande.
Ett ständigt planerande att få det så bra som det går för alla involverade.
Barn, assistenter, anhöriga och för oss.
Från och med i november prövar vi något nytt.
Med en fast inplanerad helg i månaden, varje månad, som enbart är för oss och de närmsta.
Familjetid.
Mitt favoritord just nu.
För första gången.
Och jag känner hur huvudvärken lättar.

Gilla och dela gärna!

Självklart

Kärleken monterar upp körhandtagen på stolen, som inte riktigt vill samarbeta.
Den är lite uppkäftig stolen din säger han.
Ja men såklart svarar jag. Det är ju min stol.
Självklart svarar han allvarligt.
Innan vi båda börjar skratta.

Gilla och dela gärna!

Tomtinspektion

Tidigare idag, den sista tillsammans innan jag återvänder hem till Uppsala där jag är nu.
Förmiddagens väder visade sig från sin bästa sida. Detta väder som inte varit att lita på under de dagar jag varit på besök. Så jag satt och njöt i solen med slutna ögon på altanen när jag hör att kärleken står vid min sida.
-Jag tänkte kidnappa dig en stund, säger han med de mörka ögonen glittrandes okynnigt.
-Jaså, svarade jag och lyfte frågande ett ögonbryn.
-Jo, jag har ju faktiskt inte visat dig tomten ännu svarar han mjukt.
-Nä, det stämmer faktiskt och det bör vi ju ändra på svarar jag och vänder mig leende mot honom.
Han ställer sig bakom mig och fixar smidigt till körhandtagen på stolen. När han ordnat dem så känner jag hans läppar lätt mot min högra axel.
Han frågar mig, redo? Och jag svarar Japp!
Innan han tar mig ned för de fyra trätrappstegen. Som inte är byggda för att en hjulbent ska kliva just där.
Han som säger att han aldrig kört en rullstol tidigare innan han träffade mig.
Han som när vi lätt tar oss ned för trappstegen märker att gräset är trögt att rulla på.
Han som då automatiskt höjer framhjulen på stolen och kör mig mjukt genom gräset.
Utan att ens reflektera.

Han som vanligtvis inte säger något i onödan men när han talar väljer orden klokt, berättar nu om allt vi ser.
Vi tar oss runt på tomten, systematiskt, blomma för blomma, träd för träd och buske för buske.
Han berättar, jag lyssnar och kommer med frågor och kommentarer.
Plötsligt har vi kommit till tomtens ände.

Han sätter sig på huk bredvid mig och möter tyst min blick, lägger sin hand mot min kind, stryker den lätt innan hans läppar lätt möter mina. Vi står där en stund och tittar ut över tomten över gräs, träd, blommor och buskar.
Tysta.

Plötsligt ser jag hur ögonen hans glittrar till och han säger att vi har en himla uppförsbacke tillbaka.
Jag håller med. Men jag tror att vi klarar det, säger jag. Vi hjälps åt.
Vi tar sats uppför slänt och kullar, runt garage och huset och sedan tar vi trappan upp i ett svep med när vi ändå har farten uppe.

När vi åter är på altanen så säger jag glatt: Vilket teamwork det där gick ju jättebra. Vi funkar bra ihop.
Han vänder sig mot mig och hans blick låser min och svarar med en nick: Mmmm

Gilla och dela gärna!