Tidvattenvågens rike

Så rann den återigen över oss tidvattenvågen.
Den som skapar vår möjlighet till tid och rum tillsammans.
Denna gång med en sällsam nåd i gåva.
2 veckor oavbruten tid tillsammans i paradiset.
Varje minut ovärderlig
Räknad
Kärleken och jag

Men tidvattnets nåd har sina villkor
Nu när vågen åter runnit över oss
Så står vi återigen på varsin vardagsö
Utom syn och hörhåll från varandra
Den elektroniska flaskposten står för informationsflödet

Fokus nu att återanpassa sig till vardagsrytmen
att återuppbygga paradiset då det är möjligt
5 dagar ebb i månaden tillsammans
Däremellan råder tidvattensvågens separerande flod
troligen till nästa sommar.
Kvar finns minnena av upplevelserna
Innerligheten
Samhörigheten
Kärleken

Saltet på våra kinder,
själens nedtystade rop av saknad,
vilsenheten utan den andre
den oroliga sömmen
det är priset för vårt äktenskap
som vi båda svurit att betala
vi lever i tidvattenvågens rike.

Gilla och dela gärna!

Tillbaka

Det har varit tyst i bloggen ett tag nu. Inte för att det inte har hänt saker i mitt liv. Tvärtom. Det har hänt väldigt mycket, på kort tid, som ändrat på saker och ting. En underskrift och så ändras allt men samtidigt ingenting.

Jag och kärleken har gift oss. Men vi bor inte samman. Det kommer vi inte att kunna göra på länge ännu. Kärleken är nu min make. Så vad ska hända med bloggen nu? För allt är ju ändrat och ändå inget alls.

Bloggen startade som ett experiment. För att jag skulle hitta tillbaka till att kunna skriva om något annat än aktivistiska texter eller jobbrelaterade sådana. Men även för att få en ventil för alla tankar och känslorna. De många, starka och ofta komplicerade. För allt var så nytt, så stort och magiskt. Men också smärtsamt, jobbigt och uttröttande.

Nu har det gått ett år och vi är gifta. Det är vi. Ingen tvekan. När jag startade bloggen så var jag inte säker på något alls. Inte på mig. Inte på honom. Inte på oss. Och verkligen inte på kärleken. För komplicerat. För smärtsamt. För jag hade ju facit färdigt för mig. Jag hade ju gått igenom allt det här förut. Trodde jag, som trodde fel.

Men även om det nu är vi. Så innebär det ändå inte att allt alltid är så lätt. Inte heller att det inte finns starka känslor. De är på många sätt lika starka men mer komplicerade än för ett år sedan. Även om jag idag har en tillit och en trygghet i kärleken och i min make. Han denna fantastiska man som inte vikt en millimeter vid min sida när jag behövt hans stöd. Även då det inte har varit lätt. För det har det inte. Inte för honom. Inte för mig. Inte för oss. Det har inte varit självklart. Det där med vi.

Idag är det självklart för mig. Det är vi. Men vi betyder för mig tillsammans. I kärlek. Eftersom tillsammans inte går fysiskt, utan enbart mentalt, så gör det ont.

Jag har för mig själv trott att det kommer att bli lättare med tiden. Jag kommer att vänja mig vid att vi ses ungefär 5 dagar i månaden, varannan helg och några timmar till. Men så är det inte. Det blir svårare och svårare för varje gång när vi skiljs åt. Det gör fysiskt och mentalt ont. Och längtan och saknaden klöser hårt i mitt hjärta och min själ så fort jag släpper känslorna fria att flyga fritt i mina tankar och sinne. Den jagar mig brutalt i drömmarna och han finns alltid i mina tankar. Vad jag än gör. Vart jag än är. Kärleken är där. Saknad.

Ibland känns priset overkligt högt att utstå. Även om alternativet, att inte känna eller inte vara tillsammans, självklart vore många gånger värre. En tanke jag knappt ens kan ta in. Jag vet ju att de starka känslorna visar på något bra. Men jag har ännu inte hittat något bra sätt att hantera dem utan att göra mig själv eller honom illa.

Du är nyfiken på vigseln? På hur det gick till? Jadå, det kommer ett inlägg om det också. Men inte idag. Berättelsen är klar vad gäller det historiska, vad som faktiskt hänt och hur vi förberedde oss. Men jag är inte klar med berättelsen inom mig. När jag processat det klart. Då kommer även en text här.

Utan det här inlägget handlar enbart om att visa att bloggen inte är död. Utan den kommer att leva kvar. Men med ett annat fokus. Som hustru och make, i ett distansförhållande, men där kärleken ändå är större än allt. Ett hjärteslag i sänder.

Gilla och dela gärna!

Ett år tillsammans

Idag är det exakt ett år sedan
som kärleken klev in genom min dörr.
Jag tyckte att det skulle bli trevligt att ses.
Få ett ansikte på personen jag pratat med så mycket på nätet.
Den sista tiden även i telefon.
Trots att jag verkligen inte är en telefonmänniska.

Jag hoppades på början av en riktigt varm vänskap.
Men kärleken visste redan vart han stod.
Hans hjärta hade redan så gott som bestämt sig.
Det hade inte mitt.
Inte min hjärna heller.
För honom var bara detaljerna kvar.
För mig var allt mycket mer komplicerat än så.
Trodde jag.

Men allt detta visste vi såklart inget om.
För mig var det en första fikadejt.
Jag var nyfiken och ganska nervös på ett förväntansfullt sätt.
Vem var det jag skulle möta?

Han klev in genom ytterdörren på sitt
typiska tysta, mjuka och lite kattlika sätt.
Han tog av sig skorna, hängde av sig jackan.
Därefter var det som om han tog sats,
fångade min blick, log sitt fina leende och sade hej.

Blixten slog ned i mig i all sin overklighet
medan jag mötte hans blick och svarade hej.
Jag undrade inom mig medan vi var på väg till köket
vad är det som händer?
Sådant här är bara sagor.
Det är inte verkligt.

Vi drack vårt kaffe och åt någon bulle.
Som inte alls var så god som jag hoppats.
Pratade om helt oviktiga ting.
Men det spelade ingen roll.
Jag var som förtrollad.
Har aldrig upplevt något liknande.
Dejten gick fort, på ungefär en timme.
Men kändes som en minut och ett år på en och samma gång.
Där och då var det som om våra själar fick kontakt.

Men det märkliga var när kärleken gick.
Vi hade inte haft någon kroppskontakt alls
under timmen vi sågs.
Inte heller pratat om något personligt eller djupt.
Men när kärleken stängde dörren efter sig
så gjorde det ont.
Det blev tomt.
Allt inom mig blev tyst.
Jag kände saknad.
En saknad som höll i sig
tills vi hörde av varandra igen.

Känslostormen som jag upplevde när han efter ett tag frågade
om jag ville ses igen.
Den sade allt.
Då förstod även jag.
Så från och med 2016-04-30 så är vi ett par.
Även om jag behövde ganska många veckor till
innan jag var säker på att det här var en seriös relation.
Att kärleken gick att lita på och inte enbart sökte lite förströelse.

Jag hade problem med tilliten, sårbarheten, hudlösheten
allt det där som ingår i att våga älska fullt ut igen.
Att verkligen bestämma mig för att jag är beredd att satsa en gång till.
Att jag vågar släppa in en människa i mitt innersta igen, på sant.

Det har varit ett tufft år på många sätt.
Där våra vardagsliv ställer till det
med allt ansvar, avstånd och vuxna plikter.
En verklighetens gråa vardag
En vardag att hantera länge än.
Jag har verkligen fått lära mig vad orden längta och sakna innebär.
Att känna sig halv.
Men det har även varit ett fantastiskt år.
Jag har verkligen fått lära mig vad att älska osjälviskt innebär.
Det har varit utmanande, utvecklande, smärtsamt och underbart.

Men mest av allt har livet visat oss
att störst av allt är kärleken.

Tack för det här året.
Jag hoppas att vi får många, många fler lyckliga år.
Tillsammans.

Gilla och dela gärna!

Team

Det är snart 11 månader vi sågs för första gången.
För ett år sedan så hade vi fortfarande inte utbytt ett endaste telefonsamtal eller sms,
varken utbytt privata epostadresser eller ens facebook.
Utan vi samtalade fortfarande via communityt vi båda var medlemmar på.
Det hade vi gjort ett tag.
Än så länge i ganska allmänna ordalag.
Nyfiket men ännu med lite distans.
Det mest personliga om oss själva
var ännu privat.
Men varje kontaktförsök lockade till nya,
från båda håll.

Snart ett år sedan vi sågs för första gången.
Mycket hinner hända under den tiden.
Mycket har hänt.
Men ändå inte.
Mycket är precis som då.
Annat är helt annorlunda.
Jag blir fortfarande lika genomlycklig varje gång
kärleken dyker upp framför mina ögon.
Mitt hjärta och själ lika nedslagen och ledsen varje gång
vi skiljs åt.
Även om min hjärna både förstår, sympatiserar och accepterar orsaken.

Jag har funderat mycket på varför det fortfarande väcker så starka och ofiltrerade känslor inom mig.
Efter snart ett år!
Är det för att det mesta blir så tydligt när vi är tillsammans?
Funderingar, prioriteringar och vad som verkligen är viktigt?
Jo det är nog delar av det hela.
Men inte allt.
Är det någon slags omogen verklighetsflykt som jag håller på med?
En fantasivärld jag lever i för några timmar varje månad?
Nej, det är inte så.
Det vet jag säkert.

För även om året varit fantastiskt så har det även haft stora utmaningar.
Vi har båda sårat varandra.
Gjort varandra besvikna.
Gett varandra nya känslomässiga ärr.
Vi har båda fått göra smärtsamma prioriteringar.
Behövt göra aktiva val att välja varandra.
Igen och igen.
Framförallt då det inte varit självklart.
Vardagen urholkar de livliga drömmarna och fantasierna.
Våra mindre charmerande personlighetsdrag lika så.
Allt är inte längre regnbågsfärgat eller ens rosa.
Men allt har fortfarande en tydlig skimrande kant.

För anledningen till mitt partnerval.
Om och om igen.
Från min sida.
Även när det gjort riktigt ont.
När jag, trots smärtan, gjort det aktiva valet att stanna.
Framförallt då det hade varit så väldigt lätt att fly och säga farväl för gott.
Inte minst när kärleken fått mig att öppna mina blinda ögon för de mer osympatiska sidorna av mig själv.
När han fått mig att se vissa av mina personlighetsdrag i ett riktigt skarpt ljus.
En syn så otrevlig att det nästan varit outhärdligt.

Trots det så har orsaken till mitt val av honom varit och är,
att allt känns så självklart med kärleken vid min sida.
Det är så mycket som inte behövs förklaras oss emellan.
Det har hela tiden varit så.
Från första minuten vi sågs.

Ett samförstånd och en förståelse vad gäller livssyn.
Personlighetsdrag som både kompletterar och utmanar från båda håll.
Det skapar ett energifält.
Ett eget universum.
Där även det omöjliga blir möjligt.
En ständig pågående utveckling på många olika plan samtidigt.
Inte som i kärlekssagorna utan
snarare utveckling genom aktiva vardagliga val,
gemensamma mål och en stark tilltro till varandra.
Där båda hjälps åt.
När den ena tvivlar drar den andre.
Ett teamwork jag aldrig upplevt förut.

Det är det som det dagliga valet av varandra skapar.
Att jag vet att det vi bygger tillsammans gör mig starkare, säkrare och mer bestämd,
men även mer ödmjuk, osjälvisk och empatisk.
När vi skiljs åt så gråter min själ för att teamet splittras i tu.
När vi ses så gläds min skäl för att vi åter igen är ett team.

Gilla och dela gärna!

Sjuksällskap

Jag fick ett meddelande på söndagseftermiddagen.
Kärleken berättade att det uppstått en chans,
en oväntad lucka.
Att saknaden rev i honom.
Om det var OK att han kom sent,
men sov här och sedan åkte på morgonen?

Min glädje var utan gräns när jag svarade ja.
Välkommen!
Om så bara för en stund.
Snälla kom!

Han kom, vi drack vårt kvällste och samtalade.
Jag var trött efter helgens möten.
Han likaså efter veckans slit och måsten.
Så vi lade oss ganska tidigt
och somnade snabbt för att vara oss.

Jag vaknade vid fyra av att allt gjorde ont.
Min hals, mina bihålor och mitt huvud.
Nattens dunkla ljus rev så i mina ögon
att jag instinktivt blundade.

Kärleken, som på grund av sitt arbete
har har en sömnklocka som är olik de flesta andras
låg redan vaken vid min sida.
Jag lade min hand på hans bröst.
Kärlekens hud kändes sval under täcket.
Värken i hals och bihålor brann.

Att vara sjuk tillsammans med någon
är för mig en stark signal
om hur relationen ser ut.

Jag tycker inte om sällskap när jag är sjuk.
Jag vill inte att någon tar på mig.
Talar med mig.
Pockar på min uppmärksamhet.
Jag vill vara ifred.
Bara vara.

Kärleken smekte min panna
och drog mig till sig.
Trots att han såg hur snoret började rinna
när jag rörde huvudet.
Jag snöt mig och lade mig till ro på hans arm.

Jag kände där och då.
Att jag tyckte om hans beröring.
Att hans mjuka stämma inte gjorde ont i mitt huvud.
Att han inte pockade på min uppmärksamhet
utan lät mig bara vara.
Mig själv.
Hängig, snorig och ljuskänslig.
Inte det minsta charmig eller attraktiv.

Jag somnade så, jag vet inte hur länge.
När jag slog upp ögonen
så mötte mina trötta ögon hans utforskande blick.
Han sade mjukt att det var dags för honom att gå upp.
Att han skulle fixa vårt kaffe.
Att jag kunde ligga kvar så ropar han när det är klart.
Han klev upp
Jag låg kvar.

När han försiktigt stängde sovrumsdörren efter sig
så for en ilning av saknad genom kroppen på mig.
Där och då, denna måndagsmorgon,
så blev jag återigen påmind om,
att kärleken min går djupare än sällskap, samliv och samtal.

Att han är en del av min själ nu
och jag är en del av hans.
En varsin halva av en helhet
bortom tid, plats och kropp.

När jag berättade för honom
medan vi drack vårt kaffe
vad jag upptäckt.
Hur jag inte gillar sällskap när jag är sjuk
men att det inte gäller honom.
Alls.
Då smekte han min kind
och sade allvarligt
Kan du äntligen någongång förstå att det är vi nu.
Jag nickade tyst till svar.

Gilla och dela gärna!

Tack för 2016

Så tog då det första kalenderåret med kärleken slut.
Tiden tillsammans som började med ett frågetecken
men som över tid blivit ett glödande utropstecken.

Vi firade årets sista dygn tillsammans.
På det sätt som passar oss bäst.
Tillsammans
Nära
i lugnet
utan stormen
i en sinnenas fest.

Om det är något som året tillsammans har givit mig
så är det att ha återupptäckt alla sinnenas njutning.
Han är bra på att presentera dem.
Året 2016 med kärleken har varit en sinnenas fest.
Så självklart så avslutades det på samma sätt.

Mina ögon kan fortfarande inte få nog av att vila på honom.
Även fast jag vet att min blick
framför allt när jag inte alls döljer dess hunger
gör honom generad.
Så tillåter jag ändå att mina ögon tar varje tillfälle
att registera varje linje, form, färg och skugga
av det som är honom.
Det skapar ett lugn i mig och ett välbehag.

Alla smaker som min mun har fått uppleva.
Från mat och dryck som han serverat mig.
Valt och lagat med omtanke och omsorg.
Likaså när han givit av och serverat av sig själv.
Innerligt, sofistikerat, smakrikt och nyanserat.

Alla orden jag sagt.
Hur han orkat lyssna
När jag diskuterar frågan en gång till.
Fastän det är långt efter sovdags.
Fast det egentligen inte finns något mer att säga.
Annat än jag söker nya infallsvinklar.

Vinklar han med tålamod gett eller avvisat.
Alltid respektfullt
ibland med vass skärpa.
ibland med en varm omtänksamhet som fått mig stum.
Ord som ger mig ny kunskap och insikt
Fått mig att tänka ett varv till.
Att kasta mig ut och våga
Att lära nytt och att lära om.

Ljudet av hans mjuka röst.
I telefon
I samtal
I nattens mörker och i solens ljus
Där jag vet att varje ord är en gåva.
Som för honom inte kommer lätt.

Ord som balsam för min själ
som ger gåshud av välbehag
men som också tydligt markerar
när jag behöver tänka mig för
när jag behöver ändra kurs i
mitt tankesätt och vanor.
Eftersom jag inte längre är ensam.

När han på nyårsnatten med allvar i rösten säger:
-Det finns ingenting jag inte tror att du kan förändra i samhället
och jag full av misstro och förvåning möter hans blick och säger:
-Men vem tror du att jag är?
och han svarar mig genom att med varma ögon låsa min blick,
mjukt lägga mitt ansikte i sina kupade händer
för att sedan svara:
– Allt det du vill vara.
Och i den stunden är jag allt
och allt är vi.

Doften av ingefära, vitlök, wasabi och kaffe.
Doften av hans hud.
Den som får mig att blunda
Får minnena att snurra
Som på en sekund fortfarande
får mig vimmelkantig och alldeles rusig.

Alla känslor
längtan
saknad
hunger
som ett svart tärande hål i känslorymden
som ofta får mig att tro att jag ska slitas sönder.
Detta mörker som också är en del av vår vardag.
Vi är så väldigt mycket mer isär än samman.
Tills den dagen vi kan vara mer samman än isär.
Det året var inte 2016 och kommer inte heller vara på flera år ännu.

Tack älskade för att du visade att allt är möjligt.
Trots allt.
Så länge som det finns hopp, vilja och tillit.
Så länge som det finns ärlighet, tydlighet och kommunikation.
Så länge som där finns omtanke, respekt och åtrå.
Så går allt.
Så kan vi allt.
Så är vi allt.
Tillsammans.

Därför går jag nu in i 2017.
Lite starkare
Lite klokare
Lite mer målmedveten
Lite mer färgstark
Lite lyckligare
och väldigt mycket mer älskad.
Tack vare det som är störst av allt:
Kärleken

Gilla och dela gärna!

Sju

Det är tio minuter innan kärleken måste åka till jobbet.
Vi sitter som så många gånger förr i köket.
Hans händer om mina.
Vi är tysta.
Lite sammanbitna.
Laddar inför avsked.
Inga ord känns bra.
Den ena vet hur den andre känner
genom sina egna känslor.

Jag söker ögonkontakt och får den.
Bådas ögon är ledsna.
Han suckar
kysser min hand innan han släpper den.
Reser sig och tar sin tekopp
ställer den på diskbänken.
Jag dricker ur det sista ur min kopp.
Han tar den också.

Kärleken går långsamt ut till hallen.
Han sätter sig ned mitt emot mig.
Jag kramar honom länge.
Betraktar honom noga när han ställer sig upp
för att ta på sig
Jackan först.
Skorna sedan.
Checkar av att allt är med.

Kärleken går mot ytterdörren och ska precis sätta handen på handtaget.
Fastän jag enbart ser hans rygg hör jag hur han sväljer.
Han vänder sig om och sätter sig snabbt ned på huk.
Stäcker ut armarna.
De svarta ögonen möter mina.
Tar emot mig.
I hans famn.
Jag andas in.
Andas ut.
Biter ihop
Släpper sedan taget och backar.
Jag orkar inte möta hans blick när han reser sig.

Han går raskt ut genom ytterdörren.
Blinkar till mig innan han stänger den.
Vi båda försöker le mot varandra även om det är en ansträngning.
Det kommer att dröja länge tills nästa gång.
Hittills har vi inte vant oss.
Kommer vi någonsin?

Nattassistenten frågar mig efter en stund: Om jag är ok?
Jag svarar ärligt att det är bra men att det är jobbigt att säga adjö.
Hon ler varmt och säger: ”Ni är banne mig som nykära fortfarande.”
Jag svarar: Jo på sätt och vis. Men efter 7 månader ändå inte.
Hon nickar och säger med ett leende ”Ni vardagssliter ju inte på varandra direkt”.
Jag håller med att så är det ju.
Men det här är ändå något annat ändå.
Att tidigare i andra förhållanden som varat ungefär så här länge så har det funnits saker
som känts som frågetecken inför framtiden.
Alltid något litet som skavt.
Men inte här.
Inte ännu.
Det handlar inte om att vi är kopior av varandra.
För inget kunde vara mer fel.
Vi tycker inte heller alltid lika.
Vi har väldigt olika personligheter.

Jag funderar tyst vidare för mig själv när jag tar mig till köket.
Konstaterar att det skulle finnas massor av saker att irritera sig på
hos varandra i en annan situation eller relation.
På riktigt.
Men det enda jag känner är ett lugn.
Ingen tvekan.
Vi hör ihop.

Det enda som skett efter 7 månader är att jag är mer säker.
På oss.
På allt.
Banden mellan oss är starkare nu.
Oavsett vad det gäller.
När det gäller.
Jag censurerar inget för honom.
Har inget att dölja i vardagen.
Inte annars heller.
Oavsett vad vi gör.
Enskilt eller tillsammans.
Jag vet att jag alltid kan diskutera med kärleken utan att bli dömd.
Jag tror att han känner på samma sätt tillbaka.
Den ömsesidiga transparansen, respekten och tryggheten
skapar en solid grund.
En grund som är beredd att byggas vidare på.

Den andra stora skillnaden mot i början är att vi nu aktivt planerar en gemensam framtid.
I lugn och ro.
Vi har en fast ömsesidig vilja att leva ihop.
Även om det kommer att dröja flera år innan det är möjligt.
Minst två år, troligen mer.
Det vardagliga pusslet är för komplicerat att lösa snabbare än så.
Likaså den ekonomiska verkligheten.
Ibland räcker det inte att enbart vilja.
Det vet vi båda.
Men planeringen inför en framtid och hur den kan se ut är det som vi pratar mest om.
Med en självklarhet att det kommer att ske.
Olika alternativ granskas, diskuteras, förkastas eller läggs i högen för möjlig framtid.
Även om det ligger långt fram är känslan ändå hisnande.
Det är lätt att dras med i drömmarna.
Som inger tröst och hopp åt oss båda.
För att orka lite till.
En månad i sänder.

Gilla och dela gärna!

halvår

Så har det snart gått ett halvt år
sedan blixten slog ned i mig
när dina ögon mötte mina
för första gången i min hall
och allting ändrades.

Nu kan jag oftast tolka
skillnaden i dina ögon
då du är fundersam, ledsen
eller enbart trött.

Jag kan bättre förstå
ditt tysta sätt att
kommunicera.
På ditt sätt att andas,
dina händers rörelser
och dina ansiktsuttryck.

Du känner alla mina assistenter
och de dig.
Alla har som i en tyst överenskommelse
hittat bra strategier för
att förhålla sig till varandra
med respekt, omsorg och omtanke.

Du har tydligt visat mig dina gränser
och lika tydligt respekterar du mina.
Börjat hitta en fungerande rutin
i den gemensamma vardagen
så att det som tidigare var mitt hem
numera är att se mer som vårt.
Trots att vi är väldigt mycket mer
ifrån varandra än samman.

Du har lugnt och tydligt börjat ta plats.
Metodiskt mejslat ut den roll du önskar ta
i vår vardag.

Lagt mycken tid för att passa ihop alla bitarna
för att få ihop hela vardagspusslet.
För att sedan därefter omsorgsfullt
försöka sammanfoga ditt pussel
med mitt.

Du ser ofta mina behov innan
jag själv är medveten om dem.
Ordnar, utmanar, servar,
fixar, lugnar eller manar på.
Allt eftersom du ser vad som behövs
för att det ska bli så bra
som möjligt för oss båda
och utan att en enda gång
på något sätt gjort mig ledsen eller illa.
Precis så som jag försöker se dina behov
och svara på dem efter min förmåga.

Du känner till de flesta av mina drömmar
och jag dina.
Vi är bekant med varandras sorger,
brister och rädslor.
Du har aldrig backat.
Inte en millimeter.
Oavsett hur mycket jag
tvekat och varit rädd.
Du har stått kvar.
Stått pall.
Varit trygg
Varit dig själv.
Blivit mitt allt.

Mitt huvud har hittat sin plats på din arm
och min kind mot ditt bröst
min arm om din bringa.
Dina trygga hjärtslag av liv
i mitt öra är nu en vaggsång.
Din mjuka röst som får mitt
hjärta att slå hårdare.

Jag kan fortfarande inte låta bli
att som förtrollad dras till din hud.
Som gräddvitt, sandtvättat siden.
Lugnet det skänker mig att känna dig
under mina händer och läppar.
Dina händer som så gärna verkar söka mina.

Du känner till de flesta av mina mindre
charmiga sidor och jag har sett flera av dina.
Men även när det rosenrosa flagnat
så ser jag guldet där bakom.
Jag behöver inte ens skrapa.
Det är så självklart där ändå.

För ordet hejdå är fortfarande
en kaststjärna som slungas hårt
in i min själ varje gång vi säger det.
Saknaden och längtan efter dig
när vi inte är i samma
rum är fortfarande som syra.
Du är ännu alltid närvarande i
alla mina tankar.
Mina händer letar fortfarande efter
dig i sömnen.

Och blixten slår fortfarande ned
varje gång du kliver in i min hall
och möter min blick.

Gilla och dela gärna!

Nedräkningen

Dygnen
som alltför långsamt passerar
Nätterna
de oroliga utan dig
Timmarna
Jag nu räknar ned
Minuterna
där dagdrömmar får liv
Sekunden
åhhh, då du kliver in
Nedräkningen har börjat
mot hjärtats frid

Gilla och dela gärna!

Helg

Det var inte menat så. Men kärleken kom till mig ändå. Helgen var planerad annorlunda. En bra plan. Men ibland går planer inte i lås eller ändras med kort framförhållning. Så skedde nu och kärleken kom till mig sent om kvällen.

Känslan när han kommer in tyst genom ytterdörren, hänger av sig sin svarta jeansjacka, ställer ned sin övernattningsväska på golvet för att sedan smidigt glida ned på huk, möta min blick och för att sedan lägga armarna om mig, får fortfarande tiden att stanna. Dessa sekunder då jag läser av och tar in allt det som är han. Försöker känna av hur han mår och vad han behöver här och nu. Den här gången såg jag tröttheten och hans längtan efter närhet. Så vi sade inte mycket utöver det mest nödvändiga. För orden var inte viktiga nu. Utan det var samhörigheten. Ganska snart så sov vi båda två nära, så mycket hudkontakt som var praktisk möjligt.

Jag vaknade för en gång skull först och kunde njuta av att se hur hela hans kropp återspeglade sömnens ro. Höstsolen tog tid på sig att stiga över horisonten och de första kyliga vindarna blåste utanför fönstret. Så jag kunde stoppa om oss båda lite extra och njuta av närheten av hans kropps konturer mot mina egna. Det dröjde inte länge innan han vaknade av mina studerande blickar och värmen i hans nyvakna ögon som mötte mina fick mig att se dimmigt.

När vi sedan gick upp för att dricka vårt morgonkaffe så kände jag hur lugnet spred sig i min själ. Kaffet som han gör, starkt och i små koppar, har blivit en av alla små saker som är speciellt och viktigt för mig i vardagen när vi är tillsammans. Ett tyst stycke vardagsmagi som för oss samman. Medan vi långsamt njöt av morgonkaffet och att få dricka det i varandras sällskap, så uppdaterade vi varandra om vad som hänt de senaste dagarna.

Förmiddagstimmarna flöt snabbt och blev till eftermiddag. Båda började känns sig lite rastlösa och vi beslöt oss för att lämna hemmet för att gå och se en film. På väg till bion så blev jag återigen så fascinerad av kärlekens stora förmåga att läsa av mig. Saker som det tar de flesta personliga assistenter år att lära sig, ser han direkt. Utan att behöva säga något, så blir hans omsorg och kärlek till mig en instinktiv, flytande del av det som är oss och som täcker upp där jag brister. Men aldrig en gnutta mer än jag behöver.

Biosalongen var nästan tom och air-conditionen blåste ganska hårt och kallt. Hans hand i min kändes som en varm energikälla under hela filmen. När filmen var slut och vi gick ut, så visade hösten sig i hela sin närvaro med sin kyliga vind. Vi beslöt oss för att äta ute. Maten vi åt var god, servicen bra. Vi njöt för det mesta under tystnad av den varma maten och drycken innan vi långsamt började gå hemåt igen. Jag njöt återigen av gemenskapen i tystnaden och av samhörigheten. Hur en enda blick är tillräckligt.

Medan jag långsamt värmde upp min kropp igen och sov en stund så förberedde kärleken kvällens tvsoffemys. Nära, nära varandra i soffan, med hans armar om mig, tittade vi på helgens Speedway GP från Friends arena. Ungefär halvvägs in i tv-sändningen så kunde jag inte hålla mig längre, utan sade: Kan en lördag vara bättre än så här? Jag älskar dig så mycket. Han mötte lugnt min blick, log, smekte min kind och viskade sedan i mitt öra: Och jag älskar dig.

På söndagsmorgonen så vaknade jag leendes och med hans armar om mig. Som vanligt hade kärleken vaknat först. Medan jag långsamt fick i ordning på mina stela armar och spastiska ben så började han ordna i köket. En liten stund senare så hade han börjat förbereda det första för dagens lunch och det doftade gott från kaffe ifrån köket. När jag satte mig vid köksbordet så pekade han triumferande på mjölkskummaren och sade, att den hade du gömt bra! Nu blir det macchiato! Jag bara log och lät mig skamlöst skämmas bort av kaffet och dess krämiga skum och söta sällskap.

Tillsammans gick vi sedan ned för att handla det som fattades till lunchen. Njöt av att inte stressa och gemensamt diskutera vad som var bäst och godast. Väl hemma igen så fick jag från köksbordet se hur han med all sin kärlek lagade maten. Noga uttänkt, då han erkände att han redan på morgonen gjort en liten plan över smaker och eventuella kombinationer och de olika tillbehören. Som en prinsessa satt jag där och lät mig underhållas av åsynen av hans flinka händer och kreativitet. Matad med en smakbit då och då och fick på nåder hjälpa till med lite garnering. Medan måltiden blev klar i ugnen så njöt vi återigen av tystnaden i varandras sällskap. Hud mot hud men var och en med sina egna vardagsuppgifter.

När lunchen var klar, låg hela lägenheten luftigt insvept i en härlig aromatisk doft av rosmarin, vitlök, nötkött, ugnsbakad potatis och färska grönsaker. Medan vi långsamt njöt av den goda maten så samtalade vi om mer allvarliga ämnen. Om utmaningar. Om vad som är på gång och vad som ändrats i våra kalendrar. Om drömmar och förhoppningar. Och om alternativa vägar utifall utmaningarna börjar ruska sina huvuden alltför mycket i våra vardagsliv. För utmaningarna är många, både för oss var och en för sig och gemensamt.

För att få igång kroppen efter matkoman och lätta på våra tankar behövde vi röra på oss. Vi visste båda att det snart var dags att för stunden skiljas. Även om det inte skulle dröja väldigt lång tid innan vi sågs igen så var det ändå osäkert vilken dag. Hur ont det redan börjat göra. Trots ingen av oss nämnt det med ett enda ord. För att ge ny luft åt verklighetens realiteter så gick vi ut på en kortare promenad. Jag konstaterade nöjt att kärleken vid det här laget börjat få ett bra hum om närområdet och hittar bra. Vi tittade, som vi brukar göra, på stadens arkitektur och diskuterade vilka områden som vi tycker om och varför.

Väl hemma så visste vi båda att denna magiska helg nu var på väg att ta slut. Denna helg som inte var menad för oss enligt våra ursprungsplaner. Men som vi nu fick till skänks, trots allt. Men ändå. Att se honom åter ta på sig jackan och skorna. Ta sin väska och vända sig om för att säga hejdå. Det känns fysiskt i kroppen varje gång. När han sedan, som alltid, glider ned på huk för att kyssa mig så kändes det som en bit av det som är ”vi” slits loss. Att vi inte längre är ett utan två.

Jag tror att han ser smärtan i mina ögon. För han låter mig få se smärtan i hans egna, fullt ut, där han står i ytterdörren beredd att stänga dörren. Rösten hans är hes när han säger: Nog måste det komma en dag då vi inte behöver dessa jobbiga avsked. Jag klarar inte av att svara honom där och då. Rösten sviker mig. Istället nickar jag och vinkar ett farväl. Men när han gått så sms:ar jag honom om att vi måste hitta en väg som är hållbar för alla parter. Ju förr desto bättre.

För det blir inte lättare ju längre tiden går. Nej, desto mer visar tiden att det är vid varandras sida som vi hör hemma.

Gilla och dela gärna!