Regnbåge

Jag kom ut till makens lantställe mentalt slut.
Första helgen på semestern.
Ett dygn i min älskades närhet.
Det har varit alldeles för mycket under en alltför lång tid.
Saker som jag inte har kunnat styra men ändå behövt hantera hela vägen ut.
Händelser som krävt sitt pris.
Ända in i kaklet.
Både för förändring, så att historien inte återupprepar sig igen, men även för att praktiskt kunna hantera här och nu.
Livspusslet det trasiga.

Någonstans under sista månaden innan semestern så var det som alla känslorna inom mig tagit slut.
Stängts av utav ett inre säkerhetssystem.
Istället så har jag slagit på autopiloten.
Survival mode.
Do or die
Leverera!
Min make såg men kunde inget göra på distans.
Inte heller säker på att han har orken just nu.
Jag är inte heller alltid så lätt att styra.
Eller för den delen förstå sig på.

Även kärleken är trött, tärd och sliten.
Hur mycket slog mig med all kraft under eftermiddagen.
De mörka ringarna under hans ögon berättade sitt.
Linjerna i ansiktet som djupnat.
Att hans leende inte längre kommer med automatik likaså.
Tankarna oftare långt borta än nära.
Vi drack vårt kaffe.
Det efterlängtade.
Vår ritual.
Regnet slog mot rutorna och jag tog in dess lugna sövande rytm.
Lade mig att sova en middagslur i orolig sömn.
Kärleken observerade men sade ingenting.
Efter middagen så lugnade sig regnet något.
Vi pratade om vad vi skulle göra resten av dygnet.
Om vi skulle ta en tur med Spydern och i sådant fall när.
Kärleken betraktade mig tyst.
Sade sedan att jag ska se om den vill starta i fukten.
Om den gör det, sade jag, då vill jag väldigt gärna åka en tur nu. Du kör och jag åker med. Jag vet att du är trött, så du avgör hur långt vi kör.
Hans trötta ögon mötte tyst min blick, nickade och log sitt typiska korta leende.
Lite så där som vissa cowboys gör på film. Kunde nästan höra:-Yes Mam.
Spydern gick igång.
Solen tittade fram i horisonten.
Vi kom upp på Spydern.
Körde bakom en husvagn fram till samhället.
Där blev vägen enbart vår.
Kärleken tog tillfället i akt och ökade farten.
Njutningen av att känna den regnfräscha luften.
Vinden mot kläderna.
Mina ben mot hans.
Min överkropp tätt mot hans rygg.
Händerna kring hans midja.
Tystnaden ute.
Bara Spyderns motor.
Vi körde så några kilometer och jag njöt varje sekund.

Vi svängde av, in på en mindre väg.
Kärleken stannade in, lyfte visiret och tittade allvarsamt bakåt på mig.
-Är du OK? Vill du åka längre? Eller är du kall? Hans ögon iaktog mig noga.
Jag svarade att det var alldeles underbart och att jag gärna ville åka längre.
– Han nickade kort och sade, den här vägen har mycket kurvor. Följ min kropp.
-Jag log och nickade till svar.
Han drog ned visiret igen och satte sig till rätta.
Jag kröp ännu närmare hans kropp. För att vara säker på att kunna följa nära.
Bara efter några hundra meter så började vägen ändra karaktär.
Med många olika kurvor, många ganska tvära, andra långa och mer sugande.
Samtidigt som landskapet spelade upp sig framför oss.
Med regnvåt doftande skog.
Insjö grå som grafit och som fortfarande inte lugnat sig efter eftermiddagens oväder.
Åkrar och ängar där markens värme dansade i dimmorna med den kyligare luften.
Ögonen tog in allt och lite till.
Kroppen njöt av att känna hans muskler jobba för varje kurva.
Lårmusklerna som följde Spyderns rytm.
Hans magmuskler under mina händer som spände sig i varje kurva.
Ryggens värme mot mitt ansikte.
Den blandade doften av hans varma hud och Spyderns avgaser.

Helt plötsligt så uppenbarade den sig.
Regnbågen.
Som en tunnel tvärs över vägen.
Jag log stort för mig själv och när vi passerade igenom den.
Kände under stor förvåning hur mina mina känslor återigen slogs på.
Nästan som ett reglage som vreds om.
Hur hela jag fylldes av tacksamhet, glädje och kärlek.
Kände hur jag inte kunde låta bli att le.
Över friheten
Över kärleken
Över gemenskapen
Över att det finns någon som inte bara förstår utan även kan leda mig rätt när jag går vilse.
Och jag tänkte för mig själv, älskade make, du som oroar dig för att jag inte trivs på Spydern,
jag önskar så att du hade ögon i nacken och kunde se mig nu.
I all min kärlek till dig.

En kort stund senare så stannade han till igen.
Vred sig om för att se hur allt var med mig.
Jag tror att han förstod när han mötte min blick.
För han blinkade bara mot mig och sedan körde vi vidare.

Fortare nu, lekfullt och lät åklusten styra.
Testade Spyderns förmåga men även min att kunna följa de vägval och körlinjer som kärleken valt att följa.
Regnet började falla men jag kunde inte låta bli att fortsätta att le.

Vätan stod som vattenfall kring Spyderns hjul.
Molnen speglade sig i vattenpölarna.
Det blev ännu mörkare och regnet hårdare.
Jag kunde inte bry mig mindre.
Inte heller om kylan.
Dock hade vi andra att tänka på i stugan.
Det var dags att bege sig hem.
Väl inomhus med kläder som gick att vrida ur.
Skor som gick att hälla ur.
Regn som gått igenom både visir och glasögon.
Det spelade inte den minsta roll.
Maken tände eld i kaminen och gav mig en kopp te.
Lät mig bli varm och med hans närhet känna hur sömnen tog över min kropp.
För första gången på hela veckan så sov jag hela natten.
Utan att vakna, utan mardrömmar eller oro.
När jag vaknade av mig själv
Så var jag den lyckligaste hustrun i hela byn.

Gilla och dela gärna!

Norrsken

Efter 6 månader så var det som om förhållandet höll andan.
Det var som om vi tittade på varandra kärleken och jag.
Lite förvånat och nyfiket
som om vi undrade vad som kommer att hända nu.
Inte för att känslorna har svalnat
Inte för att allt känns hemtamt
Utan för att det så tydligt var dags för nästa steg
Utveckling
Fördjupning
Förädling
Men på vilket sätt?

Från ingenstans så ställde han frågan.
Den som förvandlades till en tankespiral.
Den som blev katalysatorn.
Frågan var oskyldig:
-Undrar vad som skett om vi mötts tidigare då vi båda var singlar?

Vi har båda mest haft långa förhållanden.
Så att vi båda varit singlar samtidigt
har inte skett så ofta i historien.
Men vi räknade bakåt till 1990.
Då var jag 20 och han 29 år.
Jag tog inte frågan på så stort allvar då han ställde den.
Men den hade ett eget liv och grep tag.
Gick inte att släppa.
Under ett par dagar så snurrade tankarna.
Undrar vad som hade skett, 1990?

För om vi hade mötts då.
Hade vi fallit för varandra?
Jag kan bara svara för mig
och svaret är: Högst troligt!
Hade jag älskat honom lika mycket?
Så gott som bergsäkert!
Men jag hade inte utyecklats
till samma person som jag är idag.
Jag hade inte blivit den person
som kärleken föll för 2016.

Hade vi blivit ett par 1990 så hade mina
livsval troligen kommit att bli helt annorlunda.
Hade jag varit lycklig?
Det är jag så gott som säker på.
Men jag tror inte att jag hade varit
samhällsengagerad på samma sätt.
Jag hade inte varit en lika mångfacetterad person.
Jag hade inte brunnit för samma saker.
Jag hade inte haft samma livserfarenhet.
Jag hade inte alls varit den jag är idag.
Bra eller dåligt beror ju på omständigheterna.

Men mest av allt.
Våra respektive barn hade inte funnits.
Hemska tanke.

Långsamt formade sig den förvånande
och för mig starka insikten
att allt det som jag gjort i mitt liv
på sätt och vis har varit en förberedelse
för mitt liv tillsammans med kärleken.

Jag hade inte varit redo förrän nu.
Inte på något sätt.
Det är som om jag hela tiden när jag är med honom
laddar på mig energi, insikter, visioner och kunskaper
om mig, om oss, om allt.
Om framtiden tillsammans.
Jag känner mig utvald, glad och stark.
Ord som jag inte känner har representerat mig
som person särskilt ofta tidigare i livet.

När jag berättade allt det här för honom
så var det som om förhållandet med ett tyst leende andades ut.
Det blev lugnt och stilla men ändå sprakande klart.
Som ett norrsken i natten.
Bandet av magnetisk eld som knutits mellan våra själar
lyste med förnyad glöd.
Starkare än någonsin.
Och kärleken tog min hand och sade:
Det här är bara början.

Gilla och dela gärna!

Frihet

Hans ögon skiftar i uttryck som om de visade en spelfilm och
jag hinner inte med att läsa in och tolka av.
Så jag frågar vad han tänker.
Han ler sitt lite långsamma leende och tar mina händer i sina
och säger: ”Det är mycket intryck och lite avskedsblues.”
”Det har varit en fantastisk helg” säger jag.
Han nickar till svar.
Jag ler och så säger jag: ”Men vet du vad som hade varit värre än avsked nu?”
Han skakar på huvudet.
-”Att vi hade varit glada över att vara ifrån varandra säger jag retsamt.
Jag hur sorgen i ögonen försvinner och istället glimmrar till med humor.
Blixtsnabbt och retsamt greppar kärleken mina händer så att de för en sekund sitter fast.
Hans ögon kommunicerar med mina. Kom igen då, gör dig fri!
Jag gör mig loss på någon sekund och våra skratt blandar sig i luften.
Jag fascineras återigen av hans förmåga att oavbrutet
utmana mig utan att någonsin kränka.
Varken med ord eller handlingar.
Kommunikation
Som får mig att gång på gång anta utmaningen oavsett hur den sett ut.
Liten eller stor.
Istället för låta den ingrodda vanan säga nej, stoppa eller hindra mig själv.
Varje gång jag tvekar så säger kärleken till mig:
”Nej, begränsa dig inte, stäng inte in dig. Släpp loss allt det som är du! Jag säger ifrån om det behövs.”
Oavsett vad det gällt.
Hur svår utmaningen än tyckts mig vara.
Så har jag klarat den.
Vid varje seger över mig själv så har kärleken stått vid min sida
och inte en enda gång så har han sagt ifrån.
Jag tar hans händer och säger: Du får mig att känna mig så fri.
Han ser allvarligt in i mina ögon och svarar bestämt: Du kan inte leva på något annat sätt.
Jag nickar, möter lugnt hans blick och svarar:
Nej och det är också just därför jag släpper dig så nära.
Dit ingen annan fått gå.
Du har visat mig vägen hem.

Gilla och dela gärna!

Stjärnkarta

När vi står här själsligt nakna inför varandra
endast upplysta av stjärnljuset
från varandras ögon
Följ då mina hjärtslag med dina
Så följer jag dina andetag med mina
och låt oss som ett sända ljus över
den stjärnkarta som är våra själars ärrade hud
Låt oss gå på en varsam upptäcksfärd
med vetskapen att det som är störst av allt
i universums rymd är det som ännu inte syns
Vår själs materia
för oss gemensamt att upptäcka
att fylla
inte bara med handlingar och ord
utan framförallt med liv
tillsammans

Gilla och dela gärna!