Dagar har blivit veckor, vidare till månader och mer än ett kvartal.
Ändå reagerar jag ännu på samma sätt när jag ser kärleken
som jag gjorde första gången han klev in genom min dörr.
Mina ögon fastnar i hans rörelsemönster.
Smidigheten, mjukheten, det tysta nästan kattlika.
Inte som en dansare, för det är inte skolat.
Nej det är mer som att rörelserna är ett med elementen.
Som en oskriven naturlag.
En njutning för sinnena att följa.
Som ger själen ro.
