Förkylt

Jag vaknade till i vid femtiden i morse, av att halva mitt ansikte och örngottet på kudden var kallt och slemmigt. Kärleken låg bredvid mig, klarvaken, troligen på grund av att jag snarkat så högt pga förkylningen som oinbjuden kom på överraskningskalas under natten. Efter att ha städat undan det mesta så somnade jag om med hans arm ömt om mig.

Jag vaknade mycket senare än normalt av att han försiktigt väckte mig med att han gjort kaffe och smörgås framdukat på bordet. När jag ömsint försökte säga tack, kom bara ett väsande över mina läppar. Följt av en hostattack. Han log, kysste mig och gick ut i köket. Det tog en bra stund för mig att ta mig ut i köket. Med det första bästa klädplagg i närheten slarvigt draget över huvudet. Kärleken påklädd och fräsch.

Vi åt frukost. Jag sade inte mycket eftersom rösten inte bär. För att jag frös. Och för att varje muskel i överkroppen högljutt sade: Håll käften. Huvudvärken dubblerade allt och alla ljud ekade.

Men kaffet gjorde mig gott och smörgåsen fick jag också i mig. Tugga för tugga. Sedan var jag slut. Utan att jag själv märkte det höll jag på att somna över bordet. En smekning från kärleken fick mig att vakna till. Du verkade glida iväg, frågade kärleken retsamt på rösten men med värme i ögonen. Jo, svarade jag, jag är seg.

Kärleken såg hur jag frös trots att det inte var så kallt inomhus. Huvudvärken gav allt en aura tyvärr inte på ett sätt som gav någon religiös upplevelse. Han gick tyst till kaminen och tittade forskande på mig en stund och sade. – Du jag tror vi gör en liten, liten eld. Jag nickade och log blekt tillbaka och sade Tack!

När elden tagit fyr och jag börjat bli mer varm och låtit ögonen vila in i eldens lågor. Så ställer han sig bakom mig och masserar igenom varje muskel från skulderblad till hårbotten. Han säger inget och jag behöver inget säga tillbaka. För varje minut så släpper värken lite till och frossan avtar med eldens hjälp. Nu är jag redo att orka ta i tu med även denna söndag och förbereda inför arbetsveckan.

All den respekt och tacksamhet jag känner inför honom. All den kärlek och omtanke han ger. Allra mest när jag förtjänar den som minst. Den gör mig ödmjuk. För den är inte självklar. Inget jag tar för givet. Inte nu, inte sen. Att även när jag är som minst charmig, som mest otrygg eller osjälvständig, så väljer han mig. Trots att jag då inte är den som jag försöker och önskar vara. Han väljer oss ändå. Ändå och igen. Ett aktivt val för att visa sin kärlek. Han är min make. Inte bara på ett papper utan framför allt i verklighetens gråa förkylningsvardag. Jag verkar aldrig kunna få nog av dig.

Gilla och dela gärna!

Tidvattenvågens rike

Så rann den återigen över oss tidvattenvågen.
Den som skapar vår möjlighet till tid och rum tillsammans.
Denna gång med en sällsam nåd i gåva.
2 veckor oavbruten tid tillsammans i paradiset.
Varje minut ovärderlig
Räknad
Kärleken och jag

Men tidvattnets nåd har sina villkor
Nu när vågen åter runnit över oss
Så står vi återigen på varsin vardagsö
Utom syn och hörhåll från varandra
Den elektroniska flaskposten står för informationsflödet

Fokus nu att återanpassa sig till vardagsrytmen
att återuppbygga paradiset då det är möjligt
5 dagar ebb i månaden tillsammans
Däremellan råder tidvattensvågens separerande flod
troligen till nästa sommar.
Kvar finns minnena av upplevelserna
Innerligheten
Samhörigheten
Kärleken

Saltet på våra kinder,
själens nedtystade rop av saknad,
vilsenheten utan den andre
den oroliga sömmen
det är priset för vårt äktenskap
som vi båda svurit att betala
vi lever i tidvattenvågens rike.

Gilla och dela gärna!

Rött

Min älskade make. Det slog mig när jag skrev mitt senaste blogginlägg här på www.karleken.nu att jag faktiskt hittills aldrig skrivit något publikt som är direkt riktat till dig. Inte för att jag tror att du skulle tycka att det är särskilt viktigt, men förhoppningsvis trevligt. Utan mer för att jag tycker att det nog är på tiden att jag berättar saker och ting direkt till dig istället för återberättelser från mitt perspektiv i en blogg.
Så den här texten är till dig.

Något som slog mig från början, när vi började lära känna varandra, var hur det inte är viktigt för dig vad jag arbetar med eller hur jag fyller mina dagar med sysslor. Utan det du sökte efter var att ta reda på vad jag längtar efter i livet och om jag har modet att följa min passion och mina drömmar.

Det var inte heller viktigt för dig hur många år jag fyllt. Istället tog du reda på hur jag levt och vad jag lärt av mina livsval och vad jag tyckte var viktigt.

Du undersökte också noga men försiktigt om det jag lärt mig under livets utmaningar gjort mig mer hämmad och rädd eller om det gjort mig mer världsvan och fri. Jag tror nog att det är lite av båda.

För dig är det inte viktigt varifrån jag har mitt ursprung eller var jag bor utan om jag är beredd att göra det som krävs varje dag för att få vardagens alla pusselbitar att gå ihop. Även när jag är trött, grinig och tjurskallig.
Allt det här jag skrivit ovan som är så viktigt för mig i alla mina relationer.

Men det som genomsyrar nästan allt med dig är ärligheten. Hur den än öppnar upp sig. Ärligheten mot oss själva, mot andra och framförallt varandra. Att inte backa även då sanningen gör ont ända in i varje cell. Din uppmuntran att då inte ljuga vare sig för sig själv eller inför den andre. För att inte än mer svika eller såra sin egen eller den andres själ, livsdröm eller mål. Även de gånger när sanningen gör att vi förlorar hoppet och fotfästet för en stund och vi, ensamma eller tillsammans, istället får lita till en av våra starkaste relationsgrundstenar. Den nakna tilliten till varandra. Tilliten även när sanningen gör oss fula. För livet och vår utveckling är inte alltid vacker.

Du har också varit noga att ta reda på om vi båda kan andas i smärtans och sorgens närhet, din eller min, utan att dölja den, förneka den eller för den sakens skull försöka ta bort den. Du förstår verkligen att varje människas smärta är sin egen. Men att ha någon vid sin sida, oavsett, är det som verkligen betyder något. Du finns alltid där.

Men likaså finns du där i glädjen. I den ärliga, bubblande, raka spontaniteten och lusten, den som på många sätt liknar ett barns livsglädje. Stunder som inte är självklara. Eftersom de påminner om en era som inte brukar höra det vuxna livet till. Just därför är det stunder som är så oändligt värdefulla.
För jag vet så väl att du ser skönhet där många tittar bort. Och du finner lust och glädje där andra funnit fel och brister. Skönheten sitter sannerligen i betraktarens öga. Dina ögon och ditt leende speglar skönhet varje dag. Du är det vackraste jag vet.

Jag vet ju så väl att din älsklingsfärg är rött. Lika rött som ditt dunkande vänsterhjärta i kontrast till mitt gröna. Jag vet ju också att du särskilt tycker om när jag målar mina naglar och läppar röda. Inte specifikt för din skull, bara lite grann, utan för att du främst tycker om när jag rätar på ryggen och fokuserar blicken. När jag utmanar världen och tar plats i allt det som är jag. Vem jag än möter. Vart jag än är. Då du när du står stolt vid min sida låter dina ögon kärleksfullt smeka allt det som är rött hos mig.
Jag älskar dig!

Gilla och dela gärna!

Frieri

Kärleken lindade in FRÅGAN redan tidigt i höstas.
På ett oskyldigt sätt i ett skämt.
Jag valde att tolka, ignorera och låtsas som att jag inte förstått.
Alls.
Bytte ämne
lirkade mig genast lätt ur allvaret.

För mig var svaret på frågan ett rungande NEJ.
Jag har varit gift två gånger tidigare.
De två äktenskapen har en sak tydligt gemensamt.
Efter vigseln så började saker och ting gå snett.
Med olika hastighet i och för sig.
Men ändå.
Det slutade inte bra.
Någon av gångerna.

Då efter den senare skilsmässan tog jag ett beslut.
Jag kommer aldrig att gifta mig igen.
Möjligen förlova mig.
Men gifta mig, nej tack.
Det är inte värt det.
FRÅGAN kramade om mitt hjärta i ett järngrepp.
Men jag lugnade mig själv med att jag nog hade övertolkat.
Det var nog ingen fråga ändå.

Några månader senare så frågade kärleken igen.
Den här gången rätt ut.
Som om det vore något självklart.
Jag svarade med att få panik.
För jag älskade ju honom så mycket.
Jag vill ju leva med kärleken.
Så länge det bara går.
Att det ska vara vi.
Men jag vill inte gifta mig
Jaha, svarade kärleken och vad står ett äktenskap för då,
för dig?
Jag hade inget bra svar på det.
Bara dåliga erfarenheter från verkligheten.

Försökte istället komma med argument emot.
Att få honom att förstå
att det är bara dumt att gifta sig med mig.
Att det räcker så bra så att bara vara ett par.
Men, jag vill att det ska vara vi på riktigt, svarade kärleken lugnt.
Det är vi, fräste jag till svar.
Jo, men jag vill dela allt med dig, svarade kärleken och strök min kind.
Jag har inte så mycket att dela med mig av, svarade jag.
Men jag kunde inte dölja rädslan i mina ögon när hans lugna blick mötte min.
Det har gått åt helvete båda gångerna förut lade till tjurigt.
Jag är inte någon av dem, svarade kärleken mjukt.
Det kunde jag inte svara emot.

Han hanterade mig så som han lärt sig är bäst.
Han lät mig fråga, vända, vrida, berätta tills jag var klar.
Han lyssnade, förklarade, gav perspektiv,
men mest av allt stod kvar.
Rubbade sig inte en millimeter.
För han såg hur rädd jag var.
Så sårbar.
Och att jag egentligen ville.
Att hela mitt hjärta sade JA!
Hur själen sjöng längtans sånger
Men att hjärnan den berättade med sin mest mässande röst
långa och många upplysande historier från förr
om hur det kan gå för kvinnor som fattar beslut
för tidigt och som lättvindigt låser sig fast i löften som inte går att hålla.

Kärleken väntade.
Besvarade varje lurig fråga från mig
hur han såg på äktenskapet
rakt, naket och ärligt.
För varje svar så blev min hjärna lite tystare.
Hjärtat lite mer högljudd och själens sånger ännu mer färgstarka.
Vi hade en samsyn, på allt kring vad ett äktenskap är och vad det inte är.
Hur viktigt det är att vi måste få vara självständiga individer
som väljer att vara vid varandras sidor.

Ja till och med hur vår vigsel skulle vara var vi överens om.
Liten, hemlig och ingen fest med gäster.
Vi och våra löften.
Inget annat.
Så jag sade jo jag vill bli din fru.
Men inte nu.
Längre fram när det är varmare ute.
Även det var vi överens om.

När våren kom så var det hans tur att tvivla.
Jag är en komplicerad person.
Alla sidor av min personlighet är varken trevliga eller önskvärda.
Gemensamt så upptäckte vi sidor hos mig som var så pass störande
att vi båda hamnade i en kris.
Samma anledning men av olika skäl.
Jag för att jag inte sett de här personlighetsdragen hos mig på ett ärligt sätt.
Han för att han insåg att det skulle bli svårt att kunna leva som ett gift par om jag inte ändrade på mig.
Inte för att vi inte älskar varandra.
Därom har det aldrig varit en tvekan.
Utan att det skulle kunna bli för komplicerat att leva våra liv gemensamt.
För det handlar om att ge och ta från båda håll
men det måste finnas någon slags jämvikt
i slutändan.
Han sade därför att jag vill inte gifta mig med dig som det är just nu.
Troligen någon gång längre fram.
Men inte nu.
Det går inte.

Orden kändes som att rymden sprack.
Men det var mitt hjärta som låg där i tusen skärvor
tillsammans med tårarna från min gråtande själ.
Hjärnan den sade, vad trodde du?
Äktenskap, det är inte för dig.

Krisen som varade i flera veckor skakade mig i grunden.
Jag såg mig själv i ett helt nytt, ärligt och väldigt osmickrande ljus.
Dels för att jag nu verkligen ville bli kärlekens fru.
Dels för att jag inte kunde förstå mina nyupptäckta personlighetsdrag.
Men framförallt att jag själv varit så blind.
Inte sett. Inte förstått.
Hur kunde jag inte göra det!
Hur kunde jag känna mig själv så dåligt?

Men fördelen med ny kunskap är att den går att använda för att ändra på sig.
Inte för kärlekens skull.
Utan för min egen.
Den person jag blivit var ingen person jag ville vara.
Det var inte jag.
Hjärtat och själen tog ett beslut.
Enhälligt.
De hade bestämt sig.

Jag berättade vad jag ville ändra för kärleken
Han lyssnade noga på det jag berättade
kom med förslag på saker att tänka på
om jag ville
Jag vidtog mått och steg
för att ändra på det jag hade makten att göra något åt.
Ett litet, smärtsamt steg i sänder.
Där varje steg kräver mod, envishet och framtidstro.
Han valde att lita på mig.

Efter en månad då jag visat att jag efter bästa förmåga menade allvar.
Att det inte var tomma ord eller falska löften från min sida.
Då friade han igen.
Jag svarade genast JA!
Men mer allvarsam och beslutsam den här gången.
Med insikten att detta inte är en lek eller något för stunden.
Detta är så länge vi båda vill vara samman.
Förhoppningsvis så länge vi båda andas.

Och aldrig har löften jag givit tagits på större allvar från min sida.
Aldrig har det heller känts mera rätt
Än då jag hörde honom säga ja till att älska mig i nöd och lust
och då jag själv, medan jag såg in i hans varma ögon, svarade ja tillbaka
i Uppsalas stadshus den sjätte maj 2017.

Gilla och dela gärna!

Tillbaka

Det har varit tyst i bloggen ett tag nu. Inte för att det inte har hänt saker i mitt liv. Tvärtom. Det har hänt väldigt mycket, på kort tid, som ändrat på saker och ting. En underskrift och så ändras allt men samtidigt ingenting.

Jag och kärleken har gift oss. Men vi bor inte samman. Det kommer vi inte att kunna göra på länge ännu. Kärleken är nu min make. Så vad ska hända med bloggen nu? För allt är ju ändrat och ändå inget alls.

Bloggen startade som ett experiment. För att jag skulle hitta tillbaka till att kunna skriva om något annat än aktivistiska texter eller jobbrelaterade sådana. Men även för att få en ventil för alla tankar och känslorna. De många, starka och ofta komplicerade. För allt var så nytt, så stort och magiskt. Men också smärtsamt, jobbigt och uttröttande.

Nu har det gått ett år och vi är gifta. Det är vi. Ingen tvekan. När jag startade bloggen så var jag inte säker på något alls. Inte på mig. Inte på honom. Inte på oss. Och verkligen inte på kärleken. För komplicerat. För smärtsamt. För jag hade ju facit färdigt för mig. Jag hade ju gått igenom allt det här förut. Trodde jag, som trodde fel.

Men även om det nu är vi. Så innebär det ändå inte att allt alltid är så lätt. Inte heller att det inte finns starka känslor. De är på många sätt lika starka men mer komplicerade än för ett år sedan. Även om jag idag har en tillit och en trygghet i kärleken och i min make. Han denna fantastiska man som inte vikt en millimeter vid min sida när jag behövt hans stöd. Även då det inte har varit lätt. För det har det inte. Inte för honom. Inte för mig. Inte för oss. Det har inte varit självklart. Det där med vi.

Idag är det självklart för mig. Det är vi. Men vi betyder för mig tillsammans. I kärlek. Eftersom tillsammans inte går fysiskt, utan enbart mentalt, så gör det ont.

Jag har för mig själv trott att det kommer att bli lättare med tiden. Jag kommer att vänja mig vid att vi ses ungefär 5 dagar i månaden, varannan helg och några timmar till. Men så är det inte. Det blir svårare och svårare för varje gång när vi skiljs åt. Det gör fysiskt och mentalt ont. Och längtan och saknaden klöser hårt i mitt hjärta och min själ så fort jag släpper känslorna fria att flyga fritt i mina tankar och sinne. Den jagar mig brutalt i drömmarna och han finns alltid i mina tankar. Vad jag än gör. Vart jag än är. Kärleken är där. Saknad.

Ibland känns priset overkligt högt att utstå. Även om alternativet, att inte känna eller inte vara tillsammans, självklart vore många gånger värre. En tanke jag knappt ens kan ta in. Jag vet ju att de starka känslorna visar på något bra. Men jag har ännu inte hittat något bra sätt att hantera dem utan att göra mig själv eller honom illa.

Du är nyfiken på vigseln? På hur det gick till? Jadå, det kommer ett inlägg om det också. Men inte idag. Berättelsen är klar vad gäller det historiska, vad som faktiskt hänt och hur vi förberedde oss. Men jag är inte klar med berättelsen inom mig. När jag processat det klart. Då kommer även en text här.

Utan det här inlägget handlar enbart om att visa att bloggen inte är död. Utan den kommer att leva kvar. Men med ett annat fokus. Som hustru och make, i ett distansförhållande, men där kärleken ändå är större än allt. Ett hjärteslag i sänder.

Gilla och dela gärna!

Ett år tillsammans

Idag är det exakt ett år sedan
som kärleken klev in genom min dörr.
Jag tyckte att det skulle bli trevligt att ses.
Få ett ansikte på personen jag pratat med så mycket på nätet.
Den sista tiden även i telefon.
Trots att jag verkligen inte är en telefonmänniska.

Jag hoppades på början av en riktigt varm vänskap.
Men kärleken visste redan vart han stod.
Hans hjärta hade redan så gott som bestämt sig.
Det hade inte mitt.
Inte min hjärna heller.
För honom var bara detaljerna kvar.
För mig var allt mycket mer komplicerat än så.
Trodde jag.

Men allt detta visste vi såklart inget om.
För mig var det en första fikadejt.
Jag var nyfiken och ganska nervös på ett förväntansfullt sätt.
Vem var det jag skulle möta?

Han klev in genom ytterdörren på sitt
typiska tysta, mjuka och lite kattlika sätt.
Han tog av sig skorna, hängde av sig jackan.
Därefter var det som om han tog sats,
fångade min blick, log sitt fina leende och sade hej.

Blixten slog ned i mig i all sin overklighet
medan jag mötte hans blick och svarade hej.
Jag undrade inom mig medan vi var på väg till köket
vad är det som händer?
Sådant här är bara sagor.
Det är inte verkligt.

Vi drack vårt kaffe och åt någon bulle.
Som inte alls var så god som jag hoppats.
Pratade om helt oviktiga ting.
Men det spelade ingen roll.
Jag var som förtrollad.
Har aldrig upplevt något liknande.
Dejten gick fort, på ungefär en timme.
Men kändes som en minut och ett år på en och samma gång.
Där och då var det som om våra själar fick kontakt.

Men det märkliga var när kärleken gick.
Vi hade inte haft någon kroppskontakt alls
under timmen vi sågs.
Inte heller pratat om något personligt eller djupt.
Men när kärleken stängde dörren efter sig
så gjorde det ont.
Det blev tomt.
Allt inom mig blev tyst.
Jag kände saknad.
En saknad som höll i sig
tills vi hörde av varandra igen.

Känslostormen som jag upplevde när han efter ett tag frågade
om jag ville ses igen.
Den sade allt.
Då förstod även jag.
Så från och med 2016-04-30 så är vi ett par.
Även om jag behövde ganska många veckor till
innan jag var säker på att det här var en seriös relation.
Att kärleken gick att lita på och inte enbart sökte lite förströelse.

Jag hade problem med tilliten, sårbarheten, hudlösheten
allt det där som ingår i att våga älska fullt ut igen.
Att verkligen bestämma mig för att jag är beredd att satsa en gång till.
Att jag vågar släppa in en människa i mitt innersta igen, på sant.

Det har varit ett tufft år på många sätt.
Där våra vardagsliv ställer till det
med allt ansvar, avstånd och vuxna plikter.
En verklighetens gråa vardag
En vardag att hantera länge än.
Jag har verkligen fått lära mig vad orden längta och sakna innebär.
Att känna sig halv.
Men det har även varit ett fantastiskt år.
Jag har verkligen fått lära mig vad att älska osjälviskt innebär.
Det har varit utmanande, utvecklande, smärtsamt och underbart.

Men mest av allt har livet visat oss
att störst av allt är kärleken.

Tack för det här året.
Jag hoppas att vi får många, många fler lyckliga år.
Tillsammans.

Gilla och dela gärna!

Sjuksällskap

Jag fick ett meddelande på söndagseftermiddagen.
Kärleken berättade att det uppstått en chans,
en oväntad lucka.
Att saknaden rev i honom.
Om det var OK att han kom sent,
men sov här och sedan åkte på morgonen?

Min glädje var utan gräns när jag svarade ja.
Välkommen!
Om så bara för en stund.
Snälla kom!

Han kom, vi drack vårt kvällste och samtalade.
Jag var trött efter helgens möten.
Han likaså efter veckans slit och måsten.
Så vi lade oss ganska tidigt
och somnade snabbt för att vara oss.

Jag vaknade vid fyra av att allt gjorde ont.
Min hals, mina bihålor och mitt huvud.
Nattens dunkla ljus rev så i mina ögon
att jag instinktivt blundade.

Kärleken, som på grund av sitt arbete
har har en sömnklocka som är olik de flesta andras
låg redan vaken vid min sida.
Jag lade min hand på hans bröst.
Kärlekens hud kändes sval under täcket.
Värken i hals och bihålor brann.

Att vara sjuk tillsammans med någon
är för mig en stark signal
om hur relationen ser ut.

Jag tycker inte om sällskap när jag är sjuk.
Jag vill inte att någon tar på mig.
Talar med mig.
Pockar på min uppmärksamhet.
Jag vill vara ifred.
Bara vara.

Kärleken smekte min panna
och drog mig till sig.
Trots att han såg hur snoret började rinna
när jag rörde huvudet.
Jag snöt mig och lade mig till ro på hans arm.

Jag kände där och då.
Att jag tyckte om hans beröring.
Att hans mjuka stämma inte gjorde ont i mitt huvud.
Att han inte pockade på min uppmärksamhet
utan lät mig bara vara.
Mig själv.
Hängig, snorig och ljuskänslig.
Inte det minsta charmig eller attraktiv.

Jag somnade så, jag vet inte hur länge.
När jag slog upp ögonen
så mötte mina trötta ögon hans utforskande blick.
Han sade mjukt att det var dags för honom att gå upp.
Att han skulle fixa vårt kaffe.
Att jag kunde ligga kvar så ropar han när det är klart.
Han klev upp
Jag låg kvar.

När han försiktigt stängde sovrumsdörren efter sig
så for en ilning av saknad genom kroppen på mig.
Där och då, denna måndagsmorgon,
så blev jag återigen påmind om,
att kärleken min går djupare än sällskap, samliv och samtal.

Att han är en del av min själ nu
och jag är en del av hans.
En varsin halva av en helhet
bortom tid, plats och kropp.

När jag berättade för honom
medan vi drack vårt kaffe
vad jag upptäckt.
Hur jag inte gillar sällskap när jag är sjuk
men att det inte gäller honom.
Alls.
Då smekte han min kind
och sade allvarligt
Kan du äntligen någongång förstå att det är vi nu.
Jag nickade tyst till svar.

Gilla och dela gärna!

Att inte väja

Det är intressant det här med normer och privilegier.
Att ha dem eller inte ha dem.
Framförallt när de är omedvetna eller ses som självklara.
Så självklara att de inte utmanas.

Min elektriska rullstol är trasig och inne på lagning.
Det gör mig rastlös eftersom min elrullstol ger mig friheten
att kunna röra mig fritt utomhus på vintern.
På grund av smärtproblematik och förslitningsskador så kan jag inte
och framförallt så får jag inte (för läkare) köra längre sträckor
utomhus längre i min manuella stol.
Utan min elrullstol så blir jag mer isolerad.
Det får mig att att känna mig som en större katt i bur på zoo
som vandrar fram och tillbaka i den karga buren och fräser åt alla.

Instängd
Inträngd
Irriterad

Igår så gav jag mig därför ut på långpromenad tillsammans med kärleken
Trots att jag visste att jag skulle frysa rejält.
Men hellre det än denna instängdhetskänsla.
Kärleken körde mig
Ovant men nyttigt
En riktig ögonöppnare.

Jag fick lära mig mer om gående personers privilegier.
Gång på gång när vi mötte personer som gick på samma trottoar som oss
Varje gång så vägrade kärleken att väja och ge plats.
Något som jag alltid gör.
Jag är alltid den som ger plats åt den jag möter.
Rädd för att få skäll annars.
Tänker att jag är den som kan göra den jag möter illa.
Hud mot rullstolens metall.
Min skuld.
Alltså ska jag veta min plats på gångbanan.

Men nu så blev det en slags ”chicken race”
om vem som väjer först.
Varje gång vi mötte någon.
Lite läskigt för mig först.
Som har haft den tydliga föreställningen att
jag inte har rätten att ta för stor plats på gångbanan.
Att om någon stöter i mig så är det alltid mitt fel.
Mitt ansvar.

Men varje gång så väjde den vi mötte.
När kärleken körde mig.
De lämnade plats.
Oavsett kön eller ålder.
Ibland så nära att tyget på den jag mötte strök mot mig.
Men vi körde inte på någon.
Ingen sade heller något.
Inga ”se dig för” eller ”idiot”
som jag tidigare fått höra så många gånger
och därför sedan tyst anpassat mig.

Om det beror på att jag blev körd
eller om det beror på att det faktiskt är ”normalt” att gå så nära
kan jag inte avgöra.
Jag är helt uppenbart inte van vid de privilegierna.
Jag vet inte vad som anses vara ”gångvett” för de som inte är hjulbenta som jag.

Jag har inte heller varit aktivt medveten om dessa privilegier.
Att det är något som jag bör ifrågasätta.
Att det är något jag kanske till och med borde kräva.
Att iallafall ha samma rätt till plats på vägen fram som någon annan.
Det är ju skillnad på att aktivt sikta mot att meja ned någon
och att enbart behålla sin kurs på vägen och justera lite för att smidigt mötas.
Eller som jag länge har gjort, lämnat mycket god plats
eller själv stannat
så att andra kan passera mig.

Jag var helt fascinerad då under promenaden
är det fortfarande med skräckblandad förtjusning
att det för kärleken var så självklart att inte väja.
Förhoppningsvis så är det också en läxa för mig att våga ta mer plats.
Så länge som ingen gör sig illa.

Gilla och dela gärna!

Om du vore här

Om du hade varit här
så hade jag låtit min blick vila
på dina andetag.
Njutit av lugnet
från rytmen
dess stilla regelbundenhet
men du är inte vid min sida.

Istället sover du i en annan säng
förhoppningsvis djupt, skönt och stilla.
Du behöver all vila du kan få.
Hitta energin och orken.
I min kropp så härjar värken
som alltid så här års
inget nytt
en vardagsrealitet
som stjäl energi och sömntimmar från mig
och skapar oreda och olust.

Att tänka på dig då
ger mig frid
För jag känner förnimmelsen
av det som du
och din närhet.

Om jag blundar så minns
mina sinnen allt det som är vi
Får mig att le
slappna av
Ge värken ett stelt långfinger

Så jag blundar lite till
trotsigt
fokuserar på att minnas dina ord
skrivna och uttalade
som alltid noga valda
och fyllda av mening.
Hittar trösten i dem
och i vetskapen
att jag förstår dess värde.

Om du hade legat här
så hade jag sett
hur du ler i sömnen.
Så som du alltid gör
när du sover vid min sida.
Jag hade besvarat ditt
leende och med lätta fingertoppar
smekt din haka och din hud
försiktigt, försiktigt
så att du inte vaknar.

Sedan hade jag lagt mig nära
och somnat av din värme
hjärtats sång
Din arm om min midja
Mitt huvud på ditt bröst.
Så som jag sover som bäst.

Istället nu är jag klarvaken
mitt huvud och bröst fullt
av saknad och längtan
när jag istället räknar
dagar och timmar.
Som jag gör varje dygn.

Tiden går aldrig fort nog
tills du är här hos mig.
Fastän vi båda vet att
tiden gör som den vill.
Det är vi själva som skapar
dess mening.

Just nu så vill jag tro
att den tickar ned för oss
mot våren
värmen
vilan
och att i morgon är det en annan dag.

Gilla och dela gärna!

strax fem

Klockan är strax innan fem på måndagsmorgonen
och det är strax dags för dig att åka.
Längtan blev för stor för oss båda
och du kom hem till ”oss” närmare midnatt.
Ljuvligheten när du klev genom dörren.
Friden i kroppen när vi strax därefter
somnade hud mot hud.
Trots att vi båda visste att
larmet kommer att ringa tidigt.
När mobilen så plågsamt ringer
så kliver vi båda upp.
Du retar mig lite snällt
för att jag är så trött.
Somnar nästan om,
när jag tittar på dig
då du klär på dig.

Jag smeker din kind till svar
på din kommentar,
för jag ser sorgen bakom orden,
den mentala förberedelsen
att återigen säga adjö.
Jag förklarar, som varje gång,
att det är bara att komma hit.
Komma in
Komma hem
Hem till ”oss”
Att han inte är ensam längre
Så länge som pendlingen
känns hanterbar.
Dessa mil som kan knäcka även den
mest uthålliga.
Som jag vet att jag själv
nog aldrig klarat.
Uppoffringen kärleken gör
som gör mig ödmjuk.

Jag ser kärleken i hans ögon
men även saknaden
när han lägger sin hand
mot min kind,
kysser min mun mjukt.
Jag fortsätter med allvar i rösten,
förklarar att hemmet är vårt.
Oavsett tid på dygnet.

Vi tar oss mot hallen
via köket.
Jag i pyjamas, huttrandes
medan han tar på sig vinterkläderna
och förbereder sig mentalt
inför jobbpasset.

Jag börjar kunna rutinen nu
och jag ler mot honom.
Han kollar av att allt ligger
där det ska:
nycklar,
passerkort,
plånbok, mobil.
Redo!
Men inte helt

Kyssen farväl är den värsta
och den ljuvligaste.
Den mörka blicken från oss
båda när kärleken kliver
ut genom dörren för att pendla
alla milen till jobbet.
Södertälje, en värld bort.

Sorgen för att ingen av oss
kan vara riktigt säker på
när vi ses igen.
Glädjen och tacksamheten över
de timmar natten ändå gav.
För jag vet att så länge vi båda
bara orkar så tar vi vara på de
få tillfällen som bjuds.
Och fram till dess vi ses igen,
oavsett,
så är vi ändå själsligen
tillsammans.

Gilla och dela gärna!