Helg

Det var inte menat så. Men kärleken kom till mig ändå. Helgen var planerad annorlunda. En bra plan. Men ibland går planer inte i lås eller ändras med kort framförhållning. Så skedde nu och kärleken kom till mig sent om kvällen.

Känslan när han kommer in tyst genom ytterdörren, hänger av sig sin svarta jeansjacka, ställer ned sin övernattningsväska på golvet för att sedan smidigt glida ned på huk, möta min blick och för att sedan lägga armarna om mig, får fortfarande tiden att stanna. Dessa sekunder då jag läser av och tar in allt det som är han. Försöker känna av hur han mår och vad han behöver här och nu. Den här gången såg jag tröttheten och hans längtan efter närhet. Så vi sade inte mycket utöver det mest nödvändiga. För orden var inte viktiga nu. Utan det var samhörigheten. Ganska snart så sov vi båda två nära, så mycket hudkontakt som var praktisk möjligt.

Jag vaknade för en gång skull först och kunde njuta av att se hur hela hans kropp återspeglade sömnens ro. Höstsolen tog tid på sig att stiga över horisonten och de första kyliga vindarna blåste utanför fönstret. Så jag kunde stoppa om oss båda lite extra och njuta av närheten av hans kropps konturer mot mina egna. Det dröjde inte länge innan han vaknade av mina studerande blickar och värmen i hans nyvakna ögon som mötte mina fick mig att se dimmigt.

När vi sedan gick upp för att dricka vårt morgonkaffe så kände jag hur lugnet spred sig i min själ. Kaffet som han gör, starkt och i små koppar, har blivit en av alla små saker som är speciellt och viktigt för mig i vardagen när vi är tillsammans. Ett tyst stycke vardagsmagi som för oss samman. Medan vi långsamt njöt av morgonkaffet och att få dricka det i varandras sällskap, så uppdaterade vi varandra om vad som hänt de senaste dagarna.

Förmiddagstimmarna flöt snabbt och blev till eftermiddag. Båda började känns sig lite rastlösa och vi beslöt oss för att lämna hemmet för att gå och se en film. På väg till bion så blev jag återigen så fascinerad av kärlekens stora förmåga att läsa av mig. Saker som det tar de flesta personliga assistenter år att lära sig, ser han direkt. Utan att behöva säga något, så blir hans omsorg och kärlek till mig en instinktiv, flytande del av det som är oss och som täcker upp där jag brister. Men aldrig en gnutta mer än jag behöver.

Biosalongen var nästan tom och air-conditionen blåste ganska hårt och kallt. Hans hand i min kändes som en varm energikälla under hela filmen. När filmen var slut och vi gick ut, så visade hösten sig i hela sin närvaro med sin kyliga vind. Vi beslöt oss för att äta ute. Maten vi åt var god, servicen bra. Vi njöt för det mesta under tystnad av den varma maten och drycken innan vi långsamt började gå hemåt igen. Jag njöt återigen av gemenskapen i tystnaden och av samhörigheten. Hur en enda blick är tillräckligt.

Medan jag långsamt värmde upp min kropp igen och sov en stund så förberedde kärleken kvällens tvsoffemys. Nära, nära varandra i soffan, med hans armar om mig, tittade vi på helgens Speedway GP från Friends arena. Ungefär halvvägs in i tv-sändningen så kunde jag inte hålla mig längre, utan sade: Kan en lördag vara bättre än så här? Jag älskar dig så mycket. Han mötte lugnt min blick, log, smekte min kind och viskade sedan i mitt öra: Och jag älskar dig.

På söndagsmorgonen så vaknade jag leendes och med hans armar om mig. Som vanligt hade kärleken vaknat först. Medan jag långsamt fick i ordning på mina stela armar och spastiska ben så började han ordna i köket. En liten stund senare så hade han börjat förbereda det första för dagens lunch och det doftade gott från kaffe ifrån köket. När jag satte mig vid köksbordet så pekade han triumferande på mjölkskummaren och sade, att den hade du gömt bra! Nu blir det macchiato! Jag bara log och lät mig skamlöst skämmas bort av kaffet och dess krämiga skum och söta sällskap.

Tillsammans gick vi sedan ned för att handla det som fattades till lunchen. Njöt av att inte stressa och gemensamt diskutera vad som var bäst och godast. Väl hemma igen så fick jag från köksbordet se hur han med all sin kärlek lagade maten. Noga uttänkt, då han erkände att han redan på morgonen gjort en liten plan över smaker och eventuella kombinationer och de olika tillbehören. Som en prinsessa satt jag där och lät mig underhållas av åsynen av hans flinka händer och kreativitet. Matad med en smakbit då och då och fick på nåder hjälpa till med lite garnering. Medan måltiden blev klar i ugnen så njöt vi återigen av tystnaden i varandras sällskap. Hud mot hud men var och en med sina egna vardagsuppgifter.

När lunchen var klar, låg hela lägenheten luftigt insvept i en härlig aromatisk doft av rosmarin, vitlök, nötkött, ugnsbakad potatis och färska grönsaker. Medan vi långsamt njöt av den goda maten så samtalade vi om mer allvarliga ämnen. Om utmaningar. Om vad som är på gång och vad som ändrats i våra kalendrar. Om drömmar och förhoppningar. Och om alternativa vägar utifall utmaningarna börjar ruska sina huvuden alltför mycket i våra vardagsliv. För utmaningarna är många, både för oss var och en för sig och gemensamt.

För att få igång kroppen efter matkoman och lätta på våra tankar behövde vi röra på oss. Vi visste båda att det snart var dags att för stunden skiljas. Även om det inte skulle dröja väldigt lång tid innan vi sågs igen så var det ändå osäkert vilken dag. Hur ont det redan börjat göra. Trots ingen av oss nämnt det med ett enda ord. För att ge ny luft åt verklighetens realiteter så gick vi ut på en kortare promenad. Jag konstaterade nöjt att kärleken vid det här laget börjat få ett bra hum om närområdet och hittar bra. Vi tittade, som vi brukar göra, på stadens arkitektur och diskuterade vilka områden som vi tycker om och varför.

Väl hemma så visste vi båda att denna magiska helg nu var på väg att ta slut. Denna helg som inte var menad för oss enligt våra ursprungsplaner. Men som vi nu fick till skänks, trots allt. Men ändå. Att se honom åter ta på sig jackan och skorna. Ta sin väska och vända sig om för att säga hejdå. Det känns fysiskt i kroppen varje gång. När han sedan, som alltid, glider ned på huk för att kyssa mig så kändes det som en bit av det som är ”vi” slits loss. Att vi inte längre är ett utan två.

Jag tror att han ser smärtan i mina ögon. För han låter mig få se smärtan i hans egna, fullt ut, där han står i ytterdörren beredd att stänga dörren. Rösten hans är hes när han säger: Nog måste det komma en dag då vi inte behöver dessa jobbiga avsked. Jag klarar inte av att svara honom där och då. Rösten sviker mig. Istället nickar jag och vinkar ett farväl. Men när han gått så sms:ar jag honom om att vi måste hitta en väg som är hållbar för alla parter. Ju förr desto bättre.

För det blir inte lättare ju längre tiden går. Nej, desto mer visar tiden att det är vid varandras sida som vi hör hemma.

Gilla och dela gärna!

Vardagslängtan

Så kom då vardagen i augusti.
I september kom verkligheten ikapp.
Skoningslöst.
Med jobb, möten, assistans och skola.
Vård och omsorg,
planering och anpassning.
Vardagen för familjer där det finns särskilda behov.
Varje familj på sitt sätt.
Jag på mitt och kärleken på sitt.
Att kunna mötas ha varit svårt.
Trots höga ambitioner.
Bådas vilja och önskan.
Marinerad i längtan och saknad.

Jag, med min mer intensiva personlighet,
har hanterat det så som jag nästan alltid gör.
Kastat mig handlöst in i alla möten.
Min son
Arbete
Förtroendeuppdrag
Kamp för rättvisa och ett aktivt liv för alla.
Stänga av mig själv för att istället fokusera på
allt det andra.

Hjärnan lyder, trycker undan tankarna
men kroppen och hjärtat minns.
Den har saknat och längtat.
Skapat orolig sömn.
Mardrömmar om natten
Tomhet, saknad och sårbarhet om dagen.

Trots att vi setts så fort det bara varit möjligt
Om så bara en timme.
Ibland inte ens det.
Där varje minut känns lika dyrbar som ett dygn.
Men där ändå vardagens utmaningar hela tiden
funnits som en skugga hos oss båda.

Kärlekens tystnad och inåtvända oroliga blick
Min uppehållna fasad med flagor och djupa sprickor.

När kärleken äntligen kom till mig
Till slut
Så var det som om min själ inte kan få nog.
Av hans närhet, hud och röst.
Det är som om den fyller på källorna som sinat.
Törstigt och hetsigt.

Och när han berättar att det finns en möjlighet
inom kort att faktiskt ses lite oftare under en kort period
Då är det nära att allt svämmar över.

Sorgen ihop med glädjen väller våldsamt upp inom mig
och jag blir först stum.
Vill inte tro att det är sant
Kan inte ta det till mig
men när jag väl förstår
och uppfylls av tacksamheten
så kommer tårarna som blir svåra att hejda.
Men fasaden är vid det här laget så inövad
att jag döljer dem även inför honom.
Inte för att jag vill.
Utan för att det så jag överlevt.

De kommande 24 timmarna så sover jag hårt och utslagen
i omgångar på kärlekens bröst i nära 14 timmar.
Han låter mig sova.
Hitta ron och kraften.
Fyller mig med kärlek och med närhet.
Ger mig näring och ljus.

När vi på kvällen tar en längre promenad
och solnedgången förstärker alla färger.
Så känner jag återigen styrkan, energin och orken.
Och tacksamheten att jag är förunnad
att vara älskad och får älska så innerligt mycket tillbaka.
Trots allt.

Gilla och dela gärna!

Vardagens nåd

Så kom du åter till mig
Vardagskalendrarna har krävt sitt
Var och en för sig
Mitt och ditt har inte alltid plats för vårt
Även om viljan att ses har varit stor
Saknaden oändlig
Själens tårar som en saltöken
Men möjligheterna har inte varit på vår sida

Ändå kom du till mig
För några timmar
Mitt hjärtas bultande glädje
Själen började åter blomstra
Fastän allt det som är du
tydligt var någon annanstans
och i ärlighetens namn jag med.

För vardagen pris är baksidan
av allt det som är vi
tillsammans
och därför lika stor
som dess belöning

Men när du for hem från mig
När de dyra timmarna var över
och vardagen obönhörligen ropade
och vi båda visste våra noga
överenskomna prioriteringar
Så kände jag ändå att kärleken varit oss nådig

Gilla och dela gärna!

Härda ut

Att skiljas är inte att dö en smula
För efter döden är allting slut
Varje hejdå är att slitas i bitar
där kropp och själ skärs i tu.

Hjärnan försöker trösta och resonera:
minns att du har överlevt allt detta förut
men överröstas av högljutt av hjärtat
som gråter och skriker rätt ut.

Jag blundar för att hämta andan
och för att lyssna till allt det som är jag
där själen stilla till mig viskar:
Minns att älska är att leva
det är bara att härda ut
För även om det nu smärtsamt dröjer
flera veckor tills ni ses igen
så är detta bara er början
inte ert slut

Gilla och dela gärna!

Ny stig

Så kom då dagen
då bubblan av ”vi” brast
Dagen då jag glömde att
våra stigar i livet
alltid är olika
att vi alltid måste gå dem
ensamma.
För varje liv är unikt.

Ett oskyldigt lekfyllt skämt
förvandlades till en stålmantlad kula
och den rosa vi-bubblan
som jag omsorgsfullt placerat
kärleken och mig själv i
brast
i tusentals skärvor

Ljudlöst
innan jag hann förstå
och kunde uttrycka
oj, vad menar du nu
aj, det där du sa gjorde så ont

instinktivt placerade jag mig
ensam
i vakuumet som uppstod
bland de vassa skärvorna
av det som varit tryggheten
av kärleken och jag
men som nu kändes som ett
tomt, ensamt och kallt hål.

Försiktigt tog jag upp
för att betrakta
i hjärtats ljus
varje skärva
och såg
i varje vasst fragment
berättelser från förr
som lämnat efter sig
blödande stick av
rädsla,
självförakt,
ensamhet,
utanförskap,
osäkerhet
och otrygghet

Jag vämjdes och blödde än mer.

Mitt bland skärsåren
mindes jag löftet.
Det jag givit till kärleken
att aldrig någonsin
stänga ute
även när det gör ont
så som jag brukat att göra
utan nu istället våga bjuda in

Så medan teet svalnade
fattade jag mod
och valde tilliten
Tog kärlekens händer i mina
och berättade allt om vad jag
känt och sett
och varifrån det kom

han lyssnade noga
sedan tog kärleken mjukt
mitt ansikte i sina händer
såg mig allvarligt in i ögonen
och sade sedan

vi gör det här tillsammans
vi tittar på och pratar om
en skärva i taget
Men du måste börja
lita på att jag går
vid din sida
hela vägen
på den livsstig
du väljer.

Och jag valde en ny stig.

Gilla och dela gärna!

Garderob

Det kändes på något sätt redan i luften.
Som en utvecklad, självklar mogenhet.
Där det som tidigare var osäkerhet
men nu är insikt och acceptans.
Ändå kändes det mellan raderna att vi hade samtal kvar att göra.
Saker som tog emot av olika skäl.
För allt i livet är inte vackert.
Ibland inte ens meningsfullt.
Ändå sker det och vi får ta konsekvenserna.
Oftast ensamma med smärtan, skammen och insikten.
Ännu fanns skelett kvar som ilsket klapprade.
Händelser ur livet som vi båda anade men som ännu inte berättats högt.
Som det var dags att öppna på dörren till.
Solen på balkongen hjälpte till
lyste upp även de mest skumma vråna.
Jag började berätta.
Sårbart men utan tvekan.
Jag såg i kärlekens blick att han anat och nu fick bekräftat.
När mina ord tystnat så var jag rädd för avståndet.
Men kärleken kysste min panna och smekte min kind
och jag vågade andas igen.
Sedan berättade han för mig.
Det jag redan känt men nu fick berättat.
När vi båda talat till punkt.
Sett varandras tårar utan att dölja dem.
Rensat ut varje klapprande benbit
dammat ur hemligheternas garderob.
Med inget mer mörker att dölja
Stod vi båda beslutsamt kvar
i tystnaden
och såg ljuset och acceptansen
i varandras ögon.

Gilla och dela gärna!